Gudrun analyserar

Sommaren innebär alltid en massa missade nyheter. Som den från SvD att Feministiskt initiativ tydligen ska ställa upp i Europaparlamentsvalet 2014.

Man får beundra kämpaglöden hos ett parti som stöds av 0,4 procent av befolkningen. Men, som de skriver på sin Wikipedia-sida, "trots relativt dåliga valresultat har partiet en stor mängd anhängare". Ja, valresultat får inte ses som ett tecken på människors politiska uppfattning. Det leder bara fel. Man har alltid fler anhängare än valresultatet visar. Moderaterna bör ha en fjorton-femton miljoner.

Men om man nu ändå ska haka upp sig på 0,4 procent har Gudrun Schyman en förklaring:

"Det låga opinionsstödet för Fi förklarar hon med att frågorna länge varit ”lågt rankade” av de etablerade politikerna."

Hm.

Vänta nu: om de andra partierna inte pratar om jämställdhet och feminism, så minskar utrymmet för ett feministiskt parti? Då måste Miljöpartiets framgångar bero på att miljöfrågan är extremt högt rankad av de etablerade politikerna?

Motivet till att starta Fi utgick väl från motsatt logik: det behövs - och finns plats för - ett feministiskt parti. Jag hörde aldrig tillägget: "Men alla andra partier måste hjälpa oss!"

Självklart är inte det monumentala misslyckandet bara Fi:s eget fel. De är duktiga på mycket - jag tycker till exempel att PR-stuntet att öppna ett alternativt "jämställdhetsdepartement" nu i höst är briljant. Det låga stödet beror till syvende och sist på att väljarna inte tycker att jämställdhet finns bland de viktigaste valfrågorna. Ett enfrågeparti måste inte bara ha sin fråga i toppen av den listan - det måste också finnas väljare som är extremt endimensionella i sitt röstande. En väljartyp som kanske inte finns. Fi har nog också underskattat hur mycket jämställdhetsfrågorna ändå lever hos de andra partierna. Det är mycket skrammel utåt om att frågan är stendöd. Frågan är om väljarna verkligen känner så. De hör ju vad de andra partierna säger.

Det stora strategiska misstaget var att försöka omfamna hela den politiska skalan, istället för att klart och tydligt profilera sig som ett vänsterparti. Genom att låta Gudrun Schymans bitterhet mot Vänsterpartiet få spelrum alienerade man de trognaste fansen, samtidigt som man försökte vinna något slags "mittenfeminister" genom att kritisera höger och vänster lika mycket. Problemet är bara att det inte finns så många mittenfeminister. De hade kunnat satsa på 4 procent, och fått det. Istället satsade de på 25 procent, och fick ingenting.

Trots allt har nog Feministiskt initiativ också överskattat Gudrun Schymans dragningskraft. Visst sa folk på 90-talet att de "röstade på Gudrun". Men det betyder inte att de skulle ha röstat på Gudrun utan det försvar för välfärden som Vänsterpartiet då bedrev. Det var såklart lättare att säga att man gillade partiledaren än att erkänna att man för första gången kände sig mest hemma hos det före detta kommunistpartiet. Gudrun var duktig. Men hon var duktig i sin roll. Då.