2013-03-21

Handling till varje pris

Handling är fint. Finare än någonsin. "Man måste ju göra något"-kulten ligger bakom både trista saker som autonoma antirasisters kontraproduktiva våld eller stödet för att starta anfallskrig mot förtryckarregimer, och schysstare saker som tanken att man är miljöaktivist genom att släcka lamporna under Earth hour. Eller för den delen unga radikala stockholmares val att engagera sig i soppkök för hemlösa snarare än att sitta i studiecirklar om fattigdomens orsaker.

Alternativet att inte göra någonting är så avskytt att det inte ens verkar spela någon roll att det blir rätt, när man "gör något".

Susanna Birgerssons ledare i DN idag var ett försvar just av de som ändå "gör något" genom att delta i Earth hour på lördag.

Tesen är att det inte finns några alibihandlingar. Det finns inget problem med att stilla samvetet genom att betala tillbaka en bråkdel av en gigantisk skuld. Huvudsaken är att man gör något.

Visst: små handlingar - som egna korrigeringar av livsstilen - kan vara viktiga som ett sätt att överhuvudtaget lära sig att tänka moraliskt. Det kan vara första steget till ett större engagemang. Och det kan vara ett sätt att starta diskussioner i sin omgivning. Håller med.

Men det är samtidigt naivt att tro att människor inte förfaller till självbedrägeri emellanåt. När det gäller våra miljöavtryck känns det som att folk har notoriskt svårt att skilja stort från smått. Den som planerar att flyga i år förtjänar inte att må en millimeter bättre om den släcker några lampor i helgen.

Och det vore fint att faktiskt se en undersökning: Är små små förändringar av det egna konsumtionsmönstret verkligen en ingång till djupare engagemang? Svart på vitt, alltså. (Det kanske finns?)

Handling är bra. Men det är också bra att läsa på, tänka efter och göra något som ändrar saker på riktigt.

(Eric Erfors skriver också om Earth hour i Expressen.)

2013-03-10

Höjd skatt ja tack

Ja, förr eller senare måste Socialdemokraterna våga höja skatten, precis som Lars Stjernkvist och Lena Sommestad säger. Det är rätt att väcka en principdiskussion kring detta. Till och med politiska motståndare inser väl att socialdemokratin som politisk idé är omöjlig om bara en riktning är möjlig för skatterna - nedåt?

Högersossar famlar gärna efter mindre kontroversiella sätt att skrapa ihop pengar: effektiviseringar, prioriteringar, ökad mängd beskattningsbara arbetstimmar. Inget av det är fel, men inget av det är tillräckligt så länge de borgerliga partierna fortsätter att sänka skatterna när de sitter vid makten.

Så här skrev jag för ett tag sedan om sossarnas ovilja till "återställare" i skattepolitiken:

Detta är verkligen den springande punkten när det gäller om det finns politiskt hopp om socialdemokratin framöver eller inte. Om S aldrig vågar återställa en borgerlig skattesänkning blir det borgarna som ensamma bestämmer samhällsutvecklingen. För de lär fortsätta sänka. Att vara vänster i socialdemokratisk tappning, ska det vara att bara inte sänka skatten, att prata om hur dåligt det är, men aldrig höja skatterna till den nivå man nyss argumenterat för?

Det blir sänkning - paus. Sänkning - paus. Sänkning - paus. Man hamnar inte mindre i helvetet bara för att man vilar på trappstegen.

Vad är det för dåligt självförtroende kring de egna argumenten egentligen? Att man aldrig kommer att kunna måla upp en politisk vision om skattefinansierad välfärd som gör större intryck än våra slutskattebesked?

Någon enda gång skulle jag vilja att en politisk reporter frågade Socialdemokraterna om det där:

Om ni aldrig återställer en inkomstskattesänkning, hur har ni då tänkt att finansiera den gemensamma välfärden när skatteintäkterna minskar med varje borgerlig regering?

Precis som alltid när sådana här utspel kommer, enas högerkommentatorerna i ett överlägset "höhö - då var valsegern klar". Skattehöjningar anses vara ett totalt självmål. Men Gunnar Sträng varnade redan i mitten av 60-talet för "skattetröttheten" hos svenska folket - när skattenivån var skrattretande låg jämfört med idag. Tack och lov insåg andra att det viktiga inte är procentsatsen i sig, utan vad som kommer tillbaka i välfärd och hur mycket pengar som finns kvar för privat konsumtion.

De flesta opinonsundersökningar stödjer Stjernkvist och Sommestad. Människors skräck är inte höjda skatter, utan ett samhälle som inte fungerar och håller ihop.

2013-03-07

Humanism med baktankar

Stefan Fölsters utspel för ett tag sedan om att bara ett bättre företagsklimat kan lyfta människor ur elände - förklätt till invandringspositiv rapport - var bara en föraning om hur kapitalet kan använda ett låtsat engagemang för integration som murbräcka för högerpolitik. I Expressen (27/2) räknar Svenskt näringsliv upp vad som krävs för att invandrare ska "komma ikapp" på arbetsmarknaden: uppmjukad arbetsrätt, kraftiga skattesänkningar och rut-avdrag. På samma sätt börjar ett förespråkande av arbetskraftsinvandring blandas ihop med humanism och solidaritet. Och fri invandring som vision - en oförskämdhet samtidigt som den reellt existerande högerregeringen avvisar flyktingbarn - applåderas med beundran. Antirasismen är på väg att kapas av liberaler.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 mars.)

Vi under skatter digna ned (tror vi)

SNS Konjunkturråds rapport om skattesystemet visar ett tungt opinionsstöd för att skatter ska vara progressiva. Men den visar också en stor okunnighet: var tredje låginkomsttagare tror sig betala statlig inkomstskatt. Brytpunkten placeras alldeles för lågt när folk gissar. Envis borgerlig propaganda har alltså betalat sig också i detta fall; sedan tidigare vet man att den offentliga sektorn tros vara större än den är. Den som söker stöd för skattehöjningar måste först ta itu med svenska folkets inbillade bördor.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 mars.)

Trollfixering

Hat var det hetaste politiska samtalsämnet 2012. Och verkar kunna bli det 2013 också. Hatet har, som jag har skrivit tidigare, aldrig problematiserats och diskuterats så mycket som nu. Motiven till det finns nog längs hela skalan - från uppriktig oro till den rena fascinationen.

Hot är en väsensskild sak (som bland andra Per T Ohlsson har påpekat). Trots det flyter diskussionerna in i varandra huller om buller. Tidningsredaktörer som Åsa Linderborg ska inte behöva hålla sig gömda på hemliga adresser. Hennes text i höstas om hoten mot henne var viktig, och hennes situation oacceptabel. Det gäller förstås också de skribenter och debattörer som i vinter vittnat om dagliga skurar av grovheter i inboxen.

Mina problem med hatdebatten är två:

Vi pratar som mest om hat när toleransen är som störst.

Intresset för hatet innebär att goda krafter lyfter in språket, länkarna, vidrigheterna i det allmänna samtalet.

Någonstans på vägen mellan den personliga reaktionen och det politiska programmet borde fler problematisera: Ja, jag blir förbannad av alla idioter. Men är det rätt fokus?

En självömkande politisk rörelse - hur bespottad man i verkligheten än är - är inte särskilt attraktiv. När feminister inte ens talar om hatet mot kvinnorna, utan hatet mot feministerna, då är det ett tecken på en rörelse helt utan självförtroende. Alla hatar oss! Det är en position som smakar ganska gott. Den svetsar samman. Det finns en orsak till att fotbollsfans världen över gärna vill intala sig att de är de mest avskydda.

Men feminister är inte hatade - inte i allmänhet. Stödet för jämställdhet och feministiska frågor har minskat något de senaste åren, men inte mindre än att 84 procent fortfarande tycker att ett samhälle med ännu större jämställdhet mellan kvinnor och män vore önskvärt (SCB:s valundersökning 2010). Andelen som sa att jämställdhet var viktigt för partivalet var lika hög 2010 som 2006, och enligt en Sifoundersökning som Feministiskt inititativ beställde 2010 kallade sig var tredje väljare feminist.

Feminister är hatade av vissa, men vem kan med säkerhet säga att de är fler än förr? På 60-talet var vi osäkra på om kvinnor överhuvudtaget var fysiskt kapabla att klara en anställning ute på arbetsmarknaden. Tänk om Flashback funnits 1960. Sura uppstötningar från norr till söder över kvinnor som badar, visar benen, arbetar, åker buss, cyklar,  kör bil, spelar fotboll, pratar om preventivmedel, pratar för mycket, pratar alls.

Attityderna till invandring förbättras också. Varför är då debatten så upptagen med den krympande opinionens företrädare?

Det enda vi med säkerhet kan säga är att hatet är mer tillgängligt idag. Och det kommer inte bara till oss, vi söker upp det också. Det gick många år innan jag besökte Flashback, trots att jag visste att det fanns där. Det var en omodern tvekan. Att klicka upp en hemsida är totalt odramatiskt för folk idag. Alla tittar på allt.

Så det är inte konstigt att vi plötsligt hör mörkermännen mycket tydligare än tidigare; äcklas, upprörs och fascineras.

Men bara för att mörkermännen kommit närmare, ska vi inte gå i clinch med dem.

Hur många idioter som förpestar kommentarsfälten på Aftonbladet eller skriver av sig sin frustration på Flashback är det vi talar om? Tusen? Tiotusen, max.

Om det är en strömning, en tendens, så är det i vilket fall som helst en perifer strömning. Och de enda som vinner på att perifera strömningar lyfts fram och koras till rikspuckon är de perfiera strömningarna själva.

Mysogyni-porr av det slag som till exempel Facebooksidan Vita kränkta män höll på med, förstår jag överhuvudtaget inte. Att citera ut hatet från stinkande nätforum ut i det allmänna samtalet så att fler tvingas höra det - på vilket sätt är det konstruktivt? Det säger ingenting om Sverige av idag - alla hårda data visar att vi blir allt tolerantare - och det förändrar ingenting. Det är inget fel på buskis, men hylla i så fall buskisen och förväxla det inte med politisk aktivism. (Jämför gärna med sajten "Inte rasist men", som har ett tydligt syfte: granskning av Sverigedemokraterna.)

Feministhat och främlingsfientlighet kommer att vara mycket mer lättillgängligt i framtiden. Det går knappast att ändra på. Här har vi ett av problemen med hatdebatten: det är en fråga som inte ens i teorin har något slut, någon lösning. Vad kan det mynna ut i - en enighet bland de goda krafterna om att det är obehagligt att konfronteras med de onda krafterna?

Den ökade tillgängligheten till hat kommer vara ett problem även om vänstern upphör med sitt eviga citerande från Flashback. Å andra sidan kommer mängder av feministiskt och progressivt material också finnas mycket närmare människor än tidigare. Liksom, för den delen, alla ljumma åsikter som ligger och skvalpar i mitten. Nätet tillhör inte extremisterna. Hur ihärdiga de än är, tillhör nätet, precis som verkligheten, den försiktiga fisliberala massan.

Det finns mycket att oroa sig för i samhället. Hatarna tillhör inte dem. Att motståndarna till en progressiv samhällsutveckling bara kan använda okvädningsord är ju närmast en garanti för att de inte kommer att kunna stoppa den. Brölet vi hör kanske är brölet av mammutar som just insett att de är mammutar - på väg att dö ut.


2013-03-05

Vänsterns valprofil

Ute i partierna pågår nu arbetet med att mejsla ut valprofilerna 2014.

En gammal sanning är att man ska ha några starka profilfrågor med sig ut i valkampen, för att inte bli suddig i konturerna och ointressant.

Jag tror att det stämmer. Och att det inte stämmer.

Låt oss börja med varför det är fel.

1. Valrörelser idag trycker alltmer på vikten av direktkontakter med väljarna. Tanken om ett fåtal tydliga profilfrågor bygger mer på att nå igenom ett mediabrus än på en kampanj med dörrknackningar och samtal på torget. I ett enskilt samtal är det naturligt att fokus ligger på den enskilde väljarens prioriteringar, inte partiets.

2. Stora delar av en kampanj handlar om att specialanpassa budskapet efter mottagaren. På ett möte med pensionärer pratar man pensioner, oavsett vilka de övergripande profilfrågorna är.

3. Sättet att fundera kring profilfrågor blir ofta för sakfrågeorienterat. Det viktiga är faktiskt att ha en profil överhuvudtaget, inte att ha en profilfråga. Väljarna ska känna att partiet är relevant - men det kan de känna genom att man lyfter ett problem eller sätter fingret på en allmän känsla i samhället. Vänsterpartiets framgång 1998 berodde inte på enskilda sakfrågor, utan på att partiet gjorde sig till tolk för ilskan efter 90-talets hårda budgetsaneringsår. Själva parollen - "Dags för rättvisa" - var nog det viktigaste profilskapandet i den valrörelsen.

4. Det är svårt, framför allt för ett litet parti, att etablera sakfrågor som ligger utanför det Socialdemokraterna, Moderaterna och massmedia bestämt är viktigt. Sådana frågor kan man driva i direktkontakter med väljarna, men de riskerar ändå att kännas lite aparta om man aldrig kommer in med dem i den större debatten. Att styra sin egen valrörelse är bra, men man måste vara prestigelös nog att också haka på de stora partierna och bygga sin kampanj lite efter vilka stridsfrågor de väljer.

5. Det finns inget enkelt samband mellan en stark sakfrågeprofil och valframgångar. Folkpartiet hade en av de tydligaste profilerna 2010 (skolfrågan), men de backade ändå.

Skälen för en sakfrågeprofilering handlar inte så mycket om att "nå ut" - sådana saker bestäms mycket mer av tajming och hur man förpackar sin politik. Det finns inget samband mellan hur smal en fråga är och hur många nyhetsnotiser den genererar. Ett brett anslag måste ändå hackas upp i små beståndsdelar och portioneras ut med olika vinklar på olika arenor.

Skälen för att vara konkret är istället framför allt dessa:

1. Rent internt, för en funktionell kampanj, är det praktiskt om de egna valarbetarna kan memorera partiets "tre viktigaste punkter" eller motsvarande. Aktivisterna ska inte behöva klura ut sina egna presentationer. Samtalet med väljarna blir enklare om det finns en begränsad profil och det gör i sin tur att det egna partifolket känner sig bekvämare ute på gator och torg.

2. Väljare behöver inte sakfrågor för att "känna till" ett partis politik - det gör de redan, svenska folket är politiskt allmänbildat - men de behöver sakfrågor för att motivera sitt röstande, någonting att hänga upp röstandet på för sig själva. I en tid av minskad partiidentifikation kan det vara svårt att se sig själv som partianhängare i största allmänhet. Då behöver man kunna säga antingen att man "röstar på Gudrun" (som 1994-2002) eller fokusera på en sakfråga.

Dessa två punkter är egentligen var för sig tillräckliga för att motivera en koncentration på ett fåtal profilfrågor. Men de första invändningarna ovan bör påverka valupplägget: möjligheten till väljaranpassning, en bred förståelse av vad en profil är och en prestigelös flexibilitet.

Kravet för att få kvala in som profilfråga är att det är 1) en fråga som partiet har eller snabbt kan skaffa sig brett stöd i, 2) en fråga där inga andra partier tycker som vi, 3) en fråga som väljarna tycker är viktig eller kan förmås tycka är viktig, 4) en fråga som vi är bra på, och 5) en fråga som vi har förutsättningar att nå ut med på andra sätt än genom direktkontakter med väljarna.

För Vänsterpartiets del tycker jag att valprofilen borde bestå av en breddning av "vinst i välfärden"-frågan (som ju testades redan 2010) till att omfatta valfrihetens baksidor, privatiseringar och marknadsanpassningen av det gemensamma i allmänhet.

Fördelen med det är att det minskar risken att Socialdemokraterna och Moderaterna tar udden av just vinstfrågan med något som uppfattas som en konstruktiv åtgärd.

Dessutom skulle man då göra ett helt paket av de följdfrågor om valfrihet som i debatten ändå följer på vinstförbudskravet. Den borgerliga attackmetoden gentemot Vänsterpartiet i vinstfrågan är ju att flytta fokus till valfrihet överhuvudtaget. Då är det bättre att ta den delen också, än att envisas med att försöka begränsa debatten till vinsterna. Jag förstår motivet: partiet vill hellre hålla diskussionen där det har medhåll av 80-90 procent av folket. Men å andra sidan: om V någon gång har chansen att angripa urspårade valfrihetssystem i grunden - är inte det via vinstfrågan? 

Det hör också ihop rent faktiskt. Problemen med beställar-utförarmodeller och entreprenader varken börjar eller slutar med ohemula vinstuttag. Att Vänsterpartiet börjat svara svävande att "vi har inget emot valfrihet" när vinstfrågan debatteras är inte hållbart i längden. Kritiken är ju faktiskt djupare än så.

En sådan valfråga skulle vara som allra mest relevant för de väljare där Vänsterpartiet har störst möjlighet att göra inbrytningar: bland s-röstarna. Hos dem var "välfärd/sjukvård" viktigast för partivalet 2010. Samtidigt tyder allt på att deras förstahandsval (S) kommer att lägga all vikt på jobbfrågan och kanske förbise den "nu har det gått för långt"-känsla inför utvecklingen inom välfärdssektorn som många upplever.

Att koncentrera sig på den i och för sig ännu mer utbredda vinstkritiken kan vara vanskligt: många av de borgerliga väljare som också är kritiska kommer ändå aldrig att rösta på Vänsterpartiet bara för den frågans skull. Dessutom är det inte orimligt att S faktiskt kan pressas att göra något riktigt vettigt i vinstfrågan.

Profilen som "välfärdsparti" är inte alltid bra. Men när det samtidigt händer, att S mest vill prata innovationer, att marknadskritiken blommar i den allmänna debatten och ingången kan vara specifikt vänsterpartistisk i och med fokuset på problemet med de privata drivkrafterna - är det rätt. Ett offensivt program för välfärdssektorn angriper också andra problem som måste lyftas av någon: segregation och klyftor.

Klimatet då? Och feminismen?

Tja, Vänsterpartiet går alltid till val som ett rött, grönt och feministiskt parti. Det vore vansinnigt att säga att "den här gången går vi bara till val med hälften av vårt partiprogram". Men "klimat" och "feminism" är inga profilfrågor - om anslaget är så brett måste just (som sagts ovan) varje valarbetare uppfinna sina egna valfrågor i mötet med väljarna.

De som vill gå till val på att vara relevanta inom miljö- eller jämställdhetsområdet får i så fall göra samma jobb som om det gällde en "röd" fråga - d v s mejsla ut någonting sakpolitiskt som ligger i tiden och kan ta skruv.

Det gröna draget i 2014 års v-kampanj skulle kunna finnas i jobbfrågan. Vänsterpartiet kommer aldrig att lyckas bli något "jobbparti", men måste förstås ha ett bra svar i en valrörelse som kommer att föras med den högsta arbetslöshetssiffran sedan valrörelsen 1994. M och S kommer med sin prioritering att se till att frågan blir viktig i väljarnas ögon - detta är ju alltid något som partierna själva påverkar. En konkret trepunktslista - där klimatinvesteringar dominerar - skulle dessutom kunna ha kontrastverkan mot den ganska abstrakta debatt som M och S kommer att föra.