Tänk politik, Andersson!

Socialdemokraternas ekonomiska seminarium under Almedalsveckan är en institution. Finansminstern – eller partiets finansminsterkandidat – säger något om Sveriges ekonomi, ett par inbjudna gäster säger att S i princip nog har fel och får lite hummanden tillbaka. Tältpinnarna fälls, S har fått lite vetenskapligt skimmer över sin ekonomiska politik och kan fortsätta ge fan i de inbjudna gästernas synpunkter. Ofta på goda grunder.

Fredagens seminarium, i en knökfull, bastuhet biograf, inleddes med att en socialdemokratisk tjänsteman visade några tabeller och grafer över euroländernas ekonomi. Nej, vänta – det var ju Magdalena Andersson! Lanserad som ”kompetent” har Andersson fortfarande svårt att anpassa sig till en utåtriktad politikerroll, där man måste försöka plantera tanken att det egna partiet har en idé och en riktning som verkar vettigare än andra partiers. En ny undersökning från Novus visar att Magdalena Andersson fortfarande är överraskande okänd hos svenska folket. Hon måste nog våga sig ut på lite djupare vatten än att ”det är inte så lätt som att bara gasa” i diskussionen om eurokrisen, eller att regeringens jobbskatteavdrag ”kanske” har gett effekter. Hon kanske är osäker på vad som bör göras, och vad som funkar – precis som ekonomerna är – men politik handlar om att välja vad man tror på och vilka man ska lyssna på. Att sätta ner foten och sedan ta ansvar. Annars kommer hon bara att bli mer och mer ointressant att lyssna på.

Någon måste också berätta att en finansministerkandidat är mer politiker än ekonom. På publikfrågan om inte Tysklands låga produktionskostnader beror på att löntagarna fått stå tillbaka, och om det verkligen är acceptabelt för en socialdemokrat, svarade Andersson bara att hon inte lägger sig i lönebildningen.

En s-finansminister som inte kan säga att hon ogillar dålig reallöneutveckling? Karl-Petter Thorwaldssons suck hördes över hela Visby.

Det mesta av seminariets politiska analyser och tyckande stod istället gästerna för: nationalekonomen Mats Persson, bankekonomen Annika Winsth och Stockholmsbörsens Jens Henriksson. Alla tre tyckte – i varierande grad – att det var för mycket av åtstramning i Europa. Winsth upprepade svenska bankekonomers åsikt att det borde investeras mer och ifrågasatte överskottsmålet. Persson var rent visionär: tyckte att krisen var ett gyllene tillfälle att försöka enas om en global koldioxidskatt. Magdalena Andersson skrattade bara och lovade att det absolut inte fanns något sådant förslag från S. (Också på ett väldigt politiskt valhänt sätt.) Däremot vågade hon efteråt inte säga emot Annika Winsth direkt om överskottsmålet - vilket Vänsterpartier nu i eftermiddag ser som ett erkännande av sin linje.

Jens Henriksson var populistisk (krisländerna har inte "skött sig", och grekerna borde komma överens om att man ska betala skatt) men hade publiken i sin hand, med humor och tydlighet. Analysen lät märkligt i mina öron: nog måste väl också Grekland, och inte bara Italien, ha tillväxtproblem när BNP 2011 minskade med 7 procent? Trots det såg det ändå ut som om många i bänkraderna tänkte samma sak: är det verkligen rätt person här i lokalen som är partiets ekonomisk-politiske talesperson?

(Tidigare inlägg om Magdalena Andersson och Socialdemokraternas ekonomiska politik: här och här.)