2013-12-12

Utnyttjad arbetskraft är inte humanism

”Sverige behöver fortsätta vara ett öppet land”, var Miljöpartiets kommentar till s-utspelet om att behoven på arbetsmarknaden ska styra arbetskraftsinvandringen. Ett öppet land? Jag googlar ordet ”utvisa” och klickar på första artikeln. Den handlar om Sofia, en 16-årig tjej i Boden. Hon är från Kirgizistan och ska utvisas. Hennes familj är hotad, men det tror inte Migrationsverket på. Sofia är rädd för att dö om hon tvingas återvända. Ändå sätts hon snart på ett plan till Bisjkek.

Det är alltså inte Sofia som Miljöpartiets Sverige är öppet för. Men en ung kille från Ukraina, som Svenska Dagbladet berättade om i somras, var välkommen. Han jobbar för tio kronor i timmen på ett bygge i Stockholm. Han sover där också, på golvet. Hans kamrater är rädda för att bli hemskickade, vågar inte prata med varandra. Och reportern berättar att de ”ser det som en självklarhet att de ska ha mindre betalt än svenskarna”.

Om det är så här vår globala solidaritet ser ut, behöver vi en ny diskussion om vad solidaritet är.

När asylpolitiken fortsätter vara benhård blir den oreglerade arbetskraftsinvandringen någon slags humanistisk avledningsmanöver i debatten. Plötsligt kan Fredrik Reinfeldt prata om de som ”får ett bättre liv” tack vare arbetskraftsinvandringen, samtidigt som många asylsökande som bara är ute efter att rädda sina liv vägras fristad i Sverige.

Svenska företag har alltid kunnat anställa utlänningar när de haft svårt att få tag på inhemsk arbetskraft. Men den gamla arbetsmarknadsprövningen (som inte gjordes av LO) var till för att företagen inte skulle smita undan det första alternativet för att få fler sökande: att erbjuda bättre villkor. De som tjänade på avregleringen av arbetskraftsinvandringen 2008 var just de företag som vägrade göra det. Och det var precis så Svenskt Näringsliv ville ha det. I en rapport från 2002 önskar de sig fri arbetskraftsinvandring för att inte inflationen ska sätta fart när arbetslösheten minskar. Om arbetsmarknaden fylls på med människor som står ut med sämre villkor, dämpas lönekraven.

Svenskt Näringsliv spred inga dimråder: deras resonemang gick ut på att arbetskraftsinvandring har effekter på lönerna. I dagens debatt uttalas tvärtom från höger till vänster att ”det inte finns en begränsad mängd jobb att dela på”, en klockartro på en evig jämvikt. ”Ju fler som befinner sig i landet, desto fler arbeten skapas det”, som Fredrik Federley sa i riksdagen. Men det är inte sant på annat än mycket lång sikt. IFAU sa så här inför avregleringen: ” [att] arbetskraftsinvandringen inte ska tränga undan arbetskraft som redan finns i landet…[är] mer eller mindre omöjligt ur ett principiellt perspektiv.” Detta drabbar inte bara infödda svenskar. Sverige är en del av EU:s arbetsmarknad. Det betyder att villkoren pressas nedåt även för de polacker, ester och rumäner som jobbar här. Dessutom är svenskar med invandrarbakgrund överrepresenterade i just de branscher LO vill skydda från mer låglönekonkurrens. Hur man än vrider på saken går det inte att se hur bara de blonda och blåögda skulle tjäna på en arbetsmarknadsprövning.

Ändå har Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson få vänner i debatten. Det är som om även vänstern anar dunkla motiv och köper den Jimmy Hoffa-bild som högern försöker sätta av LO – vita, tjocka män med privilegier – och glömmer bort alla organiserade och förtroendevalda med invandrarbakgrund som också är LO, glömmer bort all facklig kamp som varje dag gynnar alla möjliga röster och hudfärger. De partier som står bakom dagens system har alla ”vitare” förtroendevalda LO. Man kan lika gärna vända på anklagelsen: är det just därför de inte fattar hur illa det är?

(Ledare publicerad i Flamman 12 december.)

2013-12-11

Debatten är smal, hurra!

"Väljare är inga dumbommar" skriver Henrik Oscarsson idag i ett inlägg som spretar ordentligt. Så långt som att väljare är rationella, utifrån sina erfarenheter, är det lätt att hänga med. Man kan också lägga till att väljare tar politik på allvar, vilket till exempel många kommunikatörer som kommer till politiken från marknads-PR inte förstår.

Och ja, det är smart att ha koll på att media- och politikbubblan inte är representativ när det gäller åsikter. Vill man bilda opinion måste man börja argumentera i närheten av den position som väljaren har - inte klampa på och få det att låta som att man är en dålig människa för att man tycker som man gör. (Det där är vänstern dålig på ibland, att ta sig in i huvudet på folk och börja med att försöka förstå. Vi blandar ihop det med att anpassa sig och att inte hålla en klar ideologisk linje.)

Oscarsson hoppar sedan till att beskriva den svenska politiska debatten som "fördömande" och smal. Så forskare han är, får vi inga data. Fair enough - även en statsvetare får väl gå på känsla ibland. Det kanske är sant att det går snabbt att snoppa av folk i sociala medier, men tycker man det är trist har man nog snarare fel förväntningar på sociala medier. Att debatten blir mer oborstad beror väl också på att fler deltar än för bara några år sedan. Det kan också bero på hårdare motsättningar: de sociala klyftorna ökar. När löntagarfonderna spetsade till politiken en gång i tiden blev Thorbjörn Fälldin också ganska brysk.

Oscarsson räknar upp ett antal utbredda åsikter som "helt saknar plats i det offentliga rummet": förespråkande av dödsstraff, gudstro, abortmotstånd. Och får de plats åker förespråkarna direkt på nöten.

Nu kan ju det vara en ganska bra strategi. Just åsikterna ovan lär ju har varit mer utbredda för femtio år sedan. Liksom till exempel främlingsfientlighet. Inte i något fall har åsiktsförskjutningen åstadkommits genom "nyfikna" seminarier där man respektfullt diskuterat om mörkhyade luktar illa eller om man hamnar i helvetet eller i skärselden om man genomgår en abort. En del åsikter har inte tiden på sin sida, de växer bort, och skulle bara tjäna på att bemötas. Den som ogillar dödsstraff har ingen demokratisk skyldighet att diskutera saken. Det faller på den som vill bilda opinion att ta sig plats.

Hur skulle ett samhälle se ut där ingen människa kände någon som helst nervositet att uttrycka en åsikt offentligt, där allting togs emot med "intellektuell nyfikenhet"? Det vore ett fruktansvärt samhälle, iskallt, där ingenting togs på allvar (eftersom politiska frågor framför allt avgörs med hjärtat). Att en del upplever påhopp och censur är ett tecken på att vi är ett samhälle där majoriteten vill någonting, ett samhälle som har en riktning.

Om det finns populära åsikter som är föga framgångsrika i det offentliga samtalet, så ska gudarna veta att det också finns extremt udda åsikter som brer ut sig enormt - en annan brist på folklighet. Att vara för eurosamarbetet betraktas till exempel som ganska normalt i debatten, trots att det är en åsikt som de flesta väljare ser som fullständigt flippad. Eller Natofrågan, som diskuteras med mycket intellektuell nyfikenhet, trots att väljarnas åsikt är "nämn inte skiten". Ibland är det i pratandet, och inte i tigandet, som bristen på lyhördhet ligger.

2013-12-08

Statistiken säger att regeringen är rökt

"Mycket kan hända" är en floskel som spelar alliansen rakt i händerna (upprepad av Jesper Strömbäck och Per Schlingmann i lördagens debattartikel i DN). En bättre gissning är tvärtom denna: regeringen är rökt, folk är sura som ättika, oppositionen kommer vinna valet, avståndet är för stort, det är redan avgjort.

Att högern och de som har politisk dramatik som sitt levebröd (media) trots det upprepar att valet 2014 är spännande, riskerar förstås att påverka väljarna: om oppositionens valseger inte anses så självklar, och missnöjet med regeringen inte så överväldigande, är det klart att en del väljare kan bli osäkra på sina slutsatser.

"Mycket kan hända"-linjen hämtar framför allt sin näring från 2010 års val. Svängningen mellan blocken mellan SCB:s novembermätning 2009 och valresultatet 2010 på 14,3 procentenheter var enorm. Men den var också unik.

Jag har tittat på hur opinionen har svängt mellan regeringspartier och opposition just mellan novembermätningen året innan valet och valdagen, för valen 1973-2010 (1982 undantaget eftersom SCB inte genomförde någon partisympatiundersökning 1981; Sverigedemokraterna har inte räknats med i något av blocken).

Den genomsnittliga svängningen mellan blocken under dessa tio månader är 5,1 procentenheter. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten mellan november och september. (Det hände däremot i de fyra tidigaste valen: 1973, 1976, 1979 och 1985.)

Den största ledning som slarvats bort innan 2009-10 års rödgröna katastrof går så långt tillbaka som till 1972-73, då högern förlorade trots ett försprång på 4,7 procentenheter i november.

I årets novembermätning var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt - den senaste.

Räknar vi med det icke-mätta 1982 - vi vet ändå att S och VPK var i ledningen i opinionsundersökningarna 1981 - så har valet varit klart i november i sju av 12 fall. I de fall där blocket som lett i november ändå förlorat valet har ledningen varit betydligt bräckligare än den de rödgröna partierna har idag. Återigen - bara 2010 sticker ut.

Ett annat sätt att mäta är att titta på hur det gått för sittande regeringar under valrörelserna (räknat från samma novembermätningar). Det här är ännu dystrare läsning för Fredrik Reinfeldt. I genomsnitt har regeringarna ökat sitt stöd bara med magra 1,7 procentenheter under valåret. 2010 har återigen karaktären av undantag: då ökade regeringen sitt stöd med 6,9 procentenheter.  God tvåa är Carlsson-regeringen 1991 som gick framåt med 6,5 procentenheter och nästan räddade sig kvar vid makten. Med tanke på att de vanligaste utfallen är betydligt blygsammare, finns det knappast något i svenska erfarenheter av riksdagsval som talar för att den nuvarande regeringen kommer klara sig.

Men de 53 procenten som bestämmer sig under valrörelsen då, och de 17 procent som byter parti? Problemet med den borgerliga förhoppningen är att väljarna ofta "bestämmer sig" för samma parti som de redan länge tänkt rösta på. Det verkar som om enkätsvaren på den frågan påverkas av en vilja att inte framstå som styrd av dogmatism eller gammal vana i partivalet.

Av de 17 procent som byter parti, byter ju många med varandra. Även om rörligheten är större idag, blir nettoförändringen liten. Byten mellan blocken är också mer sällsynta. SCB:s statistik över partiernas "spurtvinster" under valrörelsernas sista fyra veckor kyler ganska effektivt ned den som hoppas på mirakel sent i en valrörelse: inget parti har ett historiskt snitt som är bättre än 0,6 procentenheter. Största bravaderna härvidlag har Folkpartiet stått för med ökningar på 4,1 (2002) och 4 procentenheter (1985). I båda fallet förstås genom borgerlig kannibalism med M som offer.

Min poäng här är inte att oppositionen borde säga att "allt är klart" (även om jag tycker att superövertaget borde utnyttjas politiskt för att desillusionera högerväljare och stärka de egna). Min poäng är att tittar man på tidigare opinionsundersökningar och valresultat så talar ingenting för påståendet att det är en öppen fråga vem som vinner valet. Regeringen är rökt, frågan är bara om väljarna ska hjälpa de rödgröna till egen majoritet eller inte. Om media absolut måste sälja in supervalåret som en nagelbitare - ta den vinkeln istället.  

2013-12-05

Majoriteten ska bestämma

Riksdagens budgetbråk – ej avgjort vid denna tidnings pressläggning – är ett viktigt bråk. Oppositionen vill tvinga igenom budgetförstärkningar efter att ramarna är satta. (Det har gjorts förut.) Alliansen menar att det bara ska tas helhetsbeslut om budgeten, men glömmer att berätta att allt mer sakpolitik göms i den – för att lättare få igenom minoritetens vilja också om annat än pengafördelning. Tyvärr är det en utveckling som Budgetprocesskommittén (rapport i oktober) inte ville stoppa. Normen måste vara att en regering som vill få igenom budgeten ograverad får se till att skapa majoritet för den. Nuvarande regler gynnar den som inte klarar av det. I förlängningen blir det otydligt för väljarna vilka som egentligen styr.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)

Facket skapar jobb

Facket bryr sig inte om de arbetslösa, säger högern. Med det menar de att facket inte går med på lägre löner för att fler ska få jobb. På något annat sätt har det aldrig varit sant. LO-ekonomerna startar nu utredningsprojektet ”Full sysselsättning och rättvisa löner”, med idel skarpa arbetarrörelsenamn i referensgruppen. Karl-Petter Thorwaldsson säger till Dagens Arena (29/11) att en arbetslöshet på 3 procent är möjlig – en snäppet tuffare definition av full sysselsättning än Vänsterpartiets (”3-4 procent”). Först Katalys skatteförslag, nu detta. Alla djärva sossar är inte försvunna.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)

EU-motståndet lever

Har du hört talas om Kent Johansson?

Om mindre än ett halvår är det han – och andra toppkandidater – som ska öka väljarnas intresse för valet alla gäspar åt. Men de listor som partierna nu sätter ihop, med halvkändisar, gamla partisekreterare och politiska grovarbetare tycks snarast vilja förmedla att ointresset är ömsesidigt.

EU är viktigt. Men det låga engagemanget är ändå rationellt. Svenskarna är få i ett stort parlament. Och vilka som skickas dit tycks inte spela så stor roll: moderater och socialdemokrater är pinsamt ofta överens. Om väljarna gäspar, betyder det inte nödvändigtvis att de har missförstått något.

Efter förra EU-parlamentsvalet (2009) fördes en diskussion, även bland EU-kritiker, om det nu inte var dags att ”lämna debatten om för och emot” och prata mer europeisk sakpolitik. Men i de valstudier som presenterades lite senare kunde Sören Holmberg och Henrik Oscarsson visa att sådan sakpolitik faktiskt blivit mindre och mindre viktig för väljarna. Visserligen hade skepsisen mot EU mjuknat år för år, men det ledde inte till större intresse för sakfrågorna – utan till att valet i stället handlade mer om svensk inrikespolitik. Sambandet mellan åsikten om EU-medlemskapet i stort och hur man röstar var fortsatt starkt. Vänsterpartiets kollaps, förklarade forskarna, berodde delvis på en rekordpositiv EU-opinion.

De känslorna har dock svalnat hastigt de senaste två åren. I augusti visade en enkät från Yougov att det till och med finns en majoritet i Sverige för att lämna EU (43 procent mot 42). EU får skulden för massarbetslöshet och otrygghet. Det ger en helt ny inramning till EU-parlamentsvalet 2014. Motståndet lever plötsligt igen – men har mött ett partipolitiskt landskap som inte alls förmått fånga upp det. EU-kritiken har försvunnit helt (Junilistan), bleknat (MP) eller återuppstått i främlingsfientlig form (SD).

De andra partierna känner också vart vindarna blåser. I de nya valmanifesten talas med nästan identiska formuleringar om att EU ska bli ”smalare” och ”göra rätt saker”. Centern försöker vinna poänger på sitt euromotstånd och utmanar de andra partierna att berätta vad de egentligen vill. Det pratas också mycket om snus och om ”flyttkarusellen” mellan Bryssel och Strasbourg. Dock inte från Vänsterpartiet (än), som precis som vanligt är obekvämt med att ställa populära krav.

Socialdemokraternas strategi är en valrörelse om inrikespolitik. Deras valmanifest kan läsas som en slags allegori. De pratar om Europa, men alla förstår att de vill att vi ska tänka på Sverige. Den strategin handlar också om att skydda tanken om att valet i september står mellan två tydliga alternativ – tvingas de prata europeiska sakfrågor måste de erkänna en stor enighet med högern.

Både den opportuna tonen från Alliansen och sossarnas vilja att göra debatten till en enda stor jobbfråga försvårar för Vänsterpartiet. De framstår inte som det enda kritiska partiet. Och blir allting inrikespolitik går det inte att utnyttja EU-opinionen till partiets fördel. Framgångsvägen kan vara att föra fram ett tydligt EU-motstånd, men genom frågor som verkligen engagerar väljarna och där partiet har högt förtroende (välfärdsfrågorna). Den bittra erfarenheten är att väljare inte blir vänsterpartister bara på EU-motstånd – inte ens i ett val som bara handlar om EU. Samtidigt måste vänstern vinna slaget på ett sätt som inte gör att man förlorar kriget: det pålästa EU-motståndet vittrade långsamt sönder när folkomröstningen 1994 var över. Ska ett utträde någon gång bli verklighet måste varje EU-valrörelse också vara folkbildning om unionens jävlighet.

(Ledare publicerad i Flamman 28 nov.)

2013-11-22

Partiet är inget seminarium

Måste säga att de kritiska reaktionerna - även om de inte är så många - på suspenderingen av Vänsterpartimedlemmen Markus Allard förvånar mig. Ingen kan väl rimligen ha trott att man som vänsterpartist kan försvara ett nätverk som misstänks för mordförsök på politiska motståndare?

Att beskriva suspenderingen som något slags feg anpassning är cyniskt: menar man då att partiledningen egentligen också gillar Revolutionära Fronten men tar avstånd inför kamerablixtarna? Då har man nog missförstått partiet å det grövsta.

Och det kanske inte är så konstigt att sånt kan hända. Det var över tio år sedan partiet diskuterade politiskt våld senast, i samband med Göteborgskravallerna. Då slet vi den autonoma vänsterns uppträdande i stycken. När tiden har gått är det mest minnena av polisövergreppen som fortfarande guppar runt i det allmänna medvetandet. Det är först när sådana här saker händer som den politiska linjen blir tydligt på nytt. Nu vet alla nya medlemmar vad som gäller: det finns ingen som helst acceptans för våld som politisk strategi i Sverige 2013.

Det är svårt att befria sig från misstanken att kritikerna av suspenderingsbeslutet inte var helt nöjda med Vänsterpartiet innan heller. Om man tycker sig se en urvattning av partiets politik är det lätt att tolka också det här beslutet inom den ramen. Det är enda förklaringen: för att ta så lätt på behovet av verklig förändring i Sverige att man lämnar partiet för att en medlem inte får vräka ur sig vad som helst, det tror jag inte om någon.

Partiet är inget seminarium för fria tankar. Det är en hårt arbetande organisation som har 300 000 människors förtroende att jobba för en socialistisk samhällsutveckling. Om Vänsterpartiet bara hade fiender, gömda bakom en barrikad -  då skulle man kunna prata om sådana här händelser i termer av eftergifter och undfallenhet. Men det är inte inför fiender partiet tydliggör sin linje, det är inför varje mödosamt vunnen anhängare. Det är en monumental ansvarslöshet inför varje blåfrusen flygbladsutdelare att äventyra partiets stöd bara för att det känns häftigt att säga kontroversiella saker i media.

Det är ett generellt problem att frasradikaler har så svårt att få syn på folket. När Sverigedemokraterna debatteras låter det ofta som om det är Jimmie Åkesson som ska besegras. Men det är alltid med väljarna man pratar. Det spelar ingen roll om Mats Knutson ställer dumma frågor, det viktiga är att väljarna hör bra svar. Frasradikalerna ser - lite förvånande - bara det ytliga politiska spelet, tuppfäktningen. Men allting vi gör och säger landar alltid i slutänden vid ett köksbord, i en byggfutt, i ett väntrum. Det enda viktiga är hur vi döms där.

På låtsas och på riktigt

Idag kommer Aron Etzlers Reinfeldteffekten ut. Alla måste läsa den! (Ja, när jag skötte marknadsföringen på Flamman och han var chefredaktör hade jag faktiskt betalt för att säga det om hans böcker - men det här säger jag helt gratis.)

Boken är något så ovanligt - och efterlängtat - som en vänsteranalys av dagspolitik. Allt det där som vänstern ofta vill stå över. Det står inte särskilt högt i kurs i vänsterkretsar att gräva ner sig i riksdagsdebatter, twitterutspel och opinionsundersökningar. Det kan tolkas som att man är intresserad av politik, och inte av långsiktig förändring. Det har i sin tur lett till att vänstern länge har underinvesterat i dagspolitisk smartness av den typ som Aron Etzler står för.

Jo, visst säger alla att de är intresserade av taktik och strategi. Men om man ska bli bra på det måste man - faktiskt - sluta lita på intuitionen och börja läsa och lyssna. Om man inte är genuint nyfiken på hur en politisk situation ter sig ur allas perspektiv, och tar reda på hur saker faktiskt är, då hamnar man bara i gissande utifrån gamla föreställningar. Det kan låta bra, men man får sällan rätt. Och så har vänstern i Sverige inte vunnit något på tio år heller. 

Har Moderaterna verkligen gått mot mitten de senaste åren eller är det bara på låtsas?

Ja, säger Aron Etzer, som jag läser honom: det är på låtsas. Och det är på riktigt. Båda på samma gång. Man kan inte säga annat än att det Moderaterna har fått igenom sedan 2006 är högerpolitik. Men att säga att det skett under ett ytligt lager av nedtonad "retorik" är att göra det för ytligt. Moderaterna har vänt upp och ned på hela sin verklighetsuppfattning. Deras samhällsmodell är helt annorlunda beskriven, tar spjärn mot andra utgångspunkter. Jämförelsen med Per Albin Hanssons folkhemstanke är bra: ingen skulle komma på tanken att kalla det för något slags bluffande. Det handlade om en ny politisk modell, ett byte av världsbild och början på en ny klassallians.

Jag tycker att det är en bra analys. Det håller inte att, som många, betrakta politik och retorik som två helt åtskiljbara saker: att det finns en verklighet och en beskrivning. Det går in i varandra. "Vad man faktiskt gör" är inte oberoende av hur man beskriver det. En politisk åtgärd blir till exempel ofta begriplig - och politisk - först när man vet syftet.

Moderaternas förändring blir i Aron Etzlers bok förklarad i ett mycket längre perspektiv än i andra analyser. Det hjälper bland annat till att avdramatisera Fredrik Reinfeldts "vänstersväng" - för sådana har kommit och gått. Det finns skäl att tro att den nuvarande också är tidsbunden och föränderlig.

Viktiga avsnitt handlar också om Moderaternas lyckade strategi att göra politiken till ett förtroendespel, ända in i minsta glidning i Reinfeldts debattrepliker. (Jag tror inte jag har läst någon lika skarp analys av Moderatledarens debatteknik. Alla retorikexperter i tidningarna borde skämmas.) Sossarna har sällan lyckats bryta den framingen: när alla var emot Mona Sahlin 2010, samlade S ihop gamla partiledare och LO-bossar som sa: jo, det här är en bra person - vilket naturligtvis inte alls tar debatten någon annanstans. Inför 2014 upprepar gärna Jan Larsson och andra att strategin är att prata om stora politiska skillnader. Men en förutsättning för att det ska bryta känslan av "presidentval" är att man backar upp det med reella skillnader. Och även i den situationen kommer Moderaterna - om de följer sin hittillsvarande linje - att fråga vem som är uppgiften mäktig att bära alla dessa stora förändringar. Stefan Löfven är kanske svårare att plocka ned än "buffeln" Persson och "slarviga" Sahlin, men visst finns det sprickor i fasaden som de kommer att försöka vidga: kanske Löfven från Metall-som-inte-gillar-kvinnor, gubbfacket.

Nå. Boken är praktiskt taget ett lärobok i politisk strategi. Den är dessutom lärd, i ordets mest högtravande bemärkelse. Litteraturreferenserna är ändå inte till för att glänsa, utan är på kornet, allihop. Och även om boken handlar om Moderaternas framgångar blir man optimist av att läsa den, för känslan är att det går att förstå dem - och att vara lika bra.

2013-11-18

Sämre kan V ha det

Så kom han till sist med sitt besked, Stefan Löfven. Socialdemokraterna ska gå till val ensamma, och är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Miljöpartiet gillar man lite mer än de andra och Moderaterna lite mindre.

Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.

Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.

Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.

Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!

Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.

Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.

(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)

2013-11-08

Högre löner, flera jobb

Den som tjänar 20 000 kr ser ut att få en löneökning på bara 400 kr i år. Två procent, ett futtigt resultat. Löneandelen i ekonomin är nere på nivåer från fördemokratisk tid. Klasskampen förs fortfarande bäst ovanifrån, med understöd av jobbskatteavdrag vars uttalade syfte är att dämpa lönekraven. Nu säger ekonomer ifrån: enligt Danske Bank (Dagens Industri 3/11) är den låga löneökningstakten ett problem. Den bidrar till en alltför låg inflation, och det kostar jobb. Alltså: hjälp en arbetslös – höj din lön!

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)

Studerandes arbetslöshet gills

Arbetslösheten är hög för att man räknar in en massa studenter som söker jobb. Räknar man bort dem är det inte så farligt. Så låter det från högern. Men i ett samhälle som menar allvar om sysselsättningen är det aldrig ett lyxproblem när någon som vill jobba inte får göra det – även om man samtidigt råkar ha en studieplats. Dessutom visar nu LO i en ny undersökning att nästan 50 000 av 125 000 ”heltidsstuderande arbetslösa” ingår i något arbetsmarknadspolitiskt program. Det är också den gruppen som ökat mest de senaste åren. Antalet jobbsökande gymnasiestudenter har till och med minskat sedan 2007. Den bortförklaringen höll inte – heller.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)

Timbros sista vrål

Glöm allt du trodde var sant. Timbro vet bättre: ”Riskkapitalisterna bygger landet”. Det var politikernas fel att John Bauer-skolorna gick i konkurs. Och det fanns ingen Caremaskandal. Sådana utspel den sista tiden är inget utslag av kaxighet, utan av uppgivenhet: tankesmedjan har gett upp förhoppningen om att spela någon som helst roll i svensk debatt. Det enda som återstår är att slänga ut motbilder, hur orimliga de än är, för att åtminstone göra oss en smula osäkra. Eller kanske bara för att gjuta mod i de nyliberala flockar som nu ska försöka övervintra i vänstervågens Sverige.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)

2013-11-06

Sd tjänar inte på tårtattacken

Tårtningen av Jimmie Åkesson startade en diskussion med - no pun intended - många bottnar. Den intressanta delen handlade om huruvida Sverigedemokraterna tjänar på en sådan här attack. Stärker det deras martyrstatus?

Knappast. Sverigdemokraterna vill bli attackerade, förolämpade och utestängda av etablissemanget - inte av enstaka Södermalmsbor.

Effekten när ett ytterlighetsparti attackeras är inte sympatier, snarare att bilden av dem som ytterlighetsparti förstärks, utifrån ungefär ett sådant här resonemang: Vem som helst attackeras inte mitt på öppna gatan. Alltså är det förmodligen något suspekt med den som attackeras.

Vänstern i Sverige spelade länge på sin roll som offer. Det fanns inte en VPK-historik som inte tog upp mordbränder och beskjutning. Men jag är övertygad om att sådant snarast bekräftade bilden av att kommunisterna inte var ett helt normalt parti.

Om det här resonemanget stämmer, är det bra att Sverigedemokraterna utsätts för äggkastning och tårtor. Det behöver inte betyda att man rekommenderar det - det är ett brott och ska vara ett brott - men ja: jag tror att effekten är precis den eftersträvade. I just den här situationen, gentemot just Sverigedemokraterna.

Däremot stärks alla partier internt av attacker utifrån. Problemet med just gräddtårtor är att det är svårt att heroisera och bygga stolta myter kring sådan utsatthet. Minus för Sverigdemokraterna igen.

Men sossarna efter mordet på Palme då? Arbeiderpartiet efter Utöya? Tja, det var helt andra partier på andra ställen på den politiska skalan. Och frågan är om sådana kända sympatieffekter inte har en hel del med politik att göra. Det har handlat om nationella katastrofer, som har förändrat den politiska dagordningen. Uteslut inte att det är det som väljarna har påverkats av. Som vanligt gäller att väljare är kloka. Om man inte själv får en pockande lust att rösta på en tårtad partiledare, ska man nog utgå från att andra inte resonerar dummare.

---------------

Uppdatering: Ett förtydligande. Med "bra" att Sverigedemokraterna utsätts menar jag endast att det faktiska resultatet blir att ett rasistiskt parti fortsätter ha stämpeln av ett parti i marginalen. Det lär alla demokrater tycka är bra. Det betyder inte att metoderna är acceptabla. Jag förbehåller mig dock rätten att analysera även resultatet av idiotmetoder med öppna ögon.

2013-11-05

Russell Brand eller Gapminder?

Svenskar har en alltför mörk bild av utvecklingen i världen, enligt Gapminder (DN 26/11). Människor har det bättre än vi tror.

Den typen av undersökningar får nästan alltid vänstern att säga att det där var väl inte hela sanningen. Det går faktiskt dåligt också. Och framstegen är inte jämnt fördelade.

Jag skulle vilja vara en del av en vänster som inte reagerade precis så; att framsteg är något som hotar den egna världsbilden.

Så här: det är fantastiskt att levnadsstandarden ökar - och därför är jag socialist. Jag är socialist inte för att jag inte tror att kapitalism kan krama ur stora insatser ur mänskligheten, utan för att vi måste använda resultatet av de insatserna på ett anständigt sätt. Och för att utvecklingen gör mig säker på hur mycket mer utveckling vi skulle kunna få om fler fick ett ord med i laget i en demokratiserad ekonomi. Och också: för att den utveckling vi ser inte enbart tillhör kapitalismen, utan lika mycket kampen mot den: politisk styrning, satsning på småskalig företagsamhet, statlig infrastrukur, folkliga krav på välfärd.

Nyliberaler gapar gärna om våra nästintill kommandoekonomiska samhällen med klåfingriga politiker och mäktiga särintressen. Men när FN eller Gapminder eller andra berättar om framsteg - då är plötsligt hela världen en skolboksmodell av kapitalism. Som bevisat sin överlägsenhet. Och så börjar vänstern säga emot, men genom att argumentera emot framstegen. Som vi därmed förknippar med våra motståndare. Vi blir felfinnare, de får berätta solskenshistorier.

Framstegen tillhör inte högern. Tvärtom, de försenar dem, med lägre ambitioner för alla människors möjligheter att bidra, större svängrum för privata intressen att bromsa utvecklingen för egen vinning, motstånd mot all den livgivande infrastruktur av välfärd som marknadsekonomier behöver.

Historiskt är det alltid högern som varit dysterkvistarna. Det var bättre förr, sa de. Från mörkret stiga vi mot ljuset, sa arbetarrörelsen. Den rörelse som växte - och tog makten - var den som var övertygad om att allt skulle bli bättre. Ekonomisk och social demokrati stod på kapitalismens axlar, som en fortsättning.

Planetens förstörelse, korruption och stora ekonomiska klyftor är vad som driver engagemang av Russell Brands sort. Jag tror inte att det är hållbart på sikt att högern får lägga beslag på optimism och förtröstan. Ilska över elände är ett begränsat bränsle. Alla rörelser behöver framstegen för att klara av att fortsätta. Varför vara med i ett gäng som bara förlorar hela tiden? Vänstern borde lägga mer energi på att förknippa sig med utveckling, och mindre på att avfärda den. 

2013-10-30

Kampen om opinionen: Politisk reklam

Kapitel tre i Kampen om opinionen handlar om köpt utrymme i media under svenska valrörelser.

(Nästan helt och hållet: det blir lite begreppsförvirring när partierna plötsligt ska bedöma "medverkan" i olika mediekanaler. Överhuvudtaget är avsnittet inte särskilt stringent. Och det vågar man säga, eftersom författarna Bengt Johansson och Marie Grusell erkänner att det inte finns mycket forskning på området.)

Några kommentarer:

-Valaffischer säger författarna finns kvar av nostalgiska skäl, för att de hör till en valrörelse som "julgran på jul och sill vid midsommar". Men det finns ingenting som tyder på att de kommersiella köpen av utomhusreklam (som ju valaffischer är) minskar. Tvärtom har branschens företrädare en hel del på fötterna när de hävdar att mediet har framtiden för sig. Valaffischering är inte bara gratis utomhusreklam, det är gratis utomhusreklam där partierna i princip fritt (under en månad före valet) väljer var budskapet ska synas. Lägg också till att utomhusreklam är en av de reklamslag som människor störs minst av, så tyder allt på att valaffischering är en superkanal. Om partierna inte tycker att de ser någon effekt, kanske de ska rannsaka sig själva först - hur väl lyckas de egentligen utnyttja potentialen i mediet?

Det är också tydligt att det skulle behövas forskning om just affischeringens effekter - nu är det framför allt retoriker och konstvetare som intresserar sig. Kul, men knappast till någon större nytta för partierna.

-I analysen av utvecklingen av morgonpressannonsering syns en tydlig teve-effekt från 1958 års val och tjugo år framåt. Sedan återgår annonseringen till tidigare nivåer. Det känns typiskt för hur kampanjstaber rycks med (alltför mycket) i teknikutvecklingen. 1958 trodde man att allt från och med då skulle handla om teve, 1998 trodde man att hemsidorna skulle avgöra, 2006 var det bloggarna och 2010 var det twittrarna. Men precis som i vår privatkonsumtion av medier är det få medieslag som slås ut. Nya adderas bara till de gamla. Och så finns det en kraftig tidsförskjutning mellan hype och genomslag: 2010 var hemsidesvalet (nådde nästan var femte väljare). 2018 eller 2022 blir det riktiga sociala medier-valet.

Samma glapp syns när partierna ombeds värdera sina egenkontrollerade kommunikationskanaler före och efter valet 2010. Dörrknackning och sms, sa de innan valet. Hushållsutskick och valstugor, sa de efter valet. Förmodligen speglar svaren delvis en besvikelse över effekten, men det kan också handla om att man stött på trögheter med att introducera de nya arbetssätten.

-Författarna visar att partierna inför tevereklamens genombrott i 2009 och 2010 års val var oroliga för att det skulle leda till mer smutskastning, men resultatet blev (liksom i hela övriga världen förutom USA) ganska hovsamma filmer. Något annat är heller inte att vänta, eftersom tevereklam har en tydlig avsändare. Det är framför allt i sociala medier och på webben som vi kommer att se negativt kampanjande och smutskastning framöver: här går det att vara snabb, humor är vad som ger viralitet och partierna står sällan som avsändare och slipper stå till svars för osmakliga attacker.

Slutligen: det är delvis sådana här jämförelser mellan olika medier som riskerar att leda till den (för en kampanjstab) felaktiga frågan "var ska vi synas"? Svaret är: ni ska koncentrera er på att skapa bra innehåll. Sedan får innehållet fortplanta sig i de medier som fungerar för just det innehållet - ungefär som när man häller ut en hink med vatten i sanden och vattnet delar upp sig i olika rännilar där motståndet är minst. När statsvetare vill döpa val till "Tevevalet" eller "Twittervalet" är det ett helt irrelevant fokus på tekniken. Olika innehåll funkar med olika kanaler, liksom förstås allt innehåll bör vara spridningsbart i så många kanaler som möjligt. Och medierna har inbördes relationer (vad skulle Twitter vara utan uppmärksamheten från gammelmedia) som gör att man omöjligt kan prata om medier som någonting man kan "välja" mellan och sedan utvärdera vart och ett för sig.

2013-10-14

Kampen om opinionen: Professionaliseringen

Ett av problemen med politisk kommunikation - och särskilt sådan som pågår i valrörelser - är att den sker så mycket på magkänsla. Det håller på att ändras nu. Böcker som The Victory Lab beskriver inte bara trenden med riktade budskap till smala segment av väljarkåren, utan också hur vetenskaplig metodik griper omkring sig. Politiska budskap och kampanjmetoder testas i förväg, med kontrollgrupper och hela fadderullan. Kampanjstaber tittar nyfiket på vad statsvetare, ekonomer, beteendevetare och psykologer kan bidra med. Politiska partier har slutat vara så övertygade om att de vet bäst vad som funkar, och börjat ta hjälp. Smart.

En av de mest lovande sakerna med Vänsterpartiets nuvarande förändringsarbete är att det är en del av den här trenden: i allt som Aron Etzler säger om hur han vill utveckla partiets budskap tar han utgångspunkt i undersökningar och data. Bra: bara den som vågar ta reda på hur läget faktiskt är, kommer att kunna ändra på rätt saker. Vänstern är, precis som andra politiska rörelser och riktningar, full av charlataner som bara gissar. Avancerade gissningar har också sin plats, men man kan inte bara gissa.

För några veckor sedan kom en forskarantologi, Kampen om opinionen - politisk kommunikation under svenska valrörelser, som skulle kunna bli en vetenskapligt grundad kokbok för svenska valrörelser.

Jag ska gå igenom den kapitel för kapitel.

I det första undersöker Lars Nord "Jakten på den perfekta kampanjen - professionaliseringen av de svenska partierna". Hur proffsiga är partiernas valkampanjer?

Arbetarrörelsens partier befinner sig i varsin ände: S är bäst, V sämst (bortsett från Sd, som väl ändå måste förlåtas på grund av att de är så nya i rikspolitiken). Sambandet med valresultatet är svagt: S och M är mest professionaliserade - men backade ju båda 2010. Och tvärtom för Sd:s del. Det säger oss att professionaliseringen inte är det enskilt avgörande. Men det säger inte att det är oviktigt med välorganiserade kampanjer: kanske hade sossarna minskat ännu mer om de inte varit så bra på sociala medier och dörrknackning?

Den kampanjaktivitet som över hela linjen är minst professionaliserad i Sverige handlar om användandet av externa konsulter. Längst fram ligger partierna när det gäller sociala medier. Det senare är också Vänsterpartiets bästa gren, tillsammans med direktreklam. Socialdemokraterna har samma styrkor, men är dessutom riktigt långt framme när det gäller dörrknackning.

Det sätt som Lars Nord bygger upp sitt professionaliseringsbegrepp har dock en del problem. När användandet av tevereklam och pr-konsulter räknas som professionellt, blir konsekvensen att en småskalig valkampanj inte kan vara professionell. Undersökningen blir bara en spegling av partiernas ekonomiska muskler (vilket vi faktiskt också ser i resultaten).

En alternativ syn på en professionell valkampanj skulle kunna vara att det är en kampanj som bygger på bästa tillgängliga kunskap. En kampanjstab som väljer bort tevereklam av ekonomiska skäl kan ju fortfarande vara fullständigt medveten om tevemediets fördelar och nackdelar, och man kan fortfarande forma andra kampanjaktiviteter utifrån den senaste kunskapen och de grundligaste analyserna.

En liknande svaghet i Nords modell är att den är alldeles för kvantitativ - det spelar snudd på ingen roll om partiet gör sina saker bra eller inte. Det blir konstigt: professionalism kan inte handla om att man har hört talas om att man kan knacka dörr och sedan bara springa ut och skjuta från höften. Det avgörande måste vara om kampanjaktiviteten bygger på bästa tillgängliga kunskap eller inte.

Ett exempel på en klumpig enskildhet i operationaliseringen handlar om pr-konsulter. En kampanj som leds av partimedlemmar med erfarenheter från pr-branschen - vilket till exempel gällde för åtminstone Moderaternas och Vänsterpartiets kommunikationsstaber i förra valet - får noll poäng i Lars Nords modell. Men i samma ögonblick man beställer ett pm från en pr-byrå, rakar professionalismen plötsligt i höjden.

En slutsats i kapitlet är att professionaliseringen ökar över tid. Fler partier använde de analyserade kampanjverktygen 2010 jämfört med fyra år tidigare. Men det liknar ett axiom att partierna undan för undan tillägnar sig till exempel nya medier. Vad man snarare borde mäta är: Håller partierna idag jämnare eller ojämnare steg med tillgänglig kunskap inom politisk kommunikation än tidigare?

Slutligen: även om undersökningen i sina beståndsdelar är grovt tillyxad - visar den ändå inte en sann bild i slutändan? (Räddningsplankan för orealistiska antaganden.) Nja. Jag kan i princip hålla med om den inbördes ordningen, men avståndet mellan S och M och de övriga partierna är tveksamt stort, och i synnerhet Miljöpartiets senaste kampanj framstod som högt professionaliserad.

Professionalism handlar delvis om avgränsningar, ett erkännande av ett särskilt område - vilket Nord också mäter - men det blir nästan ointressant om det inte också handlar om hur man i sina handlingar styrs av kunskapsmassan inom sitt fält. Mer kvalitativt inriktad analys är svårt, men behövs.

2013-10-10

Skandal utan ansvar

Nästan tre veckor efter avslöjandet om Skånepolisens olagliga personregister syns fortfarande inga politiska konsekvenser. Beatrice Ask har bett om ”ursäkt” å alla svenskars vägnar – vi är tydligen alla skyldiga – men har inte tagit ansvar för hur polismyndigheten misslyckats med att föra ut grundläggande respekt för svensk grundlag i organisationen. En av vår tids största skandaler begravs nu i utredningar mot enskilda. Samtidigt uppmärksammas andra övergrepp mot romer i historien flitigt. Det är viktigt – men tar också bort fokuset från det omedelbara ansvarsutkrävandet i Skåne.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt.)

Inte bättre med privat vård

En ny forskarrapport från Stockholms universitet visar att konkurrensutsättningen av äldreomsorgen inte har lett till bättre kvalitet. De privata företagen har lägre personaltät-het och färre anställda med rätt utbildning. Rapporten levererar också besk kritik mot det politiska svar som alltid följer på vårdskandaler: mer kontroll. Sådan kontroll är dyr och svårstyrd. Företagen anpassar sig genom att lära sig att papperstrixa snarare än att ta itu med bristerna. Mycket av rapportens kritik – av till exempel det omöjliga i att välja rätt – gäller oavsett om utförarna skickar vinster till skatteparadis eller inte. Möjligen något som kunde få Vänsterpartiet att bredda sitt fokus lite.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt)

Alla mot SD

Ovanligt få kommunmajoriteter har spruckit sedan 2010. Orsaken? Viljan att hålla Sverigedemokraterna utanför, enligt statsvetare (SVT 19/9). I Uppsala pratar S om ett samarbete med Fp för att minimera rasisternas inflytande. Det står dem förstås fritt, men att lägga ned all politisk konflikt utom den med Sd är förödande. Arbetarrörelsens partier har ett ansvar att visa att det finns viktiga skillnader som inte handlar om invandring. Uppgivenheten som uppstår när det inte spelar någon roll om man röstar höger eller vänster är livsfarlig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt.)

2013-10-07

Småföretag är bara små företag

Om man säger något i den svenska politiska debatten som stryker småföretagsamheten medhårs, kommer man undan med vad som helst.

Det kan bli underhållande, som när Maud Olofsson inför en skolklass sa att ena halvan av klassen måste bli företagare för att den andra halvan ska få jobb.

Men för det mesta är det bara frustrerande dumt. Inte något riksdagsparti - knappt ens Vänsterpartiet - tycker att det är värt priset att säga som det är: att de flesta småföretag aldrig kommer att växa högre än skoskaften. De vill inte (ungefär var tredje småföretagare brukar säga det själv), de kan inte, de har för dåliga idéer. Eller så har de bara blivit tvingade att skaffa f-skattsedel. För anställda innebär jobb i ett litet företag ofta sämre lön och mindre trygghet. Mindre företag är generellt mindre innovativa än stora företag (SCB: Innovationsverksamhet i svenska företag).

Man kan förstå det politiska valet att inte ta striden om hur fantastiska småföretagen är. Det blir näringspolitik på en nivå som är ointressant för de flesta väljare. Dessutom har småföretagsvurmen gått så långt att det skulle kosta ett enskilt parti alltför mycket att inte bara humma med.

Men det är irriterande när debatten hela tiden överdriver småföretagens betydelse: som att 99 av 100 företag är ett småföretag (ja, det är klart att det finns färre globala jättar) eller att supermånga jobb tillkommer i småföretag (ja, men flest jobb försvinner där också).

Färre berättar att störst andel småföretag i Europa finns i Grekland. Ni vet, föregångslandet.

ESO kom med en extremt läsvärd rapport i somras, som skoningslöst meddelar bland annat följande:

-Småföretag står bara för 15 procent av den totala sysselsättningen. De flesta är anställda i kategorin företag med fler än 500 anställda.

-Småföretagens andel av den totala sysselsättningen har inte ökat de senaste 20 åren, den ligger tvärtom marginellt lägre än i början av 90-talet.

-Det skapas många nya jobb i småföretag, men ohyggligt många försvinner också. Det positiva nettot bidrar, på grund av att så få är sysselsatta i småföretag, mindre till den totala sysselsättningen jämfört med det positiva netto som finns hos de medelstora företagen.

-Småföretag är inte liktydigt med spjutspetsföretag: andelen anställda med enbart grundskoleutbildning är högst i de små företagen. Det är de största företagen som drar till sig den mest välutbildade arbetskraften.

När Annie Lööf med darrande underläpp undrar varför ingen nämnt småföretagen (typ en kvart in i en två timmar lång partiledardebatt), kanske det är för att de flesta hellre vill göra uppdelningen på annat sätt: mellan tillväxtföretag - värda att nosa upp och satsa på - och andra. Men i husförhörsstämningen som uppstår tvingas de ändå nicka: jo, få anställda, det är det som är framtiden. Så dumt.

2013-09-24

Fullt normalt

Alliansregeringen har använt biståndsbudgeten till att betala biståndsministerns och statssekreterarens löner.

Carl Bildts kommentar: "det är fullt normalt, det har skett under alla år".

Sådan är ju utrikesministerns teknik när han får kritiska frågor: Men det här är ju självklart. Visste du inte det, lilla vän?

På Carl Bildt ser man aldrig om han tar en fråga på allvar. Allting avfärdas på samma sätt: här har ingenting hänt som inte alla redan visste.

"Det tillhör väl inte ovanligheterna" med ryska militärplan över Östersjön.

"Det är ingen hemlighet" att Sverige samarbetat med USA om övervakning av medborgarna.

"Banal information" att informera USA om resultaten av hemliga regeringsförhandlingar.

Tekniken går ut på att backa och erkänna precis det han anklagas för, men samtidigt låta som om det är någonting fullständigt självklart och harmlöst. Nyheten ska inte bemötas - nyheten ska pulvriseras som nyhet.

Och journalisterna rodnar generat, säger tack för intervjun och lommar hem till redaktionen, skamsna över att ha gjort så dålig research att de inte hade bätttre koll: alla visste redan - och allting var hur självklart som helst.

Några redaktionschefer runt om i landet borde ta ordentliga snack om detta.

2013-09-18

Möt väljarna utanför medierna (också)

Siewert Öholms utfall mot hur journalister kommenterar och förklarar i tio minuter när en politiker har pratat i fem har mötts av många nickar.

Eftersom politiker kommunicerar politik som om det handlade om att vilja någonting, och redaktionerna är övertygade om att allt bara är ett maktspel, måste det glappet överbryggas med att översätta allting till maktspel inför tittarna.

Att kommentera debatter istället för att ge debatterna mer utrymme är ett sätt som medierna är mer självständiga - nej förresten, det var längesedan - tar kommandot över dagordningen.

Det är i sin tur en av de viktigaste orsakerna till att de politiska partierna försöker möta väljarna öga mot öga istället. Med dörrknackning och samtal på gator och torg slipper man få sina budskap filtrerade av allt mer ställningstagande och agendadrivande medier. Och granskade, för den delen.

Ibland låter det som om det är på grund av Barack Obama som svenska partier ska knacka dörr i valet 2014. Det är bara sant till en del. I grund och botten finns samma rationella grunder för att utöka andelen direktkontakter här i Sverige:

- Man rundar medierna och får ut budskapen oförvanskade.

- I medierna konkurrerar också allt fler sidoaktörer om utrymmet under en valrörelse - företag och organisationer gör fler utspel än de politiska partierna tillsammans. (Även de sidoaktörerna har redan upplevt trängseln i medierna och börjat kontaminera valrörelserna med "valstugor", "valaffischer" och andra klassiska uttryck i det offentliga rummet.) Det går inte att bygga en valrörelse på förhoppningen om medial uppmärksamhet. Då säkrar man upp med att också bygga en bas av direktkontakter.

- Att konsumera medier under en valrörelse blir också alltmer outhärdligt för den enskilde - även sociala medier. Hur såg ditt Facebookflöde ut under kyrkovalet egentligen? Tänk det gånger tjugo i september 2014. Att samtala med en vanlig, svettig valarbetare kommer att bli valrörelsernas slowfood, en sätt att få valfrågorna rakt på sak från en tydlig avsändare utan bakgrundssurr.

- Med dörrknackning och torgsamtal kan partierna utnyttja tyngden i att budskapen framförs av människor som känns igen och som vet hur det är. De kan också anpassa budskap och tonläge efter mottagaren - också ett slags arbete med de mikro-riktade budskap som är en annan kampanjtrend.

Till sist: de politiska partierna skulle också, om de ville, kunna utmana medierna om makten över debatten istället för att bara runda dem. Göran Persson hade en utmärkt idé i sina memoarer: varför inte bara arrangera valdebatterna själva? Bjud in etermedierna. De kan inte tacka nej med mindre än att de bryter mot sina uppdrag.

2013-09-15

Men det går ju så bra?

Socialdemokrater i Skandinavien förundras över att man tvingats lämna ytterligare ett "dukat bord" till högern. Precis som i Sverige 1976 och 2006 petades de norska sossarna bort från regeringsmakten trots tillväxt, hög sysselsättning och välfärdsutbyggnad. De verkar tycka lite synd om sig själva. Men väljare tittar sällan tillbaka: lösta frågor är irrelevanta frågor. Det ställer till problem i en rörelse vars identitet i så stor utsträckning bygger på genomförda reformer. Och socialdemokrater kanske helt enkelt är dåliga på att förnya sig? Det borde inte en folkrörelse som har örat mot marken behöva vara.

(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)

Västerbottenbesvikelse

Fler folkomröstningar är inte någon given vänsterlinje. Men om det nu finns ett system där omröstningar är rätt enkla att pressa fram via medborgarinitiativ, måste nog de styrande acceptera att vara lyhörda inför resultaten. Risken med att ställa upp egenpåhittade villkor för valdeltagande - som S och MP i Västerbotten - är annars att fler folkomröstningar bara leder till mer besvikelse och cynism. Syftet var väl det motsatta.

(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)

Bra med pappamånad

Naturligtvis ska föräldraförsäkringen egentligen vara individuell - "det finns många beslut vid köksbordet som staten till slut inte tolererat", som till och med Dagens Industris ledare 4/9 konstaterar. Men när Folkpartiets partistyrelse nu föreslår en tredje "pappamånad" är det ändå något som feminister bör applådera. En tredje månad som inte kan överlåtas är ju en individualisering. En sådan reform gör heller inte slutmålet svårare att uppnå. För oppositionen är det dock trist att S - där den nuvarande linjen är att ytterligare månader "kan vara" ett sätt under nästa mandatperiod - riskerar att framstå som sämre feminister än Jan Björklund.

(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)

Den mänsklige Hitler

Richard Swartz skriver bra om den mänsklige Hitler i DN. (Av en slump pratar Geir Lippestad om en liknande sak i samma tidning: om att vi inte får göra Breivik oförklarbar genom att göra honom till ett monster.)

Det finns väl få områden där populärkulturen haft så fördärvligt inflytande som när det gäller människors uppfattning om diktatorer och diktaturer.

Okunskapen är inte oviktig, eftersom vi inte fattar hur vi ska bekämpa de befintliga eller förhindra de framtida diktaturerna. (Tänk till exempel på PR-byrån Studio Totals Vitrysslandaktion häromåret, som bland annat helt missförstod hur en diktatur sprider ut skuld, eller möjligheterna att verka inifrån. Hela aktionens anda var att Vitryssland var ett fängelse med paralyserade invånare.)

Om det fanns chansen att räta ut missförstånden om diktaturer, skulle de viktigaste - förutom Richard Swartz påpekande om diktatorer - vara:

-Det finns alltid ett folkligt stöd som inte bygger på direkt hot om våld. (Vilket jag skrivit om här när det gäller Nordkorea.)

-Det pågår ett vardagsliv med biodejter, hundpromenader och grillfester, vilket är orsaken till att människors uppmärksamhet inte är till hundra procent på förtrycket, vilket bland annat skulle göra dem galna. (Kolla till exempel på tyska teveserien Weissensee.)

-Det finns otroligt uppfinningsrika system för att upprätthålla regimens makt. Att tro att människor gör saker under pistolhot är att kraftigt underskatta intelligensen hos de som designar förtrycket. Blir du pistolhotad finns det inga band kvar till regimen och det vill den inte: den vill att du är beroende och lojal.

I de amerikanska teveseriernas värld har de ju redan fattat att grymheter utförda av älskande och älskade människor är så mycket mer fascinerande (Dexter, Sopranos). En spridning till diktaturdokumentärerna vore bra folkupplysning.

2013-09-03

4 saker amerikaner INTE kan lära oss om valkampanjer

Nästan alla nya idéer om hur man bedriver valkampanjer kommer från USA. Men vilka tips och tricks går inte att överföra till svenska förhållanden? Det mest uppmärksammade brukar vara att det inte är tillåtet att föra register över väljarnas politiska sympatier. Det går liksom inte att bara "ringa gamla väljare" här.

Men det finns några andra viktiga skillnader för den som studerar amerikanska kampanjer (och det ska man):

1. Amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 85 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Om man trots allt har en mobiliseringsstrategi måste den vara mycket mer riktad: exakt vilka gator pratar vi om - inte stadsdelar.

2. Amerikanska valhandböckers fokus på att värva frivilligarbetare och aktivister går inte heller att översätta. Här finns de aktivisterna redan på plats, som partimedlemmar. Försöker man göra som i USA, går man över ån efter vatten. Och den som försöker få med icke partianslutna i en svensk kampanj kommer att upptäcka hur mycket svårare det är i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus. Här skulle ingen partilös sätta upp en yard sign - och partikampanjer i sociala medier flyger troligen inte lika långt utanför de lojala kretsarna.

3. I politiska system med "first-past-the-post"-valkretsar - där vinnaren tar allt och det inte spelar någon roll hur många procent tvåan får - är det naturligare med en hårdare geografisk prioritering. I Sverige är det sällan som ytterligare ett mandat i en valkrets är helt utom räckhåll, åtminstone i tidiga skeden av en valrörelse. (Och är ytterligare ett helt utom räckhåll är det troligen istället hyperrelevant att försvara ett befintligt.) Här måste vi vårda även de väljare vi har i genuint fientliga områden.

4. Att arbeta med mikro-riktade budskap är lättare i USA med dess svagare höger-vänsterdimension; man kan närma sig smala målgrupper med "deras" frågor med vetskapen att de frågorna faktiskt inte konkurrerar med den allmänideologiska dimensionen på samma sätt som i Sverige. Här är det troligare att en person som både är varghatare och socialist trots allt röstar som socialist, inte som varghatare. Den som bygger en kampanj alltför fokuserad på riktade budskap mot olika intressegrupper riskerar att prata förbi de ideologiskt och politiskt drivna svenska väljarna.

2013-09-02

Varför lyfter inte V?

Fast - det gör de ju. Mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna är runt procentenheten högre än i valet 2010. Det är ett lyft. Ett parti som inte förmår att se sina framgångar, är själva med och gör sig till förlorare.

Det är inte 1998 års nivåer, men det blir aldrig 1998 igen. Det kommer åtminstone att dröja innan samma situation går i repris: en socialdemokratisk regering som genomför de brutalaste nedskärningarna i modern tid och som är blind och döv för stämningarna bland väljarna (inklusive den feministiska vågen).

Det möjliga utrymmet för ett parti till vänster om en socialdemokrati som är i opposition (med allt vad det innebär av radikalare framtoning) är sannolikt mycket mindre.

Om man läser opinionssiffror på mellan 6 och 7 procent och är besviken, kan man ta fasta på andra positiva tecken under 2013. Andelen säkra anhängare är ganska stor (Sifo). Jonas Sjöstedt har ännu inte nått maximal igenkänning bland väljarna (SOM). Och antalet väljare som har V som "näst bästa" parti är den högsta på 10 år (SCB).

En hel del av besvikelsen över att vårens och sommarens svaga uppgång ändå inte är ett tydligt "lyft", hänger ihop med övertygelsen om att vinstfrågan är en diamant i partiets händer. När nästan alla håller med partiet i en så viktig fråga, då borde det väl betala sig bättre?

Det finns minst tre skäl för att det inte är så enkelt:

1. Väljare är inte sakfrågedrivna. Även om vinstfrågan kan kännas tydligt ideologisk för V-medlemmarna, är den ändå bara en del av den politiska helhet som väljarna tar ställning till. De måste känna sig som vänsterpartister - inte bara vara eniga i en viktig fråga.

2. Det finns ingen tydlig kontrast till de andra partierna. Alla är mer eller mindre kritiska till att stora vinster ska gå ut över kvaliteten i välfärden. Att ha haft rätt längre tid än de andra partierna spelar inte så stor roll. Väljare är hårdhänt osentimentala.

3. Det är inte den enda frågan på agendan. Jobben, ekonomin i stort, andra aspekter av välfärdsutvecklingen - det påverkar såklart också. Jämförelsen haltar lite, men det var också nio av tio väljare som höll med VPK om matmomsen på 80-talet. Men nio av tio väljare tyckte inte heller att det var något skäl att byta parti.

Jag tror att vinstfrågan både behöver breddas (fånga upp den allmänna känslan av välfärdens urartning) och populariseras (finns det några delfrågor som går att förpacka enligt modell "eget rum på långvården" eller "tusen kronor mer i plånboken"?). Och viktigast av allt: Vänsterpartiet måste - om de inte lyckats med det tidigare - försöka identifiera de väljare för vilka vinstfrågan kan vara det som tippar deras röst åt partiets håll. Det är ingen idé att vända sig till de väljare som röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Inte heller att vända sig till de väljare som inte röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Hitta istället just de väljare som kan komma till partiet via vinstfrågan.

2013-08-28

Sociala medier i valet 2014

I Almedalen arrangerade JMW Kommunikation ett samtal om de politiska partiernas arbete med sociala medier, som fortfarande går att titta på här. Intressant, men jag skulle kunna tänka mig att lägga till ett par saker.

Är det viktigt att finnas i sociala medier?

Fel fråga. Man börjar i en konstig ände när man diskuterar om kanaler är viktiga generellt, om Twitter kommer att bli den stora grejen 2014 etc. Alla kanaler har potentiella styrkor. Twitter och Facebook och Youtube har adderats till raden av tillgängliga kanaler och de är bra om de kan hjälpa oss hitta till målgruppen X eller få kampanjen Y att lyfta. Det som gäller är försöka se hur man kan få olika sociala medier att jobba optimalt för varje enskilt moment i en valkampanj.

Grejen med sociala medier är att de är så lätta att haka på när man gör något, att många sällan funderar på exakt vilket jobb det är de gör. Min utgångspunkt är att det partier gör i sociala medier framför allt får ses som riktat mot de egna aktivisterna: för att stärka deras argumentation och hålla uppe stämningen. Det som händer i sociala medier händer i ganska stängda kretsar. Jag är en ganska fördomsfri person vad gäller kontakter online, men hur många gånger har en smart och övertygande liberal infographic dykt upp i mitt Facebookflöde? De lär ju finnas någonstans, men läckaget från de kretsarna är minimalt. Det jag inte fixat själv genom mitt val av vänner, ordnar Facebook genom att filtrera nyhetsflödet baserat på mina interaktioner. (Detsamma gäller ju Google och hela nätet: med allt mer personaliserade webbupplevelser kommer det att bli allt svårare för de politiska partierna att bryta igenom till sina motståndares väljare.)

Handlade det bara om spridning till maximalt antal människor skulle partierna göra tevereklam istället: en av de viktigaste poängerna med sociala medier är att få andra - människor vi lyssnar mer uppmärksamt på - att säga det partierna vill att de ska säga. Men den effekten blir (oftast) sådär eftersom det mesta av vårt online-umgänge är så incestuöst. Däremot kan man hoppas på att mottagarna bär med sig budskapen till andra sammanhang, och förstås att gammelmedia (med sina överlägsna följarantal) skriver om det som trendar/upprör/görs fyndigt.

(Det kommer de att göra. Men precis som de inte längre lyfte fram "bloggare" 2010 kommer de inte att lyfta fram "twittrare" 2014, utan vara intresserade av bra innehåll, oavsett hur det publicerats eller av vem.)

Hur som helst: att säga att sociala medier till stor del handlar om intern mobilisering är inte att säga att det är mindre viktigt. En kampanj behöver den taggande känslan av att vara uppdaterad och fyndig och dominera motståndaren i flödena. Med tanke på de låga kostnaderna - och den utbredda entusiasmen och skickligheten bland de flesta partiers medlemmar - är det heller inte fel att en valkampanj bara kör på utan att vara petnoga med att mäta effekt. De personer som engagerar sig i kampanjande online skulle dessutom kanske inte ha engagerat sig på något annat sätt.

Brit Stakston ställer frågan på seminariet om partierna kommer att försöka knyta upp framgångsrika twittrare precis som de brukar knyta till sig artister. Jämförelsen haltar lite: artister och konstnärer som engagerats i valrörelser har alltid bara gjort sin grej - fast hos partierna. Sjungit eller målat. Att be en inflytelserik twittrare bidra till en valkampanj skulle innebära att han eller hon inte gör sin grej - twitter är ett ärligt medium. Antingen är den inflytelserike twittraren redan vänster och visar det (toppen!) eller så måste personen ifråga börja prata med en annan röst. Det tvivlar jag på att någon skulle vilja.

Tyvärr finns det väl få vetenskapliga studier av hur många röster en god sociala medier-närvaro kan generera. Men utgå från att sociala medier betyder väldigt lite - precis som alla kampanjaktiviteter. Människor bestämmer sig tidigt, röstar oftast på samma parti som tidigare och baserar sitt val på den allmänna bild som partierna byggt av sig själva under flera års tid. De potentiellt påverkbara är dessutom, för varje enskilt parti, få - 10-15 procent av väljarkåren ungefär. Kampanjer ger få röster. Men ett val kan också avgöras av få röster. Och bland de (få) rösterna kan en enskild kampanjaktivitet betyda hela skillnaden.

2013-08-14

Medianväljarteoremet håller inte

Agerar Socialdemokraterna och Moderaterna som det s k medianväljarteoremet förutsäger? Så antas det väl allmänt, och inom den ramen väljer också statsvetaren Anders Sundell att se sossarnas nuvarande strategi i det här inlägget. Jag håller med om mycket, men man kan inte se all anpassning till andra partier och all rörelse mot mitten som bevis för att det allt annat än löst formulerade medianväljarteoremet håller.

Medianväljarteoremet dras med många orealistiska antaganden - precis som man skulle kunna förvänta sig med en ekonomisk modell som försöker förklara politik. (Här finns en ganska bra sammanfattning av kritiken i ett papper av Robert G Boatright.) Svensk politisk historia verkar inte heller bekräfta teorin. Tittar man på väljarnas bedömning av de politiska partiernas positioner på höger-vänsterskalan (i SCB:s valundersökningar) är det snarare partiernas vandring ifrån den politiska mitten som är slående. Det gäller både Mp, Kd och C. Tomrummet i mitten har faktiskt aldrig varit så brett som i de två senaste valen.

I Sverige definierar många väljare sig som antingen höger eller vänster. Blocktänkandet är starkt. Den skala som partierna antas röra sig friktionsfritt längs med, har i verkligheten en såphal upphöjning i mitten som det inte går att hålla sig kvar på. Partier som försöker säga att de är mittenpartier glider så småningom ned i något av de två lägren, vilket vi sett historiskt både med Mp och Kd.

Det är heller inte alls säkert att väljarnas åsikter bäst beskrivs som en normalfördelningskurva, tjockast i mitten, eller ens som jämnt fördelade från höger till vänster. Åsikterna kan lika gärna fördela sig som ett liggande timglas - ett polariserat åsiktsklimat med en svag mitt: som i Frankrike eller Sverige, till exempel. I så fall kan en position i mitten visserligen vara det närmast möjliga valet för många, men med risken att det blir med en politik som väljarna uppfattar som helt främmande. Mitten är inte oförarglig om väljarna har tydliga åsikter.

Teoremet förutsätter också att partierna tar väljare från varandra, inte att de drar till sig nya och stöter bort gamla. Moderaternas framgångar 2006 och 2010 byggde tvärtom i hög grad på mobilisering av tidigare icke-röstare. Väljare kan försvinna helt och hållet också: S högersväng på 90-talet gödde visserligen V, men dränerade också valmannakåren på personer som inte bara kallt fortsatte rösta på det parti som låg närmast, utan reagerade med mänskligare känslor.

Teoremets utgångspunkt är också att partier anpassar sig till statiska väljare. I verkligheten är väljare påverkbara. Ett parti som betraktade opinionen som en given faktor skulle lämna fältet fritt för andra partier.

Och hur sjutton hittar man mitten? I praktiken måste partierna komma fram till var medianväljaren faktiskt står i alla frågor som är viktiga för röstningsbeteendet. Och det är inte så enkelt: att stå i mitten av valmannakåren innebär inte att stå exakt på den punkt som politisk teori skulle definiera som mitten av höger-vänsterskalan. Medianväljaren i Sverige har förmodligen socialdemokratiska värderingar. Ändå sätter många politiska analytiker likhetstecken mellan medianväljaren och någon slags vankelmodig folkpartist.

Faktum är ju att om S skulle göra en mittenorientering i till exempel frågan om vinst i välfärden, skulle de behöva röra sig vänsterut. Om vinst i välfärden skulle upplevas som den viktigaste valfrågan för väljarna - då ligger de facto medianväljaren någonstans nära V.

Ägnar sig då S och M nu, trots att det är en svår och dålig strategi, åt mittenorientering enligt medianväljarteoremet? Tittar man återigen på när SCB ber väljarna att placera partierna på en höger-vänsterskala, så har S aldrig gått åt mitten (eller lyckats uppfattas som mer mitten) de gånger man försökt återerövra regeringsmakten (1982, 1994, 2010; detta förutsatt förenklingen att medianväljaren finns i det som väljarna uppfattar som mitten av höger-vänsterskalan). Det är bättre att beskriva Stefan Löfvens nuvarande politik som ett klassiskt socialdemokratiskt försök att inkludera medelklassen i sitt politiska projekt. När S har gjort det tidigare har det aldrig handlat om passiv anpassning till färdiga medelklassvärderingar. Tvärtom har man i hög grad skapat sina egna väljare genom en ny, omfamnande politik som har byggt på gemensamma beröringspunkter med arbetarklassen, och en ideologi som har lockat fram de egalitära värderingarna hos medelklassen. En sådan aktiv politisk strategi är oförenlig med medianväljarteoremets antaganden. Skillnaden idag är framför allt att försöken att inkludera medelklassen är mycket sämre genomförda: man utgår från slarviga fördomar om en ganska borgerlig person, och anpassar politiken mer passivt. Det ser onekligen ut som större inslag av medianväljartänkande, förutom att partiledningen nog faktiskt tror på sin politik, åtminstone delar av partiledningen, åtminstone delar av tiden. Några sådana begränsningar som en politisk vilja erkänner inte medianväljarteoremet.

Moderaternas agerande skulle också kunna se ut som ett medianväljartänkande, men vad de gjorde 2006 och 2010 var inte att närma sig mitten på det sätt mitten oftast uppfattas i svensk politik. Man gjorde snarare ett erövringsförsök rakt in i de socialdemokratiska kärngrupperna, med omsorg om sysselsättningen, "arbetarparti"-etiketten och försök till ett folkligare tilltal. Det var medianväljarpolitik där ett svenskt parti för en gångs skull agerade som om medianen är socialdemokratisk (förmodligen helt riktigt). Om S bedriver medianväljarpolitik, så agerar de som om medianen är borgerlig.

Men Moderaterna uppfann också ett politiskt problem ("utanförskap"), satsade stort på mobilisering och sågs fortfarande som flankpartiet till höger av väljarna, så det känns långsökt att se medianväljarteoremet i arbete. 2010 uppfattade väljarna rentav en högersväng.

Slutligen: frågan är om inte det nya (amerikanska) sättet att bedriva valkampanjer med mikro-riktade budskap är ytterligare en spik i kistan för medianväljarteoremet? Ett parti har inte längre bara en ideologisk position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare. Med det tankesättet behöver man inte ge upp några flankståndpunkter för att närma sig mittengrupperna - man ser bara till att prata om andra frågor med dem. I ett splittrat medielandskap där vi skräddarsyr våra nyhetsintag märks ofta inte ens de parallella budskapen. Jag är ganska övertygad om att partikanslierna ser den här utvecklingen som vida överlägsen ett endimensionellt medianväljartänkande.

2013-08-09

Högskolan privatiseras

Regeringen vill göra fler av Sveriges lärosäten till privata stiftelser. Ett mycket smalt argument lyfts i förgrunden: bättre möjligheter att delta i internationella forskningsprojekt. Samtidigt innebär stiftelseformen stora förändringar när det gäller insyn, demokratisk styrning och studentinflytande. Det är inga småsaker som offras. I bakgrunden finns en klassisk höger-vänsterkonflikt: är det staten eller kapitalet som hotar lärosätenas frihet? Och tillhör högskolan enbart forskarna, eller är den också en del av utbildningssystemet? Facken har börjat kritisera. Mer måste följa.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Prata inte om nazisterna

Sommarens politiska genidrag kan vara Svenskarnas partis resa till Almedalen. Genom sin blotta närvaro lockade man fram så många arga motmarkeringar att partiet framstod som långt viktigare än sina 681 röster i senaste valet. Vänstern har problem med spontaniteten: att motdemonstrera anses inte längre som ett taktiskt val, utan som ett moraliskt måste. (Bojkotter likaså - när hörde någon senast en sådan diskussion som handlade om effektivitet?) Vi ska alltid reagera mot nazistiskt stöveltramp, visst. Men det finns en gräns för hur perifera motståndare man ska adla till ett hot.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Skatteglada Svensson

Socialdemokraterna slåss alltjämt om "mittenväljarna" genom räddhågsen anpassning till skattesänkarpolitiken (med åsikter som att 60 000 kr/mån är en "vanlig" inkomst). Samtidigt visar Yougov (3/7) att nästan inga väljare vill minska välfärdsambitionerna för att få lägre skatt; betydligt fler är beredda att tvärtom betala mer. Det är fascinerande i sig, med tanke på hur få som har försvarat höga skatter i debatten de senaste 30 åren. Vilken opinion skulle då inte arbetarrörelsen kunna bygga, om den vågade? Nu är istället varje missnöje med de fantasilösa jobbskatteavdragen - ett femte stöddes i somras bara av 6 procent - en missad poäng för S.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

2013-08-05

Vem dödade igelkotten?

I dagens Metro rapporteras om en igelkottsunge som fått en hårsnodd runt munnen och dött. Precis som i fallet med knivskurna hästar och pålar vid badplatser är intresset för naturliga förklaringar lågt: av tidningsnotisen får vi veta att upphittarna tar för givet att det är någon som medvetet har dödat igelkotten.

I själva verket är det lätt att föreställa sig både existensen av borttappade hårsnoddar och hur djur som bökar i marknivå kan råka få dem runt en spetsig nos.

När det gäller bråte vid badplatser - som får artiklar i stora medier varje sommar - finns det många förklaringar som ligger närmare till hands än vansinnesdåd, särskilt eftersom ingen någonsin verkar ha fällts för ett sådant brott. Gamla trädgrenar, sjunkna båtar och bryggor, vägpinnar och skyltar som suttit nedstuckna i isen på vintern; och framför allt bråte som slängts i vattnet med stor omdömeslöshet - men knappast med syftet att skada.

Medierna hjälper knappast folk att hålla huvudet kallt. En spetsig påle blir gärna en "spetsad" påle.

Veterinärerna som ifrågasatte hästskärningarna på DN Debatt under sommaren hade märkvärdigt lätt att montera ned en vedertagen sanning.

Det fascinerande är inte att det finns så många sadister, utan att vi är så ivriga att tro att det finns så många sadister. Hur kan det komma sig, i ett land där tilliten människor emellan är starkare än i de flesta andra länder? Helt klart är att den cyniska journalistiken och de förhastade slutsatserna i sociala medier påverkar tilliten åt fel håll. I värsta fall är orsaksförhållandet också det omvända: att den allt skörare sociala väven i tider av ökade klyftor gör att historier om andras ondska lättare tar fäste. I jämlika samhällen har människor större förtroende för varandra. Ett skäl så gott som något att vara socialist: att slippa höra folk utnämna sina grannar till igelkottsmördare.

2013-07-12

För en hanterbar vision

En vision är ett storslaget idealsamhälle. En ideologi är en djupt känd övertygelse.

Nä.

Undra på om folk är rädda för politik med sådana definitioner. Vi blåser upp begreppen och gör dem alldeles för storartade och oanvändarvänliga.

I utmärkta politikpodden Vreden diskuterade för ett tag sedan två socialdemokrater och två vänsterpartister just "visioner". Samtalet inleddes med att socialdemokraterna var påtagligt obekväma med visionsbegreppet och verkade se det som något vänstern kunde ägna sig åt. Socialdemokratin koncentrerar sig för sin del på politik som vardagligt hantverk.

Så dags insåg man att de hade blandat ihop "vision" med "utopi", eller kanske med "revolution". Man behöver inte vara socialist, eller ens särskilt poetiskt lagd, för att ha en vision. Tiotusen nya bostäder, uppnådda klimatmål, Europas lägsta arbetslöshet - det är också visioner. En vision handlar bara om att ställa ner en käpp i marken en bit bort och säga "det är hit vi ska nu".

Sådana visioner är helt nödvändiga för att vinna politiska sympatier. Men om man inte själv tror att de är visioner, är man nog lite medskyldig till att många upplever politiken som torftig och själlös.

Socialdemokraterna borde se att man kan knåda fram inspirerande politiska projekt ur den politiska materia man har i händerna. Man kan kalla det provisoriska utopier eller medellånga perspektiv eller vad man vill.

Vänsterpartiet borde också bygga upp fler visioner ur dagspolitiken, men så att säga från andra hållet, genom att förkorta horisonterna lite grand. Poängen med en vision är inte att ha något att sträva efter, utan att förverkliga den.

Ouppnåeliga visioner har bara den som är rädd för att förlora.

På samma sätt som vi upphöjer och krånglar till begreppet "visioner", handskas vi med "ideologi". Det blir antingen ett snillrikt uttänkt teoretiskt system eller, som i Gustav Fridolins Almedalstal, en inre, spontan riktningsgivare, en ryggradskänsla.

Med de definitionerna tror jag vanliga väljare känner sig rätt främmande inför att någonsin kunna ha en ideologi. Vem kan pressa fram en ryggradskänsla i det här komplicerade samhället? Och vem vågar ansluta sig till ett teoribygge som inte går att överblicka?

En ideologi har man när ens åsikter i olika frågor hänger ihop; när man har dragit en slutsats om vad som verkar vettigt. Att till exempel säga att privata utförare är sämre än offentliga, istället för att varje ny morgon vakna upp och säga "bara kvalitet spelar roll - vi får se vem som är bäst idag" - det är att ha en ideologi. Det handlar om inte om något som är frikopplat från sakpolitik: ideologi är sakpolitik med samband.

Till skillnad från Gustav Fridolins mysticism kan ideologier alltid förändras med ny empiri. Det var på medeltiden som vetenskapens uppgift var att ge "stöd" åt idéerna. Även den ryggradskänsla som Fridolin pratade om måste ju utsättas för verklighetsprövningar då och då.

Kanske beror uppförstoringen av ideologier och visioner på en felaktig tolkning av det svenska 1900-talet. Det var bara delvis arbetarrörelsens visioner som byggde välfärdsstaten: den uppstod ju i de flesta industriländer som ett svar på kapitalets moderna behov. Dessutom inför hotet att en alltför nedtryckt arbetarklass skulle satsa på det sovjetiska alternativet. Visionerna var inte så viktiga som vi nostalgiskt gör dem till. Socialdemokraterna har vunnit lika många val på rädslan för den borgerliga anti-visionen som på sina egna framtidsbilder.

Men är det inte bra med ideologi och visioner?

Jo, och det är just därför som de måste vara hanterbara. En jordnära vision är medborgarvänlig, för den kan mätas och vägas mot uppoffringen. En sådan vision kan man ställa krav på. Fluffiga visioner som egentligen är utopier ("ett folkens Europa", "föregångslandet Sverige") är tomt prat som ökar avståndet mellan väljare och folkvalda.

De höga kraven på vad som bildar en ideologi skrämmer bort från partiengagemang. Det blir inte mindre skrämmande om man säger att ideologier sitter så starkt att inte ens vetenskap biter på dem.

Mittfårans bild av ideologier är att de är ett slags skygglappar, som bärs av prestigeskäl och som förhindrar konstruktiva lösningar på problem. De som förespråkar blockpolitikens upplösning säger ungefär samma sak. På något sätt bidrar väl vänstern till den bilden om vi gör det till märkvärdigare än det är att ha en ideologi.

2013-07-07

S måste välja rödgrönt

I Sverige finns det bara ett parti som tycker att regeringen ska sluta regera och lämna över till oppositionen: Vänsterpartiet.

I ett internationellt perspektiv är det udda. Även i utpräglade samarbetsdemokratier är det sällsynt med en opposition som innan ett val ger sitt godkännande till ett eller två av regeringspartiernas politik.

Alla väljare vet att ett valresultat kan tvinga fram samarbeten över blockgränsen. Men att S närmar sig Fp (framför allt) och C redan nu bakbinder partiets attacker på regeringen, demoraliserar alla egna som trott att målet varit ett "Alliansfritt Sverige" och signalerar att det inte finns något regeringsdugligt alternativ.

Det säger också att Socialdemokraternas profilering i skolfrågorna inte är något att bry sig om: sätter sig Folkpartiet i en S-regering finns det inte en chans i helvetet att de släpper ifrån sig utbildningsdepartementet.

Socialdemokraternas partiledning säger att de lärt sig av 2010. Men de vill inte lära sig av 2006 - när media mördade alla politiska diskussioner med frågor om hur vänstersidan skulle svara på alliansbygget. De vill inte heller lära sig av 2008. Då blev det intern storm när Mona Sahlin ville slippa Vänsterpartiet.

Det är väl synd att kalla Leif Nilsson i Smedjebacken för en intern storm. Men risken finns att många fler av de socialdemokratiska kommunalråd som idag finns i framgångsrika rödgröna styren runt om i landet har en annan bild av Vänsterpartiet. Risken finns att fler frågar sig varför just de svenska socialdemokraterna ska utgöra ett mystiskt nordiskt undantag, när Vänsterpartiets motsvarighet sitter i regeringen i Finland, Norge, Danmark - och tills nyligen på Island.

Risken finns också att alla inte har köpt högerfalangens tolkning av valresultatet 2010: att problemet var koalitionen med Vänsterpartiet. Den tolkningen finns inte hos SCB (få som lämnade S tyckte att det rödgröna samarbetet var problemet) och inte heller hos statsvetaren Johan Martinsson, som visat att väljarna inte var särskilt bekymrade över vänsterns medverkan. Det finns också allvarliga logiska problem i idén om det förödande v-samarbetet: S stora fall i opinionen började till exempel innan det rödgröna samarbetet presenterades.

Både hos Novus och hos Demoskop är en rödgrön regering den som svenskarna helst av allt vill ha. Det är dessutom en regering som i dagsläget skulle kunna bildas. Men oppositionsledaren eftersträvar hellre en mindre populär regering som det i de flesta opinionsundersökningar inte finns majoritet för. Det är att göra det svårt för sig. Svekdebatten som skulle uppstå om Stefan Löfven inte använde en S-V-Mp-majoritet för att bilda en rödgrön regering skulle han ha svårt att klara. S-väljarna sätter nog större värde på ett regeringsbyte än på föreställda trovärdighets- och statsmannapoäng i att öppna sig för högersamarbeten.

Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 1995, efter den värsta krisen i modern tid. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 2005, innan alliansens bildande satte en tydlig högerstämpel på de borgerliga småpartierna. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när högern sätter agendan - som Ingvar Carlsson gjorde - som att göra det när det blåser tydliga vänstervindar. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när Fukuyama nyss förklarat ideologierna för döda, som att göra det när fler än någonsin kallar sig antingen "höger" eller "vänster".

Det där är en sossesjuka: att betrakta strategier som en gång fungerat som tidlösa framgångsrecept.

Strategin att tydligt deklarera att det finns en regeringsvillig opposition, däremot - den ska tydligen bara få en chans i historien.

2013-07-01

Ta över Sd-väljarna med egen politik

Dags i Almedalen för Sveriges bästa oppositionspolitiker, Jimmie Åkesson.

Sett till väljaropinionen är det ju så. Ingen parti har ökat så mycket sedan förra valet.

Det är också ett tal från en av landets mest välbetalda politiska pampar, en makthavare, som leder ett högerparti som garanterar fortlevnaden för Europas tröttaste regering -  utan att ens lyckas sätta särskilt stort avtryck.

Jag tror att sådana beskrivningar måste få större utrymme vid sidan av bilden av enfrågerasisten Jimmie Åkesson, en bild som Miljöpartiet nu ska förstärka genom att ”ta debatten” om invandring med Sverigedemokraterna.

Även om främlingsfientlighet är Sd:s enda starka profilfråga och även om deras väljare åsiktsmässigt skiljer ut sig i den frågan, finns det ingen anledning att tro att just dessa väljare är totalt endimensionella. Det är trots allt bara två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare som svarar att invandring är en ”viktig” fråga för partivalet. (Det remarkabla i sammanhanget är faktiskt att en tredjedel inte ens nämner invandringsfrågan – inte att två tredjedelar gör det.) Och de som nämner den säger faktiskt inte att det är den allt överskuggande frågan. Och – för att slutföra tankekedjan – de som har den som den allt överskuggande frågan kan förmodligen påverkas att ersätta den med andra frågor.

Tar vi Sverigedemokraternas väljare på allvar – och det har skrivits mycket klokt om att göra det de senaste åren – måste vi, precis som för andra väljare, tro att det är samhällsutvecklingen i stort som motiverar deras röstande. (I det perspektivet är det inte så konstigt att järnrörsskandalen inte ledde till några tappade röster. Om inte du och jag byter parti på grund av att någon företrädare gör bort sig, så gör nog inte sverigedemokratiska väljare det heller.)

Sd:s främlingsfientlighet slår inte an därför att det är en fördom som möter fördomar, den slår an därför att det är en politiskt begriplig förklaring och ett förslag på lösning. Givet att Sverigedemokraterna lyckas med två ganska avancerade reptrick - att maskera sitt stödröstande med regeringen och att skadebegränsa partimedlemmarnas rasistiska "klavertramp" - är den viktigaste orsaken till att Sverigedemokraterna gått framåt är att de är ett skickligt oppositionsparti. Den naturliga ordningen i en demokrati har alltid varit att oppositionen går framåt mellan valen: det som har varit avvikande sedan 2010 är ur det perspektivet inte Sverigedemokraternas och Miljöpartiets framgångar, utan Socialdemokraternas och Vänsterpartiets rätt futtiga sympativinster.

Regeringen är mindre populär än på länge och folk ser rätt mörkt på framtiden. Sverigedemokraterna är duktiga på att fånga upp det missnöjet. Anders Borg gör sitt bästa för att få väljarna att tro att jobbkrisen är något som kommer utitrån, utom räckhåll för regeringen; att det är ekonomi, inte politik. Sverigedemokraterna säger tvärtom att det är möjligt att göra något: de säger att krisen, och problemen inom välfärden, är politiskt skapade och lovar att det går att ändra på genom att rösta annorlunda 2014.

Samtidigt ägnar sig den övriga oppositionen (förutom Vänsterpartiet) åt uppgörelser med regeringen och flirt med mittenpartierna. Det har de sina goda skäl för, men det skickar inte några signaler om ett tydligt alternativ till alliansen. Uppgörelserna gör det också svårt för Löfven, Fridolin och Romson att skälla Åkesson för regeringsunderlag. Det är de ju själva till och från. Det är synd, eftersom det är någonting som de politikermisstroende Sd-väljarna skulle behöva höra.

Att inte heller regeringen vill utmåla Jimmie Åkesson som makthavare är självklart, men de bidrar å sin sida till hans outsider-image genom att inte erkänna honom som höger. Det innebär att de i praktiken placerar Sverigedemokraterna precis där Sverigedemokraterna själva vill placera sig: som en oberoende, tredje kraft – huserande i en helt egen politisk dimension. Den hjälpen skulle upphöra om bara högern kunde ta ordet ”högerextremism” i sin mun.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas då?

Det ska de inte: deras väljare ska vinnas tillbaka.

Skillnaden är ganska stor. Det är skillnaden mellan att debattera invandring med Jimmie Åkesson i en tevestudio eller att driva en egen politik mot de samhällsförhållanden som skapar efterfrågan på ett rasistiskt parti över huvud taget. Det är, rent retoriskt, skillnaden mellan att vända sig till Jimmie Åkesson och försöka få honom att begripa hur fel han har eller att vända sig till Jimmie Åkessons väljare och utgå från deras perspektiv. Politik kan locka fram både goda och dåliga sidor hos folk. Sverigdemokraternas väljare är inte för evigt förlorade. Det gäller bara att vinna dem för andra problemformuleringar - men det bygger också på att man inte bara berättar hur fel det är med den problemformulering som de tills vidare fastnat för. Man måste bygga en annan fiendebild (som Stefan Arvidsson kallat det) från grunden.

Det var det Håkan Juholt gjorde så bra under sin korta partiledartid: istället för att magisteraktigt försöka undervisa en annan partiledare, talade han om problemen i Sverige idag som han tyckte att de borde uppfattas. Som om han inte hade hört vad Jimmie Åkesson sagt överhuvudtaget. För detta fick han skäll för att inte vara tillräckligt mycket antirasist. Med en sådan definition av antirasism är bara den antirasist, som tar debatten på rasisternas villkor.

Att ha bättre argument i ädel debatt har aldrig varit det enda sättet att ta ner en politisk motståndare. Titta gärna på hur Socialdemokraterna framgångsrikt marginaliserade kommunistpartiet under större delen av 1900-talet. Det är en slags mönstermodell för hur Sd borde bemötas: tig ihjäl partiet - men scanna noga av var de vinner väljare och möt dem med egna reformer.

Förutom att "ta debatten" genom att flytta agendan, är det viktigt att inte få det att verka som om det bara finns en alternativ röst när invandrings- och integrationsfrågor väl dyker upp. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet deltar i råskället på Jimmie Åkesson i SVT:s partiledardebatter skapar man bilden av ett enat etablissemang mot en ifrågasättande uppstickare. Men så är det ju egentligen inte: Vänsterpartiet är ju jättekritiskt mot segration och restriktiv flyktingpolitik: regeringen förtjänar att stå till svars lika mycket som Jimmie Åkesson. En sådan strategi – förutom att den inte får hela politikområdet att kretsa kring Åkesson – gör det också tydligt att regeringen inte börjat tillhöra de goda bara för att Sd lyckades komma in i riksdagen. Att Sd lyckats ta kål på alla andra konfliktlinjer inom invandringsområdet är ett stort misslyckande för de andra partierna.

Den som ska ta debatten med Sverigedemokraterna får inte heller utgå från att allting partiet säger ska bemötas genom att hävda den exakta motsatsen. Två exempel: att påstå att det inte finns någon ”svensk kultur” måste framstå som helt kollrigt för varje väljare som någon gång rest utomlands. Att inte alls diskutera i termer av ”svenskt” är att göra det väldigt svårt för sig. Vad det gäller att ta strid för är ju snarare att svenskheten är både föränderlig och konstruerad av människor med vitt skilda bakgrunder - precis som alla andra nationella särarter i världen.

Ett annat ogenomtänkt argument är att hävda att någon nationell gemenskap inte alls behövs, bara för att Sverigedemokraterna vill bygga en sådan efter etniska skiljelinjer. Men välfärdsstaten har alltid varit beroende av en gemensamhetskänsla, till exempel runt ett modernt politiskt projekt, som har gett förutsättningar för solidaritet och ansvarstagande. Det är inte nationen som ska vara kittet – men ett kitt behövs.

Det finns så mycket som vi inte kan påverka: hur Jimmie Åkesson hanteras med silkesvantar av pressen, hur media medvetet försöker skapa snackisar i frågor där de vet att de aktiverar den främlingsfientliga kommentarsfältsarmén, hur samtiden etnifierar snart sagt alla samhällsproblem, hur andra partier väljer usla motstrategier o s v. Men det Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har helt och hållet i sina egna händer är att lita på att Sverigedemokraternas väljare är nåbara och helt enkelt se till att bli bättre oppositionspartier.