2013-08-28

Sociala medier i valet 2014

I Almedalen arrangerade JMW Kommunikation ett samtal om de politiska partiernas arbete med sociala medier, som fortfarande går att titta på här. Intressant, men jag skulle kunna tänka mig att lägga till ett par saker.

Är det viktigt att finnas i sociala medier?

Fel fråga. Man börjar i en konstig ände när man diskuterar om kanaler är viktiga generellt, om Twitter kommer att bli den stora grejen 2014 etc. Alla kanaler har potentiella styrkor. Twitter och Facebook och Youtube har adderats till raden av tillgängliga kanaler och de är bra om de kan hjälpa oss hitta till målgruppen X eller få kampanjen Y att lyfta. Det som gäller är försöka se hur man kan få olika sociala medier att jobba optimalt för varje enskilt moment i en valkampanj.

Grejen med sociala medier är att de är så lätta att haka på när man gör något, att många sällan funderar på exakt vilket jobb det är de gör. Min utgångspunkt är att det partier gör i sociala medier framför allt får ses som riktat mot de egna aktivisterna: för att stärka deras argumentation och hålla uppe stämningen. Det som händer i sociala medier händer i ganska stängda kretsar. Jag är en ganska fördomsfri person vad gäller kontakter online, men hur många gånger har en smart och övertygande liberal infographic dykt upp i mitt Facebookflöde? De lär ju finnas någonstans, men läckaget från de kretsarna är minimalt. Det jag inte fixat själv genom mitt val av vänner, ordnar Facebook genom att filtrera nyhetsflödet baserat på mina interaktioner. (Detsamma gäller ju Google och hela nätet: med allt mer personaliserade webbupplevelser kommer det att bli allt svårare för de politiska partierna att bryta igenom till sina motståndares väljare.)

Handlade det bara om spridning till maximalt antal människor skulle partierna göra tevereklam istället: en av de viktigaste poängerna med sociala medier är att få andra - människor vi lyssnar mer uppmärksamt på - att säga det partierna vill att de ska säga. Men den effekten blir (oftast) sådär eftersom det mesta av vårt online-umgänge är så incestuöst. Däremot kan man hoppas på att mottagarna bär med sig budskapen till andra sammanhang, och förstås att gammelmedia (med sina överlägsna följarantal) skriver om det som trendar/upprör/görs fyndigt.

(Det kommer de att göra. Men precis som de inte längre lyfte fram "bloggare" 2010 kommer de inte att lyfta fram "twittrare" 2014, utan vara intresserade av bra innehåll, oavsett hur det publicerats eller av vem.)

Hur som helst: att säga att sociala medier till stor del handlar om intern mobilisering är inte att säga att det är mindre viktigt. En kampanj behöver den taggande känslan av att vara uppdaterad och fyndig och dominera motståndaren i flödena. Med tanke på de låga kostnaderna - och den utbredda entusiasmen och skickligheten bland de flesta partiers medlemmar - är det heller inte fel att en valkampanj bara kör på utan att vara petnoga med att mäta effekt. De personer som engagerar sig i kampanjande online skulle dessutom kanske inte ha engagerat sig på något annat sätt.

Brit Stakston ställer frågan på seminariet om partierna kommer att försöka knyta upp framgångsrika twittrare precis som de brukar knyta till sig artister. Jämförelsen haltar lite: artister och konstnärer som engagerats i valrörelser har alltid bara gjort sin grej - fast hos partierna. Sjungit eller målat. Att be en inflytelserik twittrare bidra till en valkampanj skulle innebära att han eller hon inte gör sin grej - twitter är ett ärligt medium. Antingen är den inflytelserike twittraren redan vänster och visar det (toppen!) eller så måste personen ifråga börja prata med en annan röst. Det tvivlar jag på att någon skulle vilja.

Tyvärr finns det väl få vetenskapliga studier av hur många röster en god sociala medier-närvaro kan generera. Men utgå från att sociala medier betyder väldigt lite - precis som alla kampanjaktiviteter. Människor bestämmer sig tidigt, röstar oftast på samma parti som tidigare och baserar sitt val på den allmänna bild som partierna byggt av sig själva under flera års tid. De potentiellt påverkbara är dessutom, för varje enskilt parti, få - 10-15 procent av väljarkåren ungefär. Kampanjer ger få röster. Men ett val kan också avgöras av få röster. Och bland de (få) rösterna kan en enskild kampanjaktivitet betyda hela skillnaden.

2013-08-14

Medianväljarteoremet håller inte

Agerar Socialdemokraterna och Moderaterna som det s k medianväljarteoremet förutsäger? Så antas det väl allmänt, och inom den ramen väljer också statsvetaren Anders Sundell att se sossarnas nuvarande strategi i det här inlägget. Jag håller med om mycket, men man kan inte se all anpassning till andra partier och all rörelse mot mitten som bevis för att det allt annat än löst formulerade medianväljarteoremet håller.

Medianväljarteoremet dras med många orealistiska antaganden - precis som man skulle kunna förvänta sig med en ekonomisk modell som försöker förklara politik. (Här finns en ganska bra sammanfattning av kritiken i ett papper av Robert G Boatright.) Svensk politisk historia verkar inte heller bekräfta teorin. Tittar man på väljarnas bedömning av de politiska partiernas positioner på höger-vänsterskalan (i SCB:s valundersökningar) är det snarare partiernas vandring ifrån den politiska mitten som är slående. Det gäller både Mp, Kd och C. Tomrummet i mitten har faktiskt aldrig varit så brett som i de två senaste valen.

I Sverige definierar många väljare sig som antingen höger eller vänster. Blocktänkandet är starkt. Den skala som partierna antas röra sig friktionsfritt längs med, har i verkligheten en såphal upphöjning i mitten som det inte går att hålla sig kvar på. Partier som försöker säga att de är mittenpartier glider så småningom ned i något av de två lägren, vilket vi sett historiskt både med Mp och Kd.

Det är heller inte alls säkert att väljarnas åsikter bäst beskrivs som en normalfördelningskurva, tjockast i mitten, eller ens som jämnt fördelade från höger till vänster. Åsikterna kan lika gärna fördela sig som ett liggande timglas - ett polariserat åsiktsklimat med en svag mitt: som i Frankrike eller Sverige, till exempel. I så fall kan en position i mitten visserligen vara det närmast möjliga valet för många, men med risken att det blir med en politik som väljarna uppfattar som helt främmande. Mitten är inte oförarglig om väljarna har tydliga åsikter.

Teoremet förutsätter också att partierna tar väljare från varandra, inte att de drar till sig nya och stöter bort gamla. Moderaternas framgångar 2006 och 2010 byggde tvärtom i hög grad på mobilisering av tidigare icke-röstare. Väljare kan försvinna helt och hållet också: S högersväng på 90-talet gödde visserligen V, men dränerade också valmannakåren på personer som inte bara kallt fortsatte rösta på det parti som låg närmast, utan reagerade med mänskligare känslor.

Teoremets utgångspunkt är också att partier anpassar sig till statiska väljare. I verkligheten är väljare påverkbara. Ett parti som betraktade opinionen som en given faktor skulle lämna fältet fritt för andra partier.

Och hur sjutton hittar man mitten? I praktiken måste partierna komma fram till var medianväljaren faktiskt står i alla frågor som är viktiga för röstningsbeteendet. Och det är inte så enkelt: att stå i mitten av valmannakåren innebär inte att stå exakt på den punkt som politisk teori skulle definiera som mitten av höger-vänsterskalan. Medianväljaren i Sverige har förmodligen socialdemokratiska värderingar. Ändå sätter många politiska analytiker likhetstecken mellan medianväljaren och någon slags vankelmodig folkpartist.

Faktum är ju att om S skulle göra en mittenorientering i till exempel frågan om vinst i välfärden, skulle de behöva röra sig vänsterut. Om vinst i välfärden skulle upplevas som den viktigaste valfrågan för väljarna - då ligger de facto medianväljaren någonstans nära V.

Ägnar sig då S och M nu, trots att det är en svår och dålig strategi, åt mittenorientering enligt medianväljarteoremet? Tittar man återigen på när SCB ber väljarna att placera partierna på en höger-vänsterskala, så har S aldrig gått åt mitten (eller lyckats uppfattas som mer mitten) de gånger man försökt återerövra regeringsmakten (1982, 1994, 2010; detta förutsatt förenklingen att medianväljaren finns i det som väljarna uppfattar som mitten av höger-vänsterskalan). Det är bättre att beskriva Stefan Löfvens nuvarande politik som ett klassiskt socialdemokratiskt försök att inkludera medelklassen i sitt politiska projekt. När S har gjort det tidigare har det aldrig handlat om passiv anpassning till färdiga medelklassvärderingar. Tvärtom har man i hög grad skapat sina egna väljare genom en ny, omfamnande politik som har byggt på gemensamma beröringspunkter med arbetarklassen, och en ideologi som har lockat fram de egalitära värderingarna hos medelklassen. En sådan aktiv politisk strategi är oförenlig med medianväljarteoremets antaganden. Skillnaden idag är framför allt att försöken att inkludera medelklassen är mycket sämre genomförda: man utgår från slarviga fördomar om en ganska borgerlig person, och anpassar politiken mer passivt. Det ser onekligen ut som större inslag av medianväljartänkande, förutom att partiledningen nog faktiskt tror på sin politik, åtminstone delar av partiledningen, åtminstone delar av tiden. Några sådana begränsningar som en politisk vilja erkänner inte medianväljarteoremet.

Moderaternas agerande skulle också kunna se ut som ett medianväljartänkande, men vad de gjorde 2006 och 2010 var inte att närma sig mitten på det sätt mitten oftast uppfattas i svensk politik. Man gjorde snarare ett erövringsförsök rakt in i de socialdemokratiska kärngrupperna, med omsorg om sysselsättningen, "arbetarparti"-etiketten och försök till ett folkligare tilltal. Det var medianväljarpolitik där ett svenskt parti för en gångs skull agerade som om medianen är socialdemokratisk (förmodligen helt riktigt). Om S bedriver medianväljarpolitik, så agerar de som om medianen är borgerlig.

Men Moderaterna uppfann också ett politiskt problem ("utanförskap"), satsade stort på mobilisering och sågs fortfarande som flankpartiet till höger av väljarna, så det känns långsökt att se medianväljarteoremet i arbete. 2010 uppfattade väljarna rentav en högersväng.

Slutligen: frågan är om inte det nya (amerikanska) sättet att bedriva valkampanjer med mikro-riktade budskap är ytterligare en spik i kistan för medianväljarteoremet? Ett parti har inte längre bara en ideologisk position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare. Med det tankesättet behöver man inte ge upp några flankståndpunkter för att närma sig mittengrupperna - man ser bara till att prata om andra frågor med dem. I ett splittrat medielandskap där vi skräddarsyr våra nyhetsintag märks ofta inte ens de parallella budskapen. Jag är ganska övertygad om att partikanslierna ser den här utvecklingen som vida överlägsen ett endimensionellt medianväljartänkande.

2013-08-09

Högskolan privatiseras

Regeringen vill göra fler av Sveriges lärosäten till privata stiftelser. Ett mycket smalt argument lyfts i förgrunden: bättre möjligheter att delta i internationella forskningsprojekt. Samtidigt innebär stiftelseformen stora förändringar när det gäller insyn, demokratisk styrning och studentinflytande. Det är inga småsaker som offras. I bakgrunden finns en klassisk höger-vänsterkonflikt: är det staten eller kapitalet som hotar lärosätenas frihet? Och tillhör högskolan enbart forskarna, eller är den också en del av utbildningssystemet? Facken har börjat kritisera. Mer måste följa.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Prata inte om nazisterna

Sommarens politiska genidrag kan vara Svenskarnas partis resa till Almedalen. Genom sin blotta närvaro lockade man fram så många arga motmarkeringar att partiet framstod som långt viktigare än sina 681 röster i senaste valet. Vänstern har problem med spontaniteten: att motdemonstrera anses inte längre som ett taktiskt val, utan som ett moraliskt måste. (Bojkotter likaså - när hörde någon senast en sådan diskussion som handlade om effektivitet?) Vi ska alltid reagera mot nazistiskt stöveltramp, visst. Men det finns en gräns för hur perifera motståndare man ska adla till ett hot.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Skatteglada Svensson

Socialdemokraterna slåss alltjämt om "mittenväljarna" genom räddhågsen anpassning till skattesänkarpolitiken (med åsikter som att 60 000 kr/mån är en "vanlig" inkomst). Samtidigt visar Yougov (3/7) att nästan inga väljare vill minska välfärdsambitionerna för att få lägre skatt; betydligt fler är beredda att tvärtom betala mer. Det är fascinerande i sig, med tanke på hur få som har försvarat höga skatter i debatten de senaste 30 åren. Vilken opinion skulle då inte arbetarrörelsen kunna bygga, om den vågade? Nu är istället varje missnöje med de fantasilösa jobbskatteavdragen - ett femte stöddes i somras bara av 6 procent - en missad poäng för S.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

2013-08-05

Vem dödade igelkotten?

I dagens Metro rapporteras om en igelkottsunge som fått en hårsnodd runt munnen och dött. Precis som i fallet med knivskurna hästar och pålar vid badplatser är intresset för naturliga förklaringar lågt: av tidningsnotisen får vi veta att upphittarna tar för givet att det är någon som medvetet har dödat igelkotten.

I själva verket är det lätt att föreställa sig både existensen av borttappade hårsnoddar och hur djur som bökar i marknivå kan råka få dem runt en spetsig nos.

När det gäller bråte vid badplatser - som får artiklar i stora medier varje sommar - finns det många förklaringar som ligger närmare till hands än vansinnesdåd, särskilt eftersom ingen någonsin verkar ha fällts för ett sådant brott. Gamla trädgrenar, sjunkna båtar och bryggor, vägpinnar och skyltar som suttit nedstuckna i isen på vintern; och framför allt bråte som slängts i vattnet med stor omdömeslöshet - men knappast med syftet att skada.

Medierna hjälper knappast folk att hålla huvudet kallt. En spetsig påle blir gärna en "spetsad" påle.

Veterinärerna som ifrågasatte hästskärningarna på DN Debatt under sommaren hade märkvärdigt lätt att montera ned en vedertagen sanning.

Det fascinerande är inte att det finns så många sadister, utan att vi är så ivriga att tro att det finns så många sadister. Hur kan det komma sig, i ett land där tilliten människor emellan är starkare än i de flesta andra länder? Helt klart är att den cyniska journalistiken och de förhastade slutsatserna i sociala medier påverkar tilliten åt fel håll. I värsta fall är orsaksförhållandet också det omvända: att den allt skörare sociala väven i tider av ökade klyftor gör att historier om andras ondska lättare tar fäste. I jämlika samhällen har människor större förtroende för varandra. Ett skäl så gott som något att vara socialist: att slippa höra folk utnämna sina grannar till igelkottsmördare.