2011-06-29

Amnå vs Lindberg

Mycket intressant för statsvetare och politiknördar just nu. Igår kom SOM-rapport nr 52 och svenska lärares attityd till kommunismens historia har behandlats i en ny avhandling. I går skrev också Erik Amnå med flera ett svar på DN Debatt angående ungas syn på demokrati. De menar att World Values Survey-undersökningen som presenterades på samma debatt sida av Staffan I Lindberg för några veckor sedan, har fel: unga svenskar är visst demokrater.

För egen del tog jag World Values Survey-undersökningen på allvar och skrev i en kommentar i Flamman dels att det inte är en lösning att "lära sig" demokrati i skolan, dels att det kanske snarare är hela marknadiseringen av samhället som börjar få konsekvenser. Vi lär oss att byta om vi inte är nöjda, köpa om vi inte kan få - inte att samtala och förändra genom majoritetsbeslut.

Och det finns några invändningar mot Erik Amnås artikel:

-Han kontrasterar World Values Survey med en undersökning där 15- och 16-åringar har intervjuats, som ger gladare resultat. Men då har han ju inte ens mätt samma sak som Lindberg, vars studie omfattar 18-29-åringar.

-En sak som utmärker 15-16-åringar - till skillnad från 18-29-åringar - är att de inte är lika självständiga och tenderar att svara så som de tror att vuxna vill att de ska svara. Det är i alla fall min farhåga. Kanske får det stöd i att 21 procent säger att de kommer att ställa upp som kandidater i kommunalval när de blir vuxna - en siffra som är helt verklighetsfrånvänd och uppenbarligen har tillkommit ur en önskan att visa sig duktig.

-Själva frågebatteriet hos Amnå är betydligt enklare att svara "rätt" på för den ungdom som tror att vuxna vill höra att de tror på demokratin. Där Lindberg har lindat in demokratisynen i försåtliga formuleringar om starka ledare och materiella motprestationer, kör Amnå på skolboksvarianten med påståenden som att "alla medborgare bör ha rätten att fritt välja sina ledare".

-I Amnås frågor (eller i alla fall dem han exemplifierar med i DN-artikeln) verkar också demokrati i hög grad uttryckas som negativa friheter: man ska få säga vad man tycker och ha möjlighet att protestera. Sådana attityder ligger förstås mycket mer i tiden och är överlag enklare att hålla med om än när demokratin (som hos Lindberg) sätts i motsättning till något annat gott: en "stark ledare", materiella fördelar.

Vilket leder över till slutsatsen: varför inte nöja sig med att säga att det finns en motstridig och komplicerad bild av unga människors förhållande till demokratin? Forskarna har mätt olika grupper och de har ställts inför olika slags frågor. Det finns ingen anledning alls för Erik Amnå att sätta sig på höga hästar och påstå att Lindbergs data "osannolikt" fångar unga svenskars syn på demokrati. I synnerhet inte som hans egna undersökningar är långt ifrån invändingsfria.

2011-06-23

Dags för ledarskap i Vänsterpartiet

Det verkar inte finnas någon botten för Vänsterpartiets långsiktiga ras i opinionen. 3,8 procent nu. I Stockholm - där partiet nästan alltid varit starkare än ute i landet - var stödet nere på 4,5 procent i SCB:s majundersökning.

Någon borde göra nåt. Men vad?

Till att börja med kan vi väl skaffa tjära och fjädrar till alla stolpskott som pratar om att det är så fantastiskt att vara i opposition. Det är en plåga att vara i opposition. Ny inspiration my ass. Koncentrera sig på den egna politiken my ass. Lättare att kritisera my ass. Att kritisera på rätt sätt är det svåraste som finns.

Nu ställs också Vänsterpartiet inför en av de svåraste strategifrågorna som finns: Ha tålamod och tro på den valda linjen, eller ta opinionssiffrorna till intäkt för att snabbt testa ett annat spår? Jag kan lätt argumentera för båda i nästan alla situationer.

I det här fallet har partiet gnetat på med ungefär samma kommunikationsarbete, kampanjtänk och politiska prioriteringar i flera år. Det minskade väljarstödet är ingen tillfällig dipp, utan en stark trend. Den trenden beror i första hand på faktorer utanför partiets kontroll: samhällsutvecklingen i stort, Socialdemokraternas vänstersväng sedan 90-talet.

Men de faktorerna är givna. De ingår i förutsättningarna. Lite för ofta har Vänsterpartiets ledning skyllt sitt misslyckande på att hela skitsamhället är emot oss. Men medlemmarna begär inte att partiledningen ska vrida samhällsutvecklingen 180 grader. De begär - och har rätt till - en partiledning som alltid gör det absolut bästa av situationen, givet det usla utgångsläget. Vänsterpartiets utgångsläge har alltid varit uselt. Åtminstone alltid på skalan från "inte fullt så uselt" till "riktigt skituselt".

För den som inte konsumerar dagspolitik 24 timmar om dygnet - jag är där ibland - är det uppenbart att Vänsterpartiet är totalt irrelevant, helt vid sidan av allt viktigt. Jag tänker mig att det var så här det var att vara SKP:are på 50-talet.

Nu krävs det raka rör och ett ordentligt ledarskap.

Raka rör framför allt i frågan om partiledarskapet.

Till slut byter man partiledare i ett parti som störtar neråt i opinionen. Det är en av politikens grymmaste lagar, att det är rätt att ibland byta för bytandets skull. Lars Ohly är en briljant politiker och retoriker, och hans sätt att se och prata med vanliga medlemmar står inte bara i kontrast till Gudrun Schymans snorkighet utan klarar vilka jämförelser som helst. Men en partiledares främsta uppgift är inte att vara trevligaste killen, utan att samla opinion.

Vänsterpartiet kan alltså inte bara ställa sig frågan: "Är Lars Ohly en bra partiledare?" Då blir svaret ja, eftersom han får höga poäng på allt som en vänsterpartist förknippar med gott partiledarskap. Man måste vara mycket mer resultatinriktad än så. Att känna sig hård mot en sympatisk person är svårt, men i ljuset av missade historiska chanser och förlorade generationer måste det vara en lätt sak. Vänsterpartiet behövs förtvivlat mycket som relevant kraft idag, och partiledarbyten är en av få stora förändringar som kan chockstarta ett parti.

Raka rör skulle också behövas i andra personfrågor och om hur man forumlerar och kommunicerar politiken. Problemet i Vänsterpartiet idag är att den breda partitoppen - säg de 200 mest inflytelserika vänsterpartisterna - är alldeles för bra vänner, eftersom man är överens om partiets idépolitiska linje, som om det vore den enda viktiga frågan. Kanske gäller det just den här generationen, kanske har idéstriderna alltid varit överordnade. Äldre vänsterpartister känner förmodligen en del olust inför att reprisera det tidiga 90-talets konflikter under Lars Werners sista år.

Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.

Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala. Titta bara på Moderaterna.

Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.

Ledarskapet i bredare mening då? Vi kanske pratar om en historisk kris för ett parti som snart har funnits i riksdagen i 100 år. Då är det dags att kasta alla skygglappar och ifrågasätta allt man håller på med. (Förutom det politiska programmet, nota bene. Ingen Canossavandring á la SAP, tack: vi måste tro på den idé vi har bildat partiet kring, det finns tillräckligt mycket att diskutera kring prioriteringar och strategier.)

Men en sådan diskussion är meningslös om den förs som ett slags seminarium mellan maktlösa gräsrötter.

Framtidskommissionen har gjort ett bra jobb, men själva upplägget har inneburit att partistyrelsen har hållt eftervalsdiskussionen på armlängds avstånd. Nu har framtidskommissionens dokument passerat partistyrelsen nästan oförändrat och lagts i knät på kongressen. Det är inte ledarskap, det är vaktmästeri: ta emot post och skicka den vidare.

Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.

Om inte förr, så måste partiledningen sätta ner foten när kongressen är avslutad. För mig är kongressdiskussionen om strategidokumentet inte särskilt intressant. Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för.

Partiledningen skulle heller aldrig ha väntat med att vara partiledning till 2012. Det var dumt. Det är bara partiledningen som kan organisera relevanta nystartsgrupper, brainstormingmöten, utvärderingar, grafiska förändringar, särskilda satsningar, fokusgrupper, politiska prioriteringar, nyanställningar, omorganisationer. Det är helt enkelt de som måste ta tag i det här: engagerat, med fantasi, twentyfour-seven, kolikbarn hemma ingen ursäkt.

Man kan be medlemmarna fundera på framtiden. Man kan också utöva ledarskap: välja en linje och stå till svars för den på nästa kongress. Det är lika god demokrati som något annat.

2011-06-13

Envishet som lönat sig

KDU:s avgångne ordförande Charlie Weimers berättade stolt i sitt avskedstal att förbundet gått från tveksamhet till att nu ”bekämpa” feminismen.

Attityden är talande. För tio år sedan utsågs KD till usla strateger som inte ville omfamna den nya feministvågen. Idag är öppen antifeminism vardagsmat – också aggressiv sådan, som när Nya Wermlands-Tidningens ledare den 19 maj hoppas att feminismen snart ska hamna på ”historiens skräphög” tillsammans med kommunism och rasbiologi. Dagens tonläge är KD:s belöning för att ha tagit sig igenom svår politisk motvind.

Allmän politisk läxa: det finns alltid strateger som tycker att man ska vara opportun. De får inte alltid rätt i slutändan.

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 juni.)

Med andra medlemmar kan det gå!

Mycket klokt har sagts efter samtliga vänsterns valnederlag på 2000-talet. Det har inte hindrat dem att upprepas. Men nu har eftervalsdebatten förts med ett allvar som känts större än tidigare.

Lars Ohlys olyckliga ögonblick av självgodhet på valnatten – att partiet ”gjort det bättre än någon någonsin hade kunnat kräva” – kostade honom en framtidskommission. Det blev nödvändigt för partiledningen att erkänna allvaret i fem förlorade val i rad. Kommissionens slutprodukt har nu upphöjts till strategidokument, att behandlas på kongressen 2012.

Kongressbehandlingen i sig väcker frågor. Det är rimligt att lyfta dit de politiska vägvalen. Men ska man rösta om huruvida partiets kommunikationsarbete ska bedrivas professionellt? Att till exempel politisk retorik måste handla om att ”beröra”, som kommissionen påpekar – det kan inte vara förhandlingsbart i ett modernt parti.

Dokumentet i sig är bra. Det pekar på nödvändigheten av röda trådar, att välja rätt strider, att tala till väljarnas hjärtan, att inte rädas det populära, att hämta hem politiska segrar. Allting hade kunnat underbyggas bättre – fattiga tio sidor ger ingen tyngd åt arbetet – men kommissionen vågar utmana flera dåliga partitraditioner.

Fast en sådan tradition bevarar man: partiets eviga längtan efter andra medlemmar än dem det har. Vänsterpartisten är för gammal, för vit, för medelklassig. Det är nästan alltid en annorlunda medlemskader som ska förlösa partiet. Att bygga framgång med det parti man faktiskt har skulle också kunna vara en utgångspunkt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 26 maj.)

2011-06-10

Historiskt s-lyft i opinionen

SCB:s partisympatiundersökning i maj var en framgång i episk skala för Socialdemokraterna, plus 5 procentenheter.

Jag blev tvungen att skumma SCB:s tabeller för att kolla exakt hur episkt det var.

Faktum är att partiet bara har ökat så starkt från en enskild mätning till en annan vid ett annat tillfälle i modern tid, från november till maj 1992, under Bildts mardrömsstyre.

En ökning på 5 procentenheter hamnar i fint sällskap av riktigt klassiska framgångsvågor för olika partier:

Moderaterna 1979.

Folkpartiet med sin Westerberg-effekt 1985.

Vänsterpartiet 1995 under Schymans glansdagar.

Kristdemokraterna 1998.

Moderaternas uppgång under finanskrisen 2008-2009.

En del är från låga nivåer (som S idag), men alla dessa opinionslyft har sedermera resulterat i stor valframgång. Det finns alltså goda skäl att behandla Juholts succésiffror med stor respekt. Och sätta dem i sitt historiska sammanhang: sådana siffror ser vi bara en eller ett par gånger per årtionde.

Det gör nu varken politiska journalister eller statsvetare. Lena Mellin tycker att det smartaste man kan säga om Juholt vid middagsbordet ikväll är "man skulle kunna kalla honom Virrholt". En nästan unikt framgångsrik virrpanna i så fall.