2015-02-16

Pippi-psykologi

Är det inte underbart med gamla människor som är helt öppna för att det inte var bättre förr? Astrid Lindgrens dotter, 80 år, berättade i helgen i DN att hon ändrat sig och nu står bakom beslutet att inte kalla Pippi Långstrumps pappa för "negerkung" i nytryckningarna.

Det beslutet är rätt. Pippi Långstrump är alltför bra för att inte moderniseras. Många föräldrar runt om i landet ändrar redan i barnbokstexter varje kväll. Särskilt äldre barnböcker är (självklart) inpyrda med rasism, kvinnoförakt och stereotypa könsroller. Barnböcker är bruksvaror. Deras funktion är att sätta igång fantasi, diskussioner och drömmar. Barnböcker är inte litteratur som behöver ligga på piedestaler och hanteras med vita arkivhandskar.

Det om sakfrågan, för tydlighetens skull.

Mitt ärende är dock detta:

När det dyker upp förslag om att byta ut rasistiska begrepp eller stereotyper ur böcker och filmer blir alltid reaktionen våldsam (minns Kalle Anka på julafton eller Tintin-debatten). Och det är långt ifrån bara vanliga Flashbacktroll som protesterar mot korrigeringarna. Så många Flashbacktroll finns det inte. Jag har lyssnat på ganska många människor i min närhet - liberaler, gråsossar, resonerande personer - som har svårt att förstå varför det skulle vara rasism att - ja, till exempel läsa ordet "negerkung" för en 5-åring. De som har svårt att förstå är ofta lite äldre och har haft egna småbarn. Man måste försöka förstå deras reaktion. De har läst böcker för sina barn, barnen har skrattat, böckerna har varit bra - och nu kommer någon och påstår att de har vidarebefordrat rasistiska stereotyper under de där kärleksfulla lässtunderna. Det blir förstås en anklagelse: varför hörde du inte att det här var fel? Kanske är du rasist själv som inte reagerade!

Önske-reaktionen vore förstås att folk insåg att vi tillsammans, som samhälle, kan komma fram till nya saker som står i motsats till det vi trodde tidigare - utan att det är ett dugg märkligt att vi en gång tänkte som vi tänkte.

Men den vanligare reaktionen inombords är nog ungefär så här: jag är inte rasist, så det jag har läst för mina barn kan inte gärna vara rasistiskt. Det skulle jag väl ha reagerat på!

Eller så förstår man poängen, men känner sig lite dum som bara satt där framför Kalle Anka och fnissade.

Jag tycker att de som gått till storms mot rasism i populärkulturen har underskattat det här elementet av anklagelse. Hade de inte gjort det, hade de kanske kunnat formulera sig lite annorlunda, och fått med sig fler.

Det finns ett generellt problem här.

Vänstern är ofta snabb med att säga "rasism". Ibland är det berättigat, ibland kanske det mest sägs för att det är ett kraftfullt ord. Och kraftfulla ord får många likes.

Men de som blir anklagade för att vara rasister - till exempel de som röstade på Sverigedemokraterna i valet 2014 - blir inmålade i ett hörn. Hur backar man bort från en roll som "rasist"? De som agerat rasistiskt måste få höra andra tolkningar av sitt eget beteende, som de kan ta fasta på. De måste få höra förståelse för sin besvikelse, så att de kan säga "ja, just det, så är det: min besvikelse är det viktiga, och den kan jag låta ta andra politiska uttryck". Vänsterns uppgift är inte att bygga upp en negativ politisk identifikation åt varenda människa som begår rasistiska handlingar. Vänsterns uppgift är tvärtom att påminna om de goda stråken i varje människa och försöka få människor att identifiera sig utifrån de sidorna istället. Ska vi tala om rasism, så borde det oftare vara om rasistiska handlingar, nästan aldrig om att en del "är" rasister och en del inte.

Att argumentera så att människor kan ändra sig borde vara en grundbult för alla radikaler. Tyvärr pekar mycket på att vänstern inte bryr sig tillräckligt mycket om opinioner. Det som är, det ska sägas. Om folk blir sura är det väl inte sanningssägarens fel! Men jag tror att man måste vilja mycket mer in under skinnet på folk, försöka förstå dem. Och lita på att väldigt, väldigt många kan ändra sig om vi ger dem redskap för att göra det. Måste vi antirasister till exempel vara så petnoga med att alltid kalla rasism för rasism? Skulle vi kunna argumentera emot rasistiska begrepp i Pippi Långstrump genom att bara kalla dem till exempel "föråldrade", om det gav bäst resultat: den största uppslutningen bakom strykningen? Det är väl det som är poängen, resultatet. Inte att få skälla på folk.

Finns det en så pragmatisk antirasism?

2015-02-14

Ser vi själva alltid barn som barn?

Det har skrivits mycket bra om misshandeln av 9-åringen i Malmö, framför allt av Malin Ullgren i DN som påminner om att vi måste hejda oss inför varje barn vi möter och påminna oss om att de tillhör samma sort. Att barn som grupp har särskilda rättigheter betyder att inget enskilt barn behöver göra något för att förtjäna de rättigheterna. Det behöver inte vara gulligt, inte vara tillmötesgående eller göra sig förstått.

I de mer folkliga reaktionerna funderar många på vad barnen kan ha gjort för att reta upp ordningsvakterna. Man är snabb med att förstå hur provocerad man måste bli om man måste ta hand om ungar som - ja, vad de nu gjorde (mycket av vad som påståtts verkar bara ha varit påhitt).

Men så skulle vi aldrig resonera om andra yrkesgrupper. Ingen skulle försvara en klantig kirurg med att "det är väl lätt att förstå att ingen människa ser skillnad på en lever och en njure". Vi förväntar oss att kirurgen ska kunna mer än vi själva.

Så måste vi se på ordningsvakter också. Vi måste kräva att just de inte reagerar som många av oss skulle göra, att de är utbildade att inte bli provocerade. Vi måste kräva att det är en del av deras yrkesskicklighet. Lika lite som någon annan yrkesgrupp får de vara som folk är mest i sin yrkesutövning.

I verkligheten verkar det dock - och här ligger ju systemfelet - som om de som i kraft av sin sanktionerade våldsutövning borde vara allra svårast att provocera, är lättast. Någon påpekade att det finns många andra yrkesgrupper som måste konfrontera våldsamma människor - vårdare, äldreomsorgspersonal - och de lyckas nästan alltid lösa situationen utan att dunka klientens huvud i golvet. Varför försöker inte poliser, väktare och ordningsvakter lära sig någonting av de grupperna? Varför försöker män inte lära sig något om konfliktlösning av kvinnor?

Misshandeln i Malmö skulle knappast varit möjlig utan strukturell rasism. Men jag tror också att det - i anslutning till Malin Ullgrens inlägg - finns en utsuddning av barnbegreppet som bäddar för den här typen av händelser. Det blir alltmer flytande när man slutar vara barn: det finns inte minst starka kommersiella intressen som försöker göra barn till "tweens" och tonåringar så tidigt som möjligt. Och i journalistiken finns en enorm populism kring vem som är barn och inte. En förövare är aldrig barn, ett offer är det nästan alltid. En 17-åring som våldtar en 15-åring kan bli till en "ung man" som förgripit sig på en "flicka" - trots att båda fortfarande är barn. Grupper av barn som ägnar sig åt småbrottslighet i förorterna kallas regelmässigt "ungdomsgäng" även om de består av 11-12-åringar. Att få kallas "barn" är förbehållet de som inte missköter sig. På det sättet villkoras den grupptillhörighet - till gruppen barn - som ska skydda och ge rättigheter. Om vi vill att ordningsvakter ska se 9-åringar som barn måste vi kräva konsekvens av många fler, och av oss själva.

2015-02-12

Var betygskompromissen verkligen nödvändig?

Betyg redan från årskurs fyra är förstås vansinnigt. Att ge betyg överhuvudtaget vilar på skakig vetenskaplig grund, men man kan inte säga åt barn som knappt har hunnit börja skolan att de är "underkända", som om de kunde ta ansvar för sina egna prestationer i den åldern. Skolan misslyckas allt oftare med att bryta det sociala arvet. I det läget blir betygsättning mer och mer en betygsättning av förutsättningar och hemförhållanden. Arbetarbarn måste åtminstone få en ärlig chans att ta igen akademikerungarnas försprång innan lärarna säger åt dem att de inte duger.

Nu ska tiotusentals barn - i värsta fall - bli betygsatta ännu tidigare än idag. Regeringen säger att det förhindrade att alliansen och SD röstade igenom betyg i fyran för alla.

Fan vet.

Centern vill egentligen inte alls. SD hade precis börjat sväva på målet, under intryck av en allt mer högljudd opinion av kritiska skoldebattörer, forskare och föräldrar. Beredningen inför ett eventuellt riksdagsbeslut hade troligen understrukit det kompakta motståndet. Det hade kunnat ge C och SD argument för att dra sig ur med hedern i behåll.

Regeringen hade kunnat elda under kritiken och spekulerat i att högerpartierna skulle få kalla fötter. Opinionen är ju exceptionell. Ingen vill ha tidigare betyg förutom några smala kretsar inom de borgerliga partierna och SD. Men man känner igen mönstret: Socialdemokraterna har helt förlorat tilltron till sin förmåga att bilda opinion. Inte ens när de håller på att vinna debatten, som Karin Pettersson också besviket påpekar.

Det är naivt att tro att det kommer att vara glasklart att S och MP pressade fram ett mindre dåligt alternativ. Sådant är aldrig glasklart. Inför väljarna kommer det att vara en rödgrön regering som inför betyg i årskurs fyra. Punkt slut. Och det kommer att kännas som ett svek. Betygsfrågan är inte bara kallt vetenskaplig - här finns ju också en skillnad som ligger väldigt nära kärnan i att vara vänster och i att vara höger. Tror vi på jämlikhet, på att ge alla chansen, på att alla ungar kan - eller ska vi stämpla, underkänna och säga att det är var och ens ansvar istället för samhällets?

Säg att SD och Centern inte alls hade mjuknat under trycket av opinionen. Säg att de verkligen var beredda av tvinga igenom det mest impopulära skolpolitiska beslutet i mannaminne. Frågan är om det i ett sånt läge verkligen är bäst på lång sikt för regeringen att kompromissa eller att låta sig bli överkörd? Den som är pragmatisk förlorar samtidigt nästan alltid möjligheten att vända en politik till sin motsats. Regeringen har nu gjort tydligt att tidigare betyg inte är illa att man inte kan ge och ta lite grand i frågan. Det försvagar alla former av principiellt - ideologiskt - motstånd. Många utgår ofta från att kompromisser är det bästa sättet att "desarmera" eller "begrava" en fråga. I det här fallet undrar jag om inte opinionstrycket under våren hade kunnat begrava frågan. Och om inte kompromissen får den att leva vidare.

Frågan är nu bara: kan vi på något sätt nu få varenda förbaskade skola att säga nej till att experimentera med våra 10-åringar - och vinna frågan underifrån? Ingen kommunal skola i Stockholm kommer att vara med i alla fall. Heja!