2012-12-30

Göteborgs tabloiddemokrati

Tidningen GT har samlat in namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning i Göteborg om stadens nya trängselskatter - och meddelar idag att de lyckats. Till ackompanjemang av det vanliga larvet om att folkomröstningar på något sätt skulle vara mer demokratiska än den representativa demokratin.

Ulf Bjereld har inga demokratiska betänkligheter i en kommentar. Tidningar har ju kampanjat i politiska frågor förut. Ja, det kanske de har: namninsamlingar och upprop för alltifrån lägre bensinpriser till enskilda asylärenden. Ibland är det samma tidning som både skapar, utformar och rapporterar om en folkstorm.

Men att privata företag organiserar insamling av namnunderskrifter är inte jämförbart med att trycka en färdigadresserad protest-talong. Det senare är legitim opinionsbildning. Här däremot trampar ju GT rakt in i formell konstitutionell process: en rimlig jämförelse ligger snarare i storleksordningen att Aftonbladet skulle ha valsedlar för sossarna som bilaga och sedan tillhandahålla gratis busstransporter till vallokalerna för alla som visade upp rätt valsedlar. Eller, för den delen, att Volvo och Preem organiserat namninsamlingen mot trängselskatten. Omständigheten att GT är en tidning gör inte deras initiativ mindre problematiskt. Men det förvirrar kanske några som är rädda att få pressfrihetssläggan i skallen.

Det är med stor säkerhet en mycket mer oskuldsfull bild av medborgarinitativ som lagstiftarna haft för ögonen när detta blivit en möjlighet. Det här ska vara en möjlighet för engagerade medborgare - inte för privata mediakoncerner. I USA har företag länge kunnat köpa namnunderskrifter av professionella namninsamlingsföretag för att få till stånd omröstningar. GT:s initativ pekar mer mot en sådan situation än något annat. Det är oroande. Någonstans blir det mer resurserna än engagemanget som avgör vad som hamnar på den politiska dagordningen.

2012-12-15

Här är vänstern!

"Vart tog vänstern vägen?" är rubriken när Ekots lördagsintervju idag tar något slags helhetsgrepp på Jonas Sjöstedts första år. Det är en orättvis utgångspunkt som mer har att göra med överdrivna förväntningar.

För det han faktiskt har åstadkommit är ju inte dåligt. I mätningarna av partiledarförtroende har han bättre siffror än Lars Ohly någonsin nådde. Han var välkänd redan innan han tillträdde (SOM-institutet) och har snabbt skapat ett massivt internt stöd. Det är ett fantastiskt utgångsläge.

Vänsterpartiet växer så det knakar medlemsmässigt och inte ens om man bara tittar på opinionssiffrorna är det så pjåkigt: de bästa opinionsinstituten ger i skrivande stund 6,6 och 6,7. Några har samtidigt under fem, och i poll of polls ligger partiet ungefär på valresultatet 2010. Det måste ändå ställas mot att man sommaren 2011 trycktes ned mot fyraprocentsspärren. Det realistiska målet måste fortfarande vara att bryta nedgången och 2014 få en valframgång för första gången på 15 år.

Och partiet har gjort politiskt avtryck. Under våren och sommaren bidrog man till skällandet på Anders Borgs procykliska finanspolitik, som ledde till åtminstone lite större fokus på stimulanser i höstbudgeten. I frågan om vinst i välfärden har V pressat S till ett kompromissförslag - en klassisk roll för V, som inte ska förringas - samtidigt som man kraftigt har förstärkt sitt förtroende hos väljarna på politikområdet "privatiseringar".

Uppsvinget under drevet mot Juholt var kortvarigt, men en investering i framtiden, då många s-väljare tycktes vänja sig vid tanken att kanske rösta på Vänsterpartiet i nästa val. I SCB:s novemberundersökning var det fler som hade V som näst bästa parti än på tre år. Det är framflyttning i det fördolda.

Självklart finns det också förväntningar som inte infriats. Partiet har fortfarande svårt att vara snabba, fräcka och förpacka sina utspel rätt. Åtminstone fram till i somras låg Jonas Sjöstedt i botten på synlighetslistan tillsammans med Jimmie Åkesson. Att man räknade på ett mindre reformutrymme än regeringen i sin skuggbudget hade säkert sina skäl, men det blir onekligen svårare att nu blåsa till strid om jobb- och konjunkturpolitiken. Och om Vänsterpartiet i grunden är emot bindande budgetregler och balanskrav, hade det inte funnits något bättre tillfälle än i somras att lyfta den kritiken - varenda ekonomiskribent och nationalekonom tycktes beredda till omprövning i skuggan av eurokrisen.

På sikt kommer nog ändå Vänsterpartiet att fortsätta växa, om så bara i kraft av att vara det enda tydliga vänsteralternativet i svensk politik. Löfvengänget har som väntat blivit tydligare med högersvängen och kommer att fortsätta tappa väljare till vänster. Arga vänstersossar finns det alltid gott om, men hösten 2012 har de varit argare än någonsin.

Det leder till andra styrkeförhållanden mellan arbetarrörelsens partier, men tillsammans har man fortfarande nästa valseger i en liten ask, som det ser ut nu. Dessutom stundar ett maktskifte i Stockholm, enligt SCB:s senaste siffror. SR får väl problematisera om de vill. För mig ser nettot mest ut som framgångar.

2012-12-02

Förlorat slagläge

Sommaren vibrerade av debatt om vinst i välfärden och regeringens ovilja att satsa i krisen. Det var vänsterns agenda – i båda fallen med allierade långt in i de borgerliga leden. Sedan dess har vinstfrågan mötts av hård motoffensiv, desarmerats av S och lagts åt sidan av V. Den konjunkturpolitiska debatten fick sitt antiklimax när regeringen framstod som minst lika villig att spendera som både V och S. ”Budgetfyrverkeri” muttrade de senare. Kanske kommer regeringen försöka matcha S också om vinster i välfärden. Oppositionen leder, men det är de tappade initiativens höst. Varselvågen rullar. Den hade fått rätt, som tidigare i höst vågat tala om ett liv bortom Borgs reformutrymme.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)

2012-11-29

Utländska barbarer och hatet vi älskar

Svenska Dagbladet har rapporterat att könsneutrala svenska leksakskataloger rör upp känslorna utomlands.

Eller nej, det har de inte.

Svenska Dagbladet har slappt rapporterat att utländska kommentarsfält är lika fyllda av skit som svenska.

Alla citat i artikeln kommer från kommentarsfält. Artikeln om hur utlandet upprörs över jämställdhet bygger alltså på källor som också skulle kunna användas för artiklar om hur utlandet upprörs över romer, afrikaner, asiater, judar, evolutionen, flerpartisystem samt mörkläggningen kring vad som egentligen hände 11 september.

Om jag var utlandet skulle jag vara ganska upprörd. Jag vet inte om sådana här artiklar publiceras bara för att redaktionerna vet att jämställdhetsfrågor alltid spränger kommentarsfälten eller om det undermedvetet bekräftar en svensk självbild av att vara så himla längst fram.

Självbild, ja. I en eurobarometer från tidigare i år visar det sig att svenskarna inte alls tillhör de som tycker att det här med sexistiska stereotyper är det största jämställdhetsproblemet. Britterna - ett par sådana citeras i SvD-artikeln - är generellt mer kritiska.

De här tycker, enligt samma enkät, att ojämställdhet är ett allvarligare problem än vad svenskarna gör: fransmän, rumäner, spanjorer, belgare, italienare, luxemburgare och österrikare.

Utlandet är inget svart hål.

Och allvarligt talat, vad är det för slags journalistik? Ingen research, ingen som orkar lyfta en telefon - bara in bland trollen och klippa och klistra. Titta vad upprörda alla är!

Det är märkligt hur hatet har flyttat in i den mediala vardagen. Flashback är inte längre en pysande, svart göl långt in i skogen som ingen hittar till. Nu öser vi plötsligt glatt fram citat från de värsta nazisterna, kvinnohatarna, misogynerna och kverulanterna för att få våra egna politiska ställningstaganden att skimra lite klarare. Vi sätter hatarna i mitten av rummet. Har vi någonsin problematiserat hat så mycket som nu? Ändå finns det väl ingenting som tyder på att det, totalt sett, hatas mer idag än förr. Vi koketterar med att vara hatade, till och med. Det visar ju hur viktiga vi är. Och kanske rättfärdigar det vad vi håller på med när det är svårt att visa på egna framsteg.

Det handlar inte bara om mediernas tillgängliggörande av hat. Vi drar fascinerat fram det själva också. På twitter retweetas det in i våra flöden: titta vad dumma de är!

Någonting måste det göra med oss att konfronteras med alla dessa åsikter. Min farfar kanske hörde något sånt där 3-4 gånger  hela livet. Jag hör det 3-4 gånger om dagen. Jag är inte säker på att min analys av samhället blir bättre. Jag är snarare övertygad om att det förstör mig lite grand.

Allt ut i ljuset! Det är ett förjävla dumt slagord.

Håkan Juholts dundertabbe

UNT har nyligen gjort det. P4 Västerbotten har gjort det. Sundsvalls Tidning har gjort det: engagerat sina läsare i granskningar av dålig mobiltäckning. ”Bra initiativ”, säger IT-ministern. För ett år sedan lät det annorlunda. Då skrev DN på nyhetsplats att ”nästan alla i landet har tillgång till mobilnäten”. Den svenska täckningen är utmärkt, skrev Johan Ingerö i SvD. Skillnaden? Då var det Håkan Juholt som kritiserade mobiloperatörerna. Nu när drevet är glömt kan media säga vad de förstås visste redan då: att detta är ett reellt problem för alltför många människor.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)

Herrens hus

Är det så farligt att gå med klassen till kyrkan nån gång om året? Nej, såklart inte. Men Skolverket har inte i uppdrag att ställning till om ”det är så farligt”, utan att upprätthålla den ickekonfessionella skolan. Eftersom det inte är någon artskillnad mellan ett kyrkobesök och till exempel en morgonpsalm, måste vi avstå även från den mindre pressande formen av påverkan. I debatten finns en tydlig främlingsfientlig klangbotten: skolavslutningarna är muslimhatarnas favoritfråga. Men två miljoner står helt utanför samfunden. Den sekulära skolan hade varit oundviklig ändå.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)

2012-11-20

Amningsmaffian slår till

Det ska bli förbjudet att marknadsföra bröstmjölksersättning i Sverige. På förpackningarna får man inte "antyda att ersättning är likvärdigt eller bättre än amning". I annonser i vetenskapliga tidskrifter - som undantagsvis blir tillåtna - måste tillverkaren framhålla "att amning har fördelar". På BB kommer inga gratisprover att få delas ut.

Amningsmaffian strikes again. Och hårt.

Det handlar om att göra ett EU-direktiv till lag. Än så länge är lagförslaget bara en departementsskrivelse. Det finns också en gammal svensk överenskommelse från 80-talet (frivillig, mellan tillverkarna och staten) som gör att det inte görs öppen reklam för bröstmjölksersättning i Sverige idag.

Men lagstiftning är ändå något annat. Det är provocerande för rättsmedvetandet att i lag förbjuda marknadsföring av en produkt som är fullkomligt ofarlig, tvärtom: bra näring för barnet på alla sätt och vis samt bra för jämställdheten och mammors rätt att inte ha ont, kunna sova eller börja jobba utan att fixa all föda med bröstpumpen.

(Livsmedelsverket: "Om barnet inte ammas finns det modersmjölksersättning som ger den energi och näring barnet behöver.")

Att ersättning ställde till problem i tredje världen på 70-talet (blandades ut med smutsigt vatten med tragiska följder) är inget bra argument för att idag ställa produkten sida vid sida med starksprit och tobak i den korta lista med livsmedel som det inte är tillåtet att marknadsföra.

Landsbygdsdepartementets skrivelse blir direkt löjeväckande när den hittar utrymme för förbudet i att yttrande- och tryckfrihet får inskränkas för att skydda liv och hälsa. Det finns såklart inget vetenskapligt stöd för att bröstmjölksersättning skulle vara skadligt. Många kvinnor skulle tvärtom bli ganska lättade om ersättning inte var den misslyckade mammans sista utväg, utan någonting man faktiskt kunde välja.

Vurmen för amning är på något sätt en viktig sista bastion för jämställdhetsmotståndet i Europa. Själva biologin kan vi väl ändå inte ifrågasätta? Att ge mammor frihet att lämna sina barn - om så bara till barnets pappa i tio minuter - skulle uppenbarligen vara slutet för västerländsk kultur som vi känner den. Till denna reaktionära kamp lämnar tyvärr gammal proggvänster en del bidrag - engagemanget för amning hade ju radikala förtecken på 70- och 80-talet. För vanliga kvinnor är det skönt att vara viktiga. För vanliga män är det skönt att inte kunna ta ansvar. Men det är vansinnigt. Att regeringen kommer att drämma till med lagstiftning visar bara hur kassa argument man har.

Varför ska vänstern hjälpa till att skapa en kommersiell marknad för något som är gratis? Ja, om man ska lyssna på amningsmaffian kommer det inte ta många år förrän alla småbarnsmammor går runt med droppande bröst utan att fatta att de inte behöver köpa de där små förpackningarna på ICA. Så kan man också idiotförklara Sveriges kvinnor.

De som låtsas antikapitalism i sin amningshets får nog inse att också amning göder en privat industri: kuddar, pumpar, coachning, behåar...

Ibland är inte kommersialisering motståndare till utveckling. Det var privata affärsidkare som började sälja byxor till kvinnor också - en ny marknad, skapad av längtan efter frihet.

Men mellan amning och ersättning ska våra chanser att välja fritt minimeras genom fortsatt stigmatisering. För den som föreställt sig att en borgerlig regering ska tro på fria val kan det te sig lite udda.


2012-11-09

Om offentlig reklam

Lena Andersson brukar ha rätt, men i krönikan om Försäkringskassans reklamfilm har hon fel. (Liksom Hanif Bali i samma ärende på Newsmill.)

Myndigheter ska inte göra reklam för bidrag, tycker Andersson och Bali. "Myndigheter ska inte underkasta sig reklamens villkor och inte leka marknad."

Fast om vi nu inte längre har ett Anslagstavlan-samhälle? Om det inte räcker med en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar? Då kanske också myndigheter måste kunna kommunicera på ett sätt som gör att man når fram till människor. Och är målgruppen ungdomar kanske man dessutom måste ta ut spettet ur arslet för att få dem att lyssna?

Det kan inte vara fel att myndigheter arbetar för att människor ska känna till de bidrag de är berättigade till. Bidragen är ju tänkta att fylla en funktion. De ska inte vara guldkant på tillvaron för de som lyckas nosa upp dem. Den ökade tryggheten och upprätthållna köpkraften hos dem som uppbär bostadsbidrag är en samhällsekonomisk vinst.

Samma diskussion brukar uppstå så fort myndigheter försöker bedriva ett kommunikationsarbete på samma villkor som näringslivet - d v s  i samarbete med PR- och reklambyråer. Andemeningen är att myndigheter inte bara ska hålla sig till att "informera", utan dessutom helst göra det på någon slags 1920-talsnivå som inte fungerar idag.

Grejen är ju denna: det är svårare och svårare att nå genom bruset. Om inte myndigheter och andra offentliga aktörer tillåts använda bästa tillgängliga kunskap för att lyckas med det, kommer vi till slut att leva i samhälle där de kommersiella budskapen är allt vi hör. Det tror jag knappast Lena Andersson skulle vara så förtjust i heller.

2012-11-05

Vilket är regeringsalternativet?

Moderaterna lovade häromveckan att driva ”regeringsfrågan” i valet 2014. Det är lätt att se vad det innebär. Oppositionen kommer att utmålas som splittrade och regeringsodugliga. Vilket är ert alternativ, kommer Reinfeldt att tjata, precis som han gjorde 2006. Det rödgröna samarbetet uppstod som ett nödvändigt svar på den strategin. Den obekymrade lättnad som många vänsterpartister och socialdemokrater känner över att få gå till val på egen hand riskerar att förbytas i något annat när valrörelsen dundrar igång. Alliansen är fortfarande enig. På något sätt behövs fortfarande ett bra svar på Reinfeldts tjat.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)

Björklund - alltid hårdast

Folkpartiet föreslog i veckan betyg redan från fyran, något som Jan Björklund pratat om redan tidigare. Men den som tror att nedre gränsen är nådd tror fel. I skolfrågan förs en kamp om vem som är mest hökaktig, en kamp som det starkt skolprofilerade Fp inte kan acceptera att förlora. Det är därför Björklund måste drämma till med betyg i fyran innan ens den förra sänkningen av betygsåldern hunnit börja verka, än mindre utvärderas. Sossarna hade hamnat alltför nära. Ingen får tveka om att Fp är hårdast. Sedan får forskare och skoldebattörer skrika om brist på evidens bäst de vill.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)

Rasistisk väljarkaka lockar

Sverigedemokraternas opinionsuppsving har lett till något som känns som ett avgörande läge i invandringsdebatten. Har de andra partierna råd att avstå från att tävla öppet om SD:s väljare när dessa snart utgör 10 procent av väljarkåren? Fler än tidigare tycks svara nej utan att skämmas. Signalord som att vi ”måste våga säga att integrationspolitiken har misslyckats” hörs. Vad blir bättre när man sagt det, förutom opinionssiffrorna? Att påstå att sociala problem har etnicitet – medan en kass jobbpolitik inte alls har med saken att göra – är inget argument mot SD:s agenda. Det är ett argument som tar över den.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)

2012-10-23

Alla onda spiralers moder

Alla onda spiralers moder: diskussionen om att "ta debatten" med Sverigedemokraterna.

SD vinner ökat stöd. Folk tar debatten. SD ökar ännu mer, eftersom den s k debatten hela tiden förs på deras premisser. Folk blir skraja och tar ännu mer debatt. SD ökar ännu mer, eftersom den s k debatten allt som oftast innebär att ställa sig i en tevestudio mittemot partiet som man ville marginalisera - fastän tevedebatter verkligen bara är ett av miljoner sätt att föra samhällsdebatt på. I min värld är egen opinionsbildning det viktigaste sättet att "ta debatten". Inte att turnera i folkparkerna tillsammans med motståndaren.

Fråga sossarna hur de marginaliserade kommunisterna i facket under större delen av 1900-talet. Det var inte genom att bjuda in dem att debattera under rubriken "Har VPK rätt - ska facket vara en kamporganisation?".

Det var genom att osynliggöra, prata skit, registrera åsikter, fula sig, kuppa, hota, förlöjliga - ja, ni fattar.

Att ta öppen debatt med någon är inte att ta strid. Det är en stor bamsekram in i värmen.

Det åsido, verkar det som om det aldrig förs tillräckligt mycket diskussion om integration, sociala problem och diskriminering för att få skribenter som Monica Gunne i dagens Aftonbladet att sluta tala om "tystnaden". Och SD älskar det, precis som Mattias Håkansson påpekat: "SD vill debattera debatten."

Det är som om det liksom inte duger förrän vi faktiskt pratar utifrån frågeställningen "Hur ska vi lösa problemet med alla etniska gruppers ovilja att bli riktiga svenskar?". Allt annat, alla försök att ta diskussionen från en annan vinkel än den Sverigedemokraterna önskar sig, är "tystnad".

Det var "ta debatten"-linjen som förde in SD i riksdagen, ändå är självkritiken noll på det hållet. Tvärtom, nu är det "ta debatten"-linjen som ska lyckas slänga ut dem också. Kan ni sluta innan Jimmie Åkesson är integrationsminister, tack?

Postskript: Det finns ett sätt att debattera med SD som är nästan lika illa som att börja diskussionen på deras planhalva - typ hur etniska grupper ska assimileras - och det är att göra som i senaste partiledardebatten i Agenda: en enad front av brösttoner om hur inhuman SD-politiken är. Hur kan Jonas Sjöstedt vilja måla upp bilden av att det är alla mot Jimmie i en diskussion om flyktingmottagande? Vänsterpartiet har ju massiv kritik mot både socialdemokrater och moderater. Bättre vore att ignorera SD och diskutera frågan på icke-rasistiska premisser mellan de andra partierna. I Agenda hamnade Jimmie Åkesson i centrum på ett alldeles opåkallat sätt. Och när man väl måste säga någonting om SD borde samtliga partiledare spela lite mindre på patos. Särskilt eftersom ingenting i den övriga politiska debatten tyder på att någon verkligen drivs av uppriktigt patos.

2012-10-09

Missvisande bild av Palme

Hade inte tänkt skriva något om Palmefilmen. Sedan läste jag någonstans att Maud Nycander och Kristina Lindström med sin film velat berätta om Palme för nya generationer.

Då går det faktiskt för långt. Filmen var väl okej som en personligt hållen kommentar. Men om syftet var att folkbilda, då får man faktiskt vara noggrannare.

Valresultatet 1982 - sossesegern - förklaras med att folk sökte sig till det gamla trygga när det var kris. Ursäkta, men kriserna på 70-talet var väl lika svåra - och då kastade sig svenskarna utan att tveka i händerna på firma Fälldin. Och vad är det för dumförklaring av väljarna? Om borgerligheten förlorade makten 1982 var det för att väljarna trodde att S hade bättre möjligheter att lösa problemen. Väljare röstar inte på snuttefiltar.

Att gruvarbetarna i malmfälten var kritiska mot regeringen berodde enligt filmen på att de var kommunister som inte gillade Palmes överklassbakgrund. Som om det var grunden för kritik från vänster mot socialdemokratin. Jisses.

Ett besök på Kuba beskrivs som att Palme var en socialistisk förebild för kubanerna. Inte ens chans. Däremot försvarade Palme små nationers rätt till självbestämmande - även när USA hotade den rätten. Det gjorde honom förstås populär i många länder i tredje världen. Castro hade knappast några illusioner om ett svenskt socialistiskt uppbygge.

Kärnkraftsfrågan i valet 1976 beskrivs för tiotusende gången på samma överförenklade sätt: Centern var emot kärnkraft, Socialdemokraterna var för. Centern vann, sossarna förlorade. Men sossarna förlorade inte för att de var för kärnkraft. Det var ju Moderaterna och Folkpartiet också - det fanns inget regeringsalternativ utan kärnkraftsutbyggnad (vilket ju också mycket snart skulle visa sig). I den mån sossarna förlorade på kärnkraftsfrågan gjorde de det på grund av taktiska misstag: att ensamma ta fajten för kärnkraften och att låta moderater och folkpartister mumla sig till en historisk valseger.

Valresultatet 1973 beskrivs som en seger för socialdemokratin - trots att regeringen backade och hamnade i den s k lotteririksdagen, med 175-175 i mandatfördelning mellan blocken, som krävde ständiga överenskommelser över blockgränserna. Filmen förtiger överhuvudtag helt det faktum att Palme också var en pragmatisk resultat- och samarbetspolitiker. Arbetet i koalitionen med Bondeförbundet på 50-talet, Hagaöverenskommelserna 1974-75, skatteöverenskommelsen 1981 ("den underbara natten") och det passiva stödet till den folkpartistiska regeringsbildningen 1978 - ingenting av det nämns för att störa den bild av den konfrontatoriske och polemiske Palme som Nycander och Lindström uppenbarligen vill skapa.

Ett av socialdemokratins livsvillkor är att balansera mellan bejakandet av kapitalismen och viljan att komma tillrätta med dess verkningar. Den balansgången är under större delen av 1900-talet förknippad med just Palme. Tage Erlander behövde aldrig manövrera lika skickligt för att tillmötesgå radikala strömningar och vindkantringar som Palme tvingades göra - av taktiska skäl, men också av äkta övertygelse.

I Palmefilmen framstår huvudpersonen mest som antikapitalist, de stora sociala reformernas man. Men Palme sa också nej och stopp och försvarade storkapitalets rätt till sina vinster. Det är ju detta det är att vara socialdemokrat - och detta ska läsas som ett erkännande: ett evigt jobb med att hitta framkomliga vägar för en idé som vägrar vara enkel.

Filmen missar däremot inte en enda större skandal eller affär. Det är trivial, underhållande nutidshistoria - har ingenting med förståelse att göra, men de ytliga symbolerna traderas vidare till nya generationer: IB, Pomperipossa, Bergmans skattebrott, Geijeraffären, Harvard, Hasse Ericson. Någon av de minuterna hade kanske istället kunnat vikas till frågor som: vad hade Palme för idéer? Varför blev han så populär bland de intellektuella? Vilka strategiska problem tvingades han lösa? Hur tänkte han om tidens problem? Hur förändrades det parti han ledde?

Filmens mest motbjudande del är när Carl Bildt sitter och upprepar sin ståndpunkt från grälen med Palme på 80-talet - den här gången utan att Palme kan försvara sig. Och ingen gör det åt honom heller. Självklart var inte Palme mindre kritisk till bristen på demokrati när det gällde öststaterna. Någon "tredje ståndpunkt" var han inte intresserad av. Det där handlar mer om att Carl Bildt inte förstår att kritiken mot amerikansk utrikespolitik inte var ett förkastande av den amerikanska samhällsmodellen, samt någon slags bisarr idé hos Bildt om att utrikespolitiska uttalanden inte ska följa politiska skeenden, utan fördelas enligt vilka politiska system man i grund och botten sympatiserar med. Palmes debatter med Bildt tillhör den svenska politiska historien - men Bildt borde ha visats i filmklipp som den fjunige riksdagsledamot han var, inte som pösigt sanningsvittne 30 år senare.

2012-10-05

Reepalu är ingen sheriff

Attentatet mot Malmös synagoga har gett ny fart till hackandet på Ilmar Reepalu. Inte i någon annan svensk stad utkrävs den ledande politikern så stort ansvar för kriminaliteten – och polisen så litet – som i Malmö. Har någon journalist någonsin ställt riktigt tuffa frågor till Malmöpolisen? Det begås dubbelt så många hatbrott med antisemitiska motiv i Stockholm. Malmö är ingen exceptionellt helvete för judar och Ilmar Reepalu är ingen antisemit. Sådant smaklöst politiserande hindrar mer än det hjälper Malmö att komma till rätta med problemen.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)

Mitten är alltid höger

Svensk politik fortsätter den beklämmande dansen kring ”mittenväljaren”. Märkligt nog har mittenväljaren alltid haft borgerliga åsikter. För även när 9 av 10 svenskar vill förbjuda vinst i välfärden, är mittenväljaren ändå någon som gillar vinst. Det är inte seriös valmatematik. Mittenväljaren är bara en hammare att slå i huvudet på alla som vill något med samhället. Men hammaren biter. Att ”val vinns i mitten” – det vill säga med motståndarens politik – måste vara den skadligaste idén som någonsin fastnat i arbetarrörelsen. Moderaterna skrattar hela vägen till mobiliseringsrösterna.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)

Miljöpartiets nya kläder

Miljöpartiets nya partiprogram flyttar ytterligare in mot mainstream. Drivkraften är uppenbart att fortsätta vädra ut lukten av proggkofta. På ett sätt är det retirerandet en sorglig bild av vilka samtal som går att föra utan att giljotineras av media idag. Men allt går MP:s väg just nu. Det känns märkligt att partiet så sent som 2002 behövde stödröster för att stanna i riksdagen. Framgångarna beror nog mer på en väl genomförd oppositionspolitik än att – som ibland påstås – partiet skulle gå särskilt i takt med den urbana medelklassen. MP gynnas också av ett svagt intresse för miljöfrågor: de andra partierna ser ingen trend att kapitalisera på. Men dör sälarna så kommer Folkpartiet.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober)

2012-09-24

Socialdemokraternas usla signalord

Vem förpackar Socialdemokraternas utspel egentligen?

Dagens DN Debatt-artikel om en ny "affärsplan" för Sverige var välformulerad och rätt klok, men - "affärsplan"?

Låt oss anta att det inte är medvetet som sossarna Mitt Romneyfierar sin syn på regerande. Låt oss anta att det inte är medvetet som man upprepar klassiskt svenskt högerkverulerande om hur bättre Sverige hade varit om det skötts som ett företag.

Tanken är istället, såklart, att närma sig mittenväljarna, storstädernas medelklass. Men gissningarna om vilka signalord som de människorna reagerar positivt på börjar bli plågsamma att lyssna på.

Nej, medelklassen har säkert inget emot företag och tillväxt. Men det mesta talar för att den inställningen är instrumentell snarare än religiös. Fyra procent av väljarna tyckte att "näringspolitik" var viktigt för partivalet 2010. Det viktiga är vad företagens villkor kan växlas in till i andra änden: välfärd, jobb, bättre skolor. På samma sätt handlar det förtroende i ekonomiska frågor, som S så hett eftertraktar, knappast om mikroekonomi på det sätt som Stefan Löfven fört fram under sitt första halvår som partiledare. Det är säkert bra om företagen får hjälp att uppfinna grejer - men huvudsaken är om vi tror att regeringen klarar ekonomin och räntan när det är kris på gång.

Medelinkomsttagare i storstäderna känner igen begreppet, twittrade någon i morse. Jag skulle påstå att också låginkomsttagare på landsbygden känner igen begreppet. Frågan är vilka som börjar tindra med ögonen när de hör det. Inte ens i Stockholm jobbar de flesta i privat sektor med affärsplaner. Och det riktigt sorgliga med Socialdemokraternas dåliga omvärldskoll: medelklassen präglas mycket mer av jämlikhetsvärderingar än vad som slarvigt antas.

Framför allt bär alla människor jämlikhetsvärderingar inom sig. För ett parti som Socialdemokraterna gäller det att få de värderingarna att ta kommandot över sinnena - inte att bara passivt tro att någon som röstat på alliansen måste fångas med marknadsretorik.

Men det blev ju uppmärksammat?

Jo, men det blir uppmärksammat om Magdalena Andersson skulle prutta i direktsändning också. Att dra uppmärksamhet till dig är inte svårt. Det är lätt. Det är att dra uppmärksamhet till dig på ett sätt som stärker - eller åtminstone inte arbetar emot - din profil och ditt budskap som är det knepiga.

Precis som i fallet med tunnelbanebutlers 2010 - i sig ett bra förslag - pratar vi nu om begrepp, inte om innehåll.

Socialdemokraterna borde snarare försöka hitta begrepp som signalerar att det faktiskt finns en specifikt socialdemokratisk ekonomisk politik. Ett parti med självförtroende hade inte behövt låna näringslivsskimmer för att profilera sig i tillväxtfrågor. Inriktningen är det inget fel på. Men socialdemokratin hade omsorg om tillväxt och företag långt innan dagens börs-VD:ar slutade med blöjor. Den kontinuiteten understryks dåligt av inlånade signalord.

2012-09-18

Makalös bedrift av alliansen

Idag inleds det sjunde riksmötet i rad med en renodlat borgerlig regering. Högern har inte haft makten så länge i något annat land i Europa - några östeuropeiska, med sin speciella historia, undantagna. En bit in i riksdagsåret blir det också svenskt rekord: När Felix Hamrin avgick 1932, och Fälldin 1982, hade Sverige haft högerregeringar i sex år.

Det är alltså en ganska makalös bedrift av alliansen.

Förutsättningarna har inte varit de lättaste heller. Man får nog erkänna att de hanterat både interna motsättningar och minoritetsstyrandet ganska skickligt. Hur många uppfattar regeringen Reinfeldt som beroende av Sverigedemokraterna? Rasisternas stödröster har inte solkat ner regeringen.

Givet förutsättningarna är inte opinionsunderläget särskilt bekymmersamt för regeringen heller. Oppositionen leder, men den borde leda eftersom en sittande regering alltid tappar tre procentenheter bara på att vara regering. Den borde leda eftersom tillväxten hackar, eurokrisen rasar och debatten om vinster på vanvård aldrig verkar ta slut.

Frågan som borde bekymra oppositionen är om man inte borde lett med mer, nu när regeringen börjar agera och matar fram reform efter reform. Rätt kloka grejer, till råga på allt.

Reinfeldt är trött, säger sossarna. Jag vet inte, jag. Jag tycker han verkar sprängfylld av självförtroende. I förra veckans stora Expressenintervju lyfter han fram jobbfrågan inför 2014. Det hemska är ju att han kan vinna på den igen - trots ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning. Men de har bra spinn: 4 av 10 tror ju som bekant att siffrorna pekar åt andra hållet. Och de har ett envist fokus som folk gillar.

Socialdemokraterna har ännu inte lärt sig att hantera de nya Moderaterna. I en intervju i Veckans Affärer innan sommaren sa Stefan Löfven, som om han inte förstått någonting: "Omgörningen av Moderaterna är bara kosmetik, fernissa och yta." Socialdemokraterna kommer alltså att fortsätta mala på om att Moderaterna egentligen vill något annat än de säger, istället för att möta den politik som faktiskt läggs fram.

Ända sedan Moderaterna blev det dominerande borgerliga partiet har Socialdemokraterna kunnat gå till val på en stor anti-reform, ett spöke: de moderata skattesänkningarna. Det har inte behövts någon mobilisering för något eget. Det har räckt med mobilisering mot det borgerliga hotet om "systemskifte". Idag är det uppenbart att väljarna inte uppfattar något hotande systemskifte. Ändå håller Socialdemokraterna krampaktigt fast vid den gamla strategin. Mona Sahlins mantra i förra valrörelsen om att "valet står mellan två helt olika samhällsmodeller" ska uppenbarligen föras vidare av Löfven.

När folk blir förvånade över bristen på engagerande reformer från sossarna är det alltså inte konstigare än att partiet är ovant att jobba så. Förvalta - gärna. Men helst utan att behöva lova någonting. Strategin att lansera ett "kompetent" alternativ till Anders Borg går att förstå internt, psykologiskt (efter Juholtcirkusen), men en opposition kan inte jobba med "kompetens" som ledord. En opposition kan definitivt inte jobba med kompetens som ledord i kamp mot Anders Borg. Och då har jag inte ens börjat fantisera om hur det kommer att låta när alliansen - enligt uttalade mål - går i opposition mot sig själva det sista året innan valet 2014.

Det står skrivet i stjärnorna vem som kommer att låta mest som en trött regering, och vilka som kommer att låta mest som en revanschsugen opposition.

Upptagenheten hos S med "mittenväljarna" är stor - märkligt stor med tanke på hur viktig ren mobilisering var för alliansen både 2006 och 2010 - men mycket liten möda tycks läggas på att ta reda på vad mittenväljare egentligen vill. Det ser ut som realpolitik, men när man berättar vad man vill göra för mittenväljarna bygger allting på rätt grunda fördomar. Och på dåligt självförtroende. Bara: mittenväljarna gillar RUT. Aldrig: hur kan vi få mittenväljarna att gilla något annat än RUT?

Vänsterpartiet gör det partiet ska, och Jonas Sjöstedt har en bra position att bygga vidare från. Men det leder i bästa fall till en omfördelning av mandat mellan arbetarrörelsens partier. Är man skicklig kan man flytta debatten i enstaka, viktiga frågor. Men något regeringskifte kan Vänsterpartiet inte ordna på egen hand. Ett klokt S är nödvändigt. Det kan hända att vi får det. Det jävliga är bara att de måste vara ännu klokare än Moderaterna.

Det finns skäl för pessimism.

2012-09-12

Det finns ju Adlibris

Statens museibutiker måste sedan en tid tillbaka ”bära sina egna kostnader”. Muséernas anslag får inte gå till driften av butikerna. Nu lägg den första ner, som en direkt konsekvens: butiken på Arkitekturmuseet i Stockholm. Det är en snäv syn på kulturförmedling. Det är inte bara nyckelringar det handlar om, utan lika ofta om litteratur, konsttryck eller hantverk som det är svårt att få tag på någon annanstans. Högerns jakt efter det offentligas ”kärnverksamhet” skördar alltså ytterligare offer. Gå gärna på museum – men skaffa minnena någon annanstans!

(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)

2012-09-11

Stina Wirsén-kritikerna har rätt (och fel)

Uppmärksamheten kring rasistiska stereotyper på godispåsar och i barnböcker visar väl mest att de flesta utgår från Lenin: bilden är överlägsen som propaganda. Det är ingen förmildrande omständighet att Stina Wirsén inkluderar icke-vita i sina berättelser på ett naturligt och normbrytande sätt. Titta på bilderna!

Hur vore det om vi hudflängde de som aldrig försöker rita ett svart barn?

Det vore väldigt bra.

Men det är inte kritiken mot de som ritar stereotypa svarta barn som står i vägen för att hudflänga de som aldrig ens försöker vara bra.

Man kan också tycka att de som protesterar mot Stina Wirsén bygger ett skitfrågornas tyranni. Jag har själv tidigare utsett Afrosvenskarnas riksförbund och Kitimbwa Sabuni till svenska mästare i den grenen. Har inte Afrikafödda medborgare större problem - arbetslöshet, diskriminering i arbetslivet, rasistiskt våld - än att glassnamn eventuellt kan underblåsa stereotyper?

Men den som ställer den frågan upprepar ju bara den gamla högerkritiken mot allt vänstern gör: Ni måste göra det allra viktigaste! Om ni gör en sak, måste ni göra allt!

Om någon person eller organisation, samtidigt som de gör annat, anmärker på hur en Stina Wirsénfigur är tecknad, är det väl inte deras fel att större problem inte uppmärksammas? Måste just den som reagerar på godispåsar också reagera på bostadssegregation?

Problemet är snarare att medierna älskar godispåsefrågorna. Vad tror ni händer när Afrosvenskarnas riksförbund skickar ett pressmeddelande i en tung fråga? Kolla deras hemsida. Det pågår - vad det verkar - väldigt mycket bra aktiviteter. Nogger Black är en fråga i mängden för dem också.

Men måste diskussionen stanna där? "Alla får väl driva vad de vill"-linjens slutresultat blir ju ändå outhärdlig, när alla driver medialt tacksamma, lättförklarade symbolfrågor. Kan man möjligen, utan att hamna i det där "ni driver inte rätt frågor", önska sig mer intern diskussion bland alla ideella aktivister? Man har ansvar inför sin egen fråga att inte bli kontraproduktiv, väcka löje. Var gränsen går måste man själv bestämma. Medias kärlek för det lätta materialet tvingas man nog räkna med. Det går inte att bestämma själv om en fråga ska bli liten eller stor. Och det är inte så enkelt som att man kan slösa med sina aktivisttimmar med argumentet att andra får driva de frågor som de tycker är viktiga. Det finns inte fjorton afrosvenska riksförbund, inte tio LO, inte sju Greenpeace. Det blir ju en slags Adam Smith-attityd: med den osynliga handens hjälp finns det alltid någon som driver de frågor som behöver drivas.

Vad tycker ni?

2012-09-09

Detta är ju SD

Afrikaner våldtar barn, Breivik ska få asyl i Sverige och Fredrik Reinfeldt borde dö. Sverigedemokrater runt om i landet fortsätter att sprida rasism och hat så fort de öppnar munnen. Men SD:s bästa trick – näst efter att inte uppfattas som ett stödparti åt regeringen – är att slippa stå till svars för uttalandena. Inte bara lyckas Jimmie Åkesson hålla skandalerna ifrån sig på ett sätt som journalister aldrig skulle acceptera med någon annan partiledare. Ingen verkar heller fråga sig om det inte är detta som är SD, med den hjälpligt polerade ledningen som undantag? Någonstans går en mängd ”olyckliga formuleringar” över i att vara – en partisjäl.

(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)

2012-09-07

Ur askan i elden

Efter avslöjandena om myndigheternas slöseri med pengar har civilminister Stefan Attefall meddelat att statens arbete med ”värdegrunder” förlängs med fyra år. Ur askan i elden för skattebetalarna, kan man tycka. Värdegrundsprojektet handlar i stort sett om att trycka broschyrer med självklarheter, som att förvaltningen ska styras av ”legalitet” och ”demokrati”. Utvärderingarna handlar om hur många broschyrer man skickat ut. En stark känsla av ”Kejsarens nya kläder” drabbar den som läser om arbetet. Och en känsla av skattepengar i sjön.

(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)

2012-08-28

Måste man rasa?

Jag förstår att det egentligen är rätt att rasa mot Tillväxtverket, Arbetsförmedlingen, Säpo och alla slösande myndigheter.

Inte så mycket för att kritikstormen skulle skada Alliansen. (Det gör den inte. Sånt där spelar sällan någon roll på sikt. Centern låg nästan still i nya Sifo.)

Utan också för att det faktiskt är fel att lägga pengar på fel saker.

Men ändå. Statliga skandaler kan aldrig någonsin vara något positivt för vänstern på sikt. Alltså, just vänstern lider skada: vi vill bygga system som till syvende och sist måste handla om mer makt till det gemensamma, mindre till det privata. Tilliten mellan människor är särskilt viktig för den som vill förmå dem att utöva solidaritet med varandra. Vad gör det högern om skattemoralen urholkas?

Då säger någon kanske: Ja, exakt, och just därför måste vänstern vara de allra hårdaste kritikerna av offentlig misshushållning.

I någon mån stämmer det. Det är förstås politiskt omöjligt att försvara missgrepp inom förvaltningen. Det är kanske till och med politiskt nödvändigt att alltid vara minst lika kritisk som borgerligheten, även om det bryter ner den medborgerliga tillit som vår politik behöver. Det kanske är nödvändigt att göra det svårt för sig på lång sikt, för att överleva på kort sikt.

Men det där är ju en rävsax som i första hand gäller hur arbetarrörelsens partier måste uttala sig. Varför vanliga vänsteraktivister måste yla med vargarna är inte lika tydligt. Det blir bara bidrag till kräkfloden. I kommentarsfält och insändare ser jag inte särskilt många som talar om att återupprätta den goda byråkratin. Jag ser kverulerande om "ofantliga sektorn" och "jätten Gluff-gluff" och "politikerklassen" som mest ger flashbacks till 80-talet. Vi kräks sida vid sida med illvilliga krafter - sådana som inte skulle ha en tanke på att en gratisgrogg åt det privata företagets VD är stöld av våra pengar i lika hög grad som statligt svindleri är det.

Vem är det egentligen som ska påpeka att statsanställda är långt ifrån någon privilegierad grupp, som inte alls bara ska ha vatten och knäckebröd på sina julmiddagar?

Det måste gå att upprätta en skillnad mellan att bara ansluta till the posse och att vara ute efter att försvara förtroendet. Mellan att vara med och förstora medieskandalen och att vara hård mot verkligheten.

Framför allt: skippa den här larviga, sossiga revanschlustan som bygger på att vi ska visa att även borgerliga regeringar skapar korrupta och kvittoklippande byråkratier. Den som tror att sådant här spelar någon roll partipolitiskt ska nog ta ett steg ur sin Twitterbubbla.

2012-08-27

Löfven måste lämna sin comfort zone

Sommartalet regnade bort, opinionsstödet har planat ut och Anders Borg står och viftar med 50 miljarder i reformer de närmaste två åren. Det är inte fullt så kul att vara Stefan Löfven idag jämfört med för ett par månader sedan.

- Det som många såg som en styrka – Löfvens näringslivskoll – har han utnyttjat på lite fel sätt. Det är givet att han ska använda sina erfarenheter. Det är inte lika givet att tillväxt- och innovationsretoriken ska dominera alla hans framträdanden. Och han måste bli bättre på att prata om vad vi ska ha tillväxten till. Stefan Löfven måste lämna sin comfort zone, förr eller senare.

- Den försiktiga strategi som partiledningen valt fungerar när regeringen sköter sig dåligt. Men allt tyder på att höstbudgeten kommer att präglas av satsningar och reformer - ett av de spelkort som regeringen hela tiden haft i handen. Minst två ess återstår: ökad tillväxt fram till nästa val och möjligheten att göra en fräsch ombildning av regeringen.

- S kommer att framstå som en vindflöjel om Magdalena Andersson nu plötsligt ändrar sin kamerala retorik kring eurokrisen bara för att Anders Borg öppnar för större finanspolitisk aktivism. Och alternativet, att förbli de sista anti-keynesianerna, är inte heller någon drömsits.

- Valet av Magdalena Andersson framstår mer och mer som Löfvens största huvudvärk. Okänd, blek och oskolad som politiker. Hon talar mer lyriskt om sin tid på Skatteverket än om framtiden för socialdemokratin och nådde något slags bottenrekord i politisk feghet när hon inte ens kunde utveckla ett principförsvar för reallönerna under Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby.

- Löfven gör, trots att partiet lanserat honom som stabila snubben, en del misstag. Han var onödigt kategorisk när han avvisade vinstförbud i välfärden (vilket bland annat gjorde att han nu fått en tungviktare som Ylva Johansson emot sig). Han pratade yvigt om "satsning" på förskolan i Almedalen och han pratade yvigt om "satsning" på lärarna i Vasaparken. Folk laddar in ganska mycket förväntningar när de hör sådana ord, förväntningar som S inte kommer att motsvara när de lägger sin skuggbudget.

Man ska tala med respekt om Sveriges största parti. Deras "katastrofsiffror" ligger ofta över alla andra partiers all time high. Internt anar man fortfarande en lättad utandning efter Juholt-eran. Men man kommer att förlora en del väljare till vänster i takt med att högersvängen får fastare konturer - söndagens Sifo var tecken på det - och man kommer att förlora valet 2014 om man inte hittar de vinnande frågorna och vågar driva dem i konfrontation med regeringen.

Tidigare inlägg om den nya s-ledningen:

Det försiktiga partiet
SCB:s partisympatiundersökning
Det absurda överskottsmålet
DN rödare än S
Gör Löfven om Sahlins misstag?


2012-08-24

Facket hamnar fel om alkoholtester

DN:s ledarsida har idag den enda rimliga kommentaren till de obligatoriska, slumpvisa alkoholkontroller som landstinget i Gävleborg ska införa: " Att betrakta alla anställda som potentiella alkoholister är orimligt".

En allt hårdare disciplinering av anställda är ett faktum sedan länge. Att "bara göra sitt jobb" är idag en skrattretande tanke. Är det bättre med en frisk personal? Då ser vi till att personalen motionerar och slutar röka! Byggs vårt varumärke av att rätt personer representerar oss? Då ser vi till att ingen säger och gör något kontroversiellt på sin fritid!

Det riktigt vidriga är att både arbetarrörelsen och facket ofta ställer upp på detta. "Det är självklart att man ska vara nykter", säger Vårdförbundets representant i Gävleborg. Fint. Då föreslår jag regelbundna polisrazzior på Vårdförbundets kontor. För mig är det självklart att man ska vara hederlig.

Facket i allmänhet sköter lönekampen okej, men är fullständigt usla på att möta arbetsgivarnas krav på strömlinjeformad och genomkontrollerad personal.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är också ofta positiva till sådana här tokerier inom offentliga sektorn. Argumentet är då nästan alltid att det är bra att motionera, det är bra att vara rökfri, det är bra att inte dricka för mycket. Det vill säga ett totalt fokus på utfallet och motsvarande blindhet inför vem som egentligen har rätt att bestämma vad som är bra för någon annan. Det är kanske begripligt om några gamla VPK-koftor inte förmår att hålla isär detta på andra områden i samhället. Men när det handlar om löntagare och arbetsgivare tycker man verkligen att det borde ringa en klocka.

2012-08-14

Orättvist mot Herman Lindqvist

Herman Lindqvist pekar ut Karl-Gustaf Hildebrand som nazist.

Det var vad gårdagens visklek i medierna mynnade ut i.

Vad Lindqvist faktiskt skriver i sin indragna självbiografi är att Hildebrand "aldrig annars [förutom vid bollhusmötet, min anm] protesterade mot Heimdals idéer och syften". Det är både rätt och fel. Hildebrand var aktiv i en förening som härbärgerade öppet fascistiska och nazistiska medlemmar. Heimdal drev på 30-talets mörka agenda, de var ingen motkraft. Men även om Hildebrand valde Heimdal som sitt forum är det möjligt - vi vet inte - att han tog strid mot de extremare krafterna i föreningen vid fler tillfällen än vid bollhusmötet, i sak- och personfrågor. I så fall har bara Herman Lindqvist rätt om vi tolkar "idéer och syften" som ett stöd för Heimdals inriktning i största allmänhet. Det är också möjligt att Hildebrand inte tog några duster med extremisterna. I så fall har Herman Lindqvist rätt hur han än menar.

De som är tvärsäkra på Hildebrands oskuld borde erkänna det knepiga källäget, och åtminstone ransonera med hedersbegreppet "antinazist".

Var Heimdal verkligen ett naturligt sammanhang att verka i för en antinazist? Det faller på sin egen orimlighet. (När Herman Lindqvist i sitt ursäktande pressmeddelande kallar 30-talets Heimdal "starkt konservativt" är det den snällaste beskrivning någon någonsin har gjort av föreningen.)

Att utnämna den "goda sidan" på bollhusmötet till antinazister är också en skönmålning. Det fanns flyktingvänner där, men det fanns inget flyktingvänligt förslag. Alternativet som Hildebrand förespråkade skrev också att "den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor". Det fanns ingen annan utgångspunkt på mötet än att se judiska flyktingars rätt till liv som en svensk arbetsmarknadsfråga.

Det är klart att Hildebrand var på rätt sida, liksom drygt trehundra andra. Det är klart att det var bra att han yttrade sig för kompromissförslaget, liksom flera andra. Men det gör honom inte till antinazist. Det begreppet måste väl betyda något?

Henrik Arnstad skrev själv i sin artikel att Hildebrand under 30-talet "förhållit sig försiktigt nyfiken på nazismen". Citaten från Expressens debattsida som jag skrev om igår går i linje med det. Historiken Lars Gunnarsson förmedlade samma bild till TT år 2000:

Hildebrand tyckte spontant att nazismen innehöll ett visst mått av sund reaktion mot vissa företeelser i samhället. Han kom dock till insikt om att allt inte stod rätt till men vägen dit var lång och inte snörrät.

Arnstad menar att Hildebrand kom till insikt efter Kristallnatten 1938. En person som alltså under bokbålens och Nürnberglagarnas tid tyckte att nazismen inte var helt fel, blir "antinazist" när skygglapparna äntligen faller på hösten 1938 - mindre än ett år innan krigsutbrottet! Då hade tusentals svenska män och kvinnor bedrivit antifascistiskt arbete i många år. En person som ändrade uppfattning 1938 skulle vi normalt kalla naiv och omdömeslös. Som "Om detta må ni berätta" skriver:

Från 1933 ... skrev den svenska pressen ofta om Nazitysklands aktioner mot judarna. Den svenska allmänheten hade hela tiden goda möjligheter att få en adekvat bild av händelserna.

Det är naturligt att folk vill att ett praktarsle som Herman Lindqvist ska kräla i stoftet. Men det är inte rättvist den här gången.

Det är också naturligt att det med viss iver söks efter antinazistiska hjältar, särskilt borgerliga sådana. Jag förstår det psykologiska behovet. Men när det enda sättet att hitta en är att låta vad som helst vara antinazism, då blir det bara för absurt.

2012-08-13

Hildebrand var ingen antinazist

Om man inte är aktiv nazist - är man då "antinazist"?

De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.

Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.

Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.

Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.

Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".

Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.

Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.

Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.

Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.

Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.

2012-08-10

Gudrun analyserar

Sommaren innebär alltid en massa missade nyheter. Som den från SvD att Feministiskt initiativ tydligen ska ställa upp i Europaparlamentsvalet 2014.

Man får beundra kämpaglöden hos ett parti som stöds av 0,4 procent av befolkningen. Men, som de skriver på sin Wikipedia-sida, "trots relativt dåliga valresultat har partiet en stor mängd anhängare". Ja, valresultat får inte ses som ett tecken på människors politiska uppfattning. Det leder bara fel. Man har alltid fler anhängare än valresultatet visar. Moderaterna bör ha en fjorton-femton miljoner.

Men om man nu ändå ska haka upp sig på 0,4 procent har Gudrun Schyman en förklaring:

"Det låga opinionsstödet för Fi förklarar hon med att frågorna länge varit ”lågt rankade” av de etablerade politikerna."

Hm.

Vänta nu: om de andra partierna inte pratar om jämställdhet och feminism, så minskar utrymmet för ett feministiskt parti? Då måste Miljöpartiets framgångar bero på att miljöfrågan är extremt högt rankad av de etablerade politikerna?

Motivet till att starta Fi utgick väl från motsatt logik: det behövs - och finns plats för - ett feministiskt parti. Jag hörde aldrig tillägget: "Men alla andra partier måste hjälpa oss!"

Självklart är inte det monumentala misslyckandet bara Fi:s eget fel. De är duktiga på mycket - jag tycker till exempel att PR-stuntet att öppna ett alternativt "jämställdhetsdepartement" nu i höst är briljant. Det låga stödet beror till syvende och sist på att väljarna inte tycker att jämställdhet finns bland de viktigaste valfrågorna. Ett enfrågeparti måste inte bara ha sin fråga i toppen av den listan - det måste också finnas väljare som är extremt endimensionella i sitt röstande. En väljartyp som kanske inte finns. Fi har nog också underskattat hur mycket jämställdhetsfrågorna ändå lever hos de andra partierna. Det är mycket skrammel utåt om att frågan är stendöd. Frågan är om väljarna verkligen känner så. De hör ju vad de andra partierna säger.

Det stora strategiska misstaget var att försöka omfamna hela den politiska skalan, istället för att klart och tydligt profilera sig som ett vänsterparti. Genom att låta Gudrun Schymans bitterhet mot Vänsterpartiet få spelrum alienerade man de trognaste fansen, samtidigt som man försökte vinna något slags "mittenfeminister" genom att kritisera höger och vänster lika mycket. Problemet är bara att det inte finns så många mittenfeminister. De hade kunnat satsa på 4 procent, och fått det. Istället satsade de på 25 procent, och fick ingenting.

Trots allt har nog Feministiskt initiativ också överskattat Gudrun Schymans dragningskraft. Visst sa folk på 90-talet att de "röstade på Gudrun". Men det betyder inte att de skulle ha röstat på Gudrun utan det försvar för välfärden som Vänsterpartiet då bedrev. Det var såklart lättare att säga att man gillade partiledaren än att erkänna att man för första gången kände sig mest hemma hos det före detta kommunistpartiet. Gudrun var duktig. Men hon var duktig i sin roll. Då.

Ungdomskravaller - en gammal svensk sport

Med sommaren kom ungdomsbråken. I år i Tensta i norra Stockholm. SD svarade snabbt: utvisa invandrarna så ordnar det sig. Sådan etnifiering av problemet är avskyvärd – och historielös. Det förekom regelbundna upplopp bland helvita ungdomar redan på 50- och 60-talet. Hötorget 1965 är ett känt exempel, liksom Götaplatsen samma år. Ungdomskravaller på nyår var en följetong i 50-talets Stockholm. Att slå sönder saker är en levande del av den svenska kulturen. Det behöver ingen annan lära ut. Samtidigt ska inte våldet bagatelliseras. Många unga killar kan inte hantera sommarens sysslolöshet. Samhället måste vara bättre förberett på det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)

Alltför personliga poliser

Polisen fick i förra veckan förtjänt kritik för ett hånfullt Facebookinlägg om en gripen 16-åring. "Ett litet tips", "inte särskilt smart", löd sarkasmerna. När man blir frihetsberövad ska man behandlas korrekt. En myndighet ska inte håna enskilda medborgare, inte ens om de är anonyma. Frågan är om polisen och sociala medier är en särskilt bra kombination. På Twitter präglas deras konton mest av trött cynism. Självklart vet alla att poliser också är vanliga människor. Att göra sig illusioner om korrekta tjänstemän kanske är naivt. Men det mänskliga behöver kanske inte för den sakens skull välla över oss?

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)

2012-08-08

Tankar om sjöfylla

Det har varit mycket om den nya sjöfyllerilagen i dagarna. Har twittrat en del själv. Det är en intressant debatt på många sätt. Lagen i sig verkar bygga mycket på estetik: att det ska vara samma promillegräns till sjöss som på land. Det är inte sagt som kritik. Symmetri är viktigt för människor. Säkert för riksdagsmän också.

Det jag framför allt började fundera på var dock detta:

1. Varför är vänstern så dålig på att vinna frågor? Varför är vänstern så dålig på att vara populär? I sjöfylleridebatten finns en del av svaret: raljerandet med Ulf Brunnbergs och Bert-Åke Vargs usla argument startade utan någon som helst tanke på ifall några fler kunde tycka som de. Det kan det: minst 170 000 båtägare i alla fall. Att någon skickar fram en usel budbärare, betyder inte att det inte finns en vettig opinion under. Det är kardinalfel att tänka att man argumenterar med en enskild opinionsbildare. Man ska argumentera med de han eller hon representerar, som berörs av debatten - om det är rätt tillfälle att försöka påverka dem. Vänsterkulturen säger tvärtom att man ska "vinna" en debatt "mot någon", eftersom den har "fel" och man själv har "rätt". Det är ju inte en siffra rätt i det där. Det är i alla fall inte opinionsbildning.

Visst, en Twitterskämtare i mängden behöver inte bry sig om ifall han eller hon blir persona non grata i småbåtshamnen. Men det festliga hånandet kom också från människor som i vanliga fall brukar ha ambitionen att driva någon slags opinion.

2. Från lobbyinghållet är det ett klockrent exempel på hur man dödar en fråga genom att skicka fram fel budbärare. Överdrifterna från Brunnberg och kompani gör det omöjligt att diskutera frågan seriöst ett tag framöver. Ingen riksdagspolitiker ömmar för att rika Stockholmare ska få grogga i fred. En småländsk seglare, bordad av Kustbevakningen långt ut på öppet vatten, hade varit en helt annan ingångshistoria och lett till en helt annan diskussion. Det hade räckt långt bara med andra "kändisar" - det är faktiskt svårt att tänka sig en töntigare sammansättning än den i debattartikeln i SvD. De vanliga båtägare som ifrågasätter den nya promillegränsen lär vara duktigt förbannade på Göran Gabrielssons känsla för PR just nu.

3. Ibland vill man ha mer av Jan Myrdalsk vänsterkritik av offentlig byråkrati - en kritik som ju är besläktad både med nyliberala teorier om hur offentliga organisationer strävar efter att maximera sina budgetar och verksamhetsområden, och med grundläggande marxistiska antaganden om materiella intressen. Det är helt enkelt inte särskilt konstigt att Kustbevakningen är eld och lågor över att ha fått ökade arbetsuppgifter och befogenheter. Ändå får de vara sanningsvittnen i alla artiklar om den nya lagens goda resultat. En del journalister behöver bli mindre cyniska. Andra skulle faktiskt behöva bli lite mer.

Varför så generösa mot Vilks, DN?

DN:s ledarkritik mot Lars Vilks är på ett sätt ny. Tidigare i debatten har de flesta mainstreamliberaler sett en motsättning mellan att försvara Vilks yttrandefrihet och att döma ut honom som en främlingsfientlig och dålig konstnär. Nej, man skulle "bara hålla sig till frågan om yttrandefrihet". (Jag skrev om det här.)

Nu pratar den stora morgontidningen ändå om Vilks konst i sig. Det är bra.

Att det skulle vara "omdömeslöst" av Vilks att delta i ett antimuslimskt möte är dock överdrivet generöst av DN.

Den som deltar i ett antimuslimskt möte är antimuslim, inte "omdömeslös".

Yrvakenheten kring Vilks vardagsrasistiska motiv är också märklig. Det var ju länge sedan han sa att muslimer har medeltida föreställningar och att de inte kan integreras, och att svensk invandringspolitik styrs av politisk korrekthet. Inte heller handlar det bara om rondellhunden: vid den beramade föreläsningen i Uppsala 2010 hade ju Vilks letat fram en video med bögar i Muhammedmasker. Konstverket är en kampanj mot en minoritetsreligion. Med huvudet nedstoppat i formalism (han har rätt att! han har rätt att!) kanske det har gått DN förbi. Men för all del: välkomna, hellre nu än aldrig, till kritiken av främlingsfientlig konst.

2012-08-06

Efterklokt om Thomas Quick

Det skrivs mycket om Thomas Quick i dagarna. Rättsskandal, säger folk.

Det har de rätt i. Men riktigt så obegripligt som en del vill göra gällande är det ju inte att Sture Bergwalls alter ego blev dömd. Han var inte bara en mentalpatient i mängden som erkände brott han inte begått. Han var en dömd sexualbrottsling, rånare och våldsverkare som gav sig fan på att lura folk att han var en mördare. Erkännandena byggdes under med noggranna studier av mordfallen. Och det var verkligen inte osannolikt att någon med Bergwalls förflutna skulle kunna vara skyldig.

Det gör det förstås inte acceptabelt att slarva fram åtal och domar på det sätt som gjordes. Men de starka brösttonerna idag är faktiskt lite pinsamma.

Inte många artiklar nämner Bergwalls tidiga brottshistoria idag. Hans liv är givetvis tragiskt, men att han blivit landets mest ryggdunkade brottsling (kolla hejaropen på Twitter) känns ändå lite magstarkt.

Det finns ingen anledning att göra Bergwall till världens bästa kille bara för att han blivit oskyldigt dömd.

"De skapade ett monster" var Aftonbladets rubrik i fredags. Men Bergwall var ju delaktig i skapandet. Fattar man inte det blir allting obegripligt. Morden var likartade. Man fick intryck av att Bergwall berättade detaljer som han inte borde kunnat läsa sig till. Folk inom rättsväsendet är ju inte idioter. Utgår vi från det får vi ingen vettig debatt nu.

2012-07-10

Almedalstal: Partiet med en boss

För Almedalsveckans skull vore det bra om minst ett par partier åkte ur riksdagen.

Redan på fredagen är det bara journalister och politiker kvar. Glassätande småbarnsfamiljer dominerar plötsligt gatubilden. På lördagen åker alla hem, och att få söndagen är samma sak som att bli utpetad från veckan. Ja, man får hålla ett tal förstås. Men då har alla politiska kommentatorer redan sammanfattat veckan och dragit till sommarstugan. Lite otacksamt.

Göran Hägglund hade i alla fall en omtänksam partistyrelse som åkt över och satt och lyssnade honom söndagen. I regn, stackarna.

Det är lite märkligt att Hägglund inte har utvecklats mer som talare under alla sina år som partiledare. Han talar i ett teleprompter-beroende, malande skriftspråk som inte känns eget. Och så dessa obligatoriska humorblock: "nu ska jag vara rolig ett tag". Förra eller förrförra året var det politiken som en fotbollsmatch, i år jämförde han oppositionen med en cirkus. En person som är så omvittnat spontant rolig som Hägglund borde inte behöva hålla sig med sådana krystade gags.

Innehållet var bättre än leveransen: Hägglund har inte helt lämnat verklighetens folk-spåret - klokt, jag tror att det kan väcka genklang om KD är uthålliga - och utvecklade sin anti-politik genom bland annat att vantolka Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa?. Statsindividualism handlar om att ersätta vänskapsband, menar Hägglund, som hade notoriskt dåliga argument talet igenom. (Nej, skulle Berggren/Trägårdh säga: genom att slippa det maktojämna och ofria beroendet kan tvärtom den äkta, fria vänskapen utvecklas desto mer.)

Hägglund skär ändå effektivt åt sig en egen nisch: "den lilla världen", människan mot staten. Mycket handlade förstås också under söndagens tal om det som KD nästan fått göra till sitt eget politikområde: familjepolitiken. "Familjepolitik" har fått en konservativ accent: det känns nästan konstigt att säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har den bästa familjepolitiken. För det har de ju: det handlar ju om saker som fattigdomsbekämpning, bostadspolitik, jämställdhet, förskolor. Låt oss ibland etikettera det som just familjepolitik! Så att det inte verkar som om hela perspektivet är främmande för de socialistiska partierna.

Som grädde på moset överträffade Hägglund Åsa Romson i civilisationskritik, i en ganska sympatisk passage om att det finns andra värden än tillväxt och ökad produktivitet. Tankefiguren om "den lilla världen" (Hans L Zetterbergs gamla moderatslogan) blir därmed konsekvent genomförd: det finns en stor, ond värld där ute - den fria marknadens värderingar är inte självklart människovänligare än statens. Med Moderaternas mittenorientering och Folkpartiets brutalliberalism finns det kanske reellt utrymme för KD att driva en sådan här diskussion.

Man måste uppskatta en politiker som kastar sig in i en idédebatt, även om det görs huvudlöst och med rätt sumpiga argument. Men det skar sig lite att dessutom ägna så stor del åt fåniga påhopp på oppositionen. Hägglund borde släppa sin föreställning om sig själv som svensk politiks stora showman.

Talet var också en nästan övertydlig intern signal efter partistriden i vintras: Hägglund tänker inte anpassa sig en millimeter till kritikerna kring Odell. Det här talet hade lika gärna kunnat hållas 2010 eller 2011. Ingen sakpolitisk högersväng, inget tal om kristen etik. Partiet leds av Hägglund, basta.

Efter hela veckan tycker jag att listan över de bästa talen ser ut så här (med länkar till mina bloggposter om dem):

1. Jan Björklund ((länk)
Med det bredaste retoriska registret övergav han "keps i klassrummet"-frågorna för en inmutning av en klassisk högerposition.

2. Fredrik Reinfeldt (länk)
Dämpad, fundersam och statsmannalik var han en av få som försökte sig på en riktig verklighetsteckning - och tog ledningen i jobbfrågan inför 2014 med "jobbpakten".

3. Stefan Löfven (länk)
Alert, säker och taltränad, men överträffade knappast förväntningarna.

4. Göran Hägglund
Höll det enda riktiga idétalet - på stolpigt språk. Löjligaste attackerna.

5. Jonas Sjöstedt
Gick på säkerhet retoriskt, plus för fokus på vinst i välfärden-frågan. Staplade argument på hög, behöver variera sig.

6. Annie Lööf (länk)
Sköt alliansen i sank på säkert men opersonligt politikerspråk. Brinner för många saker, utan att vi tror henne.

7. Åsa Romson (länk)
Är man partiledare ska man hålla talen själv. Och gärna säga något som alla inte redan vet.

2012-07-07

Almedalstal: Det försiktiga partiet

Den enda talare man på förhand visste skulle göra en sämre insats än sin två föregångare, var Stefan Löfven.

Mona Sahlin 2010 och Håkan Juholt 2011 var ju skönhetsupplevelser.

Men vackra tal höll å andra sidan inte kvar dem på partiledarposterna. Löfven har hittills tagit fasta på det. Han har varit pragmatisk, försiktig, med hög gard - angelägen om att inte antyda ett uns mer än vad Magdalena Andersson kommer att leverera. Det är klokt att hålla ihop det. Ett av Juholts stora misstag, som gjorde att också partivänstern började sucka, långt innan drevet, var ju att han lovade runt och Tommy Waidelich höll tunt.

Under Löfven kommer ingen väljare känna sig lurad. Nu blir de besvikna direkt istället, om man ska vara elak. 2010 var regeringsalternativen lika - men S påstod att det var två helt olika samhällsmodeller som stod mot varandra. 2012 är alternativen fortfarande lika - och S påstår heller inte direkt något annat. Löfven ställde reformkrav på 0,25 miljarder per år i Almedalen. Magdalena Andersson sa att hon inte vet om jobbskatteavdragen haft effekt, och att det inte är "så enkelt" som att satsa sig ur krisen. Det är stabilt, det är ganska väl utfört - but it ain't sexy.

Funkar det verkligen som oppositionspolitik? Ja, det kan det göra, om man är beredd på att låta valet avgöras av något annat än tydliga politiska skillnader, till exempel färgstarka företrädare eller gambling med att väljarna kommer att ge oppositionen chansen på rent underpresterande av regeringen.

Socialdemokraterna spelar det politiska spelet rätt mycket som en sittande regering skulle göra. Satsar på att framstå som kompetenta och pratar om "brister i välfärden". Löfven vill "kavla upp ärmarna". Det låter som om Socialdemokraterna längtar efter att få förvalta - jobba konkret, sitta i regeringssammanträde, ta itu med praktiska problem. Men för att få förvalta måste man kanske först förföra?

Aftonbladet varnar i en klok ledare för att de höga opinionssiffrorna leder till strategi "riskminimering". Inför varje större framträdande av Löfven eller Magdalena Andersson ligger det en förväntan om "besked" i luften: nu ska han väl presentera sitt politiska projekt? Karl-Petter Thorwaldsson var en som ville ha det inför dagens tal.

Men det blir mest fjutt. Till slut får vi väl inse att Socialdemokraterna inte tänker bjuda på så mycket annat än - fjutt. Strategin är fjutt. Valarbetarna får ta jobbet 2014. Och de som ska göra Magdalena Andersson kändare.

Talet var annars, som tal betraktat, rätt bra (statsvetarna håller med). Löfven skulle inte kännas malplacerad som statsminister. Han drog linjerna bakåt till budgetsaneringen på 90-talet och påminde om att det finanspolitiska ramverket är en uppfinning från S. Skämten gick hem, rösten bar och attackerna, som att krogmomssänkningen varje år motsvarar driften av två KTH, var välavvägda. Men Löfven borde nog fundera lite på om passionen för näringspolitik och innovationer verkligen delas fullt ut av väljarna. Var det statsminister eller näringsminister Löfven ville bli? Stabila statsfinanser, patent och kluster i all ära - det handlar väl ändå, får man hoppas, om medel för ökad frihet och jämlikhet? Hur vill Löfven bygga landet, när han fått sprutt på näringslivet? Vilka mål är det vi ska ha för ögonen, när vi står vid maskinerna eller sitter på kontoren och ökar Sveriges konkurrenskraft? Inte ens mittenväljarna går igång bara på att S signalerar modernitet. Efter tio år av skattesänkningar och reallöneökningar finns det ett uppdämt behov av reformer. Med Löfvens försiktighet kommer Reinfeldt inte att ha några problem att upprepa 2006 års löfte om att matcha socialdemokratiska reformer krona för krona. Så lätt borde han inte ha det.

2012-07-06

Almedalstal: Oppositionspartiet

Annie Lööf var inte nådig: 856 000 människor står utanför arbetsmarknaden. Sverige har ett rekordhögt skattetryck på arbete. Landsbygdskommuner avfolkas. Sverige har "flerdubbelt högre arbetslöshet bland unga än Tyskland".

Per Schlingmanns budskap inför 2014 är att alliansen måste gå i opposition mot sig själva. Det tog Annie Lööf verkligen fasta på i sitt Almedalstal på fredagkvällen. Känn på det här också:

"Alla de som idag står utanför arbetsmarknaden väntar på besked. Alltför många unga, alltför många som är födda utomlands. Alltför många med funktionsnedsättning. De står utanför idag. De knackar på. De vill också komma in i jobbtryggheten, arbetsgemenskapen. De vill också ha ett jobb att gå till, en lön på kontot. Hör Socialdemokraterna alla dem?"

Socialdemokraterna! Jisses. Om regeringen inte kan regera, får den väl utlysa nyval?

Att säga att det saknas "reformiver" i Alliansen riskerar förstås att bara förstärka den bild som oppositionens partistrateger försöker etablera. Lööfs idé om en nystart, ett tryck på "refresh", signalerar att läget verkligen är akut. Det var nog inte det Schlingmann hade tänkt sig. Att låta som en opposition gjorde alliansen redan 2010 - men då i termer mer av "återstående arbete", inte att man var trött och led av tempobrist. Att prata ner den egna förmågan är inte särskilt smart, även om det är lätt att förstå Lööfs säkert uppriktiga frustration. Centern går ju enligt en gammal politisk lag alltid bakåt när de deltar i regeringssamarbeten. Något radikalt måste hända för att det inte ska hända igen.

Som debutant i Almedalen betraktad - även om hon haft lång tid på sig att bli varm i kläderna, hon tillträdde ju tidig höst 2011 - skötte sig Lööf bra. Det är inte hennes fel att kraven på talen blir högre och högre ju längre veckan lider. På fredagen har man liksom redan hört alla politikerorden redan. Det missgynnar särskilt Lööf, som pratar ganska fluffigt redan från början. Och hon måste nog börja låta som om hon är "ilsk", om det står i manus att hon är "ilsk". Nu levererar hon det med samma uttryck som när hon säger "finanspolitiskt ramverk".

Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon blivit en tillrättalagd politikertant som inte använder sig ungdom som en tillgång och som inte alls har mandat att omstöpa Centern åt det håll hon egentligen skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 28 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen. Det sista vore trevligast.

Tänk politik, Andersson!

Socialdemokraternas ekonomiska seminarium under Almedalsveckan är en institution. Finansminstern – eller partiets finansminsterkandidat – säger något om Sveriges ekonomi, ett par inbjudna gäster säger att S i princip nog har fel och får lite hummanden tillbaka. Tältpinnarna fälls, S har fått lite vetenskapligt skimmer över sin ekonomiska politik och kan fortsätta ge fan i de inbjudna gästernas synpunkter. Ofta på goda grunder.

Fredagens seminarium, i en knökfull, bastuhet biograf, inleddes med att en socialdemokratisk tjänsteman visade några tabeller och grafer över euroländernas ekonomi. Nej, vänta – det var ju Magdalena Andersson! Lanserad som ”kompetent” har Andersson fortfarande svårt att anpassa sig till en utåtriktad politikerroll, där man måste försöka plantera tanken att det egna partiet har en idé och en riktning som verkar vettigare än andra partiers. En ny undersökning från Novus visar att Magdalena Andersson fortfarande är överraskande okänd hos svenska folket. Hon måste nog våga sig ut på lite djupare vatten än att ”det är inte så lätt som att bara gasa” i diskussionen om eurokrisen, eller att regeringens jobbskatteavdrag ”kanske” har gett effekter. Hon kanske är osäker på vad som bör göras, och vad som funkar – precis som ekonomerna är – men politik handlar om att välja vad man tror på och vilka man ska lyssna på. Att sätta ner foten och sedan ta ansvar. Annars kommer hon bara att bli mer och mer ointressant att lyssna på.

Någon måste också berätta att en finansministerkandidat är mer politiker än ekonom. På publikfrågan om inte Tysklands låga produktionskostnader beror på att löntagarna fått stå tillbaka, och om det verkligen är acceptabelt för en socialdemokrat, svarade Andersson bara att hon inte lägger sig i lönebildningen.

En s-finansminister som inte kan säga att hon ogillar dålig reallöneutveckling? Karl-Petter Thorwaldssons suck hördes över hela Visby.

Det mesta av seminariets politiska analyser och tyckande stod istället gästerna för: nationalekonomen Mats Persson, bankekonomen Annika Winsth och Stockholmsbörsens Jens Henriksson. Alla tre tyckte – i varierande grad – att det var för mycket av åtstramning i Europa. Winsth upprepade svenska bankekonomers åsikt att det borde investeras mer och ifrågasatte överskottsmålet. Persson var rent visionär: tyckte att krisen var ett gyllene tillfälle att försöka enas om en global koldioxidskatt. Magdalena Andersson skrattade bara och lovade att det absolut inte fanns något sådant förslag från S. (Också på ett väldigt politiskt valhänt sätt.) Däremot vågade hon efteråt inte säga emot Annika Winsth direkt om överskottsmålet - vilket Vänsterpartier nu i eftermiddag ser som ett erkännande av sin linje.

Jens Henriksson var populistisk (krisländerna har inte "skött sig", och grekerna borde komma överens om att man ska betala skatt) men hade publiken i sin hand, med humor och tydlighet. Analysen lät märkligt i mina öron: nog måste väl också Grekland, och inte bara Italien, ha tillväxtproblem när BNP 2011 minskade med 7 procent? Trots det såg det ändå ut som om många i bänkraderna tänkte samma sak: är det verkligen rätt person här i lokalen som är partiets ekonomisk-politiske talesperson?

(Tidigare inlägg om Magdalena Andersson och Socialdemokraternas ekonomiska politik: här och här.)

2012-07-05

Almedalstal: Partiet från förr

Det måste ha varit en av Jan Björklunds sämre dagar i det politiska livet: avgångskrav från ungdomsförbundet, kritik om för lite feminism och förslag om att partiet borde upplösas. I Resumé/Novus Opinion presenteras siffror på att han är mindre inspirerande, mindre tydlig, mindre handlingskraftig, mindre ärlig, mindre kunnig och mindre lyssnande än för ett år sedan. De egna sympatisörerna börjar tappa tålamodet, opinionssiffrorna dalar.

Allt detta gav major Björklund blanka fasen i när han klev ut på Almedalens scen och levererade ett riktigt bra tal. Han verkade - med sina egna ord - ha runkat upp stridskuken ordentligt. Moderaterna fick veta både att näringslivet inte är något särintresse och att det visst finns ett stort gult hot från Kina - den syn på globaliseringen som statsministern mellan raderna kritiserade i tisdags.

Få slår Björklunds röst, variationer i tempo och tonläge, växlingar mellan personliga utrop, common sense-argument och hårda siffror. Jabbarna mot de andra partierna är elaka. Om Björklund hade varit ishockeyspelare, hade man sagt att han är en sådan som man hatar att spela mot, men älskar att ha i sitt eget lag.

Det är ingen tvekan om att det är det här som är Sveriges högerparti. Inte bara sakpolitiskt: större löneskillnader (som gav största bifallet bland Visbys solbrända småborgare), liberaliserad arbetsrätt, skattesänkningar för de rikaste - utan också i sätten att uttrycka sig. Jan Björklund pratar fortfarande om "offentliga sektorn", ett ord som väl Moderaterna inte använt sedan pass 2006. Att det är mindre löneskillnader där säger Björklund handlar om "jantelagen" - ett begrepp som borde stanna på MUF:s introkurser för nya medlemmar och inte användas när vuxna debatterar. "Ingen får göra karriär" inom stat, landsting eller kommun, meddelar Björklund också. (Började han själv som major?)

Fredrik Reinfeldt skulle aldrig, som Björklund, implicit applådera att facken tappar medlemmar. "Får de färre medlemmar så får LO-ombudsmännen mindre makt." Folkpartiet låter lite grand som om det aldrig blivit mer än 1993. Om man vore på bra humör skulle man säga att de åtminstone är uppriktiga i sin klasskamp från höger. Å andra sidan är det trevligare med ett samhällsklimat där man tvingas formulera det i mer inlindade ordalag.

Björklund tackade med sitt tal med all önskvärd tydlighet ja till den plats till höger om Moderaterna som statsministern erbjöd i tisdags. Väljarna har ännu inte uppfattat det så: i SCB:s valundersökning från 2010 placeras FP på ungefär samma höger-vänsterposition som på Bengt Westerbergs tid, tydligt till vänster om M. Men sådana inplaceringar får antas ha en viss eftersläpning - väljarna sätter säkert partierna lite grand där de har lärt sig att de "ska" finnas. Jag är ganska säker på att partierna möts på den där linjen i nästa valundersökning.

Hur ska Folkpartiet överleva när Moderaterna föresatt sig att bli det enda borgerliga partiet man behöver? Folkpartisternas egen förklaring när det går knackigt brukar vara att de har segrat ihjäl sig: alla är liberaler nu för tiden. Björklunds tal kanske visar en möjlig luftficka: som en liten, aggressiv fanbärare från förr längst ut på högerflanken.

SD skildras positivt

En bild av hur Sverigedemokraterna framställs i media är att de behandlas njuggt. Den sprids bland annat i Björn Hägers nya bok "Problempartiet". Och förstås av en massa rättshaveristiska rasister. Och av partistrateger som vill odla outsiderrollen. Ett Sverigedemokraterna som inte "alla är emot" är inte ett fungerande Sverigedemokraterna.

En annan bild av hur SD behandlas i media är undersökningen i Aftonbladet/Infopag idag: Jimmie Åkesson nämns visserligen minst antal gånger, men de kan glädja sig åt att bara 9 procent av omnämnandena är negativa - den tredje mest positivt skildrade partiledaren. Det är lågt i största allmänhet. Framför allt är det ett enormt bakslag för alla som hävdar att SD mobbas av nyhetsredaktionernas kulturmarxister.

Hur kan det vara så dålig granskning? Som Anne-Lie Lehnberg skriver i Flamman: "det krävs knappast ett Pulitzerjobb för att hitta saker att granska eller rapportera om Sverigedemokraterna". I ett historiskt perspektiv är det egentligen skandalmaterial varje gång en SD:are säger något rasistiskt. Det skulle definitivt bli skandal om en företrädare för något annat parti sa samma sak som SD säger. Problemet är att Sverigedemokraterna inte förväntas vara något annat än rasister, så när de är det, har det inget nyhetsvärde.

Problemet är också att medier (och andra) håller sig med en ålderdomlig definition av rasism. SD säger att de inte är rasister, och med den allmänt spridda uppfattningen att rasism är att anse människor med annan hudfärg mindre värda, är det förstås svårt att beslå dem med det. Men rasism idag uttrycks inte som 1880. Idag uttrycks den som att det blir konflikter när man blandar människor av olika etnicitet och "kulturer", och att vi enbart definieras av de tillhörigheterna. Ingen är mindre värd - men de ska inte leva tillsammans. Detta blir, till exempel när Aftonbladet ska beskriva SD, att vara "invandringskritisk". Då är det klart att det inte viner om öronen på Åkesson särskilt ofta.

Infopaq-undersökningen visar nog också en annan sak som redaktionerna borde fundera på: lokala företrädare och riksdagsledamöter i SD lyckas ganska ofta hamna i trubbel - men Jimmie Åkesson håller alltid de konflikterna på armlängds avstånd. Han utkrävs sällan, verkar det, ansvar för vad som händer i det parti han leder. Skickligt, förvisso. Men ska det vara så?