2011-04-30

Krig utan befäl

Nato och rebellerna i Libyen säger blankt nej till att diskutera vapenvila med Khadaffi.

Det är svårt att bedöma allvaret i Khadaffis initiativ, men Nato har ett ansvar att ta vara på alla möjligheter till vapenvila, eftersom resolution 1973 kräver det: "demands the immediate establishment of a ceasefire".

Det ankommer icke på Nato att välja bort de delar av resolutionen som inte passar dem.

I realiteten är det just det man gör. Insatsen styrs inte längre av resolutionen, utan av artikeln som Obama, Cameron och Sarkozy skrev i Washington Post och andra världsledande tidningar (nej, inte Expressen) för två veckor sedan och där man slog fast att "[s]o long as Gadhafi is in power, NATO and its coalition partners must maintain their operations".

Därför säger man nej till vapenvila, trots att det kravet äger lika stor vikt som något annat i säkerhetsrådets resolution.

Sverige deltar numera i en insats som har fått eget liv. Som definitivt inte styrs av FN-resolutionen längre - jag gav andra exempel på hålen i den schweizerosten här. Det hedrar Håkan Juholt, Hans Linde och Miljöpartiet att de blivit skeptiska till detta vad gäller den svenska medverkan.

No more Mats Knutson

Håkan Juholt plockade i dagens Nyhetsmorgon-intervju upp den idé som Göran Persson luftade i sina memoarer, nämligen att partierna borde ta kontrollen över partiledardebatterna och sluta låta SVT och TV4 diktera villkoren. Efter de senaste årens Peter Jihde-trams, ändlösa vem-kan-regera-med-vem-sessioner och sakfrågetyranni är det ett underbart förslag.

Det behövs ingen journalist för att hitta relevanta frågor att debattera. Tvärtom, svenska politiska journalister har länge jobbat för att bevisa att de inte är det minsta intresserade av politik. Varför inte låta någon som tar politik på allvar sätta ramarna?

SVT, Sveriges Radio och TV4 skulle förstås bjudas in att bevaka en sådan debatt. Om de följer grundläggande journalistiska principer kan de knappast säga nej till att sända med mindre än att de chikanerar sig själva totalt. Det är det fina i förslaget.

Så fungerar ju ofta politik på alla nivåer upp till just partiledardebatterna. Partierna - eller någon tredje part - arrangerar, och medierna väljer om de ska bevaka/sända eller inte. Det finns inte något särskilt demokratiskt värde, eller något som har med yttrandefrihet att göra, i att massmedieföretag ska arrangera partiledardebatter. Medier måste kunna bevaka och ställa frågor till partierna inför ett val. Att arrangera debatter än något annat.

Nackdelen är förstås att småpartierna kan bli tvungna att föra tuffa förhandlingar för att inte lämnas utanför viktiga debatter. Idag är det dock knappast någon risk, med den extrema blocksituationen - alla partier behövs för att samla majoritet. Inte heller vill någon plussa på SD:s martyrkonto genom att lämna dem utanför. Alla eventuella nackdelar vägs till syvende och sist upp av nöjet i att något kapa Mats Knutsons tuppkam. Hans skri om hur partierna undergräver yttrandefriheten kommer att vara ljuv musik i mina öron.

2011-04-28

Frys ut dem!

Fotbollsvåldet diskuteras igen efter attacken mot en domare i måndags.

Ett första steg mot att minska problemen är att inse att huliganer faktiskt bryr sig om fotboll. Poängavdrag och utfrysning från klubben är effektivare än större polisiära resurser. Idag är inte klubbarna tydliga nog gentemot fansen. En klack kan bete sig hur som helst under en match – det tar bara till slutsignalen, så springer laget fram och tackar för stödet. Och efter en incident kan fördömandet från en klubbledning vara hård – men i högtidstalen har man ändå ”världens bästa fans”.

Mer långsinthet efterlyses faktiskt. De fredliga fansen får finna sig i att bli hopklumpade med våldsverkarna, eller till slut agera mot dem.

(Ledarstick publicerat i Flamman 28 april.)


2011-04-26

Var är fredsivern?

Vänsterpartiet har så smått börjat utveckla argumenten för sitt ställningstagande i Libyenfrågan (här och här, bland annat). Det är bra. Och nödvändigt för en partiledning som av allt att döma har att hantera en ganska skeptisk medlemskår.

Argumenten är dock inte särskilt bra.

Hans Linde skriver i Flamman 14 april att "ställningstagande[t] måste utgå från den insats vi ser idag, inte en uppsjö av olika scenarier". Det är en välkommen princip, eftersom försvaret för insatsen i stor utsträckning har handlat om scenariot om ett "blodbad" som hade inträffat om inte FN attackerat (den allseende, allvetade Urban Ahlins favoritargument). Även Vänsterpartiet hänvisar gärna till att insatsen nu bör fortsätta eftersom civila attackerades . En tung krigföring av det här slaget måste givetvis kunna motiveras attack för attack, varje enskild dag, varje enskild timme.

Men om vi verkligen ska utgå från situationen på marken i Libyen idag, är det märkligt att Vänsterpartiet inte har noterat att:

-Det finns en rebellarmé, en väpnad opposition, i landet. Vänsterpartiet fortsätter att prata om "civilbefolkningen" och vill inte låtsas om att situationen i Libyen svårligen kan definieras som något annat än ett inbördeskrig. Vänsterpartiet gör en definition av konflikten som bara är till för att underlätta det egna ställningstagandet. Att Khadaffimotståndarna inte är civila understryks av att de tidigare vägrat diskutera vapenvila. Vilken civilbefolkning som "attackeras med stridsflyg" skulle säga nej till eldupphör? Att rebellerna själva har lärt sig att använda frasen "skydda civila" i alla officiella uttalanden lurar ingen.

-Ingen annan än de själva bryr sig om det snabbt gulnade papper som kallas FN-resolution 1973. Sarkozy, Cameron och Bildt har alla sagt att målet är att avsätta Khadaffi: "[S]o long as Gadhafi is in power, NATO and its coalition partners must maintain their operations", som de två förstnämnda skrev för två veckor sedan tillsammans med Obama, ironiskt nog redan dagen efter att Hans Linde skrev i Flamman att Vänsterpartiet var berett att ompröva sitt stöd "om insatsen utvecklar sig i en riktning där den frångår FN-resolutionens grunder". Ja, ledarna för anfallet tänker uppenbarligen fortsätta bomba även om det inte finns några civila att skydda längre. Är det riktningsförändring nog för Vänsterpartiet?

-De enskilda brotten mot resolutionen sedan länge är flagranta, och inte några "farhågor" (Linde). Kuwait ska skicka 177 miljoner dollar till rebellerna, och Sarkozy har uttalat sig positivt om att bryta mot FN-resolutionen på det viset. Vapen forslas in i landet med Natos goda minne. Militära rådgivare från Storbritannien, Frankrike och Italien är på väg. Nato attackerar libyska regeringstrupper i strid med rebellstyrkor även om striderna pågår långt från områden med mycket civilbefolkning, vilket en amerikansk general försvarade redan i anfallets inledning: "If they are moving on opposition forces ... yes, we will take them under attack". Om detta har inte Vänsterpartiet sagt någonting. Om man nu omhuldar den ursprungliga resolutionstexten, borde man inte försöka bedriva renhållningsarbete - bedriva opinion gentemot den svenska regeringen så att den försöker hålla insatsen på rätt köl? Vänsterpartiet vill väl att den insats de sagt ja till förblir den insats de sagt ja till?

(Det är just insikten om att Natoattackerna har andra mål än att bara skydda civila som fått vänsterbloggaren Jinge att nu kräva att Sverige drar sig ur insatsen. Det hedrar honom att han inte lägger någon prestige i att göra en helomvändning.)

Natoländernas ledare har snårat in sig i en argumentation som innebär att så länge Khadaffi sitter kvar så finns det ett hot mot civila. Det är ju riktigt. Alla despoter hotar civila i sina länder. Men de hot som kan användas för att motivera "krig för fred" från FN ligger - eller har åtminstone legat tidigare - på folkmordsnivå. Det nya prejudikatet kan i värsta fall ha öppnat för ett krig utan slut. För hur ska man kunna sluta kriga, om man med "skydda civila" menar att resolutionen är uppfylld först när man kan garantera att ingen i Libyen boende människa utsätts för regimens förtryck?

Det är en fråga som alla som försvarar resolution 1973 måste klura ut ett svar på.

Jag förstår att Vänsterpartiet inte har förmågan att ta fram egna fredsplaner för Libyen. Men - och låt mig påminna om att kravet på eldupphör är en lika bärande del av resolution 1973 som något annat - man skulle kunna spela en positiv roll genom att i alla fall uppmärksamma och stödja de initiativ till fred som tas, till exempel av Afrikanska unionen. Jag tror att många skulle kunna köpa Vänsterpartiets anslutning till FN-attacken om man samtidigt uppfattade ett desperat sökande efter politisk lösningar och en ivrig fredsvilja - något som borde vara naturligt för ett parti som i historien uppfattat sig som nära lierat med fredsrörelsen. Nu kommer noll sådana signaler.

Läs också till exempel Ryan McCarl och Aron Etzler (som i morgon debatterar Libyen i Stockholm).

2011-04-21

Skitjobb

Debatten om "skitjobb" träffar verkligen en nerv i samtiden.

Kritiken handlar inte bara om medvetna missförstånd från borgerliga politiker. Det är mycket värre än så. Det postmoderna tänkandet innebär ju just att det är våra attityder till tingen som är problemet, inte tingen i sig och de objektiva förhållandena. Några objektiva förhållanden finns ju i själva verket inte: allt beror på hur vi betraktar det.

Man är bara ett offer om man själv gör sig till ett.

Det är de andras blickar som är det värsta.

Jag ser inte mitt handikapp som ett hinder.

Och så vidare.

Men alla som någon gång haft ett skitjobb vet att de finns, och att huvudproblemen inte är att någon säger det. Skitigheten uppstår inte i omdömet, i andras ögon, utan i verkligheten.

Det sorgliga är att fokuset på skenet, på betraktandet, finns långt in i vänstern. Alla objektiva fakta pekar till exempel på att miljonprogramsförorterna i storstäderna är destruktiva miljöer: mer eftersatta, sämre tillgång till service, högre arbetslöshet, den sociala sammansättningens alla klassrelaterade problem. Ändå envisas vänsterdebattörer med jämna mellanrum med att hävda att det är våra fördomar om förorten som är det stora problemet. Allt är jättetrevligt här ute i Bagarmossen, inga problem, alla borde komma hit och titta själva, våra ungar är lika fina som andras.

Folk som bor i Bagarmossen säger förstås sådär för att hela den iskalla samtidslogiken säger dem att det är en anklagelse att prata om sociala problem. Så förnekelsen handlar om att bevara självrespekten. Men att lyfta in den typen av förnekelse i ett politiskt samtal är obegripligt.

Vad ska vi ha klasskampen till om det inte är något problem att vara förtryckt?

Om vi bara måste "uppvärdera" den förtryckta situationen - precis som antifeminister vill lösa ojämställdheten genom att bara uppvärdera det kvinnliga?

Jag kan inte sluta irritera mig på ett annat exempel: när annars sympatiska Irene Wennemo i höstas skrev ett inlägg tillsammans med Jonas Olofsson om arbetarrörelsens utbildningspolitik, där de hävdade att problemet med arbetaryrken är deras "låga status", och raljerade över att det "ses som en framgång när barnen skaffar sig 'finare' jobb som tjänstemän eller akademiker".

Om inte social rörlighet uppåt - individuell eller kollektiv - är en framgång i arbetarrörelsens ögon, varför finns då en arbetarrörelse överhuvudtaget? Precis sådär grymtade ju patronerna på 1800-talet: alla sysslor behövs i samhällskroppen, det är lika fint att vara arbetare som något annat - bliv vid din läst.

De som tycker att det är fel att statusordna jobb kan aldrig själva haft ett jobb på botten. Det har jag heller aldrig haft någon längre tid - kanske sammanlagt två-tre år som bensinstationsbiträde, maskinoperatör, barnskötare och biljettförsäljare. Mina föräldrar hade turen och lyxen att få läsa vidare. Men jag är uppvuxen bland många vänner med föräldrar i arbetar- och lantbrukaryrken. Aldrig har jag hört någon av de föräldrarna lovprisa sina jobb. Snarare ett evigt tjat om vikten av att plugga vidare och försöka bli något annat.

Det ska man inte förväxla med att det inte finns en yrkesstolthet. Men monotonin, lönen och den fysiska nedbrytningen är fakta som larmar ganska högt och förhindrar självbedrägeri.

Allt detta finns också i faktablad, för oss som inte har det direkt framför näsan.

Det handlar inte bara om "skitvillkor", som nu några tycker att Wanngård borde ha pratat om istället. Det handlar om vilka jobb, sett i sin helhet, som vi vill ska bli fler och vilka vi vill ska bli färre.

Det är inte så att "alla jobb behövs".

Många jobb uppstår därför att vi ser till att de uppstår, med skattesänkningar eller -höjningar, med subventioneringar, utbildningssatsningar och industripolitik.

Killarna som står och håller restaurangskyltarna på Drottninggatan - skitjobbet per se - vad blir de hjälpta av bättre "villkor"? Jobbet är fortfarande innehållslöst, hjärndött och dumt. Ett skitjobb. Som inte behövs. Som Sverige vore bättre utan.

2011-04-12

Grattis Margó!

Dagens Susanne Wigforss-plakett* går till:

Margó Ingvardsson för det här inlägget.


*Plaketten går till perifer person med förvirrat budskap som utnyttjas av DN Debatt för att vara taskig mot något av arbetarrörelsens partier. Uppkallad efter Susanne Wigforss, som i valrörelsen 2006 hävdade att hennes farfar, Ernst Wigforss, skulle ha röstat på alliansen om han varit i livet.

2011-04-02

Beskedsjukan

Håkan Juholt gav för få konkreta besked på kongressen. Det är alla politiska journalister överens om.

Men ”besked” i deras värld är aldrig besked om inriktning eller samhällsvision. ”Besked” betyder alltid ja eller nej till färdigförpackad dagspolitik. På så vis sviker journalisterna väljarnas begär efter mer visioner i debatten, trots att de själva gärna ser något ädelt i sin eviga jakt på besked. Det blir också ett sätt att göra ideologier irrelevanta – som om ett idétal inte i förlängningen hade betydelse för konkreta politiska steg. Det har de alltid. Även om Mats Knutson inte hör det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 31 mars.)

Ropen skalla - daghem åt alla

Den perfekta politiska frågan att driva för vänstern, finns den?

Kanske nu. Kommunals rapport ”Alla andra hämtar tidigt” visar att dåliga öppettider på dagis är ett hinder för många att jobba heltid. Ett projekt i miljonprogramsklass för dagis skulle alltså ge fler arbetade timmar i samhället, vara ett offensivt välfärdsprojekt att ställa i kontrast till torftiga skattesänkningar, gynna alla och därmed bygga länken mellan arbetare och mellanskikt, vara ett kollektivt svar på livspusselproblemen för stressade storstadsbor men vara lika angeläget på landsbygden.

Och alla gillar barn.

Kan man önska sig mer?

(Ledarstick publicerat i Flamman 31 mars.)

2011-04-01

Libyen kräver fler åsikter än ja eller nej

Idag beslutar riksdagen om att delta i FN-anfallet mot Libyen, som nu Nato har på entreprenad. Sverige är tydligen typ med i Nato.

Några vänsterpartister har deklarerat att de ska rösta nej, vilket hedrar dem. Vänsterpartiets lättvindiga stöd till insatsen debatterades också i partistyrelsen förra helgen, och det fanns åtminstone ett par avvikande röster där också. Att Vänsterpartiet i sitt enda formella uttalande fortfarande talar om "demonstranterna" i Libyen skänker hela ställningstagandet ett rätt yrvaket intryck.

Jag kan acceptera och förstå att även Vänsterpartiet kommer fram till att ett militärt angrepp är den enda utvägen, men inte att ställningstagande sker så lättvindigt. Inte ett ord om att ens försöka hitta en fredlig politisk lösning. Inte ett spår av kritik mot resolutionstexten, tolkningarna av uppdraget eller vad man själva anser är målet för attacken och vad som ska hända sedan. Vi pratar trots allt om ett parti som skriver så här i sitt partiprogram:

"När respekten för det nationella oberoendet undergrävs och det generella förbudet mot anfallskrig åsidosätts, då öppnas nya vägar för imperialistisk expansion. Alla beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna måste fattas av FN. Det är viktigt att vid ställningstagande gällande internationella insatser inte bara förlita sig på FN mandat, en individuell bedömning måste ske i varje enskilt fall. När så behövs måste Folkrätten och FN-stadgan kunna hävdas gentemot säkerhetsrådet för att stärka FN:s ställning."

Stycket finns till yttermera visso i kapitlet "Grunder för en modern vänsterpolitik", så någon typ av tyngd måste det väl ha.

Om man säger att våld ska vara en sista utväg, ska man då inte åtminstone ställa kravet på sig själv att ha lite fantasi för att hitta andra utvägar? Vänsterpartiet beklagar inte ens att man misslyckats med det, utan framstår som lika trigger-happy som alla andra.

Om man säger att respekten för nationellt oberoende är viktigt, ska man då inte åtminstone resonera som om det nationella oberoendet existerade som ingångsvärde i beslutet?

Om man berömmer sig av att göra en självständig tolkning av folkrätten, ska man då inte åtminstone kommentera det faktum att vi förmodligen har att göra med ett ganska betydelsefullt prejudikat, där gränsen för när FN ska ingripa har sänkts till en mycket låg nivå?

(Om Rwanda behöver vi inte ens diskutera: jag anser inte att man ska sitta passiv när folkmord begås. Men Libyeninsatsen motiveras med alltifrån att det är ett folkmord, att ett folkmord skulle ha skett till att det räcker med skott mot oskyldiga demonstranter eller att diktaturer i största allmänhet bör avvecklas med vapenmakt. I den djungeln av motiv borde Vänsterpartiet mejsla ut sin hållning.)

Natochefen Anders Fogh Rasmussen för längre resonemang om folkrätten än Lars Ohly. Militärstrateger resonerar mer empatiskt än Hans Linde. För mig är det upp-och-ned-vända världen.

Man får gå till den utländska debatten för att kunna andas någorlunda frisk luft. Samma invändning som Aron Etzler reser i en klok ledare i Flamman, rapporterar Juridikbloggen om att juridikprofessor Reinhard Merkel har i Allgemeine Zeitung - att FN de facto ingriper i ett inbördeskrig, inte i ett krig mot en oskyddad civilbefolkning:

"Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken."

Samma motivering hade ju för övrigt tyska utrikesministern Westerwelle när Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. (När skjutglada svenska debattörer ska försvara angreppet glömmer de dock helst Tyskland, Brasilien och Indien och vill gärna få det till att det bara var Kina och Ryssland som protesterade.)

Understödet till rebellerna i anfallet mot Ajdabija för ett par dagar sedan understryker mycket tydligt att det var länge sedan någon i Nato tolkade FN-mandatet som att bara upprätthålla en flygförbudszon. Om detta har Vänsterpartiet inte sagt flaska. Partiets enda officiella uttalande är fortfarande ett som stödjer en "flygförbudszon" för att skydda "demonstranter". Det ställningstagandet räcker inte. Det krävs åsikter om mycket, mycket mer i Libyenfrågan - helt enkelt eftersom Libyenfrågan innefattar så många, många fler politiska frågor än bara ja eller nej till FN-resolutionen. Vi får se om något händer i dagens riksdagsdebatt.