2017-04-08

Om 7 april

Nu borde man egentligen bara sörja. Eller bara vara stolt över stockholmarnas sätt att hantera gårdagens attentat. Ett sådant folk behöver inga politiska ledare för att hantera svåra stunder.

Men redan formas den politiska diskussionen, vad man än tycker om det.

Vi ska visa att vi inte låter oss knäckas genom att fortsätta leva våra liv, sägs det. "Ni kan inte styra våra liv", som Stefan Löfven sa igår.

Det bör också gälla den politiska debatten. Märkligt nog sägs det ju ofta i samma andetag: vi låter oss inte påverkas - och "det kommer att finnas ett före och ett efter denna dag i Sveriges politiska nutidshistoria".

Men om vi hädanefter bara ägnar oss åt att diskutera terrorism kommer terroristerna på ett sätt också ha vunnit. Att fortsätta leva våra liv som vanligt måste inbegripa att fortsätta diskutera hur samhället ska ordnas, också i sådant som direkt efter en sådan här händelse känns futtigt.

Ett Stockholm som inte bara står upp lika tappert mot terrorismen som igår, utan som nästa vecka också börjar diskutera trafikpolitik och dagisbrist - det skulle vara ett Stockholm som verkligen gör motstånd. Att framhärda i att få ägna oss åt annat än terroristerna är det bästa långfinger man kan ge dem.

Huruvida terrorismen blir den stora politiska frågan för överskådlig framtid bestämmer vi trots allt själva.

Samtidigt är det självklart att det behövs en debatt om terrorismen. Och när vi har den debatten finns det för en gångs skull en hel del att diskutera.

Tidigare har debatten handlat om rättsliga och polisiära åtgärder: övervakning, kontroll, säkerhet. Sådana åtgärder byggde på att terroristerna var personer som i större grupper planerade attentat med vapen eller sprängmedel. Den planeringen lämnade spår efter sig som gick att upptäcka.

Men den nya terrorismen - och en hel del tyder på att gårdagens attentat är ett exempel på det - lämnar inga sådana spår. Alla är överens om att den är omöjlig att förhindra. Ensamma personer som kapar lastbilar och sekunderna efteråt använder dem som dödliga vapen kommer aldrig att kunna upptäckas med konventionellt polisarbete. Eller annorlunda uttryckt: det konventionella polisarbetet har varit så framgångsrikt att det har tvingat terroristerna till metoder som gör konventionellt polisarbete omöjligt.

Det betyder att det enda sättet att förhindra framtida attentat är att minska antalet potentiella terrorister. Minska motiven att begå brott, dra undan grogrunden för extremism, se till att människor ser bättre alternativ än att ge upp allt de har och dö för verklighetsfrånvända ideal. Det är det debatten nu måste handla om. Om alla förberedelser för terrorism sker inne i huvudet på terroristerna, är det i deras huvuden vi måste vara. Vi måste bygga samhällen där medborgarna är resistenta mot extremism. Inte för att det är lätt, utan för att det kommer att vara i princip den enda chans vi har.

Hotet kommer oftast inte utifrån. Att stänga gränserna och utropa att "Sverige är under attack" är på sätt och vis en bekräftelse på att den föreställningen dröjer sig kvar. Det går inte att ha flygplatskontroller och stänga gränserna och tro att det gör oss skyddade. Extremism är ett svenskt problem, den kan uppstå här och den kan - lyckligtvis - ta slut här.

I dag hjälper det knappt ens att identifiera extremistiska miljöer. Gång efter annan visar sig terroristers tankegångar vara helt okända för deras församlingar, för deras politiska bundsförvanter - till och med för deras egna familjer. Teorin om "radikalisering", där människors utveckling följer en logisk bana, stämmer dåligt in på de senaste årens attentatspersoner. Det går inte att hoppas på att kunna identifiera precis vilka terroristerna är. Då måste man istället göra det väldigt mycket mer värt att leva än att dö för alla.

Och, på ett annat sätt, kommer hotet ändå utifrån.

För samtidigt som vi motarbetar de sociala centrifugalkrafter som gör människor i Sverige till terrorister, är terrorismen också en konsekvens av utländska krig som aldrig borde ha startats och förtryck som borde ha bekämpats bättre. En rättvis världsordning och bekämpande av fattigdomen - det finns politiker som alldeles för länge naivt har fått påstå att det inte har med terrorism att göra. Med den nya terrorismen, den som är "omöjlig att stoppa", måste kriget till slut börja föras med långsiktighet på riktigt.

Rasisterna har suttit uppe hela natten och skrivit så att tangentborden glöder. De ödslar ingen tid på att vara ute och hjälpa andra att ta sig hem från innerstan, eller att uttrycka sorg. De börjar bara hamra in sina lösningar. Det betyder att vi måste bemöta dem och att motståndet måste börja redan idag, fastän det känns alldeles för tidigt.

2016-11-16

Feministisk snöröjning är trams

Eller nja, så här: att göra en feministisk analys av framkomlighetsproblem är (förstås) helt rätt. Om man inte funderar på vilka som tjänar på vad, blir slutresultatet lätt att kvinnor halkar (!) efter eller får det besvärligare på de flesta områden. Det är därför smart att hålla ett öga på hur ens politik påverkar män respektive kvinnor.

Men det betyder inte att den politik man bestämt sig för nödvändigtvis ska kommuniceras som "feministisk". Snöröjningen är ett jättebra exempel. Kvinnor är överrepresenterade bland gångtrafikanterna - men knappast med särskilt mycket. Välplogade trottoarer gynnar väldigt många fler än kvinnorna. I själva verket är det svårt att hitta en åtgärd som så tydligt uppskattas av alla.

Genom att göra snöröjningen till en kvinnofråga, gör man den smalare, mindre allmän, än den behöver vara.

Typ:

Reporter: -Jaha, nu funkar snöröjningen igen och varenda stockholmare är tacksam?
Feministiskt borgarråd: -Nja, vi har ju framför allt tänkt på kvinnorna...

Det vill säga: Man genomför en politik som i praktiken gynnar precis alla. Alla går på trottoarer. Men man hämtar bara hem vinsten hos en del av väljarna, genom att själv säga att den går ut på att gynna en mindre grupp.

Det är inte vettigt. I allmänhet går annars politisk kommunikation ut på motsatsen: att anstränga sig till sitt yttersta för att räkna in så många som möjligt bland de som gynnas.

Visst, det driver klick och funkar bra i pressmeddelanden att prata om exakt vilka som tjänar på ens politik. Så kan man hoppa från den ena demografiska undergruppen till den andra i en Aftonbladetfiering av utspelen. Men nog kan även en bred politik som gynnar många paketeras väl och få genomslag?

Det finns ett generellt problem här, ofta just kopplat till feminismen. Vänsterpartiet pratar gärna om sex timmars arbetsdag, försvaret för välfärden, till och med vinstfrågan, som kvinnofrågor - just för att analysen, helt korrekt, visar att kvinnor skulle gynnas mest. Men då förminskar man samtidigt frågorna, beskär grupperna som gynnas, raderar i sitt potentiella stöd. I fallet med vinstfrågan gör man dessutom en stark principfråga - det är ju därför man har stöd långt in bland en tänkande borgerlighet - till en fråga om egenintresse.

Det måste finnas något annat sätt att profilera sig som feministiskt parti. Kanske handlar det bara om balansen i kommunikationen. Kanske ska man prata mer om det feministiska slutresultatet av genusanalysen. Eller så borde man nöja sig med att man faktiskt gör en feministisk analys, och feministisk politik. För det är väl knappast kommunikationen som i sig gör oss till bra feminister?

2016-11-14

Borde vänstern skrämmas bättre?

Kristoffer Housset från PR-byrån Westander skriver intressant i Aftonbladet om lärdomar från den högerpopulistiska vågen. I sammanfattning: negativa budskap om hot, risk och fara tenderar att påverka oss mer än positiva, eftersom vi är mer angelägna att undvika förluster än att vinna. Det är därför främlingsfientliga argument från SD, Brexitförespråkarna och Trump fungerat så bra.

Trump?

Det är nog värt en diskussion om han är ett bra exempel. Visserligen använde Trump ett mer negativt språk (kolla bland annat denna Twitteranalys), men det var å andra sidan mest personliga förolämpningar mot Clinton - och republikanerna var ju faktiskt oppositionsparti; för oppositionspartier håller utvecklingen alltid på att gå åt helvete.

Den som verkligen pratade målande om "risk" i Houssets mening var Clinton, med sin ofta upprepade fråga om amerikanerna tordes anförtro landets kärnvapenkoder åt denne man. Man kan med lika stort fog driva tesen att riskaversiva väljare borde ha valt Clinton. Hon försökte också mobilisera kvinnor och minoriteter genom att beskriva Trump som ett hot mot deras rättigheter.

Trump lovade dessutom i valkampanjen att skapa "millions and millions of jobs" - ett positivt program som mainstreammedia knappast ens har sett som ett politiskt budskap eftersom eliten i Washington är hopplöst klassblind. För en arbetare i rostbältet - med den internationella konkurrensen flåsande i nacken - är det inte lika självklart att man har råd att avfärda löftet som naivt. Tänk om han ändå kan...?

Däremot att bygga en mur mot Mexico - det fattar liberala journalister. "Make America great again" fattar de inte alls - vadå, har vi inte haft det rätt bra nu ett tag...? Jag tror därför att mainstreamrapporteringen om Trumpkampanjen haft en viss bias mot det hotfulla. Om man tittar mer ärligt på det så har han ingjutit mycket politiskt hopp i folk också.

Budskapet om miljoner nya jobb bygger visserligen i grunden på ett upplevt hot (mot jobben), men om man ska dra det så långt så bygger naturligtvis all samhällsförändring på olika typer av problem som ska lösas och risker som ska undvikas. Då kommunicerar alla partier om hot hela tiden, överallt. Så Houssets text måste ändå förstås lite smalare; som en idé om hur man ska tala till väljarna.

Så, även om Trump kan diskuteras - borde andra politiska aktörer inspireras av högerpopulisterna och prata mer om hot och faror? Housset tar som exempel att man skulle kunna beskriva utebliven invandring som ett hot mot välfärden.

Jag håller med om väldigt mycket. Framför allt ligger det som en blöt filt över mycket progressiv politisk kommunikation idag att folk gillar positiva budskap, att man ska "säga vad man är för" och berätta om hur man förbättrar världen. Om vi åtminstone kunde enas om att det inte på förhand går att säga om det är bäst att exploatera positiva eller negativa känslor, skulle vi få se mer vägvinnande politisk kommunikation. Det är inget konstigt att hota väljarna med vad som kan förloras. Sådana förluster finns ju därute, på riktigt.

Man kan vinna val bara på att ha en träffande verklighetsbeskrivning - utan egen politik, utan lösning, utan något track record. Det hopp man också måste förmedla ligger i att den som beskriver ett problem, eller ett hot, mest korrekt, också kan förväntas vara den som är bäst skickad att lösa det. Mer tydligt än så behöver man inte skriva väljarna på näsan.

Stefan Löfven
 och Jonas Sjöstedt pratar gärna om att skapa jobb, men det behövs konkurrens till den högerpopulistiska berättelsen kring vad som hotar jobben. (Förslag: rovkapitalismen, skattesänkningar, urbaniseringen.) Ett parti kan vinna sympatier på att arbetslösheten går ned, men i längden bör man nog också ha en trovärdig förklaring till att jobben försvann i förstaläget. Annars verkar man ju famla i blindo - eller bara ha tur.

Jag är inte lika förtjust i Kristoffer Houssets egna exempel på hur antirasister skulle kunna bli bättre på skrämselpropaganda.

Alla strategier mot högerpopulism måste ta missnöje och oro på allvar. Det är missnöjet och oron som gör hot-budskapen om "islamisering" och "massinvandring" effektiva. Det betyder inte att högerpopulisternas motståndare nödvändigtvis måste formulera egna hot-budskap just på politikområdet invandring. Housset föreslår att man vänder 180 grader på utgångspunkterna för diskussionen: "Jasså, du säger att invandringen hotar välfärden - jag säger att utan invandring hotas välfärden!" Även om det är korrekt i sak, och förtjänar att sägas, så tror jag att detta är en typ av argument riskerar att mest stärka de egna anhängarna, men som knappast går att använda i ett samtal med den som lockas av högerpopulism. Den bästa grunden för övertalning är att utgå från den verklighet som mottagarna faktiskt tycker sig se: inte att påstå att man borde se saker och ting precis tvärtom.

Även det andra exemplet på hur man skulle kunna argumentera, att invandringsfientligheten, inte invandringen, skadar sammanhållningen - ett argument som Jonas Sjöstedt ofta använder - har samma friska "du har inte bara fel utan du har fått precis allt om bakfoten"-kvaliteter. Kul, förmodligen rätt, men inte särskilt inkännande.

Det är förmodligen bättre om samma missnöje som bygger högerpopulismen ges en mer progressiv ram - att man helt enkelt ger väljarna möjlighet att se sin oro ur ett annat perspektiv, radikaliserar oron. I ett sådant projekt förnekar man inte väljarnas känslor, utan föreslår bara en annan förklaring till dem. En radikal arbetarrörelse borde se missnöjet och oron som brist på trygghet, men också som ett i grunden progressivt förväntningsgap - på grund av 30 år av uteblivna reformer ligger våra tankar om hur samhället borde se ut långt framför vad samhället levererar. (Den typen av förväntningsgap, eller permanenta besvikelse, kan möjligen också förklara varför medelklassen, och inte bara arbetarklassen, överger de traditionella partierna.) Vi kan också hålla med om att "något har gått förlorat", men föreslå att det inte är etnisk homogenitet, utan stoltheten över välfärden.

Att skrämma väljare har sin givna plats i kommunikationen - vem fan är inte rädd - men det kan också handla om stolthet, hopp, förväntan, tillit, nostalgi, medkänsla, frustration, spänning. Huvudsaken är att man formulerar någonting som möter det som väljarna känner. Det är egentligen det som är läxan från högerpopulisterna.