Missvisande bild av Palme

Hade inte tänkt skriva något om Palmefilmen. Sedan läste jag någonstans att Maud Nycander och Kristina Lindström med sin film velat berätta om Palme för nya generationer.

Då går det faktiskt för långt. Filmen var väl okej som en personligt hållen kommentar. Men om syftet var att folkbilda, då får man faktiskt vara noggrannare.

Valresultatet 1982 - sossesegern - förklaras med att folk sökte sig till det gamla trygga när det var kris. Ursäkta, men kriserna på 70-talet var väl lika svåra - och då kastade sig svenskarna utan att tveka i händerna på firma Fälldin. Och vad är det för dumförklaring av väljarna? Om borgerligheten förlorade makten 1982 var det för att väljarna trodde att S hade bättre möjligheter att lösa problemen. Väljare röstar inte på snuttefiltar.

Att gruvarbetarna i malmfälten var kritiska mot regeringen berodde enligt filmen på att de var kommunister som inte gillade Palmes överklassbakgrund. Som om det var grunden för kritik från vänster mot socialdemokratin. Jisses.

Ett besök på Kuba beskrivs som att Palme var en socialistisk förebild för kubanerna. Inte ens chans. Däremot försvarade Palme små nationers rätt till självbestämmande - även när USA hotade den rätten. Det gjorde honom förstås populär i många länder i tredje världen. Castro hade knappast några illusioner om ett svenskt socialistiskt uppbygge.

Kärnkraftsfrågan i valet 1976 beskrivs för tiotusende gången på samma överförenklade sätt: Centern var emot kärnkraft, Socialdemokraterna var för. Centern vann, sossarna förlorade. Men sossarna förlorade inte för att de var för kärnkraft. Det var ju Moderaterna och Folkpartiet också - det fanns inget regeringsalternativ utan kärnkraftsutbyggnad (vilket ju också mycket snart skulle visa sig). I den mån sossarna förlorade på kärnkraftsfrågan gjorde de det på grund av taktiska misstag: att ensamma ta fajten för kärnkraften och att låta moderater och folkpartister mumla sig till en historisk valseger.

Valresultatet 1973 beskrivs som en seger för socialdemokratin - trots att regeringen backade och hamnade i den s k lotteririksdagen, med 175-175 i mandatfördelning mellan blocken, som krävde ständiga överenskommelser över blockgränserna. Filmen förtiger överhuvudtag helt det faktum att Palme också var en pragmatisk resultat- och samarbetspolitiker. Arbetet i koalitionen med Bondeförbundet på 50-talet, Hagaöverenskommelserna 1974-75, skatteöverenskommelsen 1981 ("den underbara natten") och det passiva stödet till den folkpartistiska regeringsbildningen 1978 - ingenting av det nämns för att störa den bild av den konfrontatoriske och polemiske Palme som Nycander och Lindström uppenbarligen vill skapa.

Ett av socialdemokratins livsvillkor är att balansera mellan bejakandet av kapitalismen och viljan att komma tillrätta med dess verkningar. Den balansgången är under större delen av 1900-talet förknippad med just Palme. Tage Erlander behövde aldrig manövrera lika skickligt för att tillmötesgå radikala strömningar och vindkantringar som Palme tvingades göra - av taktiska skäl, men också av äkta övertygelse.

I Palmefilmen framstår huvudpersonen mest som antikapitalist, de stora sociala reformernas man. Men Palme sa också nej och stopp och försvarade storkapitalets rätt till sina vinster. Det är ju detta det är att vara socialdemokrat - och detta ska läsas som ett erkännande: ett evigt jobb med att hitta framkomliga vägar för en idé som vägrar vara enkel.

Filmen missar däremot inte en enda större skandal eller affär. Det är trivial, underhållande nutidshistoria - har ingenting med förståelse att göra, men de ytliga symbolerna traderas vidare till nya generationer: IB, Pomperipossa, Bergmans skattebrott, Geijeraffären, Harvard, Hasse Ericson. Någon av de minuterna hade kanske istället kunnat vikas till frågor som: vad hade Palme för idéer? Varför blev han så populär bland de intellektuella? Vilka strategiska problem tvingades han lösa? Hur tänkte han om tidens problem? Hur förändrades det parti han ledde?

Filmens mest motbjudande del är när Carl Bildt sitter och upprepar sin ståndpunkt från grälen med Palme på 80-talet - den här gången utan att Palme kan försvara sig. Och ingen gör det åt honom heller. Självklart var inte Palme mindre kritisk till bristen på demokrati när det gällde öststaterna. Någon "tredje ståndpunkt" var han inte intresserad av. Det där handlar mer om att Carl Bildt inte förstår att kritiken mot amerikansk utrikespolitik inte var ett förkastande av den amerikanska samhällsmodellen, samt någon slags bisarr idé hos Bildt om att utrikespolitiska uttalanden inte ska följa politiska skeenden, utan fördelas enligt vilka politiska system man i grund och botten sympatiserar med. Palmes debatter med Bildt tillhör den svenska politiska historien - men Bildt borde ha visats i filmklipp som den fjunige riksdagsledamot han var, inte som pösigt sanningsvittne 30 år senare.