Almedalstal: Det försiktiga partiet

Den enda talare man på förhand visste skulle göra en sämre insats än sin två föregångare, var Stefan Löfven.

Mona Sahlin 2010 och Håkan Juholt 2011 var ju skönhetsupplevelser.

Men vackra tal höll å andra sidan inte kvar dem på partiledarposterna. Löfven har hittills tagit fasta på det. Han har varit pragmatisk, försiktig, med hög gard - angelägen om att inte antyda ett uns mer än vad Magdalena Andersson kommer att leverera. Det är klokt att hålla ihop det. Ett av Juholts stora misstag, som gjorde att också partivänstern började sucka, långt innan drevet, var ju att han lovade runt och Tommy Waidelich höll tunt.

Under Löfven kommer ingen väljare känna sig lurad. Nu blir de besvikna direkt istället, om man ska vara elak. 2010 var regeringsalternativen lika - men S påstod att det var två helt olika samhällsmodeller som stod mot varandra. 2012 är alternativen fortfarande lika - och S påstår heller inte direkt något annat. Löfven ställde reformkrav på 0,25 miljarder per år i Almedalen. Magdalena Andersson sa att hon inte vet om jobbskatteavdragen haft effekt, och att det inte är "så enkelt" som att satsa sig ur krisen. Det är stabilt, det är ganska väl utfört - but it ain't sexy.

Funkar det verkligen som oppositionspolitik? Ja, det kan det göra, om man är beredd på att låta valet avgöras av något annat än tydliga politiska skillnader, till exempel färgstarka företrädare eller gambling med att väljarna kommer att ge oppositionen chansen på rent underpresterande av regeringen.

Socialdemokraterna spelar det politiska spelet rätt mycket som en sittande regering skulle göra. Satsar på att framstå som kompetenta och pratar om "brister i välfärden". Löfven vill "kavla upp ärmarna". Det låter som om Socialdemokraterna längtar efter att få förvalta - jobba konkret, sitta i regeringssammanträde, ta itu med praktiska problem. Men för att få förvalta måste man kanske först förföra?

Aftonbladet varnar i en klok ledare för att de höga opinionssiffrorna leder till strategi "riskminimering". Inför varje större framträdande av Löfven eller Magdalena Andersson ligger det en förväntan om "besked" i luften: nu ska han väl presentera sitt politiska projekt? Karl-Petter Thorwaldsson var en som ville ha det inför dagens tal.

Men det blir mest fjutt. Till slut får vi väl inse att Socialdemokraterna inte tänker bjuda på så mycket annat än - fjutt. Strategin är fjutt. Valarbetarna får ta jobbet 2014. Och de som ska göra Magdalena Andersson kändare.

Talet var annars, som tal betraktat, rätt bra (statsvetarna håller med). Löfven skulle inte kännas malplacerad som statsminister. Han drog linjerna bakåt till budgetsaneringen på 90-talet och påminde om att det finanspolitiska ramverket är en uppfinning från S. Skämten gick hem, rösten bar och attackerna, som att krogmomssänkningen varje år motsvarar driften av två KTH, var välavvägda. Men Löfven borde nog fundera lite på om passionen för näringspolitik och innovationer verkligen delas fullt ut av väljarna. Var det statsminister eller näringsminister Löfven ville bli? Stabila statsfinanser, patent och kluster i all ära - det handlar väl ändå, får man hoppas, om medel för ökad frihet och jämlikhet? Hur vill Löfven bygga landet, när han fått sprutt på näringslivet? Vilka mål är det vi ska ha för ögonen, när vi står vid maskinerna eller sitter på kontoren och ökar Sveriges konkurrenskraft? Inte ens mittenväljarna går igång bara på att S signalerar modernitet. Efter tio år av skattesänkningar och reallöneökningar finns det ett uppdämt behov av reformer. Med Löfvens försiktighet kommer Reinfeldt inte att ha några problem att upprepa 2006 års löfte om att matcha socialdemokratiska reformer krona för krona. Så lätt borde han inte ha det.