2010-01-28

Gnäll, gnäll, gnäll - Saab lever ju

Hur kritiserar man framgångsrikt en dundersuccé?

Ingen aning - och allt tyder på att det är mycket svårt. Jag är inte den ende som reagerat på Tomas Eneroths gnälliga kommentar till att Saab hittat en köpare. Psykologiskt är det lätt att förstå: Maud försöker sola sig i glansen från en affärsuppgörelse som hon inte lagt två strån i kors för att hjälpa fram. Samtidigt känner man sig plötsligt riktigt offside när man som kritisk opposition får ett fett "där ser ni att det gick bra" i ansiktet från regeringen. I det läget är det lätt att vilja rättfärdiga sin kritik i efterhand: vi hade rätt då, och allt det här braiga händer trots regeringens insats.

Men om man aldrig kan slå ifrån sig sina spontana känslor är man ingen bra politiker. 10 av 10 medborgare lär tycka att det är supergött att jobben i bilindustrin tycks bli kvar. Tidningarna är fyllda av leende industriarbetare, leende fackföreningsfolk, leende politiker, leende Trollhättebor. I det läget är det PR-mässigt självmord att gå ut och gnälla på regeringen. Bara navelskådare är idag intresserade av hur fan det gick till - faktum är att Saab kommer att finnas kvar. Den som i det läget börjar kverulera om hur det kunde ha gått och varför det nästan inte gick och varför det borde ha gått tidigare, den framstår bara som - gnällig.

Tips till Tomas Eneroth: le och skåla med alla andra, åtminstone just idag. Lita på att opinionen har uppfattat ditt engagemang för Saab under det gångna halvåret. Det räknas också. Nu är tigandets tid.

PS. Så här glatt kan man uttala sig, som Vänsterpartiet Trollhättan.

2010-01-24

Rödgröna nycklar

Man avundas inte direkt de som sitter och planerar den gemensamma rödgröna valkampanjen. Miljöpartiet går så bra i opinionsmätningarna att de kommer att ha starka incitament att profilera sig själva, Socialdemokraterna vill hellre presentera oppositionens alternativ som en "s-ledd regering" än någon slags jämlik trojka - vilket (V) och (MP) i någon mån bör ställa upp på, men inte till priset av att luften går ur hela "rödgrönaprojektet", vilket ju inte heller skulle gynna (S), vilket betyder att (S) måste skyddas från sin egen partiegoism. Samtidigt ligger (V) farligt nära 4-procentsspärren, vilket minskar vår entusiasm över att försvinna i mängden i en trepartikoalition..och så vidare!

Så med all ödmjukhet inför de som ska sy ihop det där - här några helt oorginella och ofullständiga förslag till nyckelpunkter för en hygglig oppositionskampanj:

Att samtliga partier påminner sig om vinsterna med ett starkt rödgrönt gemensamhetstema i valet - just på grund av det ovan skrivna. Får man föreslå ett stort plakat på alla stabskontor?

Att framför allt (S) "sålt in" samarbetet internt, för att minimera antalet LO-påhopp på Miljöpartiet och antalet Widar Andersson-påhopp på Lars Ohly. Detta måste förstås redan vara gjort. Samarbetet får gärna vara något mer än en bräcklig brygga på partiledarnivå - låt oss slippa granskande reportage om rödgrönt misstroende gentemot varandra ute i kommunerna.

Att partierna visar öppenhet gentemot varandra så att inga enskilda valkampanjer krockar tema/strategimässigt, och att de trimmat in gemensamma svar på sannolika frågor om samarbetet.

Att Mona Sahlin tillåts att spela ledarrollen fullt ut, för att inte skrämma mittenväljare i onödan. Hon är ju dessutom den givna statsministerkandidaten. Ett högt förtroende för Sahlins ledarförmåga (där hon ju ligger efter Reinfeldt i vareviga mätning) gynnar hela koalitionen. Ohly, Eriksson och Wetterstrand måste låta Mona skina mest.

Att hela den rödgröna oppositionen ställer upp på att lansera Sahlin i en "nu har du chansen att vara med och rösta fram Sveriges första kvinnliga statsminister"-kampanj.

Att man lyckas förutsäga vad som kommer att ifrågasättas av Mats Knutsson och Lena Melin och ha bra svar på det. Gissningsvis: Förmågan att komma överens. Den interna entusiasmen. Om man ”kommer ut i medierna” (d v s den klassiska rundgångs-idiotin från mediernas sida). Mängden konkreta besked. Osäkerheten kring fördelningen av ministerposter. Huruvida man bara kopierar Alliansen (där Mats och Lena redan fått upp vittringen rejält efter "vi kan också åka tåg"-episoden 2009).

Att man inte upprepar 2006 års valrörelses obegripliga misstag att nästan aldrig påminna om 1998-2006 års samarbete. Och ändå håller i minnet att väljare tenderar att vara märkvärdigt ointresserade av vad som har hänt, jämfört med deras intresse av vad de tror kommer att hända. Vi kommer inte att vinna valet på någon slags "kolla vad de har ställt till med"-faktasamling.

Att det finns beredskap för att det dyker upp osolidariska interna kritiker i medierna i slutskedet av valrörelsen. Det är t ex nästan säkert att Kjell-Olof Feldt runt den 1 september kommer att kritisera samarbetet med ”kommunisterna” på DN Debatt. Och då är det förstås (S) som måste försvara (V). Hårt.

Att man inser att ju mer tiden går och valkampanjen växlar upp, desto mer kommer trycket inifrån att öka på att köra ”som vanligt”, och partierna kommer mer och mer att behandlas som enskilda partier i utfrågningar etc i medierna. Förtroendet för, och kännedomen om, koalitionen måste byggas tidigt, för att ha råd att släppa på bromsen i valspurten.

Att man - i den mån det finns tid kvar för det - hittar gemensamma uppträdanden som är tillräckligt ”överraskande intima” för medierna, skiljer ut oss från borgarna och samtidigt säger någonting om koalitionens varumärke. Satsa t ex på att partimedlemmar har en stor gemensam träff istället för bara partiledarna. Man fick aldrig känslan av att Alliansen byggde underifrån.

Att man lyfter väljarkommunikationen. Alliansen körde 2006 ut sitt koncept ganska envägsinriktat. Engagera folk istället, både på allvar och med glimten i ögat. ”Sätt ihop det rödgröna laget” – vilket parti ska få olika ministerposter? ”Vad tycker du att en rödgrön regering ska driva för frågor?” Satsa på den största insamlingen av åsikter (mätbart) i mannaminne. Sociala medier är inte väljarkommunikation i sig, det är innehållet som avgör om det handlar om kommunikation eller inte. Det finns en rätt tragisk internet-sophög av envägsinriktade kandidatbloggar från 2006 och 2009 års val som kan tjäna som avskräckande exempel. ("Titta jag kommunicerar med väljarna: jag låter en av mina pressekreterare skriva av ett av partiets pressmeddelanden en gång i veckan!") Tyvärr ser den här punkten mörk ut: på den rödgröna gemensamma bloggen på www.rodgron.se har de två senaste inläggen fått sammanlagt 67 svar - en del av dem raka, artiga frågor - utan att ha fått ett enda svar från "Lars, Mona, Peter och Maria". Katastrof.

Att man lyckas formulera en tydlig tre menings-beskrivning av de rödgrönas gemensamma alternativ. En röd tråd. Basen i berättelsen. (Kommer nog att misslyckas, eftersom man inte ens lyckades etablera ett namn med ett budskap - but please surprise me.)

Att man lyfter fram ett rödgrönt "skyltfönster" – någonstans i landet där ett rödgrönt samarbetet varit extra långvarigt, intimt och framgångsrikt.

Att man redan har lyckats ha en öppen diskussion om kulturskillnaderna för att hantera spänningarna inom samarbetet. Det är till exempel en gigantisk skillnad mellan S-Mp-styrkeförhållandet (och synen på varandra) i Norrbotten jämfört med Stockholm. Hur ska hyperdemokratiska vänsterpartister (se statsvetaren Katarina Barrlings avhandling om partikulturer) stå ut med (i våra ögon) pamparna och översittarna hos sossarna, som vill bestämma allting själva? Nota bene: inte "hur ska vi få sossarna att sluta vara som de är" utan "hur ska vi stå ut" - för det är ingen mening med att försöka hinna förändra varandra.

Att man visualiserar att de rödgröna partiledarna är 50-50 i könsfördelning, Alliansen 75-25, och att oppositionens statsministerkandidat skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Ta vara på det, så är jämställdhetsmatchen redan vunnen.

2010-01-21

Twittra mindre, affischera mer

Den klassiska valaffischen står sig i konkurrensen med bloggar och Twitter, enligt docenten i journalistisk Bengt Johansson i den här debattartikeln i Expressen. Jag är helt övertygad om att han har rätt (han kunde ha tagit den schweiziska minaretförbudsaffischen som aktuellt exempel på sprängkraften hos ett uppklistrat papper). Jag är också övertygad om att han inte helt och hållet slår in öppna dörrar: det finns gott om naivitet vad gäller de sociala mediernas räckvidd. Facebook/Twitter-vurmen underblåses också av PR-byråer och mediestrateger som i rent egenintresse tycker att det är roligt att jobba med nya verktyg - alternativt har lättare att fakturera för något som många över 40 tycker är svårt att förstå sig på.

De sistnämnda dinosaurierna kan dock trösta sig med att de inte är ensamma: sist jag kollade var det inte fler än 1/5 av svenskarna över 40 år som har ett Facebookkonto. Mycket färre lär dessutom använda det aktivt. Twitter är som bekant ett ännu mer marginellt fenomen, senast visat i den här analysen ("Twitter mest en snackis") som presenterades idag.

Det finns problem med Facebook även om man (som man ska) plockar ut just de budskap som passar mediet till just de grupper som använder mediet. Ett av de mest bekymmersamma är att allt informationsutbyte cirklar runt i ganska isolerade kretsar: vänner sprider lätt länkar och åsikter till vänner, men det sipprar in rätt lite utifrån. Det finns inget torg, inget forum som gör att informationen "tar fart" och sprids från nätverket av vänsterpartister (t ex) till nätverket av slöjdlärare i norra Sverige (t ex).

Johanssons valaffisch-tes kändes klockren för egen del under EU-parlamentsvalet förra året, då jag - för en gångs skull - inte följde valrörelsen särskilt aktivt: en vanlig dag åt jag frukost, tog tunnelbanan till Kungsholmen, jobbade i åtta timmar, åkte hem, handlade, åt middag, tittade på Sportnytt, gick och la mig. Och det var fascinerande hur lite valrörelsen märktes! Det enda "medieformatet" som inte gick att undvika var just - valaffischerna i tunnelbanan. Plus någon enstaka flygbladsutdelning, också i tunnelbanan. Jag inbillar mig att jag inte levde på något unikt sätt, om man jämför med alla 7 miljoner-or-so andra väljare. Hur många söker egentligen aktivt information och hur många måste man tvinga på sitt budskap? Affischer är det enda tvingande mediet som når alla som någon gång lämnar sin bostad. (Högtalarbil, någon?)

Slutsats: använd möjligen Facebook/Twitter för utvalda punktinsatser, men ha inga höga förhoppningar om att valet 2010 vinns där (men det kan självklart vara annorlunda 2014). Det enda riktigt starka argumentet för en hög vänsternärvaro i sociala medier redan i år är faktiskt att etablerade massmedia ger en total oproportionerlig uppmärksamhet åt vad som händer där. Det ynkligaste Facebookupprop kan synas på bästa nyhetsplats - och nyheter tittar/läser ganska många, trots allt. Vi får också anta att de stora massmedierna kommer att uppmärksamma hur "duktiga" partierna är på sociala medier. Där finns det såklart ett självändamål för vänsterpartiet att inte verka omoderna. Men utforma då satsningarna utifrån analysen att det är just en hype, och ingenting som är mogen att ersätta den gamla hederliga valaffischen.

2010-01-19

Betala och bota

Bra på många sätt med det rödgröna förslaget till ny sjukförsäkring, även om det innehåller en del fulförslag (saker som redan finns idag, som individuella handlingsplaner). Det bästa i artikeln på DN Debatt är att det faktiskt pratas rehabilitering - d v s återgång till arbetsmarknaden - på ett sätt som vänstern ofta försummat att göra. Tidigare har man fått intrycket att vänsterpolitik i sjukförsäkringsfrågan handlar om att människor ska stanna hemma från jobbet så länge som möjligt med så litet inkomstbortfall som möjligt. Målet måste förstås istället vara friskare medborgare som får komma tillbaka till sina arbeten. Att stanna hemma är inte en lösning, det säger bara någonting om var man befinner sig med sin sjukdom eller skada. Den vänster som gärna talar om att se individen måste också vara beredd att se ett brett individuellt spann av rehabiliteringssätt, från 100 procent hemma till 100 procent på arbetet. Självklart alltid med en plan, en strategi, ett program för återgång. Och därmed ett hårt tryck på arbetsgivarna att både sluta slita ut folk och bereda plats för de som är på väg tillbaka. Vem ska stå för det trycket om inte vänstern? Sjukförsäkringsdebatten ger faktiskt ett tillfälle till antikapitalistisk retorik (med alla reservationer för att det offentliga är en stor arbetsgivare bla bla bla), men används oftare för kritik mot statliga regler på en isolerad politisk nivå. Vänstern (d v s Vänsterpartiet med entouraget av småpartier och sossevänstern) har t o m ibland lockats med i kverulanternas klagan mot Försäkringskassan och därmed gjort de borgerliga partiernas nya tumskruvssystem till en fråga om handläggning.

Dagens artikel är bra också därför att den drar en liten med tydlig gräns mot den mest verklighetsfrämmande sjukkassekritiken: alla som kan, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försörja sig själva. (Är vi inte överens om det, är vi inte överens om hur man bygger ett välfärdssamhälle.) Att bedöma "arbetsförmåga" kommer fortfarande att vara centralt - inte att bedöma hur sjuk man är. Och sist men inte minst: alla kommer inte alltid att få rätt till den ersättning de vill ha, ens i ett rödgrönt Sverige efter 2010 års val. Pretty please: låt detta vara checkfrågor för alla organisationer och enskilda som vill alliera sig med vänstern i de här frågorna, nu och senare. Vänsterpartiet får inte bli ett passivt språkrör för alla som någon gång blivit förbannade på Försäkringskassan - man måste våga ge det tuggmotstånd som det innebär när den enskilda erfarenheten möter den sammanhållna socialistiska politiken. Det behöver inte betyda att man gör sig svagare.

Förhoppningsvis tar vänstern nu sjukförsäkringspolitiken från stadiet av klagosånger om "Arbeit macht frei"-politik på Facebook (sic) till en stenhård, socialistik, konstruktiv alternativ politik. Det enda som återstår att önska då är att man förpackar budskapet lite fräckare: dagens utspel innehöll inte någon enskild del, inte någon åtgärd, inte någon rubrik som stack ut och kunde lägga sig på minnet på något sätt. Snarare levererades hela paketet i rätt torr byråkratton - som ett pressmeddelande från Högskoleverket, ungefär. För i jisse namn: all politik måste döpas, ges ett nyckelord, en titel, ett slagord. Ge väljarna en rimlig chans att komma ihåg de rödgrönas sjukförsäkringspolitik: kör snabbt tillbaka överenskommelsen till partiernas PR-staber.