2013-09-24

Fullt normalt

Alliansregeringen har använt biståndsbudgeten till att betala biståndsministerns och statssekreterarens löner.

Carl Bildts kommentar: "det är fullt normalt, det har skett under alla år".

Sådan är ju utrikesministerns teknik när han får kritiska frågor: Men det här är ju självklart. Visste du inte det, lilla vän?

På Carl Bildt ser man aldrig om han tar en fråga på allvar. Allting avfärdas på samma sätt: här har ingenting hänt som inte alla redan visste.

"Det tillhör väl inte ovanligheterna" med ryska militärplan över Östersjön.

"Det är ingen hemlighet" att Sverige samarbetat med USA om övervakning av medborgarna.

"Banal information" att informera USA om resultaten av hemliga regeringsförhandlingar.

Tekniken går ut på att backa och erkänna precis det han anklagas för, men samtidigt låta som om det är någonting fullständigt självklart och harmlöst. Nyheten ska inte bemötas - nyheten ska pulvriseras som nyhet.

Och journalisterna rodnar generat, säger tack för intervjun och lommar hem till redaktionen, skamsna över att ha gjort så dålig research att de inte hade bätttre koll: alla visste redan - och allting var hur självklart som helst.

Några redaktionschefer runt om i landet borde ta ordentliga snack om detta.

2013-09-18

Möt väljarna utanför medierna (också)

Siewert Öholms utfall mot hur journalister kommenterar och förklarar i tio minuter när en politiker har pratat i fem har mötts av många nickar.

Eftersom politiker kommunicerar politik som om det handlade om att vilja någonting, och redaktionerna är övertygade om att allt bara är ett maktspel, måste det glappet överbryggas med att översätta allting till maktspel inför tittarna.

Att kommentera debatter istället för att ge debatterna mer utrymme är ett sätt som medierna är mer självständiga - nej förresten, det var längesedan - tar kommandot över dagordningen.

Det är i sin tur en av de viktigaste orsakerna till att de politiska partierna försöker möta väljarna öga mot öga istället. Med dörrknackning och samtal på gator och torg slipper man få sina budskap filtrerade av allt mer ställningstagande och agendadrivande medier. Och granskade, för den delen.

Ibland låter det som om det är på grund av Barack Obama som svenska partier ska knacka dörr i valet 2014. Det är bara sant till en del. I grund och botten finns samma rationella grunder för att utöka andelen direktkontakter här i Sverige:

- Man rundar medierna och får ut budskapen oförvanskade.

- I medierna konkurrerar också allt fler sidoaktörer om utrymmet under en valrörelse - företag och organisationer gör fler utspel än de politiska partierna tillsammans. (Även de sidoaktörerna har redan upplevt trängseln i medierna och börjat kontaminera valrörelserna med "valstugor", "valaffischer" och andra klassiska uttryck i det offentliga rummet.) Det går inte att bygga en valrörelse på förhoppningen om medial uppmärksamhet. Då säkrar man upp med att också bygga en bas av direktkontakter.

- Att konsumera medier under en valrörelse blir också alltmer outhärdligt för den enskilde - även sociala medier. Hur såg ditt Facebookflöde ut under kyrkovalet egentligen? Tänk det gånger tjugo i september 2014. Att samtala med en vanlig, svettig valarbetare kommer att bli valrörelsernas slowfood, en sätt att få valfrågorna rakt på sak från en tydlig avsändare utan bakgrundssurr.

- Med dörrknackning och torgsamtal kan partierna utnyttja tyngden i att budskapen framförs av människor som känns igen och som vet hur det är. De kan också anpassa budskap och tonläge efter mottagaren - också ett slags arbete med de mikro-riktade budskap som är en annan kampanjtrend.

Till sist: de politiska partierna skulle också, om de ville, kunna utmana medierna om makten över debatten istället för att bara runda dem. Göran Persson hade en utmärkt idé i sina memoarer: varför inte bara arrangera valdebatterna själva? Bjud in etermedierna. De kan inte tacka nej med mindre än att de bryter mot sina uppdrag.

2013-09-15

Men det går ju så bra?

Socialdemokrater i Skandinavien förundras över att man tvingats lämna ytterligare ett "dukat bord" till högern. Precis som i Sverige 1976 och 2006 petades de norska sossarna bort från regeringsmakten trots tillväxt, hög sysselsättning och välfärdsutbyggnad. De verkar tycka lite synd om sig själva. Men väljare tittar sällan tillbaka: lösta frågor är irrelevanta frågor. Det ställer till problem i en rörelse vars identitet i så stor utsträckning bygger på genomförda reformer. Och socialdemokrater kanske helt enkelt är dåliga på att förnya sig? Det borde inte en folkrörelse som har örat mot marken behöva vara.

(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)

Västerbottenbesvikelse

Fler folkomröstningar är inte någon given vänsterlinje. Men om det nu finns ett system där omröstningar är rätt enkla att pressa fram via medborgarinitiativ, måste nog de styrande acceptera att vara lyhörda inför resultaten. Risken med att ställa upp egenpåhittade villkor för valdeltagande - som S och MP i Västerbotten - är annars att fler folkomröstningar bara leder till mer besvikelse och cynism. Syftet var väl det motsatta.

(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)

Bra med pappamånad

Naturligtvis ska föräldraförsäkringen egentligen vara individuell - "det finns många beslut vid köksbordet som staten till slut inte tolererat", som till och med Dagens Industris ledare 4/9 konstaterar. Men när Folkpartiets partistyrelse nu föreslår en tredje "pappamånad" är det ändå något som feminister bör applådera. En tredje månad som inte kan överlåtas är ju en individualisering. En sådan reform gör heller inte slutmålet svårare att uppnå. För oppositionen är det dock trist att S - där den nuvarande linjen är att ytterligare månader "kan vara" ett sätt under nästa mandatperiod - riskerar att framstå som sämre feminister än Jan Björklund.

(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)

Den mänsklige Hitler

Richard Swartz skriver bra om den mänsklige Hitler i DN. (Av en slump pratar Geir Lippestad om en liknande sak i samma tidning: om att vi inte får göra Breivik oförklarbar genom att göra honom till ett monster.)

Det finns väl få områden där populärkulturen haft så fördärvligt inflytande som när det gäller människors uppfattning om diktatorer och diktaturer.

Okunskapen är inte oviktig, eftersom vi inte fattar hur vi ska bekämpa de befintliga eller förhindra de framtida diktaturerna. (Tänk till exempel på PR-byrån Studio Totals Vitrysslandaktion häromåret, som bland annat helt missförstod hur en diktatur sprider ut skuld, eller möjligheterna att verka inifrån. Hela aktionens anda var att Vitryssland var ett fängelse med paralyserade invånare.)

Om det fanns chansen att räta ut missförstånden om diktaturer, skulle de viktigaste - förutom Richard Swartz påpekande om diktatorer - vara:

-Det finns alltid ett folkligt stöd som inte bygger på direkt hot om våld. (Vilket jag skrivit om här när det gäller Nordkorea.)

-Det pågår ett vardagsliv med biodejter, hundpromenader och grillfester, vilket är orsaken till att människors uppmärksamhet inte är till hundra procent på förtrycket, vilket bland annat skulle göra dem galna. (Kolla till exempel på tyska teveserien Weissensee.)

-Det finns otroligt uppfinningsrika system för att upprätthålla regimens makt. Att tro att människor gör saker under pistolhot är att kraftigt underskatta intelligensen hos de som designar förtrycket. Blir du pistolhotad finns det inga band kvar till regimen och det vill den inte: den vill att du är beroende och lojal.

I de amerikanska teveseriernas värld har de ju redan fattat att grymheter utförda av älskande och älskade människor är så mycket mer fascinerande (Dexter, Sopranos). En spridning till diktaturdokumentärerna vore bra folkupplysning.

2013-09-03

4 saker amerikaner INTE kan lära oss om valkampanjer

Nästan alla nya idéer om hur man bedriver valkampanjer kommer från USA. Men vilka tips och tricks går inte att överföra till svenska förhållanden? Det mest uppmärksammade brukar vara att det inte är tillåtet att föra register över väljarnas politiska sympatier. Det går liksom inte att bara "ringa gamla väljare" här.

Men det finns några andra viktiga skillnader för den som studerar amerikanska kampanjer (och det ska man):

1. Amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 85 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Om man trots allt har en mobiliseringsstrategi måste den vara mycket mer riktad: exakt vilka gator pratar vi om - inte stadsdelar.

2. Amerikanska valhandböckers fokus på att värva frivilligarbetare och aktivister går inte heller att översätta. Här finns de aktivisterna redan på plats, som partimedlemmar. Försöker man göra som i USA, går man över ån efter vatten. Och den som försöker få med icke partianslutna i en svensk kampanj kommer att upptäcka hur mycket svårare det är i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus. Här skulle ingen partilös sätta upp en yard sign - och partikampanjer i sociala medier flyger troligen inte lika långt utanför de lojala kretsarna.

3. I politiska system med "first-past-the-post"-valkretsar - där vinnaren tar allt och det inte spelar någon roll hur många procent tvåan får - är det naturligare med en hårdare geografisk prioritering. I Sverige är det sällan som ytterligare ett mandat i en valkrets är helt utom räckhåll, åtminstone i tidiga skeden av en valrörelse. (Och är ytterligare ett helt utom räckhåll är det troligen istället hyperrelevant att försvara ett befintligt.) Här måste vi vårda även de väljare vi har i genuint fientliga områden.

4. Att arbeta med mikro-riktade budskap är lättare i USA med dess svagare höger-vänsterdimension; man kan närma sig smala målgrupper med "deras" frågor med vetskapen att de frågorna faktiskt inte konkurrerar med den allmänideologiska dimensionen på samma sätt som i Sverige. Här är det troligare att en person som både är varghatare och socialist trots allt röstar som socialist, inte som varghatare. Den som bygger en kampanj alltför fokuserad på riktade budskap mot olika intressegrupper riskerar att prata förbi de ideologiskt och politiskt drivna svenska väljarna.

2013-09-02

Varför lyfter inte V?

Fast - det gör de ju. Mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna är runt procentenheten högre än i valet 2010. Det är ett lyft. Ett parti som inte förmår att se sina framgångar, är själva med och gör sig till förlorare.

Det är inte 1998 års nivåer, men det blir aldrig 1998 igen. Det kommer åtminstone att dröja innan samma situation går i repris: en socialdemokratisk regering som genomför de brutalaste nedskärningarna i modern tid och som är blind och döv för stämningarna bland väljarna (inklusive den feministiska vågen).

Det möjliga utrymmet för ett parti till vänster om en socialdemokrati som är i opposition (med allt vad det innebär av radikalare framtoning) är sannolikt mycket mindre.

Om man läser opinionssiffror på mellan 6 och 7 procent och är besviken, kan man ta fasta på andra positiva tecken under 2013. Andelen säkra anhängare är ganska stor (Sifo). Jonas Sjöstedt har ännu inte nått maximal igenkänning bland väljarna (SOM). Och antalet väljare som har V som "näst bästa" parti är den högsta på 10 år (SCB).

En hel del av besvikelsen över att vårens och sommarens svaga uppgång ändå inte är ett tydligt "lyft", hänger ihop med övertygelsen om att vinstfrågan är en diamant i partiets händer. När nästan alla håller med partiet i en så viktig fråga, då borde det väl betala sig bättre?

Det finns minst tre skäl för att det inte är så enkelt:

1. Väljare är inte sakfrågedrivna. Även om vinstfrågan kan kännas tydligt ideologisk för V-medlemmarna, är den ändå bara en del av den politiska helhet som väljarna tar ställning till. De måste känna sig som vänsterpartister - inte bara vara eniga i en viktig fråga.

2. Det finns ingen tydlig kontrast till de andra partierna. Alla är mer eller mindre kritiska till att stora vinster ska gå ut över kvaliteten i välfärden. Att ha haft rätt längre tid än de andra partierna spelar inte så stor roll. Väljare är hårdhänt osentimentala.

3. Det är inte den enda frågan på agendan. Jobben, ekonomin i stort, andra aspekter av välfärdsutvecklingen - det påverkar såklart också. Jämförelsen haltar lite, men det var också nio av tio väljare som höll med VPK om matmomsen på 80-talet. Men nio av tio väljare tyckte inte heller att det var något skäl att byta parti.

Jag tror att vinstfrågan både behöver breddas (fånga upp den allmänna känslan av välfärdens urartning) och populariseras (finns det några delfrågor som går att förpacka enligt modell "eget rum på långvården" eller "tusen kronor mer i plånboken"?). Och viktigast av allt: Vänsterpartiet måste - om de inte lyckats med det tidigare - försöka identifiera de väljare för vilka vinstfrågan kan vara det som tippar deras röst åt partiets håll. Det är ingen idé att vända sig till de väljare som röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Inte heller att vända sig till de väljare som inte röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Hitta istället just de väljare som kan komma till partiet via vinstfrågan.