2012-07-10

Almedalstal: Partiet med en boss

För Almedalsveckans skull vore det bra om minst ett par partier åkte ur riksdagen.

Redan på fredagen är det bara journalister och politiker kvar. Glassätande småbarnsfamiljer dominerar plötsligt gatubilden. På lördagen åker alla hem, och att få söndagen är samma sak som att bli utpetad från veckan. Ja, man får hålla ett tal förstås. Men då har alla politiska kommentatorer redan sammanfattat veckan och dragit till sommarstugan. Lite otacksamt.

Göran Hägglund hade i alla fall en omtänksam partistyrelse som åkt över och satt och lyssnade honom söndagen. I regn, stackarna.

Det är lite märkligt att Hägglund inte har utvecklats mer som talare under alla sina år som partiledare. Han talar i ett teleprompter-beroende, malande skriftspråk som inte känns eget. Och så dessa obligatoriska humorblock: "nu ska jag vara rolig ett tag". Förra eller förrförra året var det politiken som en fotbollsmatch, i år jämförde han oppositionen med en cirkus. En person som är så omvittnat spontant rolig som Hägglund borde inte behöva hålla sig med sådana krystade gags.

Innehållet var bättre än leveransen: Hägglund har inte helt lämnat verklighetens folk-spåret - klokt, jag tror att det kan väcka genklang om KD är uthålliga - och utvecklade sin anti-politik genom bland annat att vantolka Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa?. Statsindividualism handlar om att ersätta vänskapsband, menar Hägglund, som hade notoriskt dåliga argument talet igenom. (Nej, skulle Berggren/Trägårdh säga: genom att slippa det maktojämna och ofria beroendet kan tvärtom den äkta, fria vänskapen utvecklas desto mer.)

Hägglund skär ändå effektivt åt sig en egen nisch: "den lilla världen", människan mot staten. Mycket handlade förstås också under söndagens tal om det som KD nästan fått göra till sitt eget politikområde: familjepolitiken. "Familjepolitik" har fått en konservativ accent: det känns nästan konstigt att säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har den bästa familjepolitiken. För det har de ju: det handlar ju om saker som fattigdomsbekämpning, bostadspolitik, jämställdhet, förskolor. Låt oss ibland etikettera det som just familjepolitik! Så att det inte verkar som om hela perspektivet är främmande för de socialistiska partierna.

Som grädde på moset överträffade Hägglund Åsa Romson i civilisationskritik, i en ganska sympatisk passage om att det finns andra värden än tillväxt och ökad produktivitet. Tankefiguren om "den lilla världen" (Hans L Zetterbergs gamla moderatslogan) blir därmed konsekvent genomförd: det finns en stor, ond värld där ute - den fria marknadens värderingar är inte självklart människovänligare än statens. Med Moderaternas mittenorientering och Folkpartiets brutalliberalism finns det kanske reellt utrymme för KD att driva en sådan här diskussion.

Man måste uppskatta en politiker som kastar sig in i en idédebatt, även om det görs huvudlöst och med rätt sumpiga argument. Men det skar sig lite att dessutom ägna så stor del åt fåniga påhopp på oppositionen. Hägglund borde släppa sin föreställning om sig själv som svensk politiks stora showman.

Talet var också en nästan övertydlig intern signal efter partistriden i vintras: Hägglund tänker inte anpassa sig en millimeter till kritikerna kring Odell. Det här talet hade lika gärna kunnat hållas 2010 eller 2011. Ingen sakpolitisk högersväng, inget tal om kristen etik. Partiet leds av Hägglund, basta.

Efter hela veckan tycker jag att listan över de bästa talen ser ut så här (med länkar till mina bloggposter om dem):

1. Jan Björklund ((länk)
Med det bredaste retoriska registret övergav han "keps i klassrummet"-frågorna för en inmutning av en klassisk högerposition.

2. Fredrik Reinfeldt (länk)
Dämpad, fundersam och statsmannalik var han en av få som försökte sig på en riktig verklighetsteckning - och tog ledningen i jobbfrågan inför 2014 med "jobbpakten".

3. Stefan Löfven (länk)
Alert, säker och taltränad, men överträffade knappast förväntningarna.

4. Göran Hägglund
Höll det enda riktiga idétalet - på stolpigt språk. Löjligaste attackerna.

5. Jonas Sjöstedt
Gick på säkerhet retoriskt, plus för fokus på vinst i välfärden-frågan. Staplade argument på hög, behöver variera sig.

6. Annie Lööf (länk)
Sköt alliansen i sank på säkert men opersonligt politikerspråk. Brinner för många saker, utan att vi tror henne.

7. Åsa Romson (länk)
Är man partiledare ska man hålla talen själv. Och gärna säga något som alla inte redan vet.

2 kommentarer:

  1. Statsindividualismen är naturligtvis en befrielselära men en sammansatt. Att ta reda på mera om vore (jag har läst det någonstans men vet ej var) de franska jakobinernas liknande tanke vilken ska ha använts som ett argument mot fackföreningar. Om det stämmer förvandlas den borgerliga Hägglund ironiskt till fackets hängivna försvarare i strid med jakobinernas statsindividualism.

    SvaraRadera
  2. Uppenbart är det/har du svårt att göra analyser av en politik som står långt ifrån den/din egna. Detta tal lyfts fram som ett socialkonservativt statement av många, inte minst bland sådana som tidigare var kritiska till Hägglund.

    Läs gärna följande insiktsfulla inlägg av den S-märkta statsvetaren Marie Demker. Hon gör en knivskarp analys av Hägglunds tal: http://vanstrastranden.wordpress.com/2012/07/08/goran-hagglund-sent-ska-syndaren-vakna//

    Angående statsindividualism så kan man ju dra andra slutsatser än Berggren/Trädgårdh om dess förtjänster utan att för den sakens skull ha fel. Min egen syn är att statsindividualismen gröper ur det sociala kapitalet och därmed undergräver medborgarandan och på sikt förutsättningarna för att bygga ett gott samhälle. Att Sverige är ett av de länder med flest ensamhushåll är ingen tillfällighet, det är ett uttryck för en långsiktigt politik där målet har varit att befria människorna från ansvar för sig själv och sina medmänniskor. Att många svenskar upplever sig som svenskar är till del ett resultat av detta.

    Erik: Kristdemokratin är inte motståndare till facken, i själva verket startade kristdemokratin/den kristligt sociala rörelsen bland annat som en fackföreningsrörelse. På kontinenten finns fortfarande kristdemokratiska fackföreningar på många håll, vid sidan av socialistiska och syndikalistiska.

    Mvh
    Mattias

    SvaraRadera