De frustrerades kongress

Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.

Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.

Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.

Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.

Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?

Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.

Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.

Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.

(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)

Kampen om opinionen: Professionaliseringen

Ett av problemen med politisk kommunikation - och särskilt sådan som pågår i valrörelser - är att den sker så mycket på magkänsla. Det håller på att ändras nu. Böcker som The Victory Lab beskriver inte bara trenden med riktade budskap till smala segment av väljarkåren, utan också hur vetenskaplig metodik griper omkring sig. Politiska budskap och kampanjmetoder testas i förväg, med kontrollgrupper och hela fadderullan. Kampanjstaber tittar nyfiket på vad statsvetare, ekonomer, beteendevetare och psykologer kan bidra med. Politiska partier har slutat vara så övertygade om att de vet bäst vad som funkar, och börjat ta hjälp. Smart.

En av de mest lovande sakerna med Vänsterpartiets nuvarande förändringsarbete är att det är en del av den här trenden: i allt som Aron Etzler säger om hur han vill utveckla partiets budskap tar han utgångspunkt i undersökningar och data. Bra: bara den som vågar ta reda på hur läget faktiskt är, kommer att kunna ändra på rätt saker. Vänstern är, precis som andra politiska rörelser och riktningar, full av charlataner som bara gissar. Avancerade gissningar har också sin plats, men man kan inte bara gissa.

För några veckor sedan kom en forskarantologi, Kampen om opinionen - politisk kommunikation under svenska valrörelser, som skulle kunna bli en vetenskapligt grundad kokbok för svenska valrörelser.

Jag ska gå igenom den kapitel för kapitel.

I det första undersöker Lars Nord "Jakten på den perfekta kampanjen - professionaliseringen av de svenska partierna". Hur proffsiga är partiernas valkampanjer?

Arbetarrörelsens partier befinner sig i varsin ände: S är bäst, V sämst (bortsett från Sd, som väl ändå måste förlåtas på grund av att de är så nya i rikspolitiken). Sambandet med valresultatet är svagt: S och M är mest professionaliserade - men backade ju båda 2010. Och tvärtom för Sd:s del. Det säger oss att professionaliseringen inte är det enskilt avgörande. Men det säger inte att det är oviktigt med välorganiserade kampanjer: kanske hade sossarna minskat ännu mer om de inte varit så bra på sociala medier och dörrknackning?

Den kampanjaktivitet som över hela linjen är minst professionaliserad i Sverige handlar om användandet av externa konsulter. Längst fram ligger partierna när det gäller sociala medier. Det senare är också Vänsterpartiets bästa gren, tillsammans med direktreklam. Socialdemokraterna har samma styrkor, men är dessutom riktigt långt framme när det gäller dörrknackning.

Det sätt som Lars Nord bygger upp sitt professionaliseringsbegrepp har dock en del problem. När användandet av tevereklam och pr-konsulter räknas som professionellt, blir konsekvensen att en småskalig valkampanj inte kan vara professionell. Undersökningen blir bara en spegling av partiernas ekonomiska muskler (vilket vi faktiskt också ser i resultaten).

En alternativ syn på en professionell valkampanj skulle kunna vara att det är en kampanj som bygger på bästa tillgängliga kunskap. En kampanjstab som väljer bort tevereklam av ekonomiska skäl kan ju fortfarande vara fullständigt medveten om tevemediets fördelar och nackdelar, och man kan fortfarande forma andra kampanjaktiviteter utifrån den senaste kunskapen och de grundligaste analyserna.

En liknande svaghet i Nords modell är att den är alldeles för kvantitativ - det spelar snudd på ingen roll om partiet gör sina saker bra eller inte. Det blir konstigt: professionalism kan inte handla om att man har hört talas om att man kan knacka dörr och sedan bara springa ut och skjuta från höften. Det avgörande måste vara om kampanjaktiviteten bygger på bästa tillgängliga kunskap eller inte.

Ett exempel på en klumpig enskildhet i operationaliseringen handlar om pr-konsulter. En kampanj som leds av partimedlemmar med erfarenheter från pr-branschen - vilket till exempel gällde för åtminstone Moderaternas och Vänsterpartiets kommunikationsstaber i förra valet - får noll poäng i Lars Nords modell. Men i samma ögonblick man beställer ett pm från en pr-byrå, rakar professionalismen plötsligt i höjden.

En slutsats i kapitlet är att professionaliseringen ökar över tid. Fler partier använde de analyserade kampanjverktygen 2010 jämfört med fyra år tidigare. Men det liknar ett axiom att partierna undan för undan tillägnar sig till exempel nya medier. Vad man snarare borde mäta är: Håller partierna idag jämnare eller ojämnare steg med tillgänglig kunskap inom politisk kommunikation än tidigare?

Slutligen: även om undersökningen i sina beståndsdelar är grovt tillyxad - visar den ändå inte en sann bild i slutändan? (Räddningsplankan för orealistiska antaganden.) Nja. Jag kan i princip hålla med om den inbördes ordningen, men avståndet mellan S och M och de övriga partierna är tveksamt stort, och i synnerhet Miljöpartiets senaste kampanj framstod som högt professionaliserad.

Professionalism handlar delvis om avgränsningar, ett erkännande av ett särskilt område - vilket Nord också mäter - men det blir nästan ointressant om det inte också handlar om hur man i sina handlingar styrs av kunskapsmassan inom sitt fält. Mer kvalitativt inriktad analys är svårt, men behövs.

Medianväljarteoremet håller inte

Agerar Socialdemokraterna och Moderaterna som det s k medianväljarteoremet förutsäger? Så antas det väl allmänt, och inom den ramen väljer också statsvetaren Anders Sundell att se sossarnas nuvarande strategi i det här inlägget. Jag håller med om mycket, men man kan inte se all anpassning till andra partier och all rörelse mot mitten som bevis för att det allt annat än löst formulerade medianväljarteoremet håller.

Medianväljarteoremet dras med många orealistiska antaganden - precis som man skulle kunna förvänta sig med en ekonomisk modell som försöker förklara politik. (Här finns en ganska bra sammanfattning av kritiken i ett papper av Robert G Boatright.) Svensk politisk historia verkar inte heller bekräfta teorin. Tittar man på väljarnas bedömning av de politiska partiernas positioner på höger-vänsterskalan (i SCB:s valundersökningar) är det snarare partiernas vandring ifrån den politiska mitten som är slående. Det gäller både Mp, Kd och C. Tomrummet i mitten har faktiskt aldrig varit så brett som i de två senaste valen.

I Sverige definierar många väljare sig som antingen höger eller vänster. Blocktänkandet är starkt. Den skala som partierna antas röra sig friktionsfritt längs med, har i verkligheten en såphal upphöjning i mitten som det inte går att hålla sig kvar på. Partier som försöker säga att de är mittenpartier glider så småningom ned i något av de två lägren, vilket vi sett historiskt både med Mp och Kd.

Det är heller inte alls säkert att väljarnas åsikter bäst beskrivs som en normalfördelningskurva, tjockast i mitten, eller ens som jämnt fördelade från höger till vänster. Åsikterna kan lika gärna fördela sig som ett liggande timglas - ett polariserat åsiktsklimat med en svag mitt: som i Frankrike eller Sverige, till exempel. I så fall kan en position i mitten visserligen vara det närmast möjliga valet för många, men med risken att det blir med en politik som väljarna uppfattar som helt främmande. Mitten är inte oförarglig om väljarna har tydliga åsikter.

Teoremet förutsätter också att partierna tar väljare från varandra, inte att de drar till sig nya och stöter bort gamla. Moderaternas framgångar 2006 och 2010 byggde tvärtom i hög grad på mobilisering av tidigare icke-röstare. Väljare kan försvinna helt och hållet också: S högersväng på 90-talet gödde visserligen V, men dränerade också valmannakåren på personer som inte bara kallt fortsatte rösta på det parti som låg närmast, utan reagerade med mänskligare känslor.

Teoremets utgångspunkt är också att partier anpassar sig till statiska väljare. I verkligheten är väljare påverkbara. Ett parti som betraktade opinionen som en given faktor skulle lämna fältet fritt för andra partier.

Och hur sjutton hittar man mitten? I praktiken måste partierna komma fram till var medianväljaren faktiskt står i alla frågor som är viktiga för röstningsbeteendet. Och det är inte så enkelt: att stå i mitten av valmannakåren innebär inte att stå exakt på den punkt som politisk teori skulle definiera som mitten av höger-vänsterskalan. Medianväljaren i Sverige har förmodligen socialdemokratiska värderingar. Ändå sätter många politiska analytiker likhetstecken mellan medianväljaren och någon slags vankelmodig folkpartist.

Faktum är ju att om S skulle göra en mittenorientering i till exempel frågan om vinst i välfärden, skulle de behöva röra sig vänsterut. Om vinst i välfärden skulle upplevas som den viktigaste valfrågan för väljarna - då ligger de facto medianväljaren någonstans nära V.

Ägnar sig då S och M nu, trots att det är en svår och dålig strategi, åt mittenorientering enligt medianväljarteoremet? Tittar man återigen på när SCB ber väljarna att placera partierna på en höger-vänsterskala, så har S aldrig gått åt mitten (eller lyckats uppfattas som mer mitten) de gånger man försökt återerövra regeringsmakten (1982, 1994, 2010; detta förutsatt förenklingen att medianväljaren finns i det som väljarna uppfattar som mitten av höger-vänsterskalan). Det är bättre att beskriva Stefan Löfvens nuvarande politik som ett klassiskt socialdemokratiskt försök att inkludera medelklassen i sitt politiska projekt. När S har gjort det tidigare har det aldrig handlat om passiv anpassning till färdiga medelklassvärderingar. Tvärtom har man i hög grad skapat sina egna väljare genom en ny, omfamnande politik som har byggt på gemensamma beröringspunkter med arbetarklassen, och en ideologi som har lockat fram de egalitära värderingarna hos medelklassen. En sådan aktiv politisk strategi är oförenlig med medianväljarteoremets antaganden. Skillnaden idag är framför allt att försöken att inkludera medelklassen är mycket sämre genomförda: man utgår från slarviga fördomar om en ganska borgerlig person, och anpassar politiken mer passivt. Det ser onekligen ut som större inslag av medianväljartänkande, förutom att partiledningen nog faktiskt tror på sin politik, åtminstone delar av partiledningen, åtminstone delar av tiden. Några sådana begränsningar som en politisk vilja erkänner inte medianväljarteoremet.

Moderaternas agerande skulle också kunna se ut som ett medianväljartänkande, men vad de gjorde 2006 och 2010 var inte att närma sig mitten på det sätt mitten oftast uppfattas i svensk politik. Man gjorde snarare ett erövringsförsök rakt in i de socialdemokratiska kärngrupperna, med omsorg om sysselsättningen, "arbetarparti"-etiketten och försök till ett folkligare tilltal. Det var medianväljarpolitik där ett svenskt parti för en gångs skull agerade som om medianen är socialdemokratisk (förmodligen helt riktigt). Om S bedriver medianväljarpolitik, så agerar de som om medianen är borgerlig.

Men Moderaterna uppfann också ett politiskt problem ("utanförskap"), satsade stort på mobilisering och sågs fortfarande som flankpartiet till höger av väljarna, så det känns långsökt att se medianväljarteoremet i arbete. 2010 uppfattade väljarna rentav en högersväng.

Slutligen: frågan är om inte det nya (amerikanska) sättet att bedriva valkampanjer med mikro-riktade budskap är ytterligare en spik i kistan för medianväljarteoremet? Ett parti har inte längre bara en ideologisk position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare. Med det tankesättet behöver man inte ge upp några flankståndpunkter för att närma sig mittengrupperna - man ser bara till att prata om andra frågor med dem. I ett splittrat medielandskap där vi skräddarsyr våra nyhetsintag märks ofta inte ens de parallella budskapen. Jag är ganska övertygad om att partikanslierna ser den här utvecklingen som vida överlägsen ett endimensionellt medianväljartänkande.

Kyl ned dem!

Var tredje rikspolitiker som lämnat sitt uppdrag de senaste åren har blivit lobbyist, enligt Aftonbladet. Det är häpnadsväckande siffror, och det är svårsmält att politiker slår mynt av det kontaktnät som väljarna har gett dem tillträde till – så att de kan dribbla bort samma väljares agenda till förmån för smalare intressen. Flera andra länder har "nedkylningsperioder" på ett eller två år, vilket också Transparency International förordar. Sådana regler prickskjuter på problemet att det är nyligen avhoppade politiker som har de varma kontakter som pr-byråerna vill åt. Lagstifta nu!

(Ledarstick publicerat i Flamman 3/5)

Om offentlig reklam

Lena Andersson brukar ha rätt, men i krönikan om Försäkringskassans reklamfilm har hon fel. (Liksom Hanif Bali i samma ärende på Newsmill.)

Myndigheter ska inte göra reklam för bidrag, tycker Andersson och Bali. "Myndigheter ska inte underkasta sig reklamens villkor och inte leka marknad."

Fast om vi nu inte längre har ett Anslagstavlan-samhälle? Om det inte räcker med en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar? Då kanske också myndigheter måste kunna kommunicera på ett sätt som gör att man når fram till människor. Och är målgruppen ungdomar kanske man dessutom måste ta ut spettet ur arslet för att få dem att lyssna?

Det kan inte vara fel att myndigheter arbetar för att människor ska känna till de bidrag de är berättigade till. Bidragen är ju tänkta att fylla en funktion. De ska inte vara guldkant på tillvaron för de som lyckas nosa upp dem. Den ökade tryggheten och upprätthållna köpkraften hos dem som uppbär bostadsbidrag är en samhällsekonomisk vinst.

Samma diskussion brukar uppstå så fort myndigheter försöker bedriva ett kommunikationsarbete på samma villkor som näringslivet - d v s  i samarbete med PR- och reklambyråer. Andemeningen är att myndigheter inte bara ska hålla sig till att "informera", utan dessutom helst göra det på någon slags 1920-talsnivå som inte fungerar idag.

Grejen är ju denna: det är svårare och svårare att nå genom bruset. Om inte myndigheter och andra offentliga aktörer tillåts använda bästa tillgängliga kunskap för att lyckas med det, kommer vi till slut att leva i samhälle där de kommersiella budskapen är allt vi hör. Det tror jag knappast Lena Andersson skulle vara så förtjust i heller.

Tankar om sjöfylla

Det har varit mycket om den nya sjöfyllerilagen i dagarna. Har twittrat en del själv. Det är en intressant debatt på många sätt. Lagen i sig verkar bygga mycket på estetik: att det ska vara samma promillegräns till sjöss som på land. Det är inte sagt som kritik. Symmetri är viktigt för människor. Säkert för riksdagsmän också.

Det jag framför allt började fundera på var dock detta:

1. Varför är vänstern så dålig på att vinna frågor? Varför är vänstern så dålig på att vara populär? I sjöfylleridebatten finns en del av svaret: raljerandet med Ulf Brunnbergs och Bert-Åke Vargs usla argument startade utan någon som helst tanke på ifall några fler kunde tycka som de. Det kan det: minst 170 000 båtägare i alla fall. Att någon skickar fram en usel budbärare, betyder inte att det inte finns en vettig opinion under. Det är kardinalfel att tänka att man argumenterar med en enskild opinionsbildare. Man ska argumentera med de han eller hon representerar, som berörs av debatten - om det är rätt tillfälle att försöka påverka dem. Vänsterkulturen säger tvärtom att man ska "vinna" en debatt "mot någon", eftersom den har "fel" och man själv har "rätt". Det är ju inte en siffra rätt i det där. Det är i alla fall inte opinionsbildning.

Visst, en Twitterskämtare i mängden behöver inte bry sig om ifall han eller hon blir persona non grata i småbåtshamnen. Men det festliga hånandet kom också från människor som i vanliga fall brukar ha ambitionen att driva någon slags opinion.

2. Från lobbyinghållet är det ett klockrent exempel på hur man dödar en fråga genom att skicka fram fel budbärare. Överdrifterna från Brunnberg och kompani gör det omöjligt att diskutera frågan seriöst ett tag framöver. Ingen riksdagspolitiker ömmar för att rika Stockholmare ska få grogga i fred. En småländsk seglare, bordad av Kustbevakningen långt ut på öppet vatten, hade varit en helt annan ingångshistoria och lett till en helt annan diskussion. Det hade räckt långt bara med andra "kändisar" - det är faktiskt svårt att tänka sig en töntigare sammansättning än den i debattartikeln i SvD. De vanliga båtägare som ifrågasätter den nya promillegränsen lär vara duktigt förbannade på Göran Gabrielssons känsla för PR just nu.

3. Ibland vill man ha mer av Jan Myrdalsk vänsterkritik av offentlig byråkrati - en kritik som ju är besläktad både med nyliberala teorier om hur offentliga organisationer strävar efter att maximera sina budgetar och verksamhetsområden, och med grundläggande marxistiska antaganden om materiella intressen. Det är helt enkelt inte särskilt konstigt att Kustbevakningen är eld och lågor över att ha fått ökade arbetsuppgifter och befogenheter. Ändå får de vara sanningsvittnen i alla artiklar om den nya lagens goda resultat. En del journalister behöver bli mindre cyniska. Andra skulle faktiskt behöva bli lite mer.

Ska man bry sig om opinionsmätningar?

Vänsterpartiet får 9,6 procent i Ipsos (f d Synovate) undersökning som presenterades i DN nu på morgonen. Det har gått uppåt i några veckor nu. I sociala medier har vänsterpartister gärna kommenterat uppgångarna med en reservation: "man ska ju inte bry sig om opinionsmätningar, men...". Så brukar det låta från partikansliet också. Jag tror det är deras försiktiga attityd som har börjat sätta sig ute hos medlemmarna.

Men en opinionsmätning ska hanteras på tre olika sätt på tre olika arenor:

Gentemot medlemmarna, internt, är försiktighetslinjen riktig: om man laddar in väldigt mycket positiv tolkning i en uppgång, så är baksidan en motsvarande negativ tolkning av en nedgång. Partimedlemmarna ska inte slitas mellan hopp och förtvivlan med några veckors mellanrum. Långsiktigt förändringsarbete ska inte förslappas av uppgångar, eller ändras i panik över nedgångar.

För partikansliet, internt, är en opinionsmätning en värdefull rapport om vad väljarna tycker, och hur de uppfattar saker annorlunda den här veckan jämfört med förra. Det finns inget viktigare för ett parti än opinionsmätningar. Ett parti som inte tar dem på blodigt allvar och försöker tolka svängningarna, missar chansen att lära sig något både om stämningarna i samtiden och om effektiviteten i de egna utspelen.

I den externa kommunikationen ska opinionsmätningarna hanteras som politisk materia. En uppgång ska alltid sättas i samband med partiets politik. Moderaterna brukar sällan missa en chans att tolka opinionssiffror som ett stöd för något som man står för i allmänhet eller något utspel närmare i tiden. Sossarna och Vänsterpartiet missar nästan alltid den chansen. Under förra mandatperioden var Mona Sahlins upprepade svar på fina opinionssiffror att "det är inte val än", "ingenting är avgjort" o s v. Det där är ju inget annat än ett löfte till väljarna att "lugn, vi kommer att göra sämre ifrån oss vad det lider". Ett försäkran om att en stark folkopinion bara är en dagslända. Och att man på något sätt inte riktigt tror på det man håller på med.

Dåliga siffor då - måste man inte sätta dem i samband med partiets politik också?

Varför det? Det här är inte filosofiska klubben, där konsekvens är någon slags dygd. Det här är f***ing politik. I politik håller vi på med propaganda. Man kan skita i att kommentera när det går dåligt. Eller så kan man fortsätta sätta in mätningarna i ett politiskt sammanhang: "Vi har inte lyckats nå ut än med vår nya idé som kommer att....". Så svårt är det inte.

När det gäller Vänsterpartiet är jag övertygad om att man hanterar all väljardata seriöst internt. Men vi måste sluta blanda ihop hur vi kommunicerar internt och externt.

Hurra, Anders Borg har lyssnat!

Anders Borg säger sig nu vilja stoppa flykten av vårdföretagens vinster till skatteparadis. Sajten Alliansfritt Sverige säger: det tror vi inte på/det skulle du sagt förut/det tycker ni inte egentligen. Jag har sagt det förut: Den där reaktionen är symptomatisk för en vänster som inte har en aning om hur man bedriver opinionsarbete.

Vänsterpartiet och andra har ju drivit frågan om skattepengarna som hamnar i skatteparadis i flera år. Anders Borgs löfte att se över frågan är en framgång. Nästa steg är att få honom att stå vid sitt ord, att konkretisera sina löften, att hålla frågan levande. Men uttalandet från finansministern är en så sjuhelvetes mycket bättre grund att stå på än den tidigare tystnaden. Det är inte hyckleri när man har tvingat någon att ta över ens verklighetsbeskrivning. Det var ju det vi ville.

Hur inbillar sig vissa delar av vänstern att opinionsarbete egentligen går till, i typfallet?

Att man kämpar i motvind år efter år med ensamma plakat på Sergels torg - och så plötsligt rasslar det till och man får igenom alla sina krav på en gång?

Förändring drivs igenom steg för steg, och det är inte ofta man själv som håller i beslutsklubban. Att inte ta vara på en reträtt bara för att den görs av motståndarna är vansinnigt. Att kalla reträtten ett framsteg handlar inte på något sätt om att applådera Borg. Det är ju det egna opinionsarbetet som har tvingat fram den. Med Alliansfritt Sveriges inställning kommer vi att fortsätta vara usla på att fira våra framgångar.

Sahlin hetsade själv fram krisen som avsatte henne

Mona Sahlin blir alltså den första socialdemokratiska partiledaren sedan Claes Tholin (som avgick 1907) som inte blir statsminister. Ett märkligt avgångsbeslut på många sätt. Sahlin är ett gammalt högertroll som i valrörelsen 2010 visade att hon också kan vara en fantastisk företrädare för ett vänsterprojekt. Hennes Almedalstal var bland det bästa jag hört. Som partiledare för ett "förnyat" SAP vore hon alltså idealisk. Hon skulle klara av retoriken briljant, oavsett åt vilket håll man gick.

Att det finns femtielva tänkbara kandidater till att efterträda henne visar samtidigt vilket illa valt tillfälle det är att avgå. Oavsett vem som efterträder henne kommer den personen att sakna helgjutet stöd inom partiet - kanske avgörs det inte förrän genom votering på kongressen. Att slarva så med tronföljdsarbetet skulle aldrig ha fallit tidigare generationers socialdemokrater in. Kanske hoppas partistyrelsen att det är andra tider nu, att det inte funkar med låtsad enighet.

Om Sahlin ser efterträdarämnen bland dagens framträdande socialdemokrater understryker det i så fall hennes enda riktigt dåliga gren de senaste åren: valet av lagkamrater. Att hon ser en partiordförande i Östros, Damberg eller någon annan statssekreterartyp visar på samma dåliga omdöme som när hon håller sig med världens sämste strateg eller stormumlaren Baylan.

Det riktigt intressanta i den här tragikomiska historien är hur det som först verkade vara en klokt kontrollerad eftervalsdebatt urartade till vad som i medierna plötsligt var en "kris". Socialdemokraterna gjorde ju allting rätt enligt skolboken: Sahlins retorik på valnatten var ödmjuk, partiet tillsatte snabbt någon typ av framtidskommission med ett brett uppdrag, budskapet om att alla stenar skulle vändas skickades ut.

Jag stöder gärna min egen tes om att det kan bli för mycket av det goda. Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel. Socialdemokraterna och Mona Sahlin har själva skapat den "kris" som nu blev så upphetsad att avgång blev ett realistiskt alternativ. Någonstans i närheten av "snabb extrakongress" och "alla ska ställa sina platser till förfogande" borde någon sagt: stopp, vad är det vi signalerar? Vi signalerar att hela partiet håller på att upplösas, att vi inte har en susning om vad vi vill och att alla våra förtroendevalda är inkompetenta.

Man kan ha en riktig och bra eftervals- och framtidsdebatt utan att partiledningen släpper de kommunikativa spakarna och bara låter det negativa löpa amok. Här har man varit så ensidigt oroliga för att signalera för lite självprövning, att man inte sett konsekvenserna av att signalera för mycket. Luktar hajarna i massmedia bara en droppe blod, så kan de inte sluta äta.

Arkelsten räddas av metajournalistiken

Medierna överträffar för närvarande sig själva när det gäller metajournalistik i Arkelsten-affären. Inga självklara frågor ställs, som till exempel:

Har du blivit mutad?

Lyckades Shell påverka dig under resan?

Kommer du att kunna kritisera Shell nu?

Hur ska du kunna fatta balanserade beslut i miljö- och klimatfrågor?

Varför tror du att Shell bjuder in politiker på sådana här resor?

Istället ställs bara frågor om Moderaternas PR-bekymmer: agerade hon inte fel med tanke på den bild bjudresan skulle skapa? Som om Shellresan inte hade varit något problem om den inte blivit känd, helt enkelt.

Det här är till exempel ett urval av Aktuellts (28/10) och DN:s (idag) frågor till Arkelsten (något förkortade):

"Förstod du inte själv hur det skulle komma att uppfattas?"

"Tycker du att det är märkligt att det ifrågasätts?"

"Hur trovärdig tycker du själv att du låter i ljuset av det vi vet?"

"Förstod du inte att det skulle komma att tolkas på det här sättet?"

"Borde du inte ha tänkt en extra gång innan du accepterade att bli bjuden av dem?"

"Har du någon anledning att ompröva din inställning så här i efterhand?"

Jag menar, vad är detta för skräpjournalistik? Om man frågar om hon ångrar hur det uppfattades, kan man förstås lika gärna fråga om hon ångrar att hon inte höll resan hemlig. Det är ju samma fråga! Sweet jesus, det här lär man sig ju på första lektionen i krishantering på företag: vi erkänner inget fel, men vi säger att vi "beklagar om det har uppfattats som". "Vi är ledsna om folk har fått bilden att...". Det vill säga: vi har inte gjort något fel - det är i själva verket ni i allmänheten som inte har klarat av att se hur det egentligen ligger till.

Företagen beklagar alltså i själva verket ingenting annat än att vi är lite tröga i huvudet.

När Aktuelltprogramledaren frågar Sofia Arkelsten om hon inte förstod "hur det skulle komma att uppfattas", är det alltså ingenting annat än att gå med öppna armar rakt i famnen på Moderaternas kommunikationsavdelning. Det är ju den frågan de vill ha! Inget är ju lättare än att be om ursäkt för hur något "uppfattades".

Man tar sig särskilt för pannan i den här affären, eftersom det finns ovedersägliga bevis för att Arkelsten lydigt uppfyllt sin del av avtalet och talat väl om Shell. Inte bara i riksdagen, utan framför allt - och särskilt skamlöst - på sin blogg, som Alliansfritt Sverige visat.

För politiska rörelser som ägnar sig åt skandaler och rackartyg är alltså metajournalistiken underbar. Det är en annan sak när man ska kommunicera ett ärligt politiskt budskap offensivt. Hur får man genomslag i en valrörelse som handlar om valrörelsen? Det är en av frågorna som jag tänker fundera på till 2014.

10 punkter för ett bättre (V)

En "genomgripande strategi" som sträcker sig längre än till nästa val, önskar sig partistyrelsen av Vänsterpartiets nytillsatta framtidskommission. Kul med ett förutsättningslöst grepp, och klokt att partistyrelsen och de centrala funktionärerna släpper ifrån sig kontrollen över det inledande idéflödet (alla kommissionens ledamöter är outsiders, vad jag vet).

Jag nappar förstås på inbjudan att delta med synpunkter och har knåpat ihop mina 10 viktigaste förnyelsepunkter för partiet. Uppdraget till kommissionen verkar ganska brett, så punkterna spänner över både politik, intern kultur, vägval och kommunikation.


1. Utveckla systemkritiken
Finanskrisen 2008-2009 skadade den verkliga ekonomin svårare än på 60 år, i alla fall i tillväxttermer. Kritiken mot spekulation och kortsiktighet var hård, även från liberala ekonomer och finansanalytiker. Många svenskar drabbades av varsel och uppsägningar. Från Vänsterpartiets sida hördes inte mycket: jag minns ett seminarium, efter ganska lång tids väntan. Det var säkert ett bra seminarium, men jag förväntar mig mer av ett parti som inte får jättemånga gratistillfällen att lufta sin systemkritik i ett läge då alla håller med. Fältet var ju fritt att gå ut och plocka antikapitalistiska poänger!

Jag menar inte att man vid minsta konjunktursvacka måste spruta ut broschyrer om kapitalismens nära förestående kollaps, som på Sven Linderots tid, men nog hade parti- och riksdagskansli kunnat placera lite fler vänsterpartister i lite fler TV-soffor och producerat åtminstone någon offensiv kampanj? (Av "vad var det vi sa"-karaktär förstås. Men att ha öppet mål verkar vara en obekväm situation för många vänsterpartister.)

Ibland missar Vänsterpartiet systemkritiken eftersom vi istället väljer kortsiktig "politisk" kritik. Istället för att skylla krisen på kapitalismen, pratar vi om alliansregeringens ansvar. Bra för att vinna nästa val kanske - dåligt på sikt för en systemkritisk vänster. Istället för att prata om hur företagen sliter ut våra kroppar i produktionen, pratar vi som om det var Christina Husmark Pehrsson och Försäkringskassan som låg bakom allt sjukskrivningselände. Och så vidare. Här borde det gå att hitta en bättre balans. Det är ju trots allt systemkritiken som definierar oss som parti.

2. Skapa en snabbare organisation
När en sådan omvälvande sak som finanskrisen inträffar, visar Vänsterpartiet upp en av sina största svagheter: partiet klarar inte av att lägga undan det man håller på med och snabbt komma upp på banan i en helt annan fråga. Kanske är kanslierna (och distrikten för den delen) alltför verksamhetsplansbundna. Kanske vågar man inte prioritera bort löpande arbete. Jag saknar en känsla för politisk force majeure i partiet: i händelse av finanskris måste vi kunna ställa in sedan länge planerade konferenser och bordlägga pågående programarbeten, och istället gripa tag i ett opinionsbildningsläge innan det har försvunnit.

Ska man verkligen ha den flexibiliteten, kräver det att partikansliet i huvudsak består av kommunikatörer (eller projektledare) som kan skapa politisk aktivitet utifrån en föränderlig politisk dagordning, istället för handläggare inom förutbestämda politikområden. Djupa fackkunskaper kan man rimligen hämta på andra håll, anpassat efter tillfället.

En sådan flexibel organisation betyder inte att man enbart måste bedriva någon slags dag-för-dag-reaktiv "kommentarpolitik". Även kommunikatörer/projektledare kan förstås driva längre profilprojekt där man sätter medlemmar ute i distrikten i arbete. Poängen är att man ska vara proffs på att organisera och kommunicera - inte kunna mest om sitt ämne.

Vänsterpartiet sätter helt enkelt inte den politiska dagordningen, åtminstone inte fler än typ 2 av 365 dagar om året. Då måste partiet också ha en organisation som är anpassligare och flexiblare.

3. Våga jobba länge med de rätta frågorna
Jag vet att V-ledningen redan är medveten om den katastrofala nedgången de senaste valen när det gäller hur många väljare som kan ange minst en profilfråga för Vänsterpartiet (i SCB:s mätningar). Vad vi vill blir alltmer luddigt för folk. Vi måste hitta frågor som vi vill bli förknippade med och som säger något om oss som socialistiskt parti. Det måste vara frågor som vi inte tror att något annat parti kan ta över, de måste vara hyggligt konkreta ("skolbiblioteken" snarare än "välfärden") och vi måste våga arbeta länge med dem för att nöta in dem i folks medvetande. Profilfrågor kan förresten lika gärna vara ett samhällsproblem som man lyfter - det är faktiskt inte alltid nödvändigt att ha alla smarta lösningar så länge folk känner att "just det, precis det där är jävligt irriterande".

Den långa striden mot matmomsen, som många förknippade VPK med och som kulminerade i en berömd uppgörelse med Olof Palme 1982, inleddes redan 1969 med ett initiativ från Bohusdistriktet. Vilken blir 2010-talets matmomsfråga; en fråga som vi vågar driva i 13 år eftersom vi vet att vi får folk med oss, som definierar oss som parti och som vi kan vinna bara vi är tillräckligt ihärdiga?

De långa kampanjerna hinner också få en egen dynamik, till skillnad från de som bara pågår ett halvår. En del av partiverksamheten blir rutin, i alla positiva bemärkelser. Frågan "jaha, vad ska vi hitta på nu då?" behöver aldrig ställas på medlemsmötena. Nya sympatisörer kan dras till en kampanj fastän de inte är redo att omfamna partiet som sådant. Medlemmarna växer genom ny, djup kunskap som byggs på över tid. Delmål mellan idag och socialismen upprättas och uppnås - partiet gör någonting som faktiskt ändrar på verkligheten, på riktigt.

Jag tror att Vänsterpartiet oftare tänker att man ska "lyfta" frågor, "höras mer" i frågor och så vidare, än att man faktiskt ska ändra på någonting. FNL-gruppernas mål var inte att typ "komma ut i Vietnamfrågan", utan att stoppa Vietnamkriget. Matmomskampanjen var inte enbart ett verktyg för att profilera VPK som arbetarfamiljernas bästa vän, utan hade faktiskt också som mål att ta bort matmomsen. Idag ställer vi upp alldeles för många paroller som vi inte har en tanke på att förverkliga. I alla politiska initiativ borde vi alltid lägga tankemöda på att fundera på hur vi faktiskt skulle kunna få igenom vår linje. Vänstern måste börja vinna, mycket oftare.

4. Sluta överskatta partiet
Vänsterpartiet måste vara världens mest självöverskattande parti. Framför allt tenderar många att överföra en gammal vänstersocialistisk idealbild på partiet: ser partiet som det borde vara snarare än hur det är. Vänsterpartiet har ingen vidare LO-förankring, det är ingen massrörelse, det har inte nära och varma kontakter med andra folkrörelser, det är ingen effektiv uppifrån och ner-organisation där den högre nivån kan förutsätta aktivitet från den lägre. Ändå agerar till exempel partiledningen ofta utifrån vad man kan förvänta sig ska fungera, snarare än att med öppna ögon kolla vad distrikt och partiföreningar faktiskt har kapacitet att åstadkomma.

Konsekvensen på kort sikt blir att turnéer och kampanjer är briljant utformade ända fram till genomförandefasen på lokal nivå.

Konsekvensen på lång sikt i en organisation där alla överskattar varandra blir att inga mål någonsin uppnås, än mindre överträffas. Det är demoraliserande.

Partiledningen talar till exempel med jämna mellanrum om att partiet ska bjuda in sig till och föra samtal med folkrörelser, fackföreningar, hyresgäströrelsen mm. Jag har aldrig sett någon sammanställning av hur många sådana samtal som hållits och hur de har förlöpt. Min gissning är att kapaciteten på lokal nivå att ha sådana kontakter är låg - och att partiledningens tal, hur vänstersocialistiskt korrekt det än är med sådana kontakter, bara leder till dåliga samveten. (Om sådana kontakter bedöms vara viktiga, börja då med att kolla med den lokala nivån vad de skulle behöva för att kunna genomföra dem.)

Att faktiskt se organisationen för vad den är handlar också om att tillvarata våra faktiska styrkor istället för att sörja våra svagheter. Nej, vi har ingen bra LO-förankring, varken bland medlemmar eller väljare. Men det måste ju betyda att det kryllar av TCO- och SACO-folk i våra led och bland våra väljare! (Vilket det gör.) Vad intressant! Hur kan vi utnyttja det? Vad ger det oss för möjligheter?

5. Sätt mål som ger medlemmarna chansen att vinna
Man är med i ett parti för att förändra. Alla verksamheter på alla nivåer måste ha mätbara mål som faktiskt är möjliga att nå, vare sig det handlar om hur många flygblad som ska delas ut eller om man ska satsa på att rädda en eller tio ungdomsgårdar från nedläggning. Vänsterpartister är notoriska när det gäller att sätta skyhöga mål, jobba stenhårt och ambitiöst för att nå dem, men inte nå ända fram. Fråga en vänsterpartist om man ska rädda en eller tio fritidsgårdar, och han kommer att se det som ett stort svek mot de nio som man prioriterar bort. En sann vänsterpartist försöker lösa alla problem, och är följaktligen alltid besviken.

I valrörelsen var det en av våra riksdagskandidater som kommenterade en fantastisk opinionssiffra (typ 7,5 procent) ungefär så här: "Bra - men nu satsar vi ännu högre!" Det kändes som en typsituation: inte ens när vi rimligen ligger högt över alla förväntningar får vi vara glada för att vi överträffat oss själva. Istället höjs målet, som en hägring vi aldrig når fram till.

Read my lips: Det är inte häftigt att sätta höga mål. Det är häftigt att nå mål. Eftersom det är viktigt för ett parti att vinna.

Man måste också notera att man vunnit. Många skulle inte se en seger om den hoppade upp och nöp dem i näsan. Lär av Vänsterpartiet Trollhättan: SAAB-överlevnaden en seger för regeringen? Hell no. (Jag skriver mer om vänsterns underutvecklade sätt att hantera segrar här.)

6. Inventera talangerna
Vänsterpartiet kryllar av människor med användbar kunskap. Vi är hyggliga på att efterlysa snickare när det ska sättas upp valstugor, men var är referensgruppen av socionomer till socialutskottet? Var är listorna på grafiska designers som partikansliet kan ringa för att få feedback på utformningen av nytt material? Hur använder vi partiets medlemmar som är journalister, tecknare, statistiker, internationella ekonomer, lärare, webbdesigners? Jag misstänker att svaret är: alldeles för lite, eftersom vi frågar alldeles för sällan vad folk sysslar med och hur de kan ställa sina kunskaper i partiets tjänst.

Idén att partiet borde studera mer framstår som lite märklig när partiet inte tar vara på de studier medlemmarna redan ägnat sig åt.

Att utgå från partiets medlemmar i ett utifrån-och-in-tänkande handlar också om att vårda våra stjärnor. Hur kan partiet tillåta att en sådan lysande skribent, debattör och analytiker som Ali Esbati sitter i Norge och slösar bort sin tid? (För tillfället bortser vi från vad Ali Esbati själv vill: ur Vänsterpartiets perspektiv är varje minut han inte tillbringar på något av våra centrala kanslier eller i riksdagens talarstol en tragisk förlust.) Locka, pocka, skapa en ny tjänst, mixtra med en gammal, betala honom via Cajmanöarna, vad som helst - bara se till att knyta upp honom i partiarbete. Det tillhör inte heller vänstersocialistisk tradition, jag vet, men det spelar ingen roll: ett 5,6-procentsparti som inte anpassar sig till sina talanger har för mycket stolthet för sitt eget bästa.

7. Gör upp med seminariekulturen
Statsvetaren Katarina Barrling karaktäriserade för några år sedan Vänsterpartiet som "seminariepartiet". Allting diskuteras och ifrågasätts. Respekten för kunskap är stor, liksom rationalitetstron. Förnuftet och det goda argumentet bör segra - den som använder stora känslor eller buffliga härskartekniker ligger illa till.

Det låter bra, men den här kulturen är en hämsko i mycket av det politiska arbetet. En dålig sida är till exempel den utbredda uppfattningen att man bör driva alla frågor där man har rätt. Man ser bara sina goda argument, inte om det är taktiskt riktigt att driva frågan, om man har någon chans att vinna, om det är en viktig fråga, hur människor skulle uppfatta oss o s v. Att ha rätt är bara början - politik handlar lika mycket om att välja rätt tillfälle för rätt frågor med rätt argument mot rätt publik. Och när man väl bestämmer sig för att gå ut i en fråga handlar det om att få folk att känna, inte att begripa. (Politiska val görs med ryggraden, med nä nu jävlar-nerven och det är fan inte rätt att-cellerna. Men sättet som vänsterfolk generellt tar sig an opinionsbildning gör att man ibland tänker sig att de föreställer sig väljaren sittandes framför sin radioapparat med penna och papper med spetsade öron, beredda att fylla i en plus- och en minuskolumn med argumenten i varje sakfråga.)

Antagandet att människor tar in politik med hjärnan har för V ofta lett till överarbete med att mejsla ut och formulera den egna linjen, och underarbete med att kommunicera ut den. Det har lett till ett fokus på vad som är klokt framför vad som är populärt - till den milda grad att det som är populärt redan från början förmodas vara oklokt. Outsiderrollen som en del vänsterpartister tar på sig passar dessutom illa med att stå för extremt populära förslag.

(Jag vet inget parti som är så dåligt på att drämma opinionsundersökningar i huvudet på motståndare. Kan alla, snälla, försöka glömma sina lektioner i argumentationsanalys från gymnasiet? Det är ett bra argument att alla andra tycker som vi.)

Seminariekulturen leder också till ett alldeles för snällt och välkammat parti som försöker leva politik i Habermas anda (det förnuftiga samtalet och allt det där). När högern gör bort sig är det sällan Vänsterpartiet som strör salt i såren med fräcka och elaka utspel. När rödgröna överenskommelser ska försvaras är det alltid Vänsterpartiet som är till dumhet lojala medan MP och S glatt berättar vad de egentligen hade gjort om de fått bestämma själva.

Det blir helt enkelt ofta rätt och riktigt. Tyvärr handlar politik inte om rätt och riktigt.

8. Hitta en vänsterpartilinje som fungerar även när S är vänster
Jag har skrivit tidigare att stödet för V i historien för det mesta bara varit en mekanisk spegling av hur Socialdemokraterna positionerat sig. När S gjort högersvängar har det varit lockande för V att kliva in och fylla tomrummet, bara för att några år senare bli irrelevanta när S åter svängt vänster.

Lösningen på den dystra verklighetsbeskrivningen är att våga avstå från de kortsiktiga vinsterna som S-kritiker och istället hitta en helt egen linje, som är unikt vänsterpartistisk. Med andra ord en linje som S inte vill ta över ens när de är "vänster".

Det säger sig självt att det måste handlar om systemkritik och antikapitalism. Utan det har vänsterpartiet heller inget särskilt existensberättigande. Allt annat kan andra partier göra lika bra, från starkare plattformar och med mer resurser.

Att uppgradera systemkritiken har ingenting att göra med att prata mer "utopier" eller att skriva häftigare slagord på plakat. Systemkritiken måste finnas i dagspolitiken, i den tålmodiga opinionsbildningen, som en bisats i kommentarerna om annat.

9. Formulera vår "berättelse"
Den socialistiska profilen måste ingå i en större berättelse om vänsterpartiets syn på dåtid, nutid och framtid - en berättelse som kan vara riktningsgivande för de nästa 10 åren, och som svarar på fundamentala frågor om vad som är problemet och vem det är synd om. Jag tänker på 1800-talet, då de socialistiska pionjärerna beskrev socialismen som den sanna kristendomen - inte för att de var religiösa, utan för att de förstod att koppla den nya läran till något begripligt och folkligt, för att avdramatisera och försänka socialismen i svensk jord. Hur ser det kommunikationstricket ut idag?

Den unga socialdemokratin idealiserade Engelbrekts medeltida uppror mot överheten för att visa hur naturligt det var för den enkla svenska bonden eller arbetaren att rösta på SAP - man bara fullföljde sitt nedärvda uppror mot makten. Hur bäddar vi idag in radikala budskap i kulturen och historien för att göra dem lättare att ta till sig?

Precis som när det gäller ett par tidigare punkter, handlar det om att hitta en röd tråd att binda ihop kommunikationen kring. Vilken ingång har vi till exempel i beskrivningen av vår antikapitalism? Är det det mer abstrakta "full demokrati"? Är det fördelningspolitiskt? Är det det formella ägandet? Börjar vi i individens makt? Eller är det bättre att prata om livschanser och möjligheter?

Partiprogrammet ger alla möjligheterna. Här måste partiets kommunikatörer få ta ledningen och makten.

En "berättelse" handlar om att våldföra sig på verkligheten i så måtto att man formulerar den verklighetsbeskrivning som vinner val åt partiet om man lyckas etablera den. Men verklighetsbeskrivningen handlar inte bara om att fånga nutiden på ett sätt som man kan få folk att känna igen, utan också om att ge partiet en konsekvent historia och en omistlig roll i nutidens skeenden. Vad har vi alltid behövts för? Vad behövs vi för idag?

En "berättelse" bildar en grund som all annan kommunikation tryggt kan byggas på. Moderaterna har alltid varit bäst i klassen på det där: när de fått 3 sekunder extra i ett teveinslag har de aldrig tvekat om vad de ska säga - "lägre skatter" (till och med Bo Lundgren) eller "fler i jobb" (från och med Reinfeldt). Vänsterpartister säger lite vad som helst, beroende på vem det är och dagens humör. Charmigt, men inte så effektivt.

10. Glöm inte majoriteterna
Sverige har, vid sidan av några hundra tusen långtidsarbetslösa och sjukskrivna, 4,6 miljoner sysselsatta - majoriteten i privata sektorn. I årets valrörelse tävlade Mona Sahlin och Lars Ohly om att osynliggöra dem. När Vänsterpartiets retorik är som sämst låter det verkligen som om vi bara är ett parti för de sjukaste, svagaste, hemlösaste, gymnasieavhoppade, före detta offentliganställda socialbidragstagarna. Märkligt nog: vårt partiprogram talar väl snarare om gemensamma intressen hos en stor majoritet av svenska löntagare? Vi har väl en samhällssyn som säger att en pappersbruksarbetare med trygg anställning och 30 000 kr i månadslön i allt väsentligt delar samma bekymmer med kapitalismen som den sjuke, svage, hemlöse gymnasieavhoppade socialbidragstagaren? Det finns någonting i Göran Hägglunds retorik kring den skötsamme arbetaren som både är sympatiskt och vägvinnande.

Är inte ett av våra misstag att kopiera högerns snedtänk kring "utanförskapet"? Vi tar ställning för de arbetslösa - problemet är bara att "de arbetslösa" inte finns som en permanent grupp. Folk går mellan jobb och arbetslöshet under kortare och längre perioder. Gissa vad de vill identifiera sig mest med? Att Moderaterna är starkare än Vänsterpartiet i gruppen arbetslösa (enligt SVT Valu) beror inte på att folk är självplågare, utan på att de flesta i den gruppen nyss hade ett jobb och en yrkesstolthet som de identifierar sig starkare med än den nya rollen som "bidragstagare". På liknande sätt lyckas nog kommunikation som adresserar folk som har det kärvt sämre än man kan förvänta sig just på grund av att man inte gärna vill se sig som en del av den gruppen.

Vänsterpartiet kryddar alltid sina program med rätt perifera ställningstaganden. Jag lägger ingen värdering i det - bara att de ligger långt från genomsnittssvenskens uppfattning. Det är queer och ett tredje kön och inga betyg och graffiti och plankning på tunnelbanan är typ okej och man ska varken åka bil eller flyga. Hedervärda ställningstaganden - men vi måste begripa att de kräver ett urstarkt grundbudskap om trygghet och jämlikhet för svenska löntagare för att inte ta över när Vänsterpartiet ska bedömas som politiskt alternativ. Borgerliga partier och press kommer alltid att göra sitt bästa för att förknippa oss med våra perifera frågor. Snarare än att börja stympa oss idémässigt måste vi stärka grundbudskapet för att få folk att överse med annat. Vänsterpartiet är det bästa valet också för en vit, kärnfrisk medelålders man i privat sektor. Får han verkligen det intrycket när han lyssnar på oss?

Jobb, jobb, jobb

Känslan när SVT snart tröskat igenom alla sina partiledarutfrågningar är att de lider av ett systemfel: (S) och (M) får tunga frågor om ekonomi och jobb - småpartierna får småfrågor. Trots att de senare självklart har lika tunga program om samma tunga frågor. Lars Ohly brinner knappast för att diskutera fotboll, amning, vapenexport eller fastighetsskatt.

Man får acceptera en del status quo-skapande i medierna - typ att statsministern och ledaren för det största oppositionspartiet möts i en del debatter. Men det är inte seriöst att inte diskutera de viktigaste samhällsfrågorna också med de minsta partierna.

Kanske kunde till exempel Ohly påpekat detta i SVT:s utfrågning, typ:

-Ni tycker inte att Sverige ska exportera vapen, varför inte det?

-Det är en liten fråga i det här valet jämfört med att vi har 400 000 arbetslösa, men nej, vi tycker ---

På samma sätt borde för övrigt de rödgröna svara på alla frågor som handlar om annat än arbetslösheten under de dagar som återstår till valet. "Att sätta fler människor i jobb" är ju alliansens svar på all kritik mot alliansens fyra år vid makten - och det verkar vara ett svar som många köper. Det betyder också att alliansens hela trovärdighet står och faller med jobbfrågan: om de har misslyckats där - ja, då faller ju argumentet för att skära i försäkringar och toksänka skatter ihop som en trött sufflé.

Den som vill få en aha-upplevelse av hur viktigt det är för alliansen att slippa få en diskussion om arbetslösheten kan titta på utfrågningen av Reinfeldt i SVT Play. (Som jag skrev om här.)

Jag tycker att de rödgröna gör tre fel i jobbfrågan:

1. De pratar för mycket om framtidens jobb och för lite om nutidens arbetslöshet. En sådan debatt kan bara gynna de som har misslyckats kapitalt de senaste fyra åren.

2. Framtidens jobb kopplas för lite till förslagen i de rödgröna programmen - istället blir det en förtroendetävling med alliansen om vem som tar jobbfrågan på störst allvar. Let's face it: "De nya moderaterna" är världsmästare i snack. De rödgröna kan inte vinna jobbfrågan på munväder. Jag tror att största möjligheten finns i att berätta exakt hur jobben ska komma - 5 000 utan jobb ska lägga tågspår, 10 000 utan jobb ska bygga lägenheter, 1 000 utan jobb ska laga skolmat - och därmed också skapa bilden av att alliansen står för snack, vi står för verkstad.

3. Miljöpartiet tillåts flyta ovanpå jobbdebatten. Förslaget om sänkt restaurangmoms presenterar de gröna t ex som en åtgärd för att få "tjänsteföretagandet" att växa.

Ett kampanjinslag som det att ställa frågor till motståndaren som man "kräver svar" på innan valet är klassiskt, men det blir poänglöst både från de rödgrönas och alliansens sida i år. Ställer man 18 respektive 14 frågor blir det ungefär samma sak som att skriva en debattartikel. Det ska vara en eller två frågor som man kan göra kända och som man kan upprepa under lång tid och i många sammanhang. Att stå i slutdebatten och gråta över att alliansen inte har svarat på "våra 18 frågor" imponerar inte på någon. Att däremot för 3 000:e gången fråga Reinfeldt hur många fler som är arbetslösa idag jämfört med när han tog över - en fråga som TV-publiken faktiskt kan minna sig ha hört tidigare men inte fått något svar på - det vore rätt. Socialdemokraterna hade en bra sådan här kampanj när det gällde att få svar om Reinfeldts inställning till Sverigedemokraterna: genom att envist upprepa samma fråga gjorde de statsministern riktigt irriterad och gav väljarna (tror jag) en känsla av att han faktiskt inte ville säga riktigt som det var. En fråga om arbetslösheten borde ha varit - kanske hinner bli? - valrörelsens ständigt återkommande "fråga" från de rödgröna.

Grilla pengar inte folkligt

Bränna upp 100 000 kr för att uppmärksamma ett politiskt budskap? Rätt eller fel, har folk frågat sig. Men det är lika intressant att fråga sig om det är effektiv politisk PR eller inte.

Enda sättet att avgöra om aktionen var bra eller dålig för Feministiskt initiativ är förstås genom att fråga väljarna (nej, inte genom att räkna upp hur många internationella medier som rapporterade - så länge inte Feministiskt initiativs syfte var att skaffa exportmarknader). Innan det finns ett sådant svar från väljarna kan vi bara gissa. Min gissning är att den knappast gav något positivt netto - det vill säga ganska dåligt använda 100 000.

Aktionen ville uppmärksamma lönegapet mellan män och kvinnor. Men 93 procent av svenskarna känner redan till och tycker att det är viktigt eller mycket viktigt att minska det gapet, enligt Novus från i mars i år. (Naturligtvis delvis tack vare långvarigt och ihärdigt opinionsarbete från Gudrun Schyman och andra feminister.)

Det var alltså länge sedan det fanns ett behov av att upplysa om hur verkligheten ser ut, eller ens vinna sympatier för att det krävs en ändring. Vad det gäller är snarare att samla stöd för de egna metoderna för att nå målet. Där är oenigheten stor. Gudrun skulle ha grillat en attraktiv lösning, inte ett välkänt problem.

En bra politisk aktion måste internalisera budskapet i aktionen. När en ukrainsk parlamentskandidat för ett tag sedan drev en levande fårhjord genom centrala Kiev som en del av sin kampanj, väckte det uppmärksamhet i sig, men det var också en bild av hur han som oberoende kandidat skulle komma in och jaga den inkompetenta, bräkande flock som styrde landet. Gudrun Schymans aktion uppnådde bara chockverkan - det var egentligen fullständigt egalt om hon eldade pengar eller klädde av sig naken - inte någon smart, fyndig bild av det egna budskapet.

Bilden hon skapade genom att bränna upp den summa som män ligger före kvinnor väcker istället förvirring: ska gapet minskas enbart genom att män går ner i lön tills de kommer ner till kvinnors nivå? Är det så att säga försprånget, snarare än eftersläpningen, som är problemet?

I så fall ska nog Feministiskt initiativ fundera ett varv till. Mäns löneförsprång är mer komplicerat än att manliga arbetsgivare sitter och delar med sig broderligt till sina manliga arbetstagare, skrockande åt att de lyckats hålla kvinnorna utanför. Tvärtom är den stora majoriteten mäns löner hårt arbetade för, och frampressade i tuffa fackliga förhandlingar. Mäns inkomstförsprång finns inte bara i lätt föraktade direktörskretsar, utan också bland vanliga löntagare. Vill Feministiskt initiativ fullständigt distansera sig från den fackliga rörelsen - inklusive dess jämställdhetsivrare - ska de fortsätta betrakta svenska män som överbetalda. Klokare vore att betrakta kvinnor som underbetalda.

Förutom detta diffusa bildspråk finns det två andra stora problem med aktionen:

1) För de allra flesta svenskar är det svårt att få mer än några enstaka hundralappar över i slutet av månaden. En tredjedel av alla vuxna svenskar har inga reserver alls. Vem som helst som ens tänker tanken att futta eld på pengar måste för den gruppen framstå som tillhörande en utomjordisk ras.

2) Underskatta inte svenska väljare: de tar sitt röstande seriöst och röstar på riktiga partier. Jonglering med dvärgar och eldning med pengar är roligt om det ska invigas ett nytt Galne Gunnar, men om ett politiskt parti använder samma metoder riskerar det att avfärdas som desperat och larvigt. Feministiskt initiativ behöver inte använda ett mognare tonläge så länge de bara vill marknadsföra en idé, en utomparlamentarisk grupp, en fråga; men nu pratar vi ju faktiskt om ett parti som söker riksdagsmandat.

Genom hela aktionen anar man att Feministiskt initiativ tror att det räcker att samla rösterna från alla landets performanceartister och genusvetare (inget ont om dem, jag lovar) för att vinna valet. I själva verket måste man vinna en besvärande stor del vanligt folk i vanliga yrken i vanliga små städer. Så länge Gudrun Schyman bedrev sitt feministiska arbete inom Vänsterpartiet fick hon automatisk löntagarcred och trovärdighet i sociala frågor som gjorde feminismen trovärdig. Med feminismen som "enfrågefråga" - och utan den där löntagarcredden - lyckas hon mycket sämre.

Jo, man ska leva som man lär

Efter Aftonbladets avslöjande att framträdande sossar gjort RUT-avdrag blev den vanligaste vänsterreaktionen att det inte var så mycket att fästa sig vid. Lagen är lika för alla, sa Mona Sahlin och flankerades av bloggare som Ali Esbati (här). Reaktionen förklaras väl av att det är valår, för när Göran Persson avslöjades ha gjort städavdrag 2008 blev den interna kritiken hårdare. Jag blir ändå förvånad över hur hårt många bundit sig vid ett principiellt försvar för förtroendevaldas rätt att inte leva som de lär.

För i princip är s-topparnas avdrag ett problem. Leva som man lär-attacker kan skjuta rejält bredvid målet (som när det handlar om handväskor), men är relevant om det handlar om att aktivt använda ett avdrag som man i princip använt klasskampsretorik emot. Det handlar naturligtvis inte om att varenda s-medlem måste krångla till sitt vardagsliv för att leva det i enlighet med skuggbudgeten: det handlar om att just ledande (S)-företrädare inte ska utnyttja en borgerlig reform som partiet gjort rätt högprofilerat motstånd emot. (Innan 1 juli 2009 krävde avdraget en aktiv ansökan.)

Att formalisera över att sossar och moderater är lika inför lagen är ganska poänglöst. Politisk debatt och opinionsbildning har mycket lite med formalism att göra. Som Bengt Silfverstrand lite trött påpekar: "luttrade politiker med fingertoppskänslan någorlunda i behåll borde ju inse vilka signaler detta sänder ut". (Därmed inte sagt att formalism är ett dåligt försvar om man sysslar med skadekontroll på S-kansliet. Eller så hade man kunnat ta Claes Krantz förslag till hantering: de som utnyttjar avdraget deklarerar snabbt att de tycker att det är bra, men understryker att partiet tycker annorlunda.)

Socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker kommer alltid att ha högre krav på hur de lever, eftersom hyckleri är ett evigt favorittema i massmedia - och bara vänstern kan ju hyckla. De som har en moral som går ut på att fräsa på och skita i allt (högern) kan inte hyckla, och slipper nagelfaras i kvällspressen. Man kan invända att andra slag av granskning av de folkvalda borde få mer utrymme (t ex hur man gynnar egna ekonomiska intressen - en öm punkt för högern), men man kan knappast vara missnöjd med att arbetarrörelsen döms efter andra, strängare måttstockar. Det är ju bara en spegel av att folk har koll på socialistiska idéer och förväntar sig att de tillämpas även i sinnevärlden: Om man är socialist betalar man skatt och gör rätt för sig. Om man är socialist är man med i facket. Om man är socialist försvarar man gemensamma, solidariska lösningar mot privata.

Man kan sucka och tycka att även förtroendevalda har rätt att vara svin efter kl 17. Eller så kan man tacka för förtroendet och försöka leva upp till det.

(Ibland invänder någon att socialism bara är en produktionssätt. Men även produktionssätt - särskilt sådana som är utopiska i dagsläget - behöver trovärdiga förespråkare. Socialismen är dessutom ett produktionssätt med moral.)

Om man verkligen följer "allt som är lagligt är OK"-resonemanget skulle det alltså vara grönt ljus för förtroendevalda inom (S) och (V) att ta initiativ till bostadsrättsombildningar, tjäna pengar på spekulation eller utnyttja privata alternativ när det finns likvärdiga offentliga. Det vore taktiskt vansinne att tillämpa en sådan låt gå-attityd inom de röda partierna, och principiellt orätt. Den springande punkten måste här vara om man aktivt och medvetet tar ett initiativ som går på tvärs mot partiets politik - som i fallet med RUT-avdragen innan 1 juli 2009 eller som när Gudrun Schyman slarvade ihop ogiltiga avdrag för att slippa betala skatt. Att hamna i dåliga situationer utan att ha valt det själv - där motsatsen skulle ha krävt en orimlig ansträngning - är förlåtligt, eftersom väljarna också uppfattar en sådan skillnad. Och det finns heller ingen anledning att backa en millimeter från partiledares rätt att köpa vilka handväskor hon vill: problemet är möjligen en alltför hög lön - inte att Mona ägnade sig åt kvinnlig, överklassmärkt konsumtion istället för manlig, arbetarklassmärkt konsumtion; ett nytt jaktgevär eller en ny husvagn skulle aldrig hamnat i skottgluggen på samma sätt.

Måste man leva som man lär? Svar: Ja, förtroendevalda får inte agera tvärtemot sina idéers bärande principer, om de lätt kan välja något annat.

Twittra mindre, affischera mer

Den klassiska valaffischen står sig i konkurrensen med bloggar och Twitter, enligt docenten i journalistisk Bengt Johansson i den här debattartikeln i Expressen. Jag är helt övertygad om att han har rätt (han kunde ha tagit den schweiziska minaretförbudsaffischen som aktuellt exempel på sprängkraften hos ett uppklistrat papper). Jag är också övertygad om att han inte helt och hållet slår in öppna dörrar: det finns gott om naivitet vad gäller de sociala mediernas räckvidd. Facebook/Twitter-vurmen underblåses också av PR-byråer och mediestrateger som i rent egenintresse tycker att det är roligt att jobba med nya verktyg - alternativt har lättare att fakturera för något som många över 40 tycker är svårt att förstå sig på.

De sistnämnda dinosaurierna kan dock trösta sig med att de inte är ensamma: sist jag kollade var det inte fler än 1/5 av svenskarna över 40 år som har ett Facebookkonto. Mycket färre lär dessutom använda det aktivt. Twitter är som bekant ett ännu mer marginellt fenomen, senast visat i den här analysen ("Twitter mest en snackis") som presenterades idag.

Det finns problem med Facebook även om man (som man ska) plockar ut just de budskap som passar mediet till just de grupper som använder mediet. Ett av de mest bekymmersamma är att allt informationsutbyte cirklar runt i ganska isolerade kretsar: vänner sprider lätt länkar och åsikter till vänner, men det sipprar in rätt lite utifrån. Det finns inget torg, inget forum som gör att informationen "tar fart" och sprids från nätverket av vänsterpartister (t ex) till nätverket av slöjdlärare i norra Sverige (t ex).

Johanssons valaffisch-tes kändes klockren för egen del under EU-parlamentsvalet förra året, då jag - för en gångs skull - inte följde valrörelsen särskilt aktivt: en vanlig dag åt jag frukost, tog tunnelbanan till Kungsholmen, jobbade i åtta timmar, åkte hem, handlade, åt middag, tittade på Sportnytt, gick och la mig. Och det var fascinerande hur lite valrörelsen märktes! Det enda "medieformatet" som inte gick att undvika var just - valaffischerna i tunnelbanan. Plus någon enstaka flygbladsutdelning, också i tunnelbanan. Jag inbillar mig att jag inte levde på något unikt sätt, om man jämför med alla 7 miljoner-or-so andra väljare. Hur många söker egentligen aktivt information och hur många måste man tvinga på sitt budskap? Affischer är det enda tvingande mediet som når alla som någon gång lämnar sin bostad. (Högtalarbil, någon?)

Slutsats: använd möjligen Facebook/Twitter för utvalda punktinsatser, men ha inga höga förhoppningar om att valet 2010 vinns där (men det kan självklart vara annorlunda 2014). Det enda riktigt starka argumentet för en hög vänsternärvaro i sociala medier redan i år är faktiskt att etablerade massmedia ger en total oproportionerlig uppmärksamhet åt vad som händer där. Det ynkligaste Facebookupprop kan synas på bästa nyhetsplats - och nyheter tittar/läser ganska många, trots allt. Vi får också anta att de stora massmedierna kommer att uppmärksamma hur "duktiga" partierna är på sociala medier. Där finns det såklart ett självändamål för vänsterpartiet att inte verka omoderna. Men utforma då satsningarna utifrån analysen att det är just en hype, och ingenting som är mogen att ersätta den gamla hederliga valaffischen.

Läcktid

Det är lika genialt som självklart: regeringens PR-strategi att släppa information om innehållet i höstbudgeten en bit i taget. Allt blir nyheter. Ingenting kommer att vara okänt eller överraskande när Borg går med nådiga luntan den 21 september. Proffsigt PR-arbete och dessutom bra på andra sätt: om man tycker att politik är viktigt och att politik bör uppmärksammas och debatteras så är det såklart rimligt att varje politikområde kan få sin beskärda del av uppmärksamheten, istället för att försvinna i mängden i en jätteblobb en gång om året. Det är också bra för PR-arbetet att slippa svara ärligt på varför man gör som man gör: "För att ni ska skriva mer" är ett klart sämre svar än "Vi tycker att det är viktigt att politik diskuteras."

Så lika genialt och självklart som det nya presentationsupplägget framstår, lika obegripligt är det att det inte gjorts tidigare. Och då menar jag verkligen obegripligt i ordets rätta bemärkelse; att man faktiskt inte förstår. Så om man tidigare bara reserverat tid för korrekturläsning och tryckning efter förhandlingsdeadline, är det hög tid för de rödgröna att komma ihåg att lämna generöst tilltagen "läck"-tid när det är dags att presentera första budgeten vid den här tiden nästa år.

Jehovas vittnen - trevliga och normala

Jag har blivit mer positivt inställd till Jehovas vittnen det senaste halvåret. Det beror på att de förstärkt sin närvaro på Stockholms Central, försäljandes Vakttornet. Men det är inte nya tanter i huckle och skor med rak framkant som anslutit. Tvärtom: de är unga, de ser glada ut, de ser ut som folk gör mest och det är nästan nya ansikten varje vecka. Det verkar som det går bra för dem, när de är så många.

Om någon av dem sa något om sin syn på samhället skulle förstås sympatimätaren slå i botten igen, men den viktiga poängen för politisk PR är förstås att budskapet inte alltid har någon betydelse. 99 procent av alla som passerar Jehovasfolket på Centralen startar aldrig någon konversation med dem. 99 procent tycker bara att de ser trevliga ut. Och att det verkar som det går bra för dem, när de är så många.

Ibland räcker det att synas för att väcka sympati. Arbetarlistan och Moderaterna syntes i Kärrtorp innan EU-valet och väckte därmed vår sympati. De brydde sig om oss. De verkade aktiva och engagerade. (Och, nota bene: jag kommer ihåg de partier som var där som levande människor - vilka som affischerade har jag glömt för länge sedan.)

Alltså, arbetarrörelsen: ut och gör något. Vad spelar mindre roll. Plocka skräp på torget, öppna tombola, nattvandra. Bara det syns att ni finns.

Det finns förstås en viktig förutsättning för att det ska räcka att synas: genomsnittet av de som syns måste se normala ut. Normal är ett nyckelbegrepp. Och vi pratar inte bara ren och nykter här. Nej, vänstern - för att nu tala om de som måste lära sig det här - måste få ut normala människor som är normala på ett sätt som retar gallfeber på varje tänkande postkolonial doktorand: män och kvinnor i 43-årsåldern som har kläder från Brothers och Zara, som är lagom solbrända och har familj och inte tillhör någon minoritet överhuvudtaget. Alla ska inte vara så normala, men det vore bra om någon var det. Identifikation kräver normalitet. Det är ingen slump att kunder i reklamfilmer (som du ska identifiera dig med) ser ut som krockdockor i 20-50-årsåldern med midjekort jacka och sidbena.

Man behöver väl inte tillägga att det är särskilt viktigt att uppvisa normalitet för marginaliserade småpartier på yttersta vänsterkanten? (Ja, jag räknar in mitt eget.)

Om vänstern inte kommer tillrätta med sitt normalitetsunderskott så är det lika bra (eller bättre) att inte visa sig alls. När min mamma ser TV-bilder från protesterna mot regeringen den 15 september (arrangerade av Septemberalliansen) kommer hon att tänka så här:

"Det var mig ena märkligt klädda och arga ungdomar. Jaha, de är emot regeringen. Det verkar som det bara är märkligt klädda och arga ungdomar som är emot regeringen. Jag håller nog på regeringen ändå."

Självklart finns det fler sätt för vänstern att förstöra alla möjligheter till masstöd än bara sitt eget utseende - de snäva parollerna till exempel. Mamma igen:

"Det var mig ena märkligt klädda och arga ungdomar med plakat om socialism och revolution. Nog för att jag har sagt ett och annat om regeringen, men någon revolution vill jag inte veta av. Då får det nog vara regeringen för mig."

Nåja, det är en parentes. Poängen är att Septemberalliansen skulle vinna mycket bara på att köpa upp ett lager gamla barnvagnar och parkera bland demonstranterna på Sergels torg. Uppträdandets och utseendets primat. För vänstern är alldeles för ofta texten primat - vilket bland annat framgår av det sorgliga sätt som torgmöten fortfarande genomförs, där talet i mikrofonen får status av huvudsak. I realiteten är det förstås ytterst få som stannar och lyssnar koncentrerat. Alltså borde talet bara vara ett sätt att väcka uppmärksamhet (varför det också kan ersättas med musik). Det viktiga är hur allting ser ut, att åtminstone en starkt formulerad poäng går fram via banderoller och flygblad och att många aktivister som ser trevliga och normala ut minglar runt och pratar med förbipasserande som hejdats av oväsendet. Förhållandet kommunalpampar bakom mick-kommunikatörer i röda vänsterpartijackor får alltså aldrig understiga 1 till 10. Och det är de senare som är viktiga. En apa kan prata.