2016-08-22

S vill prata om annat - men saknar samtalsämne

Varför ägnar sig Socialdemokraterna åt sådant som - ärligt talat - de flesta socialdemokrater för några år sedan skulle ha avfärdat som högerpopulism? Tiggeriförbud, svenska värderingar, snabbinkallade presskonferenser med statsministern om förortskriminalitet?

Det är inte för att de har blivit högerpopulister. Tvärtom, de hatar frågorna. De vill till varje pris diskutera annat, sådant som finns på deras egen planhalva. För att få börja diskutera annat tänjer sig det socialdemokratiska partiet till bristningsgränsen för att neutralisera borgerlighetens, och SD:s, repressiva, populistiska och främlingsfientliga politik. Lägger man sig tillräckligt nära så slipper man en tydlig konflikt i de frågorna. Finns det ingen tydlig konflikt dör debatten, och då kan man äntligen få diskutera annat. Sådan är förmodligen tanken.

Det finns inget genuint socialdemokratiskt engagemang varken kring tiggeri eller bilbränder. De hatar frågorna och därför finns det heller ingen socialdemokrat som arbetar dag och natt för att komma underfund med hur man verkligen stoppar bilbränderna i förorten. Man bara kallar till presskonferens, pratar lite och neutraliserar. Fantasilösheten i närmandet till högern visar hur ointresserade Socialdemokraterna egentligen är.

Det är exakt som när Fredrik Reinfeldt sa att han tänkte matcha varje sossekrona till välfärden. Han hade ingen plan för att utveckla välfärden. Vad brydde han sig om det? Men det var ett sätt att neutralisera en konflikt han inte ville ha.

Jag är ganska övertygad om att ingen i den socialdemokratiska partiledningen är intresserad av, eller förväntar sig, några opinionsvinster tack vare anpassningen till populismen. Den handlar om att inte förlora. Opinionsvinsterna ska komma när man avfört de destruktiva frågorna från agendan och fått börja diskutera annat. Det är en lite annorlunda tolkning än Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle gör när han skriver att S plan är att "svenska folket inte ska behöva rösta på SD för att få en förändring av migrationspolitiken".

Strategin är alltså inte ondsint - men farlig. Det går att slippa debatten på ett politikområde genom att bara kopiera motståndaren, men vad händer om det man tror är en debatt i själva verket är en tidsanda - att frågorna bara fortsätter välla fram, att det är en problemformulering som tar över hela samtiden? Det kanske dröjer länge innan vi blir av med de främlingsfientliga problemformuleringarna, därför att krafterna som håller dem vid liv är så starka. Får Socialdemokraterna då någon chans att prata andra frågor innan valet 2018? Om de inte får det, kommer de att gå in i valet på just den fantastilösa, kopierade populismen.

Och vad händer med neutraliserandet av frågan om motståndaren höjer insatsen? Moderaternas löfte om att matcha de socialdemokratiska välfärdssatsningarna inför valet 2006 fungerade, eftersom S inte hade något bra svar. Men idag flyttar högern målmedvetet ett steg högerut för varje anpassning S gör. Och eftersom det finns gränser även för socialdemokrater - någonstans vid vattenkanoner och utegångsförbud - blir man inte av med debatten.

Det tredje problemet är att strategin bygger på att man i det tomrum som förväntas uppstå då man kopierar motståndaren, faktiskt lyckas etablera en annan fråga och en annan diskussion. Dagens socialdemokrati saknar förutsättningar att lyckas med det. Ett förbud mot vinster i välfärden skulle, som Eric Rosén skriver, vara en utmärkt fråga att ta strid om. Men där står Stefan Löfven nog helt enkelt inte politiskt. Det partiledningen vill föra över debatten till, och vinna valet 2018 på, är istället de kloka reformerna och det dagliga förbättrandet.

Lyssnar man på partiledningen så är det tydligt att det är så man tänker sig att politik fungerar: politiker levererar resultat, och folk kommer att gilla att resultaten går åt rätt håll. Det kan man diskutera. Problemet i det här sammanhanget är att det i detta inte finns någon som helst kraft att vända på agendan. Regeringens småputtrande framåt kommer inte att bli en snackis som ersätter berättelser om hur ensamkommande flyktingkillar sextrakasserar svenska tjejer. Det räcker inte.

En sista utväg är att tänka om hela strategin från grunden, och faktiskt ha en vänsterlinje i alla frågorna i det främlingsfientliga paradigmet. Att ta konflikter, även om det innebär att debatten möjligen förlängs och fördjupas om fel frågor. Men om man inte får vinna på rätt frågor, så måste man vinna på fel frågor. Och debatten har ju bevisligen inte upphört för att man försökt kopiera bort den (nej, inte "triangulera", för triangulering är, till skillnad från kopering, ett intelligent drag för att hitta en "tredje punkt", långt ifrån någon mekanisk anpassning). Alla låter fortfarande som sverigedemokrater, S ligger långt under förra valresultatet och det är bara två år kvar till nästa val. Väljarna behöver höra en självständig socialdemokratisk linje i de frågor som dominerar debatten. Annars får de inte höra någon socialdemokratisk linje alls.

Innerst inne vet förstås varenda socialdemokrat hur en sådan vänsterlinje skulle se ut. "Vänster" är att tro på sociala orsaker och jämlika lösningar. Att välja det som en alternativ strategi skulle alltså ha den positiva bieffekten att partiet fick prata om sådant de faktiskt tror på. För att inte tala om att det skulle skaffa en massa utsatta människor en tydligare politisk bundsförvant i dagens obehagliga samhällsklimat.

Men först måste S-ledningen se bristerna i sin strategi bara som strategi betraktad.

2016-08-19

Varför skulle idioti inte ha med klass att göra?

It goes without saying. Bilar brinner alltid i Tensta, aldrig på Östermalm.

Betyder det att de som bränner bilar är några slags arbetarklassens hjältar, rättfärdiga upprorsmakare?

Det är ju det högern tror att vänstern menar, när vänstern säger att det handlar om klass. Om det finns sociala orsaker så är det berättigat.

Svaret är alldeles givet nej. Klassamhället skapar - bland annat - idioter som bränner bilar. Men idioterna har självklart bara delvis valt att vara idioter. Ramarna är ganska snäva i förorten. Det finns ett val - och det finns inte ett val.

Högern vill så gärna en gång för alla skrota alla nyanser: "det här är väl ändå bara kriminalitet"?

Som om kriminalitet skulle ha mindre sociala orsaker än ostyriga ungdomar. Som om just det, att passera just den gränsen, är ett fullständigt fritt val.

Vänsterns uppgift är att alltid säga emot: det finns ingenting i samhället som är "bara". Aldrig någonsin är det individuella ansvaret totalt. Hur skulle det kunna vara det, när valmöjligheterna är så inskränkta och livet i klassamhället så förutbestämt?

Det är en helt annan sak att rättsväsendet måste bygga på det individuella ansvaret. Det måste det göra eftersom motsatsen är otänkbar, en praktisk och samhällelig omöjlighet.

Men egentligen - och det hör man ofta jurister gräma sig åt - vet ju alla att många som döms inte fått särskilt många chanser av samhället. Man förstod hur det skulle gå.

De som inte bränner bilar då? Om man inte automatiskt bränner bilar bara för att man bor i förorten - de allra flesta gör ju inte det - då visar väl det att man har ett val, och att idioterna bara är idioter?

Nej, det blir ologiskt. Om bilbränning var precis lika vanligt oavsett familjebakgrund, då skulle klassamhället inte ha någonting med saken att göra. Men att hela arbetarklassen inte reagerar precis likadant på att vara nedtryckt - det ogiltigförklarar inte några påståenden om att social bakgrund spelar roll. Människor är olika. Arbetarklassens flickor reagerar sällan med skadegörelse och våld. Det betyder inte att de har "valt" att avstå från våld - bara att de mår dåligt och söker status på ett annat sätt.

Man kan se de våldsamma reaktionerna - upploppen, kriminaliteten, bilbränderna - som någonting som alltid ligger där nedbäddat, latent. Vi vet att det är så vissa kommer att reagera när klasskillnaderna vuxit sig alltför stora. Manlighetsnormer spelar en stor roll förstås. Vi behöver inte gå runt och undra om alla kommer att reagera snällt och introvert på nästa sociala kris - det vet vi att alla inte kommer att göra. Lösningen blir inte att mildra, eller slå till med järnhand mot, reaktionerna, utan att undvika kriser, fattigdom och klasskillnader. Just därför att vi vet att de skapar destruktiva reaktioner som ingen vill ha.

Högern har aldrig förstått vänstern här. Klassamhället skapar inte bara förtryck som uthärdas hjältemodigt och vackert. Det skapar idioti, egoism och uselhet också. Det är bland annat därför det är så angeläget att avskaffa det.

2016-06-08

Brett är bra, smalt är farligt

Miljöpartiet petar riksdagsledamöter som har gått emot partilinjen. "Vårt parti är tydligt med att vi sitter i regeringen", som Maria Ferm säger. Då får man inte bråka, inte vara otydliga.

Problemet är bara att de där bråken är så nyttiga för Miljöpartiet. Knepet för att lyckas fortsätta vara både en grön politisk rörelse och ett ansvarstagande regeringsparti är nog att just låta som om man är både och.

Det där är ju ett av Socialdemokraternas bästa trick. Socialdemokraterna är inte entydiga och utan sprickor. Tvärtom, deras långa tid vid makten bygger bland annat på att man är ett parti med många ansikten, med en politisk bredd som är sanslöst stor. Det är en lång, lång väg mellan Björn Rosengren och Daniel Suhonen. Det gynnar partiet. Väljarna kan välja att se partiet antingen som Björn Rosengren eller Daniel Suhonen.

Blå ballonger åt marginalväljarna, röda åt kärnväljarna. Man kanske inte vill gå med i Stefan Löfvens parti idag - men vem säger att han definierar socialdemokratin? Folk går gärna med i Aftonbladets ledarsidas socialdemokrati istället.

Miljöpartiet borde också visa upp flera ansikten. Problemet är att de är så få. Socialdemokraterna är tillräckligt många för att alltid ha någon utanför som kan göra jobbet att yla från folkdjupet. Samma person behöver inte vara både revolutionär och reformist.

I Miljöpartiet är alla makthavare, more or less. Då har man inget annat val än att låta bredden synas i toppen. En och annan Carl Schlyter borde man ha råd med. Och se nyttan av.