Efterklokt om Thomas Quick

Det skrivs mycket om Thomas Quick i dagarna. Rättsskandal, säger folk.

Det har de rätt i. Men riktigt så obegripligt som en del vill göra gällande är det ju inte att Sture Bergwalls alter ego blev dömd. Han var inte bara en mentalpatient i mängden som erkände brott han inte begått. Han var en dömd sexualbrottsling, rånare och våldsverkare som gav sig fan på att lura folk att han var en mördare. Erkännandena byggdes under med noggranna studier av mordfallen. Och det var verkligen inte osannolikt att någon med Bergwalls förflutna skulle kunna vara skyldig.

Det gör det förstås inte acceptabelt att slarva fram åtal och domar på det sätt som gjordes. Men de starka brösttonerna idag är faktiskt lite pinsamma.

Inte många artiklar nämner Bergwalls tidiga brottshistoria idag. Hans liv är givetvis tragiskt, men att han blivit landets mest ryggdunkade brottsling (kolla hejaropen på Twitter) känns ändå lite magstarkt.

Det finns ingen anledning att göra Bergwall till världens bästa kille bara för att han blivit oskyldigt dömd.

"De skapade ett monster" var Aftonbladets rubrik i fredags. Men Bergwall var ju delaktig i skapandet. Fattar man inte det blir allting obegripligt. Morden var likartade. Man fick intryck av att Bergwall berättade detaljer som han inte borde kunnat läsa sig till. Folk inom rättsväsendet är ju inte idioter. Utgår vi från det får vi ingen vettig debatt nu.