2015-04-28

Varför vinner alltid SD?

"Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win."

Gary Lineker-citatet blev populärt eftersom så många kände igen frustrationen: det spelade liksom ingen roll hur England betedde sig - tyskarna lyckades alltid vinna. Det började kännas som en naturlag.

I Sverige är politik ett spel som pågår mellan åtta partier i fyra år och när det är val vinner Sverigedemokraterna.

Man blir ju uppgiven ibland. Hur kan de öka och öka, trots nya skandaler och avslöjanden?

Men egentligen är det ju ganska enkelt. De har riggat spelet.

SD har sagt till väljarna: Människorna i etablissemanget är så rädda för våra sanningar om invandringen, att de kommer att göra vad som helst för att smutskasta oss. Alla är emot oss eftersom vi säger det som man inte får prata om.

När sedan etablissemanget - i form av Stockholmsmedia - avslöjar en ny skandal, passar det den sverigedemokratiska berättelsen perfekt. Avslöjandet blir i själva verket en bekräftelse på det som SD har sagt: jo, titta, etablissemanget håller faktiskt på och smutskastar partiet. De är rädda för partiets sanningssägande.

Problemet förstärks av att avslöjandena görs av fel aktörer och handlar om fel saker.

Medier som sänder eller skriver från Stockholm är etablissemang. Avslöjanden från privilegierade innerstadsjournalister är attacker ovanifrån, hur välformulerade de än är. Vad vet de om livet ute i verklighetens Sverige? (Ganska lite, om man ska vara rättvis - ofta bevisat i andra sammanhang. Det får de tillbaka som en black om foten när de ska avslöja SD.)

Ska man avslöja SD måste man vara en aktör som inte passar som hand i handske med den sverigedemokratiska framingen. En lokaltidning skulle funka bättre. Eller en folkrörelse.

Många av de avslöjanden som inte verkar bita på väljarna, gör det heller inte därför att de är - trams. Irrelevant trams om personliga snedsteg (spelberoende, kriminalitet, korkat beteende) som du och jag aldrig skulle lägga till grund för att byta parti. Precis som du och jag är SD-väljare väljare som bryr sig om politik, och verklig förändring. Idéer och partier spelar större roll än om enskilda företrädare visar sig vara idioter.

Men avslöjandena om rasism då? Det handlar ju om politik på riktigt?

Sant, men SD:s nolltolerans mot rasism är ett av 10-talets smartaste politiska drag. Varje avslöjande om att någon lokal företrädare uttryckt sig rasistisk blir ett tillfälle för SD att säga att de inte är ett sådant parti. Går det till uteslutningar är det ännu bättre. Det visar att Sverigedemokraterna verkligen inte är ett sådant parti.

I ett och samma politiska kinderägg får SD ofta att etablissemangsmedia "avslöjar" rasism, vilket bevisar att partiet är ett hot mot etablissemanget och ger dem chansen att säga något om nolltolerans. Jimmie Åkesson har lagt upp bollen på straffsparkspunkten och Expressen sparkar.

Med det här resonemanget låter det som om SD alltid kommer att vinna. Well, om spelet spelas som det gör nu, så är det nog risk för det. Opinionsmätningarna berättar ingen annan sanning.

Tröstläsning: Visst kan högerpopulistiska partier börja misslyckas, men det gäller att identifiera under vilka omständigheter. Det här tycker jag är intressant: Ny demokrati började misslyckas när debatten i Sverige svängde till att handla om ekonomi och klassfrågor.

2015-04-27

Humanismen behöver bättre copy

Människor dör i ofattbara antal på Medelhavet. Barn drunknar; oskyldiga, förhoppningsfulla, fastklamrade vid sina föräldrar. Det gör ont att föreställa sig skräcken på havet.

Om Europas cynism skriver bland andra Peter Wolodarski bra, liksom Shora Esmailian här. Med gränsbevakningsprojektet Triton förhindras flyktingar att över huvud taget få en chans att söka asyl. Båtarna patrullerar närmare Europas kuster än tidigare för att inte behöva rädda så många nödställda - för då kommer kanske fler att försöka göra resan.

"European governments are more concerned with keeping people out than saving lives", som Amnesty skriver utan krusiduller på sin sajt.

Mot denna ruskiga verklighet är det förstås vettiga förslag att öka antalet kvotflyktingar och göra det möjligt att söka asyl på ambassader.

Men det är något som känns fel med den humanistiska sidans retorik. Situationen beskrivs ofta som att "anständighet", "kräver" att vi "lever upp till", "öppnar ögonen" och "tar ansvar" - det vill säga: lösningen är att vi börjar göra precis det som kan krävas av oss. Om vi skulle rädda tusentals människor från att drunkna har vi nått upp till ett grundkrav på oss som människor, inget mer. Det är retorik som säger att vi borde skämmas, och att belöningen, om vi engagerar oss för flyktingarna, är att få sluta skämmas.

Men tänk om vi istället mötte flyktingkatastroferna med en retorik som berättade om hur stolta vi skulle kunna vara när vi tittade tillbaka på 2015 i framtiden? Om vi gjorde något som gav oss själva rätten att kalla oss själva något mer än bara normalt anständiga?

Palermos borgmästare kallade i förra veckan flyktingdöden på Medelhavet för "ett europeiskt folkmord". Det är dramatiskt, drastiskt - och sant. Men den som stoppar ett folkmord tar inte bara "ansvar", den är snarare en hjälte. Det är faktiskt inte bara "anständighet". Anständighet, det kräver ytterst lite av oss. En medborgare i dagens Europa kan förhålla sig ganska kyligt till flyktingarna och ändå behålla sin anständighet i omgivningens ögon.

Att prata om att leva upp till att "visa medmänsklighet" handlar, antar jag, om att sätta press även på de som inte bryr sig om att vara goda, men som ogärna vill kallas onda. Målgruppen är alltså de likgiltiga.

Jag tror inte alls på det. Att pressa människor att sluta upp kring något, och sedan säga att de bara gjorde vad som förväntades av dem.

Få klarar av att utföra stordåd om ingen säger att det är det som är uppgiften - stordåd. Människor måste inspireras av möjligheterna att ändra på saker, av möjligheterna att göra något stort i sina liv, något de inte trodde att de var kapabla till. I den meningen skiljer sig inte ett humanistiskt flyktingprojekt från hur man skapar samling kring andra stora politiska projekt. Tänk om det stod i historieböckerna i framtiden att Europa år 2015 bestämde sig för att öppna sina gränser? Skulle du vara stolt över att ha varit med om den händelsen? Jag skulle vara det. Jag skulle vilja vara med om en sådan bedrift: kontinentens största humanistiska offensiv i mannaminne. Inte för att det "krävdes" av mig, utan för att det var svårt och för att det var rätt och för att jag valde det.

Enligt Henrik Ekengren Oscarsson är det fler och fler med en positiv syn på invandring som också tycker att invandringsfrågan är viktig. Det är lätt att förstå mot bakgrund av den senaste båtkatastrofen. Den gruppen - den med starka, humanistiska preferenser - är den materiella grunden för att formulera migrationsfrågorna offensivare. Politiska partier kan aldrig mumla sig till framgång. Främlingsfientliga krafter utnyttjar mumlet skickligt: titta, så nervösa de är att prata klartext om invandringen! Vad som skulle behövas istället för mummel är utspända bröst och fler som inte bara sa att vi tar emot flyktingar "för att vi måste när det pågår krig", utan för att det är en förbaskat fin sak att göra som vi ska vara stolta över. Det går inte att vinna över folk på något annat sätt.