Attentatet mot Malmös synagoga har gett ny fart till hackandet på Ilmar Reepalu. Inte i någon annan svensk stad utkrävs den ledande politikern så stort ansvar för kriminaliteten – och polisen så litet – som i Malmö. Har någon journalist någonsin ställt riktigt tuffa frågor till Malmöpolisen? Det begås dubbelt så många hatbrott med antisemitiska motiv i Stockholm. Malmö är ingen exceptionellt helvete för judar och Ilmar Reepalu är ingen antisemit. Sådant smaklöst politiserande hindrar mer än det hjälper Malmö att komma till rätta med problemen.
(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)
Visar inlägg med etikett antisemitism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett antisemitism. Visa alla inlägg
2012-10-05
2012-05-06
Mer antisemitism i Stockholm än i Malmö
Niklas Orrenius artikel om judehatet i Malmö är på ett sätt ovärderlig. Hatbrott kan bli abstrakt statistik, om ingen berättar vad det faktiskt handlar om att bli utsatt för.
Tyvärr upprepar artikeln det slentrianmässiga hackandet på Ilmar Reepalu, som om hans kommentarer styrde hatattackerna. Som om ansvaret för att skydda minoritetsgrupper inte låg på polisen, utan på Socialdemokraterna. Orrenius är inte ovanligare journalist än att inte heller han ställer Malmöpolisen mot väggen. (Har det någonsin gjorts?)
Orrenius skriver också att få unga judar ser en framtid i Malmö - de flyttar hellre till exempel till Stockholm.
Han borde ha frågat dem varför. Enligt Brottsförebyggande rådet, som har mailat mig den senast bokförda statistisken över hatbrott med antisemitiska motiv, anmäldes mer än dubbelt så många sådana brott i Stockholm (48) jämfört med Malmö (22) under 2010. Det blir marginellt fler per tusen invånare i Malmö.
Jag blev faktiskt överraskad. Siffrorna motiverar knappast att Malmö utmålas som ett särskilt helvete för judar. Sten Nordin har fler antisemitiska brott inom sina portar än Reepalu. Gud förbjude att det ligger politiska bevekelsegrunder bakom drevet mot Reepalu.
(Bloggat tidigare om Reepalu här.)
Tyvärr upprepar artikeln det slentrianmässiga hackandet på Ilmar Reepalu, som om hans kommentarer styrde hatattackerna. Som om ansvaret för att skydda minoritetsgrupper inte låg på polisen, utan på Socialdemokraterna. Orrenius är inte ovanligare journalist än att inte heller han ställer Malmöpolisen mot väggen. (Har det någonsin gjorts?)
Orrenius skriver också att få unga judar ser en framtid i Malmö - de flyttar hellre till exempel till Stockholm.
Han borde ha frågat dem varför. Enligt Brottsförebyggande rådet, som har mailat mig den senast bokförda statistisken över hatbrott med antisemitiska motiv, anmäldes mer än dubbelt så många sådana brott i Stockholm (48) jämfört med Malmö (22) under 2010. Det blir marginellt fler per tusen invånare i Malmö.
Jag blev faktiskt överraskad. Siffrorna motiverar knappast att Malmö utmålas som ett särskilt helvete för judar. Sten Nordin har fler antisemitiska brott inom sina portar än Reepalu. Gud förbjude att det ligger politiska bevekelsegrunder bakom drevet mot Reepalu.
(Bloggat tidigare om Reepalu här.)
2012-04-27
Ilmar Reepalus begripliga ilska
Diskussionen om f d kibbutzvolontären Ilmar Reepalu och hans påstådda antisemitism är rätt beklämmande. Hur många av de som attackerar honom drivs verkligen av antirasistiskt patos, och för hur många är det bara en förlängning av oresonlig Israelsolidaritet? Jacke Jakubowski beklagar i DN att man inte får kalla någon för antisemit i Sverige, men vågar inte ta chansen själv heller, trots en halvsida i kulturdelen. Hur ska man förstå det? Jakubowski tycker att någon annan borde kalla Ilmar Reepalu antisemit?
Ilmar Reepalu är inte antisemit. Det har inte funnits anledning att tro det heller. Det cirkulerar många lösa omdömen, som att Reepalu i många år "hånat" judar, hans "upprepade hackande på stadens judar", att "språket är antisemitiskt", men några källor finns aldrig. Det hedrar liberala UNT att Karl Rydå i en ledare avfärdar anklagelsen som osmaklig.
Trots det har Reepalu nu tvingats bedyra på bästa sändningstid att han inte är antisemit, efter att den socialdemokratiska partiledningen lyft frågan till just den höjd där Judiska centralrådet ville ha den. Det rimliga hade förstås varit att be om ursäkt för ett dåligt underbyggt påstående om att Sverigedemokraterna infiltrerat Judiska församlingen i Malmö. Istället sa han plötsligt att "antisemitism är den värsta formen av rasism som mänskligheten upplevt", vilket för det första var ett helt opåkallat klargörande - vem trodde på riktigt att han inte var emot antisemitism - utan dessutom en för alla antirasister helt oacceptabel gradering. Motsatsen till att vara antisemit är inte att säga att antisemitismen är unikt ond (vilket är en parallell till tanken att förintelsen är unikt ond). Motsatsen till att vara antisemit är att inte säga och tänka antisemitiskt.
Att påståendet om infiltration var dåligt underbyggt betyder inte att det var helt obegripligt. Högerextremister har på senare år alltmer övergivit antisemitismen (på ytan, i alla fall) för att istället använda solidaritet med judar och Israel som en plattform för sitt muslimhat - även i Malmö. (En tendens som till och med Paulina Neuding påpekar.)
Det som en gång retat upp Reepalu är solidariteten mellan den organiserade judendomen i Sverige och Israel. Den fick honom att önska att Judiska församlingen i Malmö tog avstånd från Israels förbrytelser i Gaza. (Det blev omedelbart förvridet till att antisemitismen var "judarnas" eget fel, fastän Reepalu alltså pratade om Judiska församlingen som organisation.) Reepalu försökte i samma intervju framstå som konsekvent antirasist, medan intervjuaren med stigande irritation försökte få honom att säga att judarna är särskilt utsatta. Detta har också, märkligt nog, varit en del av kritiken: om man (underförstått) inte för en särskild politik mot antisemitism, så är man nonchalant.
Till de konstigaste anklagelserna som surrar runt Reepalu är att han lägger skulden på judarna genom att säga att antisemitismen har sin grund i Israel-Palestinakonflikten. Men att ett sådant samband finns är oomtvistat, det skriver European Jewish Congress redan i andra stycket i sin stora rapport om antisemitism i världen 2010. Om påpekandet att Israels handlingar väcker ilska mot judar över hela världen är antisemitiskt, då är också European Jewish Congress antisemitiskt.
Koppla inte det Israel sysslar med till judar i allmänhet, säger vi alla hela tiden. Det skulle inte falla någon in att byta ut "israeler" mot "judar" i debatten. Inte någon i den organiserade vänstern i alla fall. Problemet är att den strikt efterlevda åtskillnaden mister sin verkan när judiska församlingar i Sverige parallellt pratar om sin "självklara gemenskap" med Israel (Stockholmsförsamlingens egna formulering). Den solidariteten blir ibland mycket dagspolitisk, till ett uttalat stöd för israeliska regeringars politik. Ordföranden i Göteborgs judiska församling (som sätter "Palestina" inom citationstecken på sin blogg) höll 2010 ett tal, där han bland annat slår fast att "Att uttala sig om Israels självklara rätt att försvara sig mot angrepp är för oss en självklarhet ... Enbart den som är synnerligen naiv eller politiskt okunnig tror att deras liv inte har en direkt koppling till staten Israel." Judiska centralrådets ordförande Lena Posner Körösi talade mitt under Israels attack mot Gaza 2009 på ett möte i Stockholms synagoga för solidaritet med angriparen. Inkluderat i talet var ett lågt angrepp på Mona Sahlin. Det är inte konstigt att Ilmar Reepalu uppfattar den sortens aktiviteter mindre som religionsutövning och mer som politiska ställningstaganden. Som bekant finns det judar i Sverige som har en helt annan inställning till Palestinakonflikten. Den politiska intimitet som församlingarna uttrycker representerar helt enkelt inte alla judar. (Hur skulle de ens kunna börja hävda något sådant, när de bara organiserar hälften av alla Sveriges judar?)
När det gäller åsikten att församlingarna borde ta avstånd från israeliska illdåd, kan man å enda sidan se det som principiellt förkastligt att behöva ta det ansvaret. Att man delar religion eller etnicitet gör en inte till ett gemensamt kollektiv. Men vi får ge Ilmar Reepalu the benfit of the doubt att han resonerar som Torbjörn Tännsjö, för vilken som bekant principer bara skymmer sikten för strävan att skapa bästa möjliga utfall. Skulle det ge ett bra eller dåligt resultat om judiska församlingar tog avstånd från de israeliska illdåd som de inte är ansvariga för? Man kan knappast ge Tännsjö fel i att det skulle ge ett bra resultat: för några skulle det tydliggöra att några omedelbara likhetstecken inte finns. Man får sedan, om man vill, tycka att principen om rätten att bli bedömd på egna meriter väger tyngre. Men är man nyttofilosof så är man. Och när Reepalu suckar och säger att han "önskar" att Judiska församlingen tog avstånd tror jag faktiskt att hans mål bara är att få slut på förföljelserna och trakasserierna. Nyttofilosofer och kommunalråd förenas nog i en rätt stor pragmatism.
Judiska församlingen, å sin sida, kan tänka: nej, det här har inget med oss att göra, vi har ingen skyldighet att ta avstånd. Eller så kan de tänka: det här har inget med oss att göra, låt oss berätta det (så har muslimska organisationer i Sverige resonerat om "sina" extremister). En tredje möjlighet - som nog dessvärre ligger närmast sanningen - är att solidariteten med Israel faktiskt gör att man inte vill ta avstånd ("de pågående händelserna" var Lena Posner Körösis hårdaste beskrivning av blodbadet i Gaza 2009). Den solidariteten ska också kunna utövas fritt, och det finns en poäng i att Palestinavänner in i det längsta undviker att ta debatten med just företrädare för församlingarna, med tanke på risken att andra inte förstår att de inte representerar alla judar. Men Reepalus fiender vill få det till att det bara finns ett sätt att vara jude på och ett sätt att förhålla sig till Israel och att det uttrycks av Judiska församlingen i Malmö. Så är det inte riktigt heller.
Ilmar Reepalu är inte antisemit. Det har inte funnits anledning att tro det heller. Det cirkulerar många lösa omdömen, som att Reepalu i många år "hånat" judar, hans "upprepade hackande på stadens judar", att "språket är antisemitiskt", men några källor finns aldrig. Det hedrar liberala UNT att Karl Rydå i en ledare avfärdar anklagelsen som osmaklig.
Trots det har Reepalu nu tvingats bedyra på bästa sändningstid att han inte är antisemit, efter att den socialdemokratiska partiledningen lyft frågan till just den höjd där Judiska centralrådet ville ha den. Det rimliga hade förstås varit att be om ursäkt för ett dåligt underbyggt påstående om att Sverigedemokraterna infiltrerat Judiska församlingen i Malmö. Istället sa han plötsligt att "antisemitism är den värsta formen av rasism som mänskligheten upplevt", vilket för det första var ett helt opåkallat klargörande - vem trodde på riktigt att han inte var emot antisemitism - utan dessutom en för alla antirasister helt oacceptabel gradering. Motsatsen till att vara antisemit är inte att säga att antisemitismen är unikt ond (vilket är en parallell till tanken att förintelsen är unikt ond). Motsatsen till att vara antisemit är att inte säga och tänka antisemitiskt.
Att påståendet om infiltration var dåligt underbyggt betyder inte att det var helt obegripligt. Högerextremister har på senare år alltmer övergivit antisemitismen (på ytan, i alla fall) för att istället använda solidaritet med judar och Israel som en plattform för sitt muslimhat - även i Malmö. (En tendens som till och med Paulina Neuding påpekar.)
Det som en gång retat upp Reepalu är solidariteten mellan den organiserade judendomen i Sverige och Israel. Den fick honom att önska att Judiska församlingen i Malmö tog avstånd från Israels förbrytelser i Gaza. (Det blev omedelbart förvridet till att antisemitismen var "judarnas" eget fel, fastän Reepalu alltså pratade om Judiska församlingen som organisation.) Reepalu försökte i samma intervju framstå som konsekvent antirasist, medan intervjuaren med stigande irritation försökte få honom att säga att judarna är särskilt utsatta. Detta har också, märkligt nog, varit en del av kritiken: om man (underförstått) inte för en särskild politik mot antisemitism, så är man nonchalant.
Till de konstigaste anklagelserna som surrar runt Reepalu är att han lägger skulden på judarna genom att säga att antisemitismen har sin grund i Israel-Palestinakonflikten. Men att ett sådant samband finns är oomtvistat, det skriver European Jewish Congress redan i andra stycket i sin stora rapport om antisemitism i världen 2010. Om påpekandet att Israels handlingar väcker ilska mot judar över hela världen är antisemitiskt, då är också European Jewish Congress antisemitiskt.
Koppla inte det Israel sysslar med till judar i allmänhet, säger vi alla hela tiden. Det skulle inte falla någon in att byta ut "israeler" mot "judar" i debatten. Inte någon i den organiserade vänstern i alla fall. Problemet är att den strikt efterlevda åtskillnaden mister sin verkan när judiska församlingar i Sverige parallellt pratar om sin "självklara gemenskap" med Israel (Stockholmsförsamlingens egna formulering). Den solidariteten blir ibland mycket dagspolitisk, till ett uttalat stöd för israeliska regeringars politik. Ordföranden i Göteborgs judiska församling (som sätter "Palestina" inom citationstecken på sin blogg) höll 2010 ett tal, där han bland annat slår fast att "Att uttala sig om Israels självklara rätt att försvara sig mot angrepp är för oss en självklarhet ... Enbart den som är synnerligen naiv eller politiskt okunnig tror att deras liv inte har en direkt koppling till staten Israel." Judiska centralrådets ordförande Lena Posner Körösi talade mitt under Israels attack mot Gaza 2009 på ett möte i Stockholms synagoga för solidaritet med angriparen. Inkluderat i talet var ett lågt angrepp på Mona Sahlin. Det är inte konstigt att Ilmar Reepalu uppfattar den sortens aktiviteter mindre som religionsutövning och mer som politiska ställningstaganden. Som bekant finns det judar i Sverige som har en helt annan inställning till Palestinakonflikten. Den politiska intimitet som församlingarna uttrycker representerar helt enkelt inte alla judar. (Hur skulle de ens kunna börja hävda något sådant, när de bara organiserar hälften av alla Sveriges judar?)
När det gäller åsikten att församlingarna borde ta avstånd från israeliska illdåd, kan man å enda sidan se det som principiellt förkastligt att behöva ta det ansvaret. Att man delar religion eller etnicitet gör en inte till ett gemensamt kollektiv. Men vi får ge Ilmar Reepalu the benfit of the doubt att han resonerar som Torbjörn Tännsjö, för vilken som bekant principer bara skymmer sikten för strävan att skapa bästa möjliga utfall. Skulle det ge ett bra eller dåligt resultat om judiska församlingar tog avstånd från de israeliska illdåd som de inte är ansvariga för? Man kan knappast ge Tännsjö fel i att det skulle ge ett bra resultat: för några skulle det tydliggöra att några omedelbara likhetstecken inte finns. Man får sedan, om man vill, tycka att principen om rätten att bli bedömd på egna meriter väger tyngre. Men är man nyttofilosof så är man. Och när Reepalu suckar och säger att han "önskar" att Judiska församlingen tog avstånd tror jag faktiskt att hans mål bara är att få slut på förföljelserna och trakasserierna. Nyttofilosofer och kommunalråd förenas nog i en rätt stor pragmatism.
Judiska församlingen, å sin sida, kan tänka: nej, det här har inget med oss att göra, vi har ingen skyldighet att ta avstånd. Eller så kan de tänka: det här har inget med oss att göra, låt oss berätta det (så har muslimska organisationer i Sverige resonerat om "sina" extremister). En tredje möjlighet - som nog dessvärre ligger närmast sanningen - är att solidariteten med Israel faktiskt gör att man inte vill ta avstånd ("de pågående händelserna" var Lena Posner Körösis hårdaste beskrivning av blodbadet i Gaza 2009). Den solidariteten ska också kunna utövas fritt, och det finns en poäng i att Palestinavänner in i det längsta undviker att ta debatten med just företrädare för församlingarna, med tanke på risken att andra inte förstår att de inte representerar alla judar. Men Reepalus fiender vill få det till att det bara finns ett sätt att vara jude på och ett sätt att förhålla sig till Israel och att det uttrycks av Judiska församlingen i Malmö. Så är det inte riktigt heller.
2011-11-14
Som Hitler
En av den härskande dumliberalismens doktriner är att det är antisemitism att jämföra Israels politik med Nazitysklands. Alla andra länder måste tåla jämförelsen – fråga bara Carl Bildt, som ju hedrade Ryssland med en nazi-jämförelse under Georgienkriget 2008.
Gina Dirawi, nyss utsedd till programledare för Melodifestivalen, var senast att göra misstaget att i ilska över israeliska illdåd drämma till med det värsta hon känner till. Så måste sådana jämförelser förstås. Det är inte konstigt att vi väger nutida företeelser mot det mörkaste vi känner till, mäter avståndet från ondskans bortre gräns. Palme gjorde det under Hanoibombningarna 1972. Dumliberalerna borde satsa på att begripa upprördheten istället.
(Ledarstick publicerat i Flamman 10 november)
Gina Dirawi, nyss utsedd till programledare för Melodifestivalen, var senast att göra misstaget att i ilska över israeliska illdåd drämma till med det värsta hon känner till. Så måste sådana jämförelser förstås. Det är inte konstigt att vi väger nutida företeelser mot det mörkaste vi känner till, mäter avståndet från ondskans bortre gräns. Palme gjorde det under Hanoibombningarna 1972. Dumliberalerna borde satsa på att begripa upprördheten istället.
(Ledarstick publicerat i Flamman 10 november)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)