SD skildras positivt

En bild av hur Sverigedemokraterna framställs i media är att de behandlas njuggt. Den sprids bland annat i Björn Hägers nya bok "Problempartiet". Och förstås av en massa rättshaveristiska rasister. Och av partistrateger som vill odla outsiderrollen. Ett Sverigedemokraterna som inte "alla är emot" är inte ett fungerande Sverigedemokraterna.

En annan bild av hur SD behandlas i media är undersökningen i Aftonbladet/Infopag idag: Jimmie Åkesson nämns visserligen minst antal gånger, men de kan glädja sig åt att bara 9 procent av omnämnandena är negativa - den tredje mest positivt skildrade partiledaren. Det är lågt i största allmänhet. Framför allt är det ett enormt bakslag för alla som hävdar att SD mobbas av nyhetsredaktionernas kulturmarxister.

Hur kan det vara så dålig granskning? Som Anne-Lie Lehnberg skriver i Flamman: "det krävs knappast ett Pulitzerjobb för att hitta saker att granska eller rapportera om Sverigedemokraterna". I ett historiskt perspektiv är det egentligen skandalmaterial varje gång en SD:are säger något rasistiskt. Det skulle definitivt bli skandal om en företrädare för något annat parti sa samma sak som SD säger. Problemet är att Sverigedemokraterna inte förväntas vara något annat än rasister, så när de är det, har det inget nyhetsvärde.

Problemet är också att medier (och andra) håller sig med en ålderdomlig definition av rasism. SD säger att de inte är rasister, och med den allmänt spridda uppfattningen att rasism är att anse människor med annan hudfärg mindre värda, är det förstås svårt att beslå dem med det. Men rasism idag uttrycks inte som 1880. Idag uttrycks den som att det blir konflikter när man blandar människor av olika etnicitet och "kulturer", och att vi enbart definieras av de tillhörigheterna. Ingen är mindre värd - men de ska inte leva tillsammans. Detta blir, till exempel när Aftonbladet ska beskriva SD, att vara "invandringskritisk". Då är det klart att det inte viner om öronen på Åkesson särskilt ofta.

Infopaq-undersökningen visar nog också en annan sak som redaktionerna borde fundera på: lokala företrädare och riksdagsledamöter i SD lyckas ganska ofta hamna i trubbel - men Jimmie Åkesson håller alltid de konflikterna på armlängds avstånd. Han utkrävs sällan, verkar det, ansvar för vad som händer i det parti han leder. Skickligt, förvisso. Men ska det vara så?