Lööf och Ankersjö har inte förstått

Anta att Per Ankersjö hade en djävulsk plan.

Genom att spetsa Centerns idéprogram med ett antal tokiga förslag, ville han skapa snack kring det krisande partiet, väl medveten om att stämman till slut skulle slipa ner spetsigheterna.

Smart. Men inte tillräckligt smart. Tokiga förslag riskerar att etsa sig fast hos väljarna, hur inaktuella de än är. Vänsterpartiets "läxförbud" är ett exempel. Om inte annat, ser de politiska motståndarna till att folk kommer ihåg. Att sossarna ville förbjuda parabolantenner traderas fortfarande vidare från ungliberal till ungliberal.

Dessutom är det svårt att få med ett helt parti på ett PR-stunt. Gräsrötter har ofta den där irriterande förmågan att ta saker och ting på allvar. Det blir kris.

Anta istället att Per Ankersjö faktiskt tycker att det finns för lite extremliberala symbolfrågor och signalord ("plattare" och sånt) i Centerns program.

Då har han å andra sidan haft en extremt dålig lyhördhet inåt, eller missförstått sitt uppdrag. Antingen har han inte förstått att Annie Lööf inte valdes med carte blanche att köra så det ryker med nyliberalismen - tvärtom, aldrig har väl en partiledares övertygelse skilt sig så mycket från de dominerande stämningarna i partikroppen. Eller så har han trott att en grupp som ska ta fram ett idéprogram är något slags fria tänkare, filosofer, som kan tänka utan taktiska eller strategiska hänsyn.

Så är det inte. Det är inte i idéprogramsutkast man lanserar radikala omkastningar. Man måste lyssna in, förankra, ta små steg i rätt riktning. Släppa testballonger i tidningsartiklar, intervjuer, böcker. Att skriva partiprogram och idéprogram är ett särskilt hantverk. Och det är inget hantverk för filosofer.

Oavsett hur Per Ankersjö har tänkt är det inte särskilt smickrande för honom.

Annie Lööf har inte varit inblandat i programarbetet, men visst kan hon "andlingen" ha funnits med, som Aftonbladet skriver. Det vill säga: om programgruppen velat ge sin partiledare en starkare politisk plattform att stå på.

För det har hon inte idag. Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon skaffat sig tant-image och använder inte sin ungdom som en tillgång. Och partiet låter henne inte vara så liberal som hon skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 29 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen.

Om Annie Lööf är frustrerad, är det lätt att förstå det.

Menar Centern på fullt allvar att de tänkt sig att bara plocka ut godbitarna ur henne? Få en ung och fräsch partiledare, men tvinga henne att prata om handelsgödsel? För hennes röda lockars skull? Hade de inte hört ett ord av vad hon pratat om?

Men kanske är det Lööf som var naiv. Sådan där är svensk politisk tradition, och det kanske till och med är lite vackert demokratiskt: en partiledare ställer sin egen vilja i bakgrunden och företräder en rörelse. Mona Sahlin briljerade (faktiskt) som vänsterretoriker i valrörelsen 2010, för att hon ledde ett vänsterprojekt - personligen hade hon velat ha en helt annan dagordning. Det där gäller i arbetarrörelsen, men det finns ytterligare ett parti som brukar räknas som folkrörelseparti - Centern.

Kanske är det detta som varken Per Ankersjö eller Annie Lööf förstått.

Almedalstal: Oppositionspartiet

Annie Lööf var inte nådig: 856 000 människor står utanför arbetsmarknaden. Sverige har ett rekordhögt skattetryck på arbete. Landsbygdskommuner avfolkas. Sverige har "flerdubbelt högre arbetslöshet bland unga än Tyskland".

Per Schlingmanns budskap inför 2014 är att alliansen måste gå i opposition mot sig själva. Det tog Annie Lööf verkligen fasta på i sitt Almedalstal på fredagkvällen. Känn på det här också:

"Alla de som idag står utanför arbetsmarknaden väntar på besked. Alltför många unga, alltför många som är födda utomlands. Alltför många med funktionsnedsättning. De står utanför idag. De knackar på. De vill också komma in i jobbtryggheten, arbetsgemenskapen. De vill också ha ett jobb att gå till, en lön på kontot. Hör Socialdemokraterna alla dem?"

Socialdemokraterna! Jisses. Om regeringen inte kan regera, får den väl utlysa nyval?

Att säga att det saknas "reformiver" i Alliansen riskerar förstås att bara förstärka den bild som oppositionens partistrateger försöker etablera. Lööfs idé om en nystart, ett tryck på "refresh", signalerar att läget verkligen är akut. Det var nog inte det Schlingmann hade tänkt sig. Att låta som en opposition gjorde alliansen redan 2010 - men då i termer mer av "återstående arbete", inte att man var trött och led av tempobrist. Att prata ner den egna förmågan är inte särskilt smart, även om det är lätt att förstå Lööfs säkert uppriktiga frustration. Centern går ju enligt en gammal politisk lag alltid bakåt när de deltar i regeringssamarbeten. Något radikalt måste hända för att det inte ska hända igen.

Som debutant i Almedalen betraktad - även om hon haft lång tid på sig att bli varm i kläderna, hon tillträdde ju tidig höst 2011 - skötte sig Lööf bra. Det är inte hennes fel att kraven på talen blir högre och högre ju längre veckan lider. På fredagen har man liksom redan hört alla politikerorden redan. Det missgynnar särskilt Lööf, som pratar ganska fluffigt redan från början. Och hon måste nog börja låta som om hon är "ilsk", om det står i manus att hon är "ilsk". Nu levererar hon det med samma uttryck som när hon säger "finanspolitiskt ramverk".

Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon blivit en tillrättalagd politikertant som inte använder sig ungdom som en tillgång och som inte alls har mandat att omstöpa Centern åt det håll hon egentligen skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 28 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen. Det sista vore trevligast.

Almedalstal: Reinfeldt parkerade i mitten

Fredrik Reinfeldt är den mest erfarna partiledaren, genuint populär och en av de mest långlivade sittande statsministrarna i Europa. Han leder till yttermera visso om några månader den längst sittande borgerliga regeringen i Sverige på över 100 år.

Det ger viss trygghet när man håller tal i Almedalen. Retoriskt var det ett alldeles utmärkt tal, även om man undrade lite om den långa utflykten bland Sveriges skiftarbetare skulle landa i någon konkret politik någon gång. (Det gjorde den inte riktigt. Bara att Moderaterna "ser" skiftarbetarna.)

Till skillnad från 2010 och 2011 verkade inte Reinfeldt påstruken, utan höll nere tonläget genom hela talet. Få åtbörder och gimmickar - och han brydde sig inte ens om att kommentera Åsa Romsons stafettpinne från gårdagen (de kvarlämnade glasögonen). Helt rätt.

Sticken mot Socialdemokraterna var få. Precis som det måste vara om Moderaterna ska kunna utmåla sig som den logiska fortsättningen på arbetarrörelsens välfärdsbygge.

Markeringarna mot allianskollegerna var desto flera. Reinfeldt är fast besluten att parkera bussen i den politiska mitten - och skicka ut allianskollegerna åt höger. Han vill värna den svenska modellen och sätta den i arbete, han avfärdade språktest för medborgarskap och han visade sitt ogillande med Jan Björklunds sätt att utmåla Kina som ett ekonomiskt hot. (Istället: allas utveckling är bra för alla, ungefär.)

Även "jobbpakten" med arbetsmarknadens parter för jobb åt de unga är en helt annan väg än Centerns och Folkpartiets låglönelinje - och förstås den mest sossiga och mittenorienterade politiken. Sossigare än sossarna, till och med: där är fokuset på utbildning total. Ett antal ungdomar lär tycka att ett jobb från Reinfeldt är mer lockande än en plats i en skolbänk från Magdalena Andersson. Återstår att se om "jobbpakten" fylls med ett innehåll. Det är hittills mer en förhoppning än en färdig politik.

Att "alla jobb behövs" är ett klassiskt högersvar när vänstern ställer krav på meningsfulla och säkra anställningar (och vågar säga att det finns skitjobb). Men Reinfeldt utvecklade argumentet genom att säga att Sverige samtidigt är både ett jordbrukar-, ett industri- och ett tjänstesamhälle. Det är effektfullt. Många känner igen sig i det. Att tjata om att Sverige bara är det sista, för att verka framtidsinriktad, kan få motsatt effekt.

Så här ska ett sommartal vara: lite funderande, lite prövande, lite retoriska testballonger - men för den skull inte tomt på viktiga utspel. Jobbpolitiken blir Moderaternas fokus i valet 2014, lovade statsministern. Med kvällens tal har han verkligen skickat en utmaning till oppositionen.

Lööfs Kina-svar följde högerlogiken

Annie Lööf hade i Ekots lördagsintervju (21/4) svårt att säga om Kina är en demokrati eller diktatur. Skalan är glidande, visst, men det är inte någon tvekan om var just Kina befinner sig. Svaret speglar högerns kämpande med definitionerna: där marknad och privat kapital finns, måste väl också demokrati råda? Lööfs svar var i det perspektivet ingen ”miss”, tvärtom: så här grumliga blir resonemangen om friheten på en marknad sätts jämsides med friheten att välja partier, och om det förra alltid antas leda till det senare. Men hon kan vara lugn. I Sverige hängs ingen ut för tveksam demokratisyn. Förutom om man varit med i VPK.

(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april.)