2010-06-18

Vuvuzelan har peakat

Hajade till över en tweet på Twitter förra veckan.

"Asså, sorry, men att äga en iphone = att åka till thailand på semester."

Det är mycket underhållande att analysera den urbana, agendasättande medelklassen. I sin strävan över att vara först - eftersom det är samma sak som att ha en personlighet, och bottnar i en skräck för massamhället - gäller det att hålla koll på när företeelser har blivit alltför vanliga och spridda. Det gäller att veta när trenden peakar så att man kan hoppa av den, innan man råkar konsumera eller bete sig som en LO-medlem. Det är till och med lite skämmigt att hoppa av mitt på peaken: det bästa är om man kan förutse peaken och hoppa av i god tid.

Alltså ser man ständigt små nervösa trevare i sociala medier: nu är väl iphone ute? Nu börjar väl folk överge Facebook? Underförstått: jag tänker fan inte bli kvar här bland en massa svennar om partyt har flyttat.

Häromdagen såg vi en extremt koncentrerad trendpeak i den urbana medelklassens förhållande till vuvuzelas, plasttrumpeten som alla pratar om i samband med fotbolls-VM i Sydafrika. (Jo, allt medelklassen rör vid fylls med status; hög eller låg, stigande eller sjunkande - t o m hur man ska kommentera vuvuzelas.)

Onsdag den 16 juni exploderade vuvuzelakommentarerna på Twitter. Någon efterlyste lite skojigt mer vuvuzelafrågor i partiledardebatten som pågick i riksdagen, vuvuzelakupper mot prinsessbröllopet planerades och så vidare. Men strax efter lunch kunde man höra den första varningssignalen: någon jeppe twittrade ironisk om att det skrivs för lite om vuvuzelor i sociala medier. Genast börjar alla kallsvettas och snegla åt sidorna: bäst att ligga lågt och avvakta läget. Trenden började plana ut, och började definitivt störta nedåt när Aftonbladet under dagen lade ut ett beställningsformulär på nätet där man kunde köpa sin egen vuvuzela.

Från smal till massa på 24 timmar.

Vill du göra bort dig i helgen på en middag på Skånegatan i Stockholm? Säg med äkta entusiasm: "Har ni hört de där vuvuzelorna i Sydafrika?"

En stor den av den urbana medelklassens liv ägnas åt att hålla koll på produktlivscykeln för alla produkter och företeelser. Självklart är det bra att vara bland de första när någonting är på väg upp, men det är egentligen två andra punkter som är viktigare att hitta: 1) tidpunkten då företeelsen blivit alltför vanlig, och 2) tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult - då kan man nämligen hoppa på den igen, med en ironisk blinkning (Allsång på Skansen-fenomenet).

Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.

Det handlar förstås till stor del om att det är svårt att tjäna frilanspengar genom att hålla med alla andra, men också om att en åsikt redan nått sitt mognadsstadium i produktlivscykeln och därför blivit alltför omfattad för att kännas riktigt fräsch. Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag - till höger eller vänster - vill "fastna" i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga. Att ständig befinna sig i opposition är inte att vara intellektuell.

2010-06-10

Ingen Aftonbladetlinje i sjukförsäkringen

"Sara var dödssjuk i svininfluensa - får inte sjukpenning" - Aftonbladets rubrik på det senaste fallet av hård bedömning från Försäkringskassan.

Men när hon var dödssjuk fick hon sjukpenning. Ingen regering kommer någonsin att tillåta några regler som innebär att man kan bli sjukskriven på grundval av vad som har varit. Det är bara nuläget som är relevant. Har Sara tillräcklig arbetsförmåga för att försörja sig själv idag?

Kvällstidningsartiklarna handlar till 3/4 om hur sjuk Sara har varit - illustrerat med hemska bilder från när hon låg nersövd på sjukhus. Inget av detta är relevant. Den sista fjärdedelen handlar om hur hon faktiskt mår idag: hon går med rullator, kan bara sitta uppe korta stunder och har smärtor i magen. Det låter verkligen som om hon borde få längre tid på sig att rehabilitera sig. Det kan man komma fram till genom att hålla sig till hennes faktiska situation idag. Eller hur tänkte Aftonbladet - skulle fotot på en nedsövd Sara med slangar i munnen ha spelat roll hos Försäkringskassan?

Den värsta sortens sjukpenningspopulism börjar stå mig upp i halsen.

Det är dessutom ett politiskt problem när vissa rödgröna politiker, bloggare och opinionsbildare knyter an till kvällstidningsjournalistiken och förespeglar att det skulle bli några ändringar av de mest grundläggande elementen i försäkringen: en objektiv bedömning av arbetsförmåga i nuläget. Det kommer inte att hända.

Objektiv - d v s försäkrade kommer även under en rödgrön regering att nekas sjukskrivning mot sin vilja.

Arbetsförmåga - d v s försäkrade kommer även under en rödgrön regering att bedömas utifrån sin arbetsförmåga, inte primärt utifrån vad de eventuellt inte kan göra, vad de har för besvär eller hur dåligt de mår.

Nuläget - d v s sjukförsäkringen kommer aldrig att omfatta personer med arbetsförmåga, hur sjuka de än varit tidigare.

Detta framgår med all önskvärd tydlighet i de rödgrönas överenskommelse om en ny sjukförsäkring. Där framgår också att det finns gott om återstående angreppspunkter mot allianspolitiken även om man inte ställer upp på Aftonbladetlinjen (d v s att människor själva ska avgöra om de känner sig eller har känt sig så sjuka att de borde ha sjukersättning).

Gärna hård opposition - men helst inte i strid med vad man själv går till val på. Folk riskerar att bli så besvikna då.

2010-06-08

Får invandrare socialbidrag?

Får invandrare socialbidrag?

Nej, den som inte kan försörja sig själv får socialbidrag.

Men när regeringen uttalar sig om motprestationer för att få socialbidrag är det inte kommunministern som uttalar sig. Det är inte socialministern. Det är inte arbetsmarknadsministern. Det är - tadaaa! - integrationsminister Sabuni.

Kan den medvetna etnifieringen av sociala problem göras tydligare?

2010-06-04

Ride the hype, rödgröna: jämlikhet!

Det börjar lukta katastrof för sossarna - och därmed för hela rödgröna blocket. Inte för Demoskopmätningen i sig, utan för att det går nedåt samtidigt som vi fortfarande inte sett den där visionen och det där huvudbudskapet som kampanjgeneral Krogvig pratar om. Och om den finns – (S) kanske, hemska tanke, hävdar att det är sloganen ”möjligheternas land” som är visionen – så är det hög tid att den konkretiseras och börjar nötas in. Socialdemokraterna vet mycket väl att de aldrig tar några röster de fyra sista veckorna – i alla fall inte sedan SCB började mäta ”spurtvinster” 1956. Det är nu som valet måste vinnas.

Väljarrörelserna under valrörelsens slutskede är överhuvudtaget små. För samtliga partier handlar det normalt om 0-1 procentenhets förändring. Myten om den avgörande slutspurten bygger på att fler och fler byter parti mellan valen (sant, men man byter tidigare än i augusti-september) och att fler och fler uppger att de bestämmer sig sent (sant, men till slut bestämmer sig de allra flesta för att rösta som tidigare - det känns bara inte så trendigt att erkänna att man är "vaneröstare"). Naturligtvis underhålls myten också av massmedier som vill locka läsare och tittare till bevakningen av ett spännande och ovisst val.

Hur vinner man ett val? Allting handlar om att urskilja en ton, ett stämningsstråk i opinionen och bygga ett budskap kring den, ett budskap som får folk att känna att ”just så är det”. Det behöver inte vara en vision, det kan lika gärna vara ett upplevt problem – (M) vann 2006 års val framför allt på att etablera ett problem: ”utanförskapet”. Till detta kopplades ett antal förslag.

Från de rödgröna kommer nu massor med förslag, men ingen stark, enhetlig berättelse om vad som är problemet som förslagen ska lösa. Ingen tankefigur, ingen röd tråd. Mandatperioden har ägnats åt punktkritik - detta är fel, detta är fel, detta är fel. Man har fuskat med helhetsbilden, och därför känns det plötsligt som om det varken finns någon alternativ problembild eller någon attraktiv motvision.

Det är emellertid uppenbart att socialdemokraterna kommer att satsa hårt på sysselsättningen ("jobbkongressen" 2009 o s v).

Gott så, men någon måste visa Thomas Östros partiledningens utvärdering av valrörelsen 2006, där man konstaterar att partiet inte hade tillräckligt offensiva sysselsättningsförslag. Man pratade - säger man själva i efterhand - för lite om jobbskapande och för mycket om a-kassan, vilket gjorde att Moderaterna framstod som offensiva och Socialdemokraterna som defensiva och uppgivna. Ändå stod Östros i vårens budgetdebatt (15 april) och sa att en av huvudfrågorna i valet

”... är arbetslösheten. Sverige har nu den högsta arbetslösheten på tolv år enligt Konjunkturinstitutet ... Den borgerliga regeringens svar är att nya jobb skapas bäst om man hotar sjuka och arbetslösa med sönderslagen hushållsekonomi. Vi i de rödgröna partierna är tydliga: Ökade klyftor skapar inga nya jobb.”

Det vill säga en exakt upprepning av förlorarlinjen från 2006: ”Hur vi får fler jobb? Ja, inte genom att sänka a-kassan i alla fall.” Man prioriterar att berätta vad som inte skapar jobb. Det var också den soundbite som Östros fick med i TV-nyheterna samma kväll.

Det är inte så att det saknas jordnära jobbskapande åtgärder i de rödgrönas politik. Det finns bland annat förslag om sänkt skatt för småföretag, nya järnvägsspår och ökat bostadsbyggande. Jag tror på att strunta i diskussionen om huruvida arbetslösheten är regeringens eller finanskrisens fel, och snarare köra en nu-kavlar-vi-upp-ärmarna-attityd i stil med ”Vi är inte intresserade av diskussioner om vems fel det är. Vi ser bara att det är en massa människor som längtar efter att ha ett jobb att gå till. Vi tänker skapa jobb genom nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Ska vi säga det igen? OK: Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag.”

(Inom parentes sagt: efter valet 2006 läste jag en insändare i Svenska Dagbladet som satte fingret på en svaghet i hela vänsterns retorik. När vi pratar om vettiga villkor för arbetslösa, säger högern ”vad då arbetslösa – vi ska se till att folk har jobb”. När vi pratar om rätten att gå komvux, säger högern ”vad då komvux – vi ska se till att alla klarar skolan första gången”. Känslan som insändarskribenten hade var helt enkelt att vänstern förutsätter att människor ska misslyckas, varpå politikens uppgift är att stötta och trösta. Högern däremot tror på människors förmåga. Att högern bortser från att det de facto – hur stark tron än är – kommer att finnas arbetslösa och folk som inte klarar slutbetyget, är förstås skrattretande, men det finns ändå någonting att ta till sig från den där insändaren. Någonting om att skicka offensiva och defensiva signaler.)

Så visst kan Socialdemokraterna – om Östros till slut tar sig tid att läsa valutvärderingen - nå ut med en offensiv jobbpolitik. Det är centralt. Men det är ingenting som definierar ett vänsterprojekt från ett högerprojekt. Alla partier pratar jobb, med samma hetta. (S) kan peka på borgarnas dåliga ”track record” och få folk att lita mer på en handfast lista med samhälleliga investeringar än på skattesänkningar med vaga effekter – men är det någonting som får det att glöda i hjärtat på vanliga människor?

En vänster utan ett socialt patos är en dålig vänster. 2010 borde bli det stora jämlikhetsvalet.

Svenska väljare vill att det ska glöda till i hjärtat. ”Partiet har en bra politisk ideologi” har alltid varit det vanligaste svaret, när väljarna tillfrågas av SCB om hur de i allmänhet plockar ut ett favoritparti.

Man kan inte vinna ett val på sakfrågor. Det är de underliggande höger- och vänstervindarna som avgör. Inte sedan 1991 hade så få identifierat sig som ”vänster” som i 2006 års val – till yttermera visso den näst lägsta siffran sedan 1968 då mätningarna startade. Och aldrig har så många identifierat sig som ”höger” sedan 1968 – t o m fler (46%) än vid 1991 års val (44%).

Läs det här stycket från de rödgrönas gemensamma budgetmotion:

Vi rödgröna partier vill se ökad sysselsättning och fler jobb. Vi vill skapa fler möjligheter för alla att förverkliga livsdrömmar och ambitioner. Vi vill ha en socialt och ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling. Vi är övertygade om att ett bättre Sverige är möjligt. Vår främsta prioritet är kampen för fler jobb – inte minst för unga. Fler jobb är nyckeln till individens frihet, gemensamt välstånd, delaktighet och starka offentliga finanser. Fler jobb är en förutsättning för ekonomisk återhämtning och en bättre framtid för alla som lever i Sverige.

Ingenting i detta skulle en borgerlig regering tveka att skriva under på. Som tur var fanns det faktiskt ytterligare en mening i stycket: Vi vill ha ett jämlikt och jämställt samhälle. Det enda som antyder ett alternativt projekt. I vilken annan valrörelse har vänstern någonsin kunnat prata jämlikhet och känna att vi gör något trendigt? Tack vare boksuccén ”Jämlikhetsanden” är det plötsligt ett politiskt pop-begrepp. Det vore tjänstefel att inte göra det till den stora valfrågan. Fattigdomen ökar, antalet socialbidragstagare ökar. Det är inte svårt att konkretisera problemet. Och två av tre svenskar tycker att klyftor är ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem i samhället, enligt LO-rapporten ”Väljarnas syn på ökande klyftor” från 2010. 75% tycker att politikerna ska jobba för att minska klyftorna. De rödgröna borde ställa upp världens mest ambitiösa jämlikhetslöfte! Wanja Lundby Wedin är redan med på båten.

Det är dessutom politisk hemmaplan. I Novus majundersökning om väljarnas bild av blockens kännetecken och starkaste frågor är de rödgrönas starkaste kännetecken att de ”står på de svagas sida”. Det är samtidigt alliansens svagaste gren. Rödgröna får också högt på ”står för rättvisa” och ”står för trygghet”. ”Ökade klasskillnader” är en den samhällsförändring som flest förknippar alliansen med, medan det är den samhällsförändring som förknippas minst med de rödgröna.

Att ha den bästa jobbpolitiken är nödvändigt men inte tillräckligt. Ett starkt jämlikhetstema skulle ha fördelen att kunna mobilisera kärngrupper och potentiella röstskolkare. Tyvärr brukar Bo Krogvig upprepa att ”val vinns i mitten”, trots att nästan hela skillnaden mellan blocken i 2006 års val utgjordes av de 100 000 röster som (M) fick från väljare som inte röstat alls 2002. Lägger man till förstagångsrösterna innebär det att Moderaterna inte behövde ta en enda röst från något annat parti för att få bilda regering. Det som ofta beskrivits som en trianguleringssuccé (”det nya arbetarpartiet”) kan lika gärna beskrivas som en ren mobiliseringsseger.

Och gudarna ska veta att Socialdemokraterna måste entusiasmera sina kärngrupper. Opinionstrenden – snabba opinionsvinster i början av mandatperioden för att sedan succesivt tappa – finns lika tydligt bland LO-anslutna, om man tittar på SCB:s partisympatiundersökning. Där har (S) förlorat 10 procentenheter sedan november 2007. Glöm den jävla mitten - se till att socialdemokrater röstar socialdemokratiskt istället!

I förra valet var det rekordmånga väljare som inte kunde ange någon profilfråga för (S), och det blev också ett rekorddåligt valresultat. En profilfråga behöver inte vara konkret – det kan lika gärna bara vara ordet ”jämlikhet” upprepat till vansinne. Men jämlikhetsparollen passar bra ihop med de potentiellt vinnande sakfrågor som (S) och de rödgröna borde lyfta fram. Rätten till heltid, en reparerad sjukförsäkring. Och framför allt: pensionärsskatten. Skillnaden skulle ha kunnat göras tydligare med starkare löften, men okej: det finns fortfarande en grundläggande skillnad. De rödgröna tycker att det är viktigt att avskaffa skillnaden i beskattning. Alliansen tycker att det är viktigt att skillnaden finns kvar. Därmed är Sverige det enda land som beskattar pensionärer hårdare än yrkesverksamma, vilket ökar inkomstklyftorna, förespeglar att pension är något annat än uppskjuten lön och dessutom saknar effekt på sysselsättningen.

Snacka om en fråga där man kan vinna mitten! Tjuvlyssna på två pensionärer som möts utanför ICA var som helst i Sverige, och du kommer att höra en oresonlig ilska över den ojämlika beskattningen. Långt in bland borgerliga väljare.

Här finns röster att vinna, båda med utgångspunkt i att var fjärde väljare är över 60 år och att (S) gått från 46% bland 60-64-åringar i november 2007 till bara 38% i november 2009 (den senaste partisympatiundersökningen). Tappet är ungefär lika stort i de andra äldregrupperna: t ex från 50% till 41% i gruppen över 75 år.

Behöver det tilläggas att detta är en fråga där man kan få kraftigt eldunderstöd från PRO? De har redan organiserat en folkrörelse i tidernas största medieskugga, med 225 000 namnunderskrifter och stora demonstrationer. Partierna älskar att gå hem hos förstagångväljare - det ger en aura av fräschhet och modernitet - men vad hjälpte det sossarna i förra valet? Våga spela pensionärskortet!