Orättvist mot Herman Lindqvist

Herman Lindqvist pekar ut Karl-Gustaf Hildebrand som nazist.

Det var vad gårdagens visklek i medierna mynnade ut i.

Vad Lindqvist faktiskt skriver i sin indragna självbiografi är att Hildebrand "aldrig annars [förutom vid bollhusmötet, min anm] protesterade mot Heimdals idéer och syften". Det är både rätt och fel. Hildebrand var aktiv i en förening som härbärgerade öppet fascistiska och nazistiska medlemmar. Heimdal drev på 30-talets mörka agenda, de var ingen motkraft. Men även om Hildebrand valde Heimdal som sitt forum är det möjligt - vi vet inte - att han tog strid mot de extremare krafterna i föreningen vid fler tillfällen än vid bollhusmötet, i sak- och personfrågor. I så fall har bara Herman Lindqvist rätt om vi tolkar "idéer och syften" som ett stöd för Heimdals inriktning i största allmänhet. Det är också möjligt att Hildebrand inte tog några duster med extremisterna. I så fall har Herman Lindqvist rätt hur han än menar.

De som är tvärsäkra på Hildebrands oskuld borde erkänna det knepiga källäget, och åtminstone ransonera med hedersbegreppet "antinazist".

Var Heimdal verkligen ett naturligt sammanhang att verka i för en antinazist? Det faller på sin egen orimlighet. (När Herman Lindqvist i sitt ursäktande pressmeddelande kallar 30-talets Heimdal "starkt konservativt" är det den snällaste beskrivning någon någonsin har gjort av föreningen.)

Att utnämna den "goda sidan" på bollhusmötet till antinazister är också en skönmålning. Det fanns flyktingvänner där, men det fanns inget flyktingvänligt förslag. Alternativet som Hildebrand förespråkade skrev också att "den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor". Det fanns ingen annan utgångspunkt på mötet än att se judiska flyktingars rätt till liv som en svensk arbetsmarknadsfråga.

Det är klart att Hildebrand var på rätt sida, liksom drygt trehundra andra. Det är klart att det var bra att han yttrade sig för kompromissförslaget, liksom flera andra. Men det gör honom inte till antinazist. Det begreppet måste väl betyda något?

Henrik Arnstad skrev själv i sin artikel att Hildebrand under 30-talet "förhållit sig försiktigt nyfiken på nazismen". Citaten från Expressens debattsida som jag skrev om igår går i linje med det. Historiken Lars Gunnarsson förmedlade samma bild till TT år 2000:

Hildebrand tyckte spontant att nazismen innehöll ett visst mått av sund reaktion mot vissa företeelser i samhället. Han kom dock till insikt om att allt inte stod rätt till men vägen dit var lång och inte snörrät.

Arnstad menar att Hildebrand kom till insikt efter Kristallnatten 1938. En person som alltså under bokbålens och Nürnberglagarnas tid tyckte att nazismen inte var helt fel, blir "antinazist" när skygglapparna äntligen faller på hösten 1938 - mindre än ett år innan krigsutbrottet! Då hade tusentals svenska män och kvinnor bedrivit antifascistiskt arbete i många år. En person som ändrade uppfattning 1938 skulle vi normalt kalla naiv och omdömeslös. Som "Om detta må ni berätta" skriver:

Från 1933 ... skrev den svenska pressen ofta om Nazitysklands aktioner mot judarna. Den svenska allmänheten hade hela tiden goda möjligheter att få en adekvat bild av händelserna.

Det är naturligt att folk vill att ett praktarsle som Herman Lindqvist ska kräla i stoftet. Men det är inte rättvist den här gången.

Det är också naturligt att det med viss iver söks efter antinazistiska hjältar, särskilt borgerliga sådana. Jag förstår det psykologiska behovet. Men när det enda sättet att hitta en är att låta vad som helst vara antinazism, då blir det bara för absurt.