2010-11-14

Sahlin hetsade själv fram krisen som avsatte henne

Mona Sahlin blir alltså den första socialdemokratiska partiledaren sedan Claes Tholin (som avgick 1907) som inte blir statsminister. Ett märkligt avgångsbeslut på många sätt. Sahlin är ett gammalt högertroll som i valrörelsen 2010 visade att hon också kan vara en fantastisk företrädare för ett vänsterprojekt. Hennes Almedalstal var bland det bästa jag hört. Som partiledare för ett "förnyat" SAP vore hon alltså idealisk. Hon skulle klara av retoriken briljant, oavsett åt vilket håll man gick.

Att det finns femtielva tänkbara kandidater till att efterträda henne visar samtidigt vilket illa valt tillfälle det är att avgå. Oavsett vem som efterträder henne kommer den personen att sakna helgjutet stöd inom partiet - kanske avgörs det inte förrän genom votering på kongressen. Att slarva så med tronföljdsarbetet skulle aldrig ha fallit tidigare generationers socialdemokrater in. Kanske hoppas partistyrelsen att det är andra tider nu, att det inte funkar med låtsad enighet.

Om Sahlin ser efterträdarämnen bland dagens framträdande socialdemokrater understryker det i så fall hennes enda riktigt dåliga gren de senaste åren: valet av lagkamrater. Att hon ser en partiordförande i Östros, Damberg eller någon annan statssekreterartyp visar på samma dåliga omdöme som när hon håller sig med världens sämste strateg eller stormumlaren Baylan.

Det riktigt intressanta i den här tragikomiska historien är hur det som först verkade vara en klokt kontrollerad eftervalsdebatt urartade till vad som i medierna plötsligt var en "kris". Socialdemokraterna gjorde ju allting rätt enligt skolboken: Sahlins retorik på valnatten var ödmjuk, partiet tillsatte snabbt någon typ av framtidskommission med ett brett uppdrag, budskapet om att alla stenar skulle vändas skickades ut.

Jag stöder gärna min egen tes om att det kan bli för mycket av det goda. Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel. Socialdemokraterna och Mona Sahlin har själva skapat den "kris" som nu blev så upphetsad att avgång blev ett realistiskt alternativ. Någonstans i närheten av "snabb extrakongress" och "alla ska ställa sina platser till förfogande" borde någon sagt: stopp, vad är det vi signalerar? Vi signalerar att hela partiet håller på att upplösas, att vi inte har en susning om vad vi vill och att alla våra förtroendevalda är inkompetenta.

Man kan ha en riktig och bra eftervals- och framtidsdebatt utan att partiledningen släpper de kommunikativa spakarna och bara låter det negativa löpa amok. Här har man varit så ensidigt oroliga för att signalera för lite självprövning, att man inte sett konsekvenserna av att signalera för mycket. Luktar hajarna i massmedia bara en droppe blod, så kan de inte sluta äta.

2010-11-09

Ryck upp er!

Den socialdemokratiska eftervalsdebatten tar verkligen i så den spricker. "Vi har aldrig haft rätt, förlåt oss, vi ska göra om allt!"

Ryck upp er nu. Ni byggde det här jävla landet. Visa lite grundsjälvförtroende. Strategiska vägval kan bli fel, politiken kan slira för mycket åt höger eller vänster, taktiken kan klantas till - men det finns ju grunder att stå på: ett jämlikt samhälle genom tyglad kapitalism. Starka löntagare i ett mänskligare arbetsliv. Tyngdpunkten på gemensam välfärd som fördelar efter behov. Ett grönare folkhem. Och så vidare.

Kan man ha sämre självförtroende än när Arbetarrörelsens Tankesmedja sätter rubriken "Vad är socialdemokrati?" på ett av sina nya projekt? För i jösse namn, ni vet vad socialdemokrati är. Ni behöver bara uppdatera omvärldsanalysen lite, vrida till kommunikationen en smula, samla er kring några nya mobiliserande reformer, avgöra ett par höger-vänsterstrider genom handuppräckning. Inte omdefiniera vad socialdemokrati är. Sluta med det där självskadebeteendet.

Nu handlar det inte bara om självförtroende: sossetoppen har de senaste åren haft en kommunikationsstrategi som går ut på att framstå som förnyande genom att presentera all ny politik som ett brott med det förflutna: en typisk DN-debattartikel från Socialdemokraterna beskriver hur man misslyckats förut, men tänkt om och (ba-dam!) här kommer den nya tidens fräscha s-politik.

Jag förstår tanken: man vet att högern oftare får omdömet "framtidsinriktade", varför S är rädda för att visa på egen kontinuitet. Man vet att man kan locka borgerligt sinnade väljare om man med ett steriliserat snitt kapar just kontinuiteten och försöker få den uppdaterade s-politiken att bedömas utan återblickar. Man vill understryka det nya (som kanske inte alltid är glasklart) genom att skriva oss på näsan om hur enorma omprövningar man gjort. Man kan inte motstå frestelsen att låta ödmjuka och självkritiska inför den egna historien, både eftersom det är ett vedertaget retoriskt grepp och för att det är vad som förväntas av en socialdemokrat 2010.

Problemet är att den här omprövningsretoriken - som just nu kan fås med extra allt i eftervalsdebatten - skapar egna problem: Det är demoraliserande för partimedlemmarna att höra att allt man slitit arslet av sig för varit helt feltänkt. Budskapet "Vi är ett parti som vågar tänka om" kan lika gärna läsas som "Vi är ett parti som ofta tänker fel". Det är förvirrande för väljarna att höra att man nu måste bekanta sig med Socialdemokraterna helt från början igen. Det får Socialdemokraterna att framstå som svajiga, opålitliga och osäkra på sin egen politik. Det är dålig varumärkesvård att kapa alla förbindelser med det förflutna (inget modernt företag skulle göra så; modernitet och nytänkande ställs aldrig i motsättning till kontinuitet och historia i varumärkesarbetet). Och det ställer partiet på defensiven på ett sätt som gör att Fredrik Reinfeldt kan stå och göra precis som han gjorde i riksdagens första partiledardebatt häromveckan: ställa låtsat bekymrade frågor om den socialdemokratiska förnyelsen, som om han hade med det att göra.

Alltså: även om man faktiskt vill slakta sin gamla politik, måste man kommunicera kontinuitet. Åtminstone i någon del måste det gå att se en röd tråd, samma politiska logik i det nya som i det gamla. Ord som "uppdatera", "utveckla", "stärka", "fokusera" borde förekomma mycket oftare i Socialdemokraternas eftervalsdebatt än "förnya", "ompröva", "förändra". Särskilt i ljuset av att valet 2010 snarare var ett val som vanns av Moderaterna än ett val som förlorades av Socialdemokraterna. Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan. Och sluta vara så förbaskat generösa med att bjuda in fiender att ha åsikter: vad har till exempel Anna Ekelunds bisarrt dåliga hatartikel att göra på Erik Laaksos socialdemokratiska Eftervalsdebatt.se?

2010-10-29

Arkelsten räddas av metajournalistiken

Medierna överträffar för närvarande sig själva när det gäller metajournalistik i Arkelsten-affären. Inga självklara frågor ställs, som till exempel:

Har du blivit mutad?

Lyckades Shell påverka dig under resan?

Kommer du att kunna kritisera Shell nu?

Hur ska du kunna fatta balanserade beslut i miljö- och klimatfrågor?

Varför tror du att Shell bjuder in politiker på sådana här resor?

Istället ställs bara frågor om Moderaternas PR-bekymmer: agerade hon inte fel med tanke på den bild bjudresan skulle skapa? Som om Shellresan inte hade varit något problem om den inte blivit känd, helt enkelt.

Det här är till exempel ett urval av Aktuellts (28/10) och DN:s (idag) frågor till Arkelsten (något förkortade):

"Förstod du inte själv hur det skulle komma att uppfattas?"

"Tycker du att det är märkligt att det ifrågasätts?"

"Hur trovärdig tycker du själv att du låter i ljuset av det vi vet?"

"Förstod du inte att det skulle komma att tolkas på det här sättet?"

"Borde du inte ha tänkt en extra gång innan du accepterade att bli bjuden av dem?"

"Har du någon anledning att ompröva din inställning så här i efterhand?"

Jag menar, vad är detta för skräpjournalistik? Om man frågar om hon ångrar hur det uppfattades, kan man förstås lika gärna fråga om hon ångrar att hon inte höll resan hemlig. Det är ju samma fråga! Sweet jesus, det här lär man sig ju på första lektionen i krishantering på företag: vi erkänner inget fel, men vi säger att vi "beklagar om det har uppfattats som". "Vi är ledsna om folk har fått bilden att...". Det vill säga: vi har inte gjort något fel - det är i själva verket ni i allmänheten som inte har klarat av att se hur det egentligen ligger till.

Företagen beklagar alltså i själva verket ingenting annat än att vi är lite tröga i huvudet.

När Aktuelltprogramledaren frågar Sofia Arkelsten om hon inte förstod "hur det skulle komma att uppfattas", är det alltså ingenting annat än att gå med öppna armar rakt i famnen på Moderaternas kommunikationsavdelning. Det är ju den frågan de vill ha! Inget är ju lättare än att be om ursäkt för hur något "uppfattades".

Man tar sig särskilt för pannan i den här affären, eftersom det finns ovedersägliga bevis för att Arkelsten lydigt uppfyllt sin del av avtalet och talat väl om Shell. Inte bara i riksdagen, utan framför allt - och särskilt skamlöst - på sin blogg, som Alliansfritt Sverige visat.

För politiska rörelser som ägnar sig åt skandaler och rackartyg är alltså metajournalistiken underbar. Det är en annan sak när man ska kommunicera ett ärligt politiskt budskap offensivt. Hur får man genomslag i en valrörelse som handlar om valrörelsen? Det är en av frågorna som jag tänker fundera på till 2014.

2010-10-26

10 punkter för ett bättre (V)

En "genomgripande strategi" som sträcker sig längre än till nästa val, önskar sig partistyrelsen av Vänsterpartiets nytillsatta framtidskommission. Kul med ett förutsättningslöst grepp, och klokt att partistyrelsen och de centrala funktionärerna släpper ifrån sig kontrollen över det inledande idéflödet (alla kommissionens ledamöter är outsiders, vad jag vet).

Jag nappar förstås på inbjudan att delta med synpunkter och har knåpat ihop mina 10 viktigaste förnyelsepunkter för partiet. Uppdraget till kommissionen verkar ganska brett, så punkterna spänner över både politik, intern kultur, vägval och kommunikation.


1. Utveckla systemkritiken
Finanskrisen 2008-2009 skadade den verkliga ekonomin svårare än på 60 år, i alla fall i tillväxttermer. Kritiken mot spekulation och kortsiktighet var hård, även från liberala ekonomer och finansanalytiker. Många svenskar drabbades av varsel och uppsägningar. Från Vänsterpartiets sida hördes inte mycket: jag minns ett seminarium, efter ganska lång tids väntan. Det var säkert ett bra seminarium, men jag förväntar mig mer av ett parti som inte får jättemånga gratistillfällen att lufta sin systemkritik i ett läge då alla håller med. Fältet var ju fritt att gå ut och plocka antikapitalistiska poänger!

Jag menar inte att man vid minsta konjunktursvacka måste spruta ut broschyrer om kapitalismens nära förestående kollaps, som på Sven Linderots tid, men nog hade parti- och riksdagskansli kunnat placera lite fler vänsterpartister i lite fler TV-soffor och producerat åtminstone någon offensiv kampanj? (Av "vad var det vi sa"-karaktär förstås. Men att ha öppet mål verkar vara en obekväm situation för många vänsterpartister.)

Ibland missar Vänsterpartiet systemkritiken eftersom vi istället väljer kortsiktig "politisk" kritik. Istället för att skylla krisen på kapitalismen, pratar vi om alliansregeringens ansvar. Bra för att vinna nästa val kanske - dåligt på sikt för en systemkritisk vänster. Istället för att prata om hur företagen sliter ut våra kroppar i produktionen, pratar vi som om det var Christina Husmark Pehrsson och Försäkringskassan som låg bakom allt sjukskrivningselände. Och så vidare. Här borde det gå att hitta en bättre balans. Det är ju trots allt systemkritiken som definierar oss som parti.

2. Skapa en snabbare organisation
När en sådan omvälvande sak som finanskrisen inträffar, visar Vänsterpartiet upp en av sina största svagheter: partiet klarar inte av att lägga undan det man håller på med och snabbt komma upp på banan i en helt annan fråga. Kanske är kanslierna (och distrikten för den delen) alltför verksamhetsplansbundna. Kanske vågar man inte prioritera bort löpande arbete. Jag saknar en känsla för politisk force majeure i partiet: i händelse av finanskris måste vi kunna ställa in sedan länge planerade konferenser och bordlägga pågående programarbeten, och istället gripa tag i ett opinionsbildningsläge innan det har försvunnit.

Ska man verkligen ha den flexibiliteten, kräver det att partikansliet i huvudsak består av kommunikatörer (eller projektledare) som kan skapa politisk aktivitet utifrån en föränderlig politisk dagordning, istället för handläggare inom förutbestämda politikområden. Djupa fackkunskaper kan man rimligen hämta på andra håll, anpassat efter tillfället.

En sådan flexibel organisation betyder inte att man enbart måste bedriva någon slags dag-för-dag-reaktiv "kommentarpolitik". Även kommunikatörer/projektledare kan förstås driva längre profilprojekt där man sätter medlemmar ute i distrikten i arbete. Poängen är att man ska vara proffs på att organisera och kommunicera - inte kunna mest om sitt ämne.

Vänsterpartiet sätter helt enkelt inte den politiska dagordningen, åtminstone inte fler än typ 2 av 365 dagar om året. Då måste partiet också ha en organisation som är anpassligare och flexiblare.

3. Våga jobba länge med de rätta frågorna
Jag vet att V-ledningen redan är medveten om den katastrofala nedgången de senaste valen när det gäller hur många väljare som kan ange minst en profilfråga för Vänsterpartiet (i SCB:s mätningar). Vad vi vill blir alltmer luddigt för folk. Vi måste hitta frågor som vi vill bli förknippade med och som säger något om oss som socialistiskt parti. Det måste vara frågor som vi inte tror att något annat parti kan ta över, de måste vara hyggligt konkreta ("skolbiblioteken" snarare än "välfärden") och vi måste våga arbeta länge med dem för att nöta in dem i folks medvetande. Profilfrågor kan förresten lika gärna vara ett samhällsproblem som man lyfter - det är faktiskt inte alltid nödvändigt att ha alla smarta lösningar så länge folk känner att "just det, precis det där är jävligt irriterande".

Den långa striden mot matmomsen, som många förknippade VPK med och som kulminerade i en berömd uppgörelse med Olof Palme 1982, inleddes redan 1969 med ett initiativ från Bohusdistriktet. Vilken blir 2010-talets matmomsfråga; en fråga som vi vågar driva i 13 år eftersom vi vet att vi får folk med oss, som definierar oss som parti och som vi kan vinna bara vi är tillräckligt ihärdiga?

De långa kampanjerna hinner också få en egen dynamik, till skillnad från de som bara pågår ett halvår. En del av partiverksamheten blir rutin, i alla positiva bemärkelser. Frågan "jaha, vad ska vi hitta på nu då?" behöver aldrig ställas på medlemsmötena. Nya sympatisörer kan dras till en kampanj fastän de inte är redo att omfamna partiet som sådant. Medlemmarna växer genom ny, djup kunskap som byggs på över tid. Delmål mellan idag och socialismen upprättas och uppnås - partiet gör någonting som faktiskt ändrar på verkligheten, på riktigt.

Jag tror att Vänsterpartiet oftare tänker att man ska "lyfta" frågor, "höras mer" i frågor och så vidare, än att man faktiskt ska ändra på någonting. FNL-gruppernas mål var inte att typ "komma ut i Vietnamfrågan", utan att stoppa Vietnamkriget. Matmomskampanjen var inte enbart ett verktyg för att profilera VPK som arbetarfamiljernas bästa vän, utan hade faktiskt också som mål att ta bort matmomsen. Idag ställer vi upp alldeles för många paroller som vi inte har en tanke på att förverkliga. I alla politiska initiativ borde vi alltid lägga tankemöda på att fundera på hur vi faktiskt skulle kunna få igenom vår linje. Vänstern måste börja vinna, mycket oftare.

4. Sluta överskatta partiet
Vänsterpartiet måste vara världens mest självöverskattande parti. Framför allt tenderar många att överföra en gammal vänstersocialistisk idealbild på partiet: ser partiet som det borde vara snarare än hur det är. Vänsterpartiet har ingen vidare LO-förankring, det är ingen massrörelse, det har inte nära och varma kontakter med andra folkrörelser, det är ingen effektiv uppifrån och ner-organisation där den högre nivån kan förutsätta aktivitet från den lägre. Ändå agerar till exempel partiledningen ofta utifrån vad man kan förvänta sig ska fungera, snarare än att med öppna ögon kolla vad distrikt och partiföreningar faktiskt har kapacitet att åstadkomma.

Konsekvensen på kort sikt blir att turnéer och kampanjer är briljant utformade ända fram till genomförandefasen på lokal nivå.

Konsekvensen på lång sikt i en organisation där alla överskattar varandra blir att inga mål någonsin uppnås, än mindre överträffas. Det är demoraliserande.

Partiledningen talar till exempel med jämna mellanrum om att partiet ska bjuda in sig till och föra samtal med folkrörelser, fackföreningar, hyresgäströrelsen mm. Jag har aldrig sett någon sammanställning av hur många sådana samtal som hållits och hur de har förlöpt. Min gissning är att kapaciteten på lokal nivå att ha sådana kontakter är låg - och att partiledningens tal, hur vänstersocialistiskt korrekt det än är med sådana kontakter, bara leder till dåliga samveten. (Om sådana kontakter bedöms vara viktiga, börja då med att kolla med den lokala nivån vad de skulle behöva för att kunna genomföra dem.)

Att faktiskt se organisationen för vad den är handlar också om att tillvarata våra faktiska styrkor istället för att sörja våra svagheter. Nej, vi har ingen bra LO-förankring, varken bland medlemmar eller väljare. Men det måste ju betyda att det kryllar av TCO- och SACO-folk i våra led och bland våra väljare! (Vilket det gör.) Vad intressant! Hur kan vi utnyttja det? Vad ger det oss för möjligheter?

5. Sätt mål som ger medlemmarna chansen att vinna
Man är med i ett parti för att förändra. Alla verksamheter på alla nivåer måste ha mätbara mål som faktiskt är möjliga att nå, vare sig det handlar om hur många flygblad som ska delas ut eller om man ska satsa på att rädda en eller tio ungdomsgårdar från nedläggning. Vänsterpartister är notoriska när det gäller att sätta skyhöga mål, jobba stenhårt och ambitiöst för att nå dem, men inte nå ända fram. Fråga en vänsterpartist om man ska rädda en eller tio fritidsgårdar, och han kommer att se det som ett stort svek mot de nio som man prioriterar bort. En sann vänsterpartist försöker lösa alla problem, och är följaktligen alltid besviken.

I valrörelsen var det en av våra riksdagskandidater som kommenterade en fantastisk opinionssiffra (typ 7,5 procent) ungefär så här: "Bra - men nu satsar vi ännu högre!" Det kändes som en typsituation: inte ens när vi rimligen ligger högt över alla förväntningar får vi vara glada för att vi överträffat oss själva. Istället höjs målet, som en hägring vi aldrig når fram till.

Read my lips: Det är inte häftigt att sätta höga mål. Det är häftigt att mål. Eftersom det är viktigt för ett parti att vinna.

Man måste också notera att man vunnit. Många skulle inte se en seger om den hoppade upp och nöp dem i näsan. Lär av Vänsterpartiet Trollhättan: SAAB-överlevnaden en seger för regeringen? Hell no. (Jag skriver mer om vänsterns underutvecklade sätt att hantera segrar här.)

6. Inventera talangerna
Vänsterpartiet kryllar av människor med användbar kunskap. Vi är hyggliga på att efterlysa snickare när det ska sättas upp valstugor, men var är referensgruppen av socionomer till socialutskottet? Var är listorna på grafiska designers som partikansliet kan ringa för att få feedback på utformningen av nytt material? Hur använder vi partiets medlemmar som är journalister, tecknare, statistiker, internationella ekonomer, lärare, webbdesigners? Jag misstänker att svaret är: alldeles för lite, eftersom vi frågar alldeles för sällan vad folk sysslar med och hur de kan ställa sina kunskaper i partiets tjänst.

Idén att partiet borde studera mer framstår som lite märklig när partiet inte tar vara på de studier medlemmarna redan ägnat sig åt.

Att utgå från partiets medlemmar i ett utifrån-och-in-tänkande handlar också om att vårda våra stjärnor. Hur kan partiet tillåta att en sådan lysande skribent, debattör och analytiker som Ali Esbati sitter i Norge och slösar bort sin tid? (För tillfället bortser vi från vad Ali Esbati själv vill: ur Vänsterpartiets perspektiv är varje minut han inte tillbringar på något av våra centrala kanslier eller i riksdagens talarstol en tragisk förlust.) Locka, pocka, skapa en ny tjänst, mixtra med en gammal, betala honom via Cajmanöarna, vad som helst - bara se till att knyta upp honom i partiarbete. Det tillhör inte heller vänstersocialistisk tradition, jag vet, men det spelar ingen roll: ett 5,6-procentsparti som inte anpassar sig till sina talanger har för mycket stolthet för sitt eget bästa.

7. Gör upp med seminariekulturen
Statsvetaren Katarina Barrling karaktäriserade för några år sedan Vänsterpartiet som "seminariepartiet". Allting diskuteras och ifrågasätts. Respekten för kunskap är stor, liksom rationalitetstron. Förnuftet och det goda argumentet bör segra - den som använder stora känslor eller buffliga härskartekniker ligger illa till.

Det låter bra, men den här kulturen är en hämsko i mycket av det politiska arbetet. En dålig sida är till exempel den utbredda uppfattningen att man bör driva alla frågor där man har rätt. Man ser bara sina goda argument, inte om det är taktiskt riktigt att driva frågan, om man har någon chans att vinna, om det är en viktig fråga, hur människor skulle uppfatta oss o s v. Att ha rätt är bara början - politik handlar lika mycket om att välja rätt tillfälle för rätt frågor med rätt argument mot rätt publik. Och när man väl bestämmer sig för att gå ut i en fråga handlar det om att få folk att känna, inte att begripa. (Politiska val görs med ryggraden, med nä nu jävlar-nerven och det är fan inte rätt att-cellerna. Men sättet som vänsterfolk generellt tar sig an opinionsbildning gör att man ibland tänker sig att de föreställer sig väljaren sittandes framför sin radioapparat med penna och papper med spetsade öron, beredda att fylla i en plus- och en minuskolumn med argumenten i varje sakfråga.)

Antagandet att människor tar in politik med hjärnan har för V ofta lett till överarbete med att mejsla ut och formulera den egna linjen, och underarbete med att kommunicera ut den. Det har lett till ett fokus på vad som är klokt framför vad som är populärt - till den milda grad att det som är populärt redan från början förmodas vara oklokt. Outsiderrollen som en del vänsterpartister tar på sig passar dessutom illa med att stå för extremt populära förslag.

(Jag vet inget parti som är så dåligt på att drämma opinionsundersökningar i huvudet på motståndare. Kan alla, snälla, försöka glömma sina lektioner i argumentationsanalys från gymnasiet? Det är ett bra argument att alla andra tycker som vi.)

Seminariekulturen leder också till ett alldeles för snällt och välkammat parti som försöker leva politik i Habermas anda (det förnuftiga samtalet och allt det där). När högern gör bort sig är det sällan Vänsterpartiet som strör salt i såren med fräcka och elaka utspel. När rödgröna överenskommelser ska försvaras är det alltid Vänsterpartiet som är till dumhet lojala medan MP och S glatt berättar vad de egentligen hade gjort om de fått bestämma själva.

Det blir helt enkelt ofta rätt och riktigt. Tyvärr handlar politik inte om rätt och riktigt.

8. Hitta en vänsterpartilinje som fungerar även när S är vänster
Jag har skrivit tidigare att stödet för V i historien för det mesta bara varit en mekanisk spegling av hur Socialdemokraterna positionerat sig. När S gjort högersvängar har det varit lockande för V att kliva in och fylla tomrummet, bara för att några år senare bli irrelevanta när S åter svängt vänster.

Lösningen på den dystra verklighetsbeskrivningen är att våga avstå från de kortsiktiga vinsterna som S-kritiker och istället hitta en helt egen linje, som är unikt vänsterpartistisk. Med andra ord en linje som S inte vill ta över ens när de är "vänster".

Det säger sig självt att det måste handlar om systemkritik och antikapitalism. Utan det har vänsterpartiet heller inget särskilt existensberättigande. Allt annat kan andra partier göra lika bra, från starkare plattformar och med mer resurser.

Att uppgradera systemkritiken har ingenting att göra med att prata mer "utopier" eller att skriva häftigare slagord på plakat. Systemkritiken måste finnas i dagspolitiken, i den tålmodiga opinionsbildningen, som en bisats i kommentarerna om annat.

9. Formulera vår "berättelse"
Den socialistiska profilen måste ingå i en större berättelse om vänsterpartiets syn på dåtid, nutid och framtid - en berättelse som kan vara riktningsgivande för de nästa 10 åren, och som svarar på fundamentala frågor om vad som är problemet och vem det är synd om. Jag tänker på 1800-talet, då de socialistiska pionjärerna beskrev socialismen som den sanna kristendomen - inte för att de var religiösa, utan för att de förstod att koppla den nya läran till något begripligt och folkligt, för att avdramatisera och försänka socialismen i svensk jord. Hur ser det kommunikationstricket ut idag?

Den unga socialdemokratin idealiserade Engelbrekts medeltida uppror mot överheten för att visa hur naturligt det var för den enkla svenska bonden eller arbetaren att rösta på SAP - man bara fullföljde sitt nedärvda uppror mot makten. Hur bäddar vi idag in radikala budskap i kulturen och historien för att göra dem lättare att ta till sig?

Precis som när det gäller ett par tidigare punkter, handlar det om att hitta en röd tråd att binda ihop kommunikationen kring. Vilken ingång har vi till exempel i beskrivningen av vår antikapitalism? Är det det mer abstrakta "full demokrati"? Är det fördelningspolitiskt? Är det det formella ägandet? Börjar vi i individens makt? Eller är det bättre att prata om livschanser och möjligheter?

Partiprogrammet ger alla möjligheterna. Här måste partiets kommunikatörer få ta ledningen och makten.

En "berättelse" handlar om att våldföra sig på verkligheten i så måtto att man formulerar den verklighetsbeskrivning som vinner val åt partiet om man lyckas etablera den. Men verklighetsbeskrivningen handlar inte bara om att fånga nutiden på ett sätt som man kan få folk att känna igen, utan också om att ge partiet en konsekvent historia och en omistlig roll i nutidens skeenden. Vad har vi alltid behövts för? Vad behövs vi för idag?

En "berättelse" bildar en grund som all annan kommunikation tryggt kan byggas på. Moderaterna har alltid varit bäst i klassen på det där: när de fått 3 sekunder extra i ett teveinslag har de aldrig tvekat om vad de ska säga - "lägre skatter" (till och med Bo Lundgren) eller "fler i jobb" (från och med Reinfeldt). Vänsterpartister säger lite vad som helst, beroende på vem det är och dagens humör. Charmigt, men inte så effektivt.

10. Glöm inte majoriteterna
Sverige har, vid sidan av några hundra tusen långtidsarbetslösa och sjukskrivna, 4,6 miljoner sysselsatta - majoriteten i privata sektorn. I årets valrörelse tävlade Mona Sahlin och Lars Ohly om att osynliggöra dem. När Vänsterpartiets retorik är som sämst låter det verkligen som om vi bara är ett parti för de sjukaste, svagaste, hemlösaste, gymnasieavhoppade, före detta offentliganställda socialbidragstagarna. Märkligt nog: vårt partiprogram talar väl snarare om gemensamma intressen hos en stor majoritet av svenska löntagare? Vi har väl en samhällssyn som säger att en pappersbruksarbetare med trygg anställning och 30 000 kr i månadslön i allt väsentligt delar samma bekymmer med kapitalismen som den sjuke, svage, hemlöse gymnasieavhoppade socialbidragstagaren? Det finns någonting i Göran Hägglunds retorik kring den skötsamme arbetaren som både är sympatiskt och vägvinnande.

Är inte ett av våra misstag att kopiera högerns snedtänk kring "utanförskapet"? Vi tar ställning för de arbetslösa - problemet är bara att "de arbetslösa" inte finns som en permanent grupp. Folk går mellan jobb och arbetslöshet under kortare och längre perioder. Gissa vad de vill identifiera sig mest med? Att Moderaterna är starkare än Vänsterpartiet i gruppen arbetslösa (enligt SVT Valu) beror inte på att folk är självplågare, utan på att de flesta i den gruppen nyss hade ett jobb och en yrkesstolthet som de identifierar sig starkare med än den nya rollen som "bidragstagare". På liknande sätt lyckas nog kommunikation som adresserar folk som har det kärvt sämre än man kan förvänta sig just på grund av att man inte gärna vill se sig som en del av den gruppen.

Vänsterpartiet kryddar alltid sina program med rätt perifera ställningstaganden. Jag lägger ingen värdering i det - bara att de ligger långt från genomsnittssvenskens uppfattning. Det är queer och ett tredje kön och inga betyg och graffiti och plankning på tunnelbanan är typ okej och man ska varken åka bil eller flyga. Hedervärda ställningstaganden - men vi måste begripa att de kräver ett urstarkt grundbudskap om trygghet och jämlikhet för svenska löntagare för att inte ta över när Vänsterpartiet ska bedömas som politiskt alternativ. Borgerliga partier och press kommer alltid att göra sitt bästa för att förknippa oss med våra perifera frågor. Snarare än att börja stympa oss idémässigt måste vi stärka grundbudskapet för att få folk att överse med annat. Vänsterpartiet är det bästa valet också för en vit, kärnfrisk medelålders man i privat sektor. Får han verkligen det intrycket när han lyssnar på oss?


2010-10-15

Vänstern och 4,6 miljoner

Det dignar av bra valanalyser nu, som hos Daniel Suhonen, Morgan Johansson, Jonas Thunberg, Aron Etzler och Anne-Marie Lindgren.

Sossarnas valutvärderingsgrupp skapar förhoppningsvis ännu fler, liksom Vänsterpartiets framtidskommission. (Även om namnet oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera "framtiden". Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?)

Det dyker upp många dåliga valanalyser också. Sådana som utgår från att förlorarna bara gjorde dåliga saker, och att vinnarna bara gjorde bra saker. Sådana som utgår från att alla misstag var avgörande, och därför relevanta att dra upp. Sådana som inte kan se att val ibland vinns av någon, inte bara förloras av de andra - d v s inte krediterar Moderaterna tillräckligt mycket. Sådana som placerar grundorsaken till valförlusten någonstans i tid kring Metallstrejken 1945 eller åtminstone vid Sture Eskilssons berömda propaganda-PM 1971, trots att arbetarrörelsen vann tre val i rad 1994-2002. Sådana som slentrianmässigt efterlyser mer vänsterpolitik, trots att man då lämnat valanalysens område (tro mig: högerliberala socialdemokratiska partier har vunnit många val - de måste bara manövrera annorlunda än ett klart vänsteralternativ). Sådana som radar upp nackdelarna med att kliva ur sängen på morgonen utan att med ett ord nämna fördelarna: visst, det rödgröna samarbetet var inte bra för socialdemokraterna - men det hade varit fullständigt otänkbart att inte ha ett rödgrönt samarbete.

Nåja.

Innan man diskuterar varför det gick åt fanders, kanske man också bör säga att det i stor utsträckning var en framgångsrik valrörelse för de rödgröna. Alliansen tvingades backa om skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer (minns Göran Hägglund i SVT), som vanligt hamnade diskussionen om vinst i välfärden i att högern tvingades lova mer "kontroll" och "begränsningar", Fredrik Reinfeldt släppte utanförskapsbegreppet när han erkände att varje arbetslös person inte är långtidsarbetslös. Och valet handlade - om man ska tro SVT:s vallokalsundersökning, SCB kommer inte med sin första rapport förrän i november - om relevanta frågor: vi hindrade högern från att etablera ett "Tobleroneval". Andelen som angav att partiledaren hade betydelse för röstningen ökade bara marginellt: istället hamnade välfärd och jobb i fokus.

En valrörelse där motståndaren tvingas ta nya, defensiva positioner i flera frågor är förstås inte en helt igenom förlorad valrörelse.

Det finns däremot en lärdom att göra: när motståndaren backar, måste man ha en strategi för hur man agerar. Göran Hägglunds löfte om att radera ut skatteskillnaden mellan pensionärer och löntagare ledde till - ingenting. Resultatet blev snarare att han desarmerade frågan, än att de rödgröna fullföljde attacken och räknade hem segern.

Efter denna positiva parentes: bara mörker.

På lång sikt beror alla valresultat på förändringar i verkligheten - så långt har personer som Ulf Bjereld rätt i sin "långa" analys.

Men avindustrialiseringen var redan ett faktum när Socialdemokraterna vann tre val i rad och satt vid makten 1994-2006. Det var med lägre stöd, visst - men det berodde ju främst på en maktförskjutning inom arbetarrörelsen, där Vänsterpartiet ökade relativt S. Faktum är att det sammanlagda stödet för det röda blocket (årets val ej medräknat) bara var 3 procentenheter lägre på 90- och 00-talet (c:a 46%) än på 70- och 80-talet (c:a 49%). En så marginell skillnad kräver inga "stora" förklaringar. V har blivit ett naturligt alternativ till S efter att den sovjetiska ryggsäcken försvann efter "1989". Ska man diskutera faktorer som industrisamhälle, individualisering, det nya oberoendet av offentlig välfärd, så måste det röda blocket åtminstone analyseras tillsammans.

Visst, det finns elaka tendenser i samhället, men det finns också ganska smarta svar från arbetarrörelsen. Ta till exempel hur inkomstklyftorna ökar parallellt med privata alternativ inom alla välfärdsområden, vilket gör att de som drar ifrån ekonomiskt blir mindre och mindre beroende av välfärdsstaten. Socialdemokratins medelklasskontrakt börjar spricka i fundamentet. Detta pareras ibland oskickligt med förslag om avdrag för hushållsnära tjänster eller mer valfrihet. Men det hanteras också klokt ibland, med en strid om taken i socialförsäkringarna eller med Mona Sahlins starka retorik i årets valrörelse kring hur mycket alla löntagare tjänar på jämlikhet och offentlig organiserad välfärd.

Frågan är alltså inte: Hur mycket talar emot oss?

Snarare: Vilka samhällsförändringar är vi dåliga på att hantera?

På kortare sikt beror valresultat också på politik.

Att inga stora reformer ställs mot varandra gynnar naturligtvis en sittande regering. (Om Socialdemokraterna även tidigare saknat egna stora reformer har de nästan alltid kunnat förlita sig på att Moderaterna drog fram en stor negativ reform - ett gigantiskt skattesänkningspaket.) Det innebär en förskjutning mot de "löpande" frågorna - framför allt jobben, som Moderaterna på något sätt har lyckats lyfta från att bara vara ett "arbetslöshetsproblem" till något ideologiskt, som bygger identiteter. Efter Schlingmanns PR-knådning har "jobben" slutat att vara en sakfråga och blivit ett helt värderingspaket: krav, optimism, att göra rätt för sig, alla bidrar. Jag var ganska säker på att sossarnas strategi att försöka prata mer jobb än regeringen inte skulle funka - efter att ha misslyckats att återställa den fulla sysselsättningen på 90-talet finns inget förtroendekapital att ta av. Men det är tveksamt om ens mitt eget recept - att prata verklighetens arbetslöshet och verkliga åtgärder - skulle ha hjälpt. Moderaterna lyckades i år dessutom ge jobbpolitiken en mjukare sida, uttryckt bland annat i valrörelsens bästa print och tevereklam: "En av många anledningar till att fler ska ha ett jobb"-serien. Enligt SVT:s vallokalsundersökning ökade Moderaterna i gruppen arbetslösa, samtidigt som Vänsterpartiet minskade - i en situation med ökad massarbetslöshet! Se där, i koncentrat, vänsterns totala haveri och högerns exempellösa succé.

I jobbpolitiken finns också två helt olika tilltal, som jag är övertygad om spelar roll. Moderaterna pratar om värdet av att ha ett jobb, Socialdemokraterna om värdet av att ha a-kassa. Den negativa utgångspunkten kritiserades redan i 2006 års officiella SAP-valutvärdering, men det lät inte radikalt annorlunda i år. Både V och S måste dessutom någon gång anpassa kommunikationen till det faktum att majoriteten av svenska löntagare inte är utförsäkrade, arbetslösa, utstötta, nedbrutna eller sjuka. Vi har 4,6 miljoner kärnfriska och hyggligt avlönade löntagare i det här landet - hur tjänar de på vänsterpolitik? De vet förmodligen inte, eftersom vi envisas med att tilltala de 450 000 sjukskrivna eller de 350 000 arbetslösa. Moderaternas jobbpolitik görs relevant för alla. Vi pratar om de drabbade, fastän det är just vår uppgift att inte dela upp de förtryckta på det sättet. Vi kritiserar tvåtredjedelssamhället som analys - men tar retorisk strid för "tredjedelen" hela tiden. Och om vi någon gång talar om lönearbetare, slår vi knut på oss själva för att undvika att prata om männen. Stödet bland LO-medlemmar för S och V är en katastrof - det kanske inte skadar att försöka inkludera dem i en berättelse om vart man vill med samhället? Varje exempel på en lönearbetare kanske inte måste vara en undersköterska? Lågvattenmärket nåddes under industrikrisen med sina tiotusentals varsel: då pratade vänsterpartister om att krisen framför allt skulle drabba kvinnor, eftersom varslen på sikt skulle underminera offentliga sektorn!

Friska, vita män - som i stor utsträckning själva kom helskinnade ur de senaste fyra åren - måste helt enkelt också bli kittlade politiskt för att rösta S eller V.

För just Vänsterpartiet var förutsättningarna inför valet inte dåliga. Det organiserade samarbetet – syftande till regeringssamverkan – med Socialdemokraterna var en historisk framgång i sig, som rimligen borde ha öppnat dörrarna till breda LO- och TCO-grupper. Att partiet i praktiken gick till val på de rödgröna kompromisserna innebar också att man fick driva mer allmänna och ofarliga välfärdsfrågor än vanligt. Man slapp vara vänsterpartiet, mer eller mindre. Lars Ohly har aldrig varit bättre och väljarkommunikationen låg i alla fall över det egna genomsnittet.

Trots det: femte förlustvalet i rad, sämsta resultatet sedan 1991.

Problemet i stort är att Vänsterpartiets livsluft länge varit att utgöra vänsteropposition mot Socialdemokraterna. 90-talets succétillväxt byggde på hård kritik mot Göran Perssons budgetsanering tillsammans med Centerpartiet. Men det var inget recept för stabil framgång. När S så gjorde en mjuk vänstersväng under 2000-talet – både i regeringsställning och i opposition – har behovet av Vänsterpartiet minskat. Kort sagt: V-dilemmat är att det som ger kortsiktig framgång – att försvara en klassisk välfärdspolitik – också är snabbt förlorat. Långsiktig framgång måste bygga på ett eget politiskt projekt, som är genuint vänsterpartistiskt.

Med det menar jag inte att ett sådant projekt behöver vara utopiskt, ultravänster eller kräva hundra miljarder i skattehöjningar. Bara att det inte enkelt kan tas över av Socialdemokraterna.

Ett av problemet för Vänsterpartiet de senaste tjugo åren har varit att det saknats tålamod för att bygga en sådan egen modern identitet.

Något för framtidskommissionen att sätta tänderna i, kanske.

2010-10-06

Karin Hübinette

Postmodernismens dagliga triumfer tar långsamt knäcken på en.

Ulf Bjereld skriver i Aftonbladet att Karin Hübinette borde fått behålla jobbet, trots att systern utsetts till statsråd. (Gunnar Hökmark säger för övrigt samma sak, vilket gör det lättare att argumentera emot annars kloke Ulf.) Argumentationen känns igen: eftersom alla människor styrs av någon form av subjektiva värderingar, är det fel att slå ned på formella beroenden och lojaliteter. Det kan ju tänkas att det finns journalister utan formella släktband med ett enda statsråd som ändå gör ett insmickrande inslag om regeringspolitiken.

I korthet: Eftersom vaksamhet mot formella lojaliteter inte löser alla problem med objektivitet, bör man inte med en sådan vaksamhet lösa några problem.

Sånt där hör man hela tiden. Ett annat exempel är när det dyker upp kritik mot att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker och skeppar ut dem till landets skolor. Då poppar det alltid upp någon postmodern vänsterjeppe som svarar att det inte gör någonting att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker, eftersom alla läroböcker skrivs av människor med värderingar, och man måste alltid förhålla sig kritiskt till vad man läser, oavsett förlag.

Alltså: eftersom vi inte löser alla problem med objektivitet genom att förbjuda skolor att köpa Svenskt Näringslivs läroböcker, ska vi inte göra någonting.

Märkligt nog slutar dessa postmoderna resonemang sällan i alternativa handlingsrekommendationer - oftare i axelryckningar. Ulf Bjereld skriver att journalister har "politiska åsikter" och "tillkortakommanden", men tycker inte att det är ett problem. I skoldebatten motsvaras pratet om det kritiska tänkandet sällan av mer lektionstid för detta.

Man baxnar faktiskt:

-Har du hört att en av landets mest inflytelserika politiska journalister har en syster i regeringen?

-Äsch, alla har väl åsikter.

Berlusconis mediamakt i Italien - inget problem, alla oberoende redaktioner har också åsikter?

Man skulle istället kunna tänka så här:

Släktband är ett objektivitetsproblem som är enkelt att se. Det finns objektivitetsproblem som är svårare att se. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Det är inte orättvist mot de som har synliga lojalitetskonflikter att man inte kan göra något åt alla som har dolda. Vi kommer inte mer tillrätta med förekomsten av dolda politiska agendor hos journalister genom att strunta i att agera mot de öppna problemen. Vad är det för slags allt eller inget-extremism som gör att vi inte åtgärdar ett problem av 10 bara för att vi inte kan åtgärda de andra 9?

Den relevanta frågan i fallet Hübinette är inte vilka lojalitetsproblem SVT:s agerande inte löser. Den relevanta frågan är om en politisk journalist kan påverkas av att ha ett syskon i regeringen. Svaret är rimligen ja.

Slutparentes: Inget storföretag, SVT inte undantaget, vågar nuförtiden säga just så: vi tror att man kan påverkas i sin yrkesutövning. Istället är pressmeddelandejargongen alltid: vi vill inte ta risken att det skapas misstankar att detta skulle påverka vår medarbetares yrkesutövning. I klartext: "Det finns inget egentligt problem här, men eftersom du som tittar på vår kanal inte begriper det måste vi ändå göra så här." Publicistik utan ryggrad, knappt ens med broskbildningar i geléklumpen.

2010-09-16

Ska vi ta Ove Rainer i repris också?

En presschef på regeringskansliet begär att SVT ska klippa om ett program om skolpolitiken till Folkpartiets fördel - men vi borde istället diskutera vad Lars Ohly tyckte om rivningen av Berlinmuren för 21 år sedan?

Eskil Erlandsson ser till att det fabriceras en fuskrapport om tillståndet på minkfarmarna för att sopa undan frågan från valrörelsen - men den verkliga skandalen är att en 15-årig MUF-aktivist gått på ett s-möte med 18-årsgräns och försett sig av vin, för att sedan tipsa Expressen?

Mats Odell kallar socialdemokraternas politik för "Tobleronepolitik" - men Nerikes Allehanda (liberal) tycker att ett exempel på smutskastning är en socialdemokratisk film som "visar blå och röda staplar som tydligt ska markera skillnaderna mellan de båda blocken. Mellan diagrammen kommer skyltar med texter att såväl arbetslöshet som antal socialbidragshushåll och antal obehöriga till gymnasiet har ökat sedan förra valet."

Ska man skratta eller gråta?

Ohly 1989. Sahlin 1995. Vad kommer härnäst, ska Ove Rainer-affären läggas oss till last också?

Svenska politiska journalister skulle inte reagera på en politisk skandal om den hoppade upp och bet dem i näsan.

Årets största politiska skandal gick ju till exempel nästan obemärkt förbi: när Sveriges statschef kommenterade sin morfars, den högt uppsatte nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, brott mot mänskligheten med att "alla var ju med...det var svårt att undvika".

Därför är heller inte det här en skandal: Moderaterna skryter i detta nu på sin hemsida om att partiet lyckades "bra i de allmänna valen" på 1910- och 20-talet, d v s val i Sverige innan demokratin, när Moderaterna själva aktivt såg till att arbetare inte hade full rösträtt. Grattis till den prestationen! Seriöst: det är väl OK - om än inte intellektuellt hederligt - att framställa det som om Arvid Lindman genomförde en rösträttsreform för att han ville det. Men att skryta om att partiet hade framgångar under vad som i praktiken var en diktatursituation - det är riktigt smaklöst.

Men det är som sagt ingen skandal. "Odemokratiskt", det är ju när VPK tyckte saker om andra länder. Vad partier faktiskt gjort - här i landet - har väl ingenting med demokrati att göra.

2010-09-14

Anders Knape är (M), inte SKL

De rödgröna försöker in i det sista etablera en bild där skattesänkningar står mot välfärd. De poängterar att många välfärdsjobb har försvunnit under alliansens år vid makten och vill ta igen det genom 12 miljarder mer till kommuner och landsting.

Vilken tur då att moderaten Anders Knape, ordförande i Sveriges kommuner och landsting SKL, kan rycka in på DN Debatt med fem dagar kvar till valet och meddela att kommunerna och landstingen klarar sig jättebra på egen hand; de har hittills kunnat "värna" personal och kvalitet under krisen, eftersom Sverige klarat den "betydligt bättre än sin omvärld". Vilket inte bara är Reinfeldts kärnbudskap, utan också rent ljug - 31 000 personer färre jobbade i kommuner och landsting 2009 jämfört med året innan.

Knape menar att de goda ekonomiska resultaten i kommunsektorn "ger kommuner och landsting möjlighet att utveckla välfärden" själva, utan nya rödgröna pengar - DN ställer tjänstvilligt upp med rubriken "Kommunerna kommer att anställa 10 000 nya lärare", trots att det i debattartikeln står att de skulle kunna göra det fram till 2017 - en bra bit in i nästnästa mandatperiod, alltså. Och det handlar inte ens om en kvalitetsökning, utan om att "upprätthålla lärartätheten"! Sällan har en rubrik haft täckning för så lite.

DN har för övrigt skrivit "SKL:" i sin ingress. Det är nog snarare Anders Knape själv som är avsändare: det finns ingen ny rapport, ingen ny prognos, inte så mycket som en ny power point från SKL som bildar underlag för artikeln i DN. Den prognos som Anders Knape utgår ifrån lades upp på SKL:s hemsidan den 17 augusti, snart en månad sedan.

Kommunerna och landstingen har fått stora statsbidrag, men problemet är att de har lagt pengarna på hög istället för att spendera dem. Och när SKL:s ekonomer får skriva utan att deras moderate chef lyckas göra ideologiska färgläggningar av dokumenten låter det mesta betydligt mer verklighetsnära. Som i SKL:s ekonomirapport från i maj:

"Syftet med det ökade statsbidraget [under 2010, min anm.] är att förhindra stora uppsägningar och skattehöjningar samt värna välfärdens kärna. Även om det är svårt att uttala sig med bestämdhet tyder mycket på att effekterna på sysselsättningen blir begränsad, tillskotten föranledde inga större revideringar i de ekonomiska ramarna inför 2010. Däremot bedömer vi att det tillfälliga stödet bidrog till att förhindra skattehöjningar med över 1 miljard kronor 2010."

Kort sagt: när Anders Borg skickat pengarna till kommunerna har det inte räddat ett enda jobb. Men det har förhindrat skattehöjningar i högerstyrda kommuner: med ökade utgifter i form av statsbidrag har Moderaterna köpt sig undan mycket mer politiskt besvärliga skattehöjningar.

Och: när Anders Knape säger att kommunerna har lyckats värna jobben tack vare "de kraftfulla resurstillskott man fått under de senaste åren" går det alltså rakt på tvärs mot vad hans egna ekonomer skriver.

Det ser inte bättre ut framöver i ekonomirapporten:

"Inför 2011 är situationen mörkare. I vår prognos för 2011 räknar vi ändå med ett överskott på dryga 3 miljarder kronor, men ansträngningen för att komma dit är tuff. Kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver. [min fetmarkering]"

Det vill säga: om det fortsätter att finnas så många människor som lever istället för att vara döda, kommer alla att behöva få det sämre än förut för att kommunerna ska klara ett överskott.

Sedan chefsekonomen skrev så där har lite mer positiva BNP-prognoser kommit, vilket gjort att SKL i lite mer slarviga bedömningar (någon ny totalanalys har inte kommit sedan majrapporten) tror att skatteintäkterna kommer att öka så att överskottet för 2011 blir "minst 11 miljarder". Anders Knape lovar alltså att alla ökade intäkter kommer att fortsätta läggas på hög, även om "kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver". Gud bevare oss - rödgrön valseger och väldigt riktade statsbidrag, tack!

Duktiga invandrare

Den gamle folkpartisten Anders Johnson försöker få till ett argument mot Sverigedemokraterna på DN Debatt genom att räkna upp namnen på tio invandrare som gett Sverige "värdefulla impulser" och berikat vår kultur. Minsann - "rader av välkända svenska företag har skapats av invandrare". Det låter som en uppsats jag skrev på mellanstadiet.

Problemet med ett sådant argument är att SD inte skulle förneka att det funnits tio invandrare som gett Sverige värdefulla impulser, åtminstone inte i diskussioner med väljare. I program och pamfletter säger de, om man faktiskt läser vad som står, att invandring visst kan få förekomma - bara inte i så stor omfattning. I principprogrammet:

"[Den nationalistiska] principen omöjliggör inte invandring. Däremot måste invandringen hållas på en sådan nivå att den inte i grunden förändrar befolkningssammansättningen på så vis att etniska enklaver uppstår."

Det skolfrökenpräktiga argumentet att invandrare "berikar" Sverige är helt enkelt ganska värdelöst. Rasister har aldrig haft problem med att acceptera enstaka, skötsamma, assimilerade invandrare - Sverigedemokraterna har ju en del på sina listor till och med. Det är "de andra", massan, det är fel på.

Sverigedemokratiska väljare röstar inte på SD för att de inte känner till att Astrid Lindgrens böcker har illustrerats av en balt - orsaken är snarare att de inte direkt ser några blivande barnbokillustratörer framför sig när teve sänder från dagens fattiga förorter, bara stenkastande muslimer på socialbidrag. Menar Anders Johnson att de då ska tänka: "ja, ja, det ser illa ut, men någon av dem kan vara en ny Ilon Wikland"? (Helt analogt med att "svenska" sociala problem knappast upplevs som mindre angelägna bara för att det finns framgångsrika "svenskar"!)

Opinionsvinsten med att försvara framgångsrika invandrare ("titta vad de har åstadkommit!") måste ligga mycket nära noll; det är de trasiga, arbetslösa, bråkiga invandrarna som måste försvaras - de som inte åstadkommit en bråkdel av det som förekommer i Anders Johnsons framgångsexposé.

Försvaret handlar förstås om avetnifiering. Man får inte socialbidrag för att man är invandrare - man får det för att man är arbetslös. Man blir inte tokreligiös för att man är invandrare - man blir det för att man behöver gemenskap och förklaringar av världen. Man kastar inte sten för att man är invandrare - man gör det för att man vill få respekt på åtminstone något enda jävla sätt. Man pratar inte ens bruten svenska för att man är invandrarungdom - man gör det för att det är så man pratar där tunnelbanan tar slut.

Men problemet är ju att när vänstern försöker förklara problem och elände med klass och sociala klyftor, rycker tidningar som Anders Johnsons Dagens Nyheter (där han var chefredaktör för några år sedan) ut och förklarar att det inte finns något klassamhälle, kallar arbetarklassområden för "förorter", ordnar in sociala problem under rubriken "integration" o s v. Med marxismen begraven är etnicitet 2000-talets enda återstående förklaringsfaktor. Sedan kan man ställa spaden åt sidan och skriva förnumstiga debattartiklar om att Georg Riedel kom från Tjeckoslovakien och ändå skrev väldigt fin musik.

(Inom parentes: Anders Johnsons sätt att berätta om några enstaka duktiga invandrare framstår inte bara som tondövt, utan också lite farligt. Nog har vi råd att vara utan ett par företagsledare, en bokförläggare och en kompositör - ganska perifera funktioner, trots allt. Det är nog klokt att också framhålla hur många muttrar som dragits åt och hur många ton berg som sprängts bort av invandrade personer i det här landet. Hur själva den välståndsskapande motorn hade hackat utan till exempel arbetskraftsinvandringen från Jugoslavien och Grekland under efterkrigstiden. Men så skriver väl inte en folkpartist.)

Som vanligt är det inte Jimmie Åkesson som debatten ska föras med - det är med Sverigedemokraternas potentiella väljare. Alla goda argument måste utgå från vad de väljarna faktiskt känner och tycker sig uppleva, och sedan förklara varför SD har de sämsta lösningarna. Anders Johnson utgår bara från sin egen inåtvända förnumstighet.

2010-09-12

Mats Odells hårda nypor

I spåren av HQ Banks miljardförluster kan man, som Svenska Dagbladets näringslivskolumnist häromveckan, kalla "trading"-avdelningarna på bankerna för "potentiella terrorceller som det är dags att stänga ned".

Eller så kan man göra som finansmarknadsminister Mats Odell, som i en chatt med Norrköpings Tidningars läsare i fredags krävde "ett samtal om värdegrund".

Har vi råd att låta kristet flum styra finansmarknadspolitiken i fyra år till?

2010-09-11

SD är inga vågmästare

Göran Hägglund reser nu den ideologiska överbyggnaden för en alliansregering som regerar vidare i minoritet med SD som tungan på vågen. Han menar att en regering Sahlin som stöder sig på Ohly är lika förkastlig som en regering Reinfeldt som stöder sig på Åkesson - att det är ett val mellan pest eller kolera.

Reinfeldt har ju nu också deklarerat att han kan tänka sig att leda en minoritetsregering i en situation där SD är tungan på vågen, givet att alliansens partier är större än de rödgröna.

Fram tills detta besked kom ägnade sig alliansen mest åt avancerade semantiska övningar i pressen: undvek frågan om de kunde regera med passivt stöd av SD med formuleringar som att de inte tänkte "söka stöd", "samarbeta", "göra sig beroende av" o s v. Det räckte mer än väl för att kollra bort Sveriges politiska journalister och kommentatorer.

Precis som statvetaren Michael Wahman skrev i GP i början av augusti är det en missuppfattning att SD skulle få en "vågmästarroll" om de kom in i riksdagen. För att vara "vågmästare" (eller rättare sagt tungan på vågen) krävs det att samarbete med endera blocket är ungefär lika troligt, så att man kan spela ut dem mot varandra och på det sättet nå inflytande. En position någorlunda i det politiska mittfältet är nästan en förutsättning. Ny Demokrati spelade ingen "vågmästarroll" när de kom in 1991, utan utgjorde passivt stöd till regeringen Bildt - naturligt för ett parti längst ut till höger. Samma sak gäller SD. Ingen behöver tvivla om att de befinner sig längst ut till höger på den politiska skalan. I Landskrona har SD röstat till 91% som högern under mandatperioden. I Karlskrona röstar SD dubbelt så ofta med högern som med Socialdemokraterna. I Nerikes Allehandas valenkät om landstingspolitiken (publicerad i papperstidningen 9/9) svarar SD mest positivt av alla partier om privatiseringar - de kan tänka sig att privatisera alla delar av landstingets verksamhet. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Om alliansen inte får egen majoritet, men får det med hjälp av SD, vore det därför märkligt om inte talmannen konstaterade att det finns en högermajoritet i riksdagen och ger Reinfeldt i uppdrag att bilda regering. Reinfeldt kommer därpå att vända sig till riksdagens enda naturliga vågmästarparti (Miljöpartiet) för att undersöka möjligheterna att bilda en majoritetsregering. MP kommer att säga nej, om inte annat av rädsla för hur deras ganska vänstervridna väljarbas skulle reagera. Reinfeldt kommer att gråta några krokodiltårar över att MP inte tar sitt demokratiska ansvar. Efter att han sedan försäkrat sig om att SD lägger ner sina röster i regeringsfrågan (precis som Ny Demokrati gjorde 1991) meddelar han talmannen att det finns förutsättningar för en parlamentariskt hållbar minoritetsregering. SD kommer inte att rösta emot en alliansregering - alternativet är att de utlöser nyval, vilket knappast gynnar dem jämfört med alternativet att bli ett etablerat borgerligt stödparti. Vänsterpartiet kanske kan tänka sig att fälla en alliansregering tillsammans med SD (enligt Ohly i DN) - men varför i jösse namn skulle SD välja det alternativet?

Om det osannolika skulle hända att talmannen istället skulle närma sig Mona Sahlin - i en situation där de rödgröna är större än alliansen eller om bollen skulle hamna hos henne efter att Reinfeldt fått nej från MP - kommer hon att göra sonderingar hos Folkpartiet och Centern. De kommer att säga nej: de politiska skillnaderna är för stora och "alliansen" är ett alldeles för framgångsrikt varumärke för att förstöra. I det läget kommer Mona Sahlin att förklara en regeringsbildning omöjlig och det blir nyval (om Reinfeldt redan fått försöka) eller så går bollen till Moderatledaren.

Eller tja, det finns faktiskt en högoddsare som skulle kunna slå in innan det går till nyval: att talmannen låter Maria Wetterstrand försöka bilda regering. En MP-statsminister skulle inte vara otänkbar för en försvagad Mona Sahlin, och alliansen skulle ha en helt annan inställning till det jämfört med att sitta i regering med en socialdemokratisk chef. Dessutom skulle Wetterstrand kunna bjuda in hela alliansen, som därmed fortfarande skulle hålla ihop. Alltså en MP/S/M/FP/C/KD-regering. Alliansen skulle dessutom tilltalas av att bryta det rödgröna samarbetet och hålla Ohly utanför. S-deltagandet vore nödvändigt för MP gentemot de egna väljarna, och S behöver bara svälja prestigen att regera tillsammans med M. Men lyssnar man på Mona Sahlin verkar ju huvudprioriteten vara att hålla SD utanför inflytande, så varför inte? Det är i alla fall tillräckligt sannolikt för att talmannen skulle kunna göra ett försök.

Så långt objektiv spekulation.

Valstrategiskt är den stora gåtan varför Mona Sahlin envisas med att säga att hon kan tänka sig att samarbeta med FP och C för att hålla SD maktlösa. Det bidrar bara till att minska trovärdigheten i budskapet att valet den 19 september är ett ödesval mellan två helt olika samhällssystem. I själva verket innebär det ju att tillmötesgå SD:s påstående att invandringen är det allt överskuggande samhällsproblemet, om Mona Sahlin är beredd att låta just den frågan överskugga alla andra motsättningar mellan blocken.

Dessutom förutsätter Mona Sahlins scenario att hon skulle bli ombedd att bilda regering, trots majoritet för högerpartierna inklusive SD. Det är (som jag sagt ovan) långt ifrån säkert att talmannen gör den tolkningen av den parlamentariska situationen. Det är alltså stor risk att Sahlin säger sig vara beredd att ta ett ansvar som hon aldrig får chansen till i verkligheten. Priset för pratandet är att väljarkåren - som kanske inte alls delar hennes engagemang i att blockera SD - desillusioneras om de politiska skillnaderna mellan rött och blått.

Istället för mumlandet om mittensamverkan skulle Sahlin bara kunna säga:

-Det finns ingen komplicerad situation. Om det blir majoritet för högerpartierna, bör de få uppdraget att bilda regering.

En sådan ståndpunkt är inte svårare att hålla fast vid än Göran Perssons återkommande enkla mantran om att han "söker stöd för en socialdemokratisk regering". Att ignorera följdfrågor är en del av statsmannakonsten. Det är knappast en politikeruppgift att spekulera i vad talmannen gör om en högerriksdag inte lyckas bilda regering. Formuleringen skulle 1) nagla fast SD som ett högerparti, 2) bibehålla trovärdigheten i beskrivningen av en djup ideologisk klyfta mellan alliansen och de rödgröna 3) undvika en för SD tacksam "etablissemanget är rädda för oss och vill stoppa oss till varje pris"-vinkel och 4) faktiskt öppna för att ändå ta ansvar i ett skarpt läge, om det osannolika uppdraget att bli socialdemokratisk regeringsbildare i en riksdag med högermajoritet skulle föräras Sahlin.

2010-09-07

En bröstpump är liten, ojämställdheten stor

I bröstpumpens kölvatten måste man ändå påpeka att även Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund uppmuntrar kvinnor att "avbryta amningen" efter halva tiden. Regeringens jämställdhetsbonus faller ju ut med sitt maxbelopp om man delar exakt lika.

Andra har påpekat att andelen kvinnor som fortfarande helammar efter ett halvår är mycket låg.

Precis som Ohly själv sagt, ska man nog ändå försöka vrida diskussionen från det totalt privata. Med bröstpumpsdebatten har diskusssionen om individualiserad föräldraförsäkring slagit i botten och hamnat precis där högern vill ha den. För att återanvända ett gammalt blogginlägg:

Misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad.

För det är ju så här: om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund.

Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "kvinna på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten. Jämställdheten i familjen fixar familjen bäst själva, tycker väljarna (enligt övertygande undersökningar). Utmaningen är alltså att visa att detta är en större fråga än för den enskilda familjen, att man påverkar sin granne genom sitt skenbart privata val. Föräldraförsäkringen måste bli en arbetsmarknadsfråga för att bli en vinnare. Och det handlar inte om pappor och mammor - det handlar om kvinnor.

Jobb, jobb, jobb

Känslan när SVT snart tröskat igenom alla sina partiledarutfrågningar är att de lider av ett systemfel: (S) och (M) får tunga frågor om ekonomi och jobb - småpartierna får småfrågor. Trots att de senare självklart har lika tunga program om samma tunga frågor. Lars Ohly brinner knappast för att diskutera fotboll, amning, vapenexport eller fastighetsskatt.

Man får acceptera en del status quo-skapande i medierna - typ att statsministern och ledaren för det största oppositionspartiet möts i en del debatter. Men det är inte seriöst att inte diskutera de viktigaste samhällsfrågorna också med de minsta partierna.

Kanske kunde till exempel Ohly påpekat detta i SVT:s utfrågning, typ:

-Ni tycker inte att Sverige ska exportera vapen, varför inte det?

-Det är en liten fråga i det här valet jämfört med att vi har 400 000 arbetslösa, men nej, vi tycker ---

På samma sätt borde för övrigt de rödgröna svara på alla frågor som handlar om annat än arbetslösheten under de dagar som återstår till valet. "Att sätta fler människor i jobb" är ju alliansens svar på all kritik mot alliansens fyra år vid makten - och det verkar vara ett svar som många köper. Det betyder också att alliansens hela trovärdighet står och faller med jobbfrågan: om de har misslyckats där - ja, då faller ju argumentet för att skära i försäkringar och toksänka skatter ihop som en trött sufflé.

Den som vill få en aha-upplevelse av hur viktigt det är för alliansen att slippa få en diskussion om arbetslösheten kan titta på utfrågningen av Reinfeldt i SVT Play. (Som jag skrev om här.)

Jag tycker att de rödgröna gör tre fel i jobbfrågan:

1. De pratar för mycket om framtidens jobb och för lite om nutidens arbetslöshet. En sådan debatt kan bara gynna de som har misslyckats kapitalt de senaste fyra åren.

2. Framtidens jobb kopplas för lite till förslagen i de rödgröna programmen - istället blir det en förtroendetävling med alliansen om vem som tar jobbfrågan på störst allvar. Let's face it: "De nya moderaterna" är världsmästare i snack. De rödgröna kan inte vinna jobbfrågan på munväder. Jag tror att största möjligheten finns i att berätta exakt hur jobben ska komma - 5 000 utan jobb ska lägga tågspår, 10 000 utan jobb ska bygga lägenheter, 1 000 utan jobb ska laga skolmat - och därmed också skapa bilden av att alliansen står för snack, vi står för verkstad.

3. Miljöpartiet tillåts flyta ovanpå jobbdebatten. Förslaget om sänkt restaurangmoms presenterar de gröna t ex som en åtgärd för att få "tjänsteföretagandet" att växa.

Ett kampanjinslag som det att ställa frågor till motståndaren som man "kräver svar" på innan valet är klassiskt, men det blir poänglöst både från de rödgrönas och alliansens sida i år. Ställer man 18 respektive 14 frågor blir det ungefär samma sak som att skriva en debattartikel. Det ska vara en eller två frågor som man kan göra kända och som man kan upprepa under lång tid och i många sammanhang. Att stå i slutdebatten och gråta över att alliansen inte har svarat på "våra 18 frågor" imponerar inte på någon. Att däremot för 3 000:e gången fråga Reinfeldt hur många fler som är arbetslösa idag jämfört med när han tog över - en fråga som TV-publiken faktiskt kan minna sig ha hört tidigare men inte fått något svar på - det vore rätt. Socialdemokraterna hade en bra sådan här kampanj när det gällde att få svar om Reinfeldts inställning till Sverigedemokraterna: genom att envist upprepa samma fråga gjorde de statsministern riktigt irriterad och gav väljarna (tror jag) en känsla av att han faktiskt inte ville säga riktigt som det var. En fråga om arbetslösheten borde ha varit - kanske hinner bli? - valrörelsens ständigt återkommande "fråga" från de rödgröna.

Bara en kul grej

Ewa Samuelsson (KD) skrev på sin blogg häromdagen att KD ville att häften av pengarna som Stockholms stad kan spara in på kostnaderna för nedskräpning skulle gå till nya eller upprustade lekparker - om vi alla skärpte oss kunde det räcka till 50 nya lekplatser för huvudstadens barn! DN uppmärksammade förslaget idag i papperstidningen.

Jorden anropar KD: Om det finns ett behov av 50 nya lekplatser, så ska väl inte barnens välfärd vara beroende av att nedskräpningen eventuellt minskar? Då måste vi bygga dem direkt! Och omvänt: om det inte finns ett behov av 50 lekplatser, så vore det ett fruktansvärt slöseri med skattemedel att bygga dem.

Och mot den obändliga logiken måste till och med Ewa Samuelsson böja sig: nu skriver hon i ett svar på bloggen att förslaget bara var en "kul grej" för att visa vad stadens pengar "kunde" användas till om man lyckades spara pengar.

Vi väntar spänt på nästa roliga grej från Ewa!

2010-09-05

Björklund endast 156 år fel

Jan Björklund, utfrågad i Nerikes Allehanda om varför det är rätt att strunta i folkomröstningen om kärnkraft 1980:

-Idag känner vi till växthuseffekten, det gjorde vi inte 1980.

Wikipedia:

"Fenomenet beskrevs först i ett arbete av den franske vetenskapsmannen Joseph Fourier år 1824."

2010-09-04

Arbetslösheten finns

Utfrågningen av Fredrik Reinfeldt i SVT illustrerade bland annat hur olika det kan låta innan och efter en mandatperiod. Till godbitarna hörde att Reinfeldt plötsligt underkände hela utanförskapsbegreppet, när han sa:

Det är inte så att Sverige är indelat i två grupper som alltid är konstanta - att det är några som jobbar och några som inte jobbar ... man är ibland kortvarigt arbetslös, man är ibland sjukskriven, men man jobbar också [...]

Det är ju just detta vi sagt: Man är en del av samhället även om man utnyttjar en arbetslöshets- eller sjukförsäkring, det handlar för den stora majoriteten om korta perioder. Men varje person som vid varje givet tillfälle fick till exempel a-kassa - hur få dagar det än handlade om - ingick med alliansens nya begrepp i en stor klump av människor som arbetslöshet och sjukdom hunnit bearbeta till total hopplöshet, hukande bakom gardinerna när vi andra gick till jobbet. Man såg framför sig några slags bortglömda Gollum-typer i förorter och övergivna bruksorter, som bara vågade sig fram på nätterna för att leta matrester bakom Sibylla.

Förutsättningen för att etablera en diskussion om "utanförskap" istället för långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning var ju att ignorera just "konstant"-faktorn - som nu passade Reinfeldt bättre. (En bisarr sak i sig: han förnekade det faktum att en arbetslös kan bli drabbad av en försämring, eftersom man för det mesta inte är arbetslös hela tiden. Vänstern har aldrig påstått att arbetslösa är samma grupp människor från år till år: när man pratar om försämringar för "arbetslösa" menar man naturligtvis att den som idag är utan jobb har det sämre än den som igår var utan jobb. Med Reinfeldts logik blir det alltså bara en försämring om en och samma person genomlever försämringen.)

Ett annat roligt inlägg från statsministern var det här:

Anna Hedenmo: -Ni brukar ju tala om riktiga jobb?
Fredrik Reinfeldt: -Nej, det brukar vi verkligen inte göra [...]

Citat från förra valrörelsen:

"Det är konstigt att vi på toppen av en högkonjunktur har väldigt många åtgärder som inte är riktiga jobb”
(Reinfeldt i SVT 10/9 2006)

Nåväl. Sedan började det lustiga parti om arbetslöshetssiffrorna där Reinfeldt kategoriskt underkände förutsättningarna för varje fråga. Mycket underhållande - om det inte varit så dödligt allvarligt för alla som går där ute och vill börja göra rätt för sig.

Mats Knutsson: -Arbetslösheten har ju ökat kraftigt under den här regeringen?
Fredrik Reinfeldt: -Ja, vi jobbar ju nu i väldigt hög utsträckning, vi fick siffror häromdan på att vi har 4,7 miljoner drygt som är sysselsatta i Sverige. [---]

(Han sa "arbetslösheten", dumskalle.)

Mats Knutsson (försöker igen, förklarar arbetslöshetsbegreppet den här gången): -Andelen människor som har ett jobb är ju mindre idag än 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Fler vill ha ett jobb. Arbetsutbudet i Sverige växer.

(Nej, det stämmer inte: andelen av befolkningen som är i arbetskraften minskade från 71,7 till 71,6 procent mellan 2009 och 2010. Sista kvartalet 2006 var siffran 78,2 procent. Andelen som vill och kan ta ett arbete har alltså minskat kraftigt sedan alliansen tog över. Antalet arbetsvilliga har inte ökat i samma takt som befolkningen. Men Reinfeldt tycker ändå att han ska krediteras för befolkningsökningen.)

Mats Knutsson (envisas): -Men andelen sysselsatta har ju minskat sedan 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Jag tycker det är ett bättre mått att tala om hur många som är sysselsatta, till slut så handlar det ju om individer.

(OK: I så fall vet du också att 150 000 fler individer är arbetslösa jämfört med när du tog över. Antalet sysselsatta är c:a 100 000 fler, men Sveriges befolkning har ju ökat med 300 000 sedan 2006. Antalet kvinnor och män i arbetsför ålder har ökat med 200 000 tusen. Sveriges ekonomi vore rätt unik om inte också ett stort antal av dessa blev sysselsatta när de börjar byta arbete med varandra - d v s både efterfrågar och tillfredställer efterfrågan genom att jobba. Det finns ju en automatik i en ökning av det absoluta antalet sysselsatta.)

Mats Knutsson (nära att få spel, byter mått igen): -Men arbetslösheten har ju samtidigt gått upp?
Fredrik Reinfeldt: -Vi har ju dels lagt om från ett mått som visade lägre arbetslöshet än vad Sverige egentligen hade [...]

(Ja, det påverkar, men bara en liten del av ökningen från 4,5% arbetslöshet sista kvartalet 2006, innan alliansen lagt sin första budget, jämfört med nuvarande 8%. Andra förändringar av det statistiska måttet gynnade istället Reinfeldt: det blev fler personer i arbetskraften och fler personer sysselsatta - däremot lägre andel sysselsatta. Efter förändringen av det statistiska måttet - som handlar om studenter som söker jobb - blev det alltså gynnsammare att svänga sig med absoluta tal. Vilket alltså Reinfeldt börjat med.)

Till slut hamnade diskussionen där den alltid hamnar om man lyckas få en borgare att erkänna att arbetslösheten faktiskt existerar: krisen.

Ett grundkrav på de rödgröna i valrörelsens slutspurt är att de (vi) lyckas pressa fram debatten till just detta "ja ja, men KRISEN". Alliansen kommer att försöka stoppa jobbdiskussionen redan utanför planen genom att dribbla med de olika statistiska måtten, precis som Reinfeldt i SVT. De kommer till varje pris försöka undvika en debatt som grundar sig på fakta: 8% öppen arbetslöshet och en sysselsättningsgrad som minskat från 74,7% till 67,6% (här utan hänsyn till ändringen i sättet att räkna). Desperationen med vilken de försöker dölja fakta motsvaras förstås av hur de gått all-in på jobbfrågan. Det är deras starka kort, där har de hög trovärdighet - förnyat förtroende hänger uteslutande på om väljarna kan förledas tro att de har levererat. De rödgröna måste utmana valforskningen (som visar att väljare hellre tittar framåt än bakåt) och faktiskt försöka etablera bilden av att alliansen har misslyckats. Om debatten de sista två veckorna handlar om jobben enbart ur ett framtidsperspektiv - en debatt som alltså handlar mer om att visa patos och engagemang för jobben - kommer alliansen att vinna den. "Jobb istället för bidrag" är ett superstarkt varumärke - det är inte för inte som Moderaterna försvarar så gott som alla sina nedskärningar och försämringar med att allting syftar till att sätta Sverige i arbete igen.

Om debatten får verkligheten som utgångspunkt (8 procent arbetslöshet etc) kommer det fortfarande vara en utmaning att leda i bevis att alliansen slarvat med krishanteringen. Men hälften är vunnet om de rödgröna får chansen att ta den diskussionen. De måste ta sig dit snabbare än Mats Knutsson bara.

2010-09-02

Moderaterna är ingen statlig myndighet

Peter Eriksson tar upp debatten om hemliga pengabidrag till partierna igen, den här gången med en text på DN Debatt. Eftersom vi verkar vara extremt få som försvarar rågången mellan stat och civilt samhälle i det här landet (partikamraten Sjöstedt håller till exempel med Eriksson), måste jag tipsa om två egna texter från i våras om detta: här och här.

Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga än det jag redan skrivit.

Men det är ganska häpnadsväckande att Peter Erikson inte med ett ord bekymrar sig om att reda ut om det finns någon skillnad mellan "myndigheternas maktutövning" och det fria organisationslivet. "Sverige är en föregångare vad gäller insyn och transparens", skriver han - för att sedan börja diskutera partibidragen utan att ens argumentera för att partier är samma sak som statliga departement eller kommunala nämnder.

Jag antar att Eriksson egentligen anar att det finns en skillnad: offentlighetsprincipen kan inte innebära att Folkpartiet i Sundbyberg måste lämna ut sina mötesprotokoll. Principen om att anställa den bäst meriterade kan inte innebära att partimedlemmar inte får rösta på den trevligaste partikamraten när poster ska fördelas. Meddelarfriheten kan inte innebära att en föreningsstyrelse inte får ha interna möten och reda ut vem som sagt vad till massmedia. Lagarna gäller endast offentlig maktutövning: lika lite som de gäller i en familj (föreställ er offentlighetsprincipen där!) gäller de i andra icke-offentliga sammanhang.

Att det bara är Sverige, San Marino, Schweiz och Malta som saknar lagstiftning om detta är ett dåligt argument för att Sverige, San Marino, Schweiz och Malta har fel. Jag har för mig att Sverige är det enda landet i världen där sexköp är kriminellt?

"Allt är hemligt", surar Eriksson om (M)-bidragen. Ja, det är ett rikt och hemlighetsfullt parti. Sådana har också rätt att ställa upp i val. Det är detta väljarna har att ta ställning till: om de vill rösta på ett rikt och hemlighetsfullt parti eller om de vill rösta på ett fattigt och öppet parti.

Miljöpartiet har också hemligheter. Eller kan du faxa över diskussionsprotokollet från senaste partistyrelsemötet, Peter?

2010-09-01

Konsekvens-mani

En iakttagelse efter utfrågningen av Göran Hägglund i SVT igår (förutom att killen är duktig, och att Mats Knutsson måste lära sig att man rimligen bara kan svika ett vallöfte om man har egen majoritet):

En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?

Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"

Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".

Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"

Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"

Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!

Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?

Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.

Det var väl inte hela sanningen?

OK, lite hyperlokalt, men det är aldrig ointressant med oärliga politiker.

Ewa Samuelsson, kristdemokrat i Stockholm, skriver nu på sin blogg om hur det tack vare "min och Kristdemokraternas envetna kamp" nu kommer att byggas ett bullerskydd på Nynäsvägen om alliansen vinner valet.

Minsann.

När trafiknämnden sammanträdde i juni tog sig den kampen uttrycket att kristdemokraternas representant herr Broberg röstade emot just ett bullerskydd, bland annat med argumentet att staden inte har råd och att det i alla fall finns fastigheter som är mer utsatta än de längs Nynäsvägen. KD hade självklart kunnat rösta med oppositionen istället, om man verkligen ömmade om "Enskedebornas långa väntan på en tystare miljö" (Samuelssons blogg).

Man får ändra sig. Men det är fräckt att inte låtsas om att man nyss har slagits emot det man plötsligt förespråkar. Om det är kristet eller inte får andra bedöma.

All heder åt sossar och vänsterpartister som fått Samuelsson att böja sig!

2010-07-13

Medborgare Nyström får en dålig idé

En medborgare Nyström, som har missat att läsa vad jag skrivit om att partier inte är offentliga institutioner, har nu polisanmält Moderaterna för deras provvalsfusk i Stockholm.

Medborgaren i fråga hänvisar till vallagen, men i vallagens inledningsparagraf står tydligt att lagen endast gäller genomförande av val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt Europaparlamentet.

Vallagen säger ingenting om hur kandidater ska ställas upp på listorna. Vad vallagen beträffar kan de lika gärna utses av bläckfisken Paul i sitt tyska akvarium.

Tro det eller ej, men just det faktum att staten inte reglerar det fria föreningslivet innebär att ett politiskt parti får se ut precis hur det vill. Om man vill, kan man fastställa kandidatlistor genom att auktionera ut platserna till högstbjudande.

Det demokratiska motståndet mot sådana vedervärdiga idéer ska inte bjudas genom juridiken, utan genom att svenska folket tar ställning i röstbåsen. Det är demokratiskt sunt att inte begränsa antalet deltagare redan innan tävlingen fått börja. De partier som för tillfället finns på insidan ska inte skapa regleringar, som inte fanns när de själva valdes in, för att hindra dom på utsidan från att ens utmana.

Låt alltså Moderaterna fuska bäst de vill. Från socialistiskt perspektiv är det bara välkommet att vi också kan konkurrera med en solidare demokratisyn.

2010-07-11

Sabuni super kål

Borgerliga politiker brukar inte gilla när rasister kallas "högerextremister".

-Koppla inte ihop oss med dem, de ligger lika långt från oss som alla andra!

Okej för det. Men de borgerliga politikerna kanske skulle underlätta för sig själva genom att inte ständigt slira i frågan om höger- och vänsterextremt våld. De har faktiskt gjort det till en liten konstart att aldrig tala om högerextremt våld utan att nämna vänsterextremt våld. Och när de talar om våld från höger- och vänstergrupper, är det alltid exakt lika illa.

Nyamko Sabunis artikel på DN Debatt idag innehåller samma sentrianmässiga kålsuparretorik som verkar sitta i ryggraden på alla politiker på den sidan blockgränsen:

"Vare sig det handlar om vit makt, vänsterextremism eller radikal islamism som fiskar i utanförskapets vatten leder det till ökat våld."

Sabuni borde läsa BRÅ:s rapport "Våldsam politisk extremism" från 2009 - hittills har hon nöjt sig med att vantolka den (vilket bl a påpekades av Svensson och Roya). Så här sa hon till Sveriges Radio när den släpptes:

"Den här rapporten visar att dom [de vänsterextrema, min anm.] utför lika mycket våld och att det är lika farligt och lika illa som det vit makt gör... Jag tycker att det är bra med den här bilden så att vi kan diskutera våldsamheter på vänsterkanten också på allvar."

Man får en obehaglig känsla av att det ligger ett slags "äntligen" i gommen på Sabuni när hon säger det sista. Ett "skönt att vänstern är lika dåliga". Som om hon faktiskt kände att attackerna på extremhögern träffade henne, och stötte henne. Men hallå: En demokratiskt redig högerpolitiker måste kunna svara på frågor om högerextremt våld varje dag i 30 år utan att känna att det behövde kompenseras genom att nämna den andra sidans skuld.

Men, som sagt, läst rapporten har Sabuni inte. Där framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.

"Lika illa"?

När det gäller våldsbrott är högerextremisternas offer HBT-personer och personer med utländskt utseende. Människor misshandlas och mördas alltså på grund av sin sexualitet eller hudfärg. De vänsterextrema angriper nästan uteslutande meningsmotståndare - det vill säga försöker, från sitt perspektiv, stoppa de högerextrema från att begå sina brott.

"Lika illa"?

Att vara jämställdhetsminister innebär inte att man måste jämställa allt, Sabuni. Men go ahead, du har ju propositionsrätt: föreslå att mord och ett krossat skyltfönster jämställs på straffskalan! Om man dog av knytnävsslaget eller inte, same shit. Våga gå före med ditt fina lilla liberala parti och föreslå att den strängare syn på rasistiska och homofobiska motiv som funnits sedan 1994 tas bort. Så blir ditt sluddrande och slirande åtminstone konsekvent.