tag:blogger.com,1999:blog-38640122181421599672024-03-08T13:57:12.669+01:00Jonas WikströmJonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.comBlogger348125tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-34976721912747206172018-06-08T00:09:00.001+02:002018-06-08T11:04:45.802+02:00Får vänstern vara glad?Vänsterpartiet går riktigt bra i opinionen. 9,1 i <a href="https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-novus-sd-nast-storsta-parti-nara-ga-om-s" target="_blank">SVT/Novus</a> skulle ta partiet till näst bästa valresultatet under efterkrigstiden.<br />
<br />
Men är det rätt att vara glad när Socialdemokraterna samtidigt är i fritt fall?<br />
<br />
En del irriterade sociala medier-sossar tycker inte det. En glad vänsterpartist, menar de, tänker bara på sitt eget parti och verkar inte bry sig om att riskerna för en högerregering ökar. Vad hjälper det att kannibalisera på varandra då?<br />
<br />
Man skulle kunna ge ett torrt och defensivt svar på det: bara en liten del av Vänsterpartiets opinionsvinster kommer direkt från Socialdemokraterna. Enligt tisdagens SCB-undersökning handlar det om 0,6 procentenheter sedan 2014. I lokala undersökningar kan man inte säkert säga om det finns <i>någon</i> sådan rörelse. Vänsterpartiets vinster kan mycket väl handla om att partiet mobiliserar nya väljare eller icke-väljare, och inte alls om att rödgrönrosa väljare byter parti.<br />
<br />
Men det är som sagt ett ganska defensivt svar.<br />
<br />
För egentligen vore det ju inte något som helst problem om Vänsterpartiet så tog halva Socialdemokraternas väljarkår. Det skulle inte förändra chanserna för en rödgrön regering (vilket styrkeförhållande S och V har i en sådan koalition är ju betydelselöst). Och ja, det är ett självändamål att arbetarrörelsen radikaliseras genom att Vänsterpartiet blir större på sossarnas bekostnad. Såklart! Det är en ganska okontroversiell dragkamp: socialdemokrater blev glada i valet 2002 och 2006 när de vann tillbaka tiotusentals röster från V. Såklart.<br />
<br />
Men de irriterade sociala medier-sossarna tycker att vänsterpartisterna borde lyfta blicken och deppa över att de rödgröna minskar totalt sett. Tänka på laget! Inte kritisera regeringen så mycket när den verkliga fienden är högern.<br />
<br />
Aha. Men vänta - ni säger ju att det inte finns ett rödgrönt lag? Ni säger att Sverige skulle <a href="https://omni.se/andersson-vill-ha-blockoverskridande-budget/a/kaWPgL" target="_blank">må bra av en blocköverskridande budget</a> och lattjar med tanken på att regera med delar av högern. Men när det kommer en dålig opinionsundersökning - <i>då</i> har ni mage att kräva att <i>Vänsterpartiet</i> ska vara lojala med en rödgrön strategi, <i>då</i> vill ni att <i>Vänsterpartiet </i>ska begråta den krympande rödgröna majoritet som ni själva mest önskat er bort ifrån.<br />
<br />
Det är ganska fräckt ändå.<br />
<br />
Visst, vi kan deppa över den rödgröna majoriteten - om ni går med på att ni tillhör den.<br />
<br />
Och hur ska vänsterpartister i Eskilstuna, Katrineholm, Åtvidaberg eller på andra ställen där <a href="https://www.dagenssamhalle.se/nyhet/s-m-karlek-som-haller-21954" target="_blank">S styr tillsammans med Moderaterna</a> tänka - ska de också deppa över att en majoritet som de aldrig sett röken av får mindre stöd? Är det inte moderater som borde uppmanas att solidaritetssnyfta för att de samarbetena nu äventyras?<br />
<br />
Så här är det: om man börjar kalla sig ett "mittenparti" och börjar säga att blockpolitik är det värsta som finns, så får ju det konsekvenser. Det har ett politiskt pris. Ett sådant politiskt pris är att tron på ett vänsterblock där S ingår försvagas. Ett annat är att man riskerar att det uppstår en tydligare kontrast med partier till vänster, eftersom sådana partier traditionellt ogillar mittenpolitik och regeringar med högerpartier i. <i>Om</i> en sådan tydligare kontrast sedan leder till att en del väljare föredrar ett vänsteralternativ framför S, så måste det väl ändå vara ett politiskt pris som realpolitikerna i S begriper.<br />
<br />
En realpolitiker begriper förhoppningsvis också, att S skulle förlora vänsterväljare även om Vänsterpartiet inte fanns. Skillnaden skulle vara att de försvann ut i uppgivenhet och icke-röstande. Nu har de ett alternativ och deras röst fortsätter att göra skillnad. Det passar mycket bra att vara glad över!<br />
<br />
Ifrågasättandet av de glada vänsterpartisterna är psykologisk krigföring. Den lyckas om du som är vänsterpartist börjar tveka inför att hurra högt över framgångarna.<br />
<br />
Gör inte det. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är två olika partier. Vi kan inte göra annat än att vara så bra vänsterpartister som möjligt. Vi arbetar hårt för varje förtroende vi får. Det ska vi vara glada för. Hur S ska vinna väljare måste de faktiskt fundera på själva. Ingen annan kan vara sossar åt sossarna. Att två partier deppar över deras siffror hjälper dem inte ett dugg.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-77402586486623989432017-09-13T09:50:00.000+02:002017-09-13T10:07:20.009+02:00Samma slöfockar här som därFrankrikes president <strong>Macron</strong> vill ta ifrån löntagare viktiga rättigheter, och <a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/hatsk-stamning-nar-facken-protesterade-mot-macron/" target="_blank">när de protesterar kallar han dem "slöfockar"</a>.<br />
<br />
Var så säker: innerst inne tänker alla högerpolitiker precis likadant. De flesta brukar bara undvika att säga det högt.<br />
<br />
Det är grundläggande i högerns föreställningsvärld: den som blivit rik, har blivit det för att han har ansträngt sig lite mer. Den som är fattig, borde ta sig i kragen.<br />
<br />
All skattesänkarpolitik går tillbaka på den grundsynen. När samhället beskattar de rika, beskattar det ansträngning. Att bygga upp ett välfärdssamhälle för de rikas pengar är att belöna slöfockar. Det här dålig moral för högern. Varför ogillar de skatter med sådan hetta? Just för att det går emot deras grundsyn på människor.<br />
<br />
Här finns inga mellanpositioner. Antingen tror man på att människor vill någonting, har förmåga och ambitioner. Eller så tror man att människor är slöfockar som inte drar sig för att ligga samhället till last.<br />
<br />
I Sverige har Socialdemokraterna nu för tiden en retorik som tycks utgå från det senare - att människor egentligen inte vill. <strong>Stefan Löfven</strong> sa det senast igår, i <a href="http://www.regeringen.se/tal/2017/09/regeringsforklaringen-den-12-september-2017/" target="_blank">regeringsförklaringen</a>: <em>"Alla som kan jobba ska jobba". </em><strong>Magdalena Andersson</strong> använde samma fras på <a href="http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/08/sverige-i-ett-nytt-ekonomiskt-lage/" target="_blank">presskonferensen</a> om regeringens ekonomiska prognos i augusti - och i hundratals andra texter från Socialdemokraterna de senaste åren.<br />
<br />
Det är inte en vision, utan en order. Kan du jobba, ska du jobba. När ger man ordrar? När den man riktar sig till egentligen inte vill. <br />
<br />
Med det ordvalet aktiverar Socialdemokraterna en bild i huvudet hos väljarna: bilden att det finns en massa människor i Sverige som inte vill jobba. Där samhället måste säga: vad du vill har inte med saken att göra. Är du bara arbetsför så tänker vi inte ge dig något val: då <em>ska</em> du jobba. Politikens roll är inte att skaffa jobb åt de som söker jobb, utan att <em>få människor i jobb</em>. <br />
<br />
Så ändrar man bilden av vad jobbpolitik handlar om: från att motsvara människors förväntningar på att få vara delaktiga - till att tvinga de motvilliga.<br />
<br />
Idag <em>får</em> man inte jobb, man <em>kommer i</em> jobb. Den som "får" någonting har velat ha det, eller tar i alla fall tacksamt emot det. Med "komma i jobb" försvinner alla sådana associationer.<br />
<br />
Det politiska språket har de senare åren helt rensats på bilden att människor faktiskt vill jobba.<br />
<br />
Man kan säga mycket om <strong>Göran Persson</strong>, men jag tror inte att det finns ett enda tal eller intervju där han inte utgår från att människor vill bidra och göra rätt för sig. När han såg tillbaka på tio år som partiordförande 2006 sa han till exempel:<br />
<br />
<em>"Vi är inte nöjda förrän alla som vill arbeta kan göra sig i ordning på morgonen och säga 'jag går till jobbet'".</em><br />
<br />
I valmanifestet från samma år var den socialdemokratiska visionen: <span style="font-family: "adobecaslon";"><br />
</span><br />
<div align="LEFT">
<span style="font-family: "adobecaslon";"><em>"Alla som vill och kan arbeta ska också kunna få ett jobb."</em></span><br />
<br />
<span style="font-family: "adobecaslon";">Så pratade man tidigare. Att människor ville - och att de därför skulle få.</span><br />
<br />
<span style="font-family: "adobecaslon";">Dagens tvångsretorik har vuxit fram samtidigt som jobbdebatten har handlat mer och mer om att huvudproblemet egentligen är invandrarna. Ibland har Stefan Löfven <a href="http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6638708" target="_blank">inte ens brytt sig om att linda in det</a>. Jag behöver knappast skriva vilken politisk riktning som tjänar på det.</span><br />
<br />
<span style="font-family: "adobecaslon";">Det andra problemet är att om grundsynen är att människor är motvilliga, hur ska man då kunna argumentera mot borgerliga skattesänkningar på arbete?</span><br />
<br />
<span style="font-family: "adobecaslon";">Om alla är övertygade om att människor i grunden måste tvingas ut i arbete, då kan vänstern aldrig vinna en debatt om skattepolitiken. Det <em>logiska</em> är ju i så fall att använda ekonomiska incitament och bestraffningar. Om slöfocks-ramen redan är satt, så betraktas all sakpolitik utifrån den. Och vänstern kan aldrig vinna.<br /><br />En vänster som det är något bevänt med, måste börja med att hamna på rätt sida i grundfrågan. Folk är inte slöfockar.</span></div>
<span style="font-family: "adobecaslon";">
</span>Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-62243059305681304302017-05-12T10:58:00.003+02:002017-05-12T12:25:49.102+02:00De 3 största missförstånden om varför Vänsterpartiet bildades<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
I morgon var det precis 100 år sedan Vänsterpartiet bildades, då som <i>Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti</i>, SSV. (Eller tja, först faktiskt <i>Socialdemokratiska Vänsterpartiet</i> om man ska vara noga. "Sveriges" lades till senare.) Den konstituerande kongressen hölls den 13-16 maj. <br />
<br />
Precis innan man skulle avsluta första dagens formalia och gå hem, föreslog ombudet <b>Berglund</b> från Sollefteå att man väl ändå borde fatta beslutet om att bilda det där partiet först. <br />
<br />
Så blev det, och därför är det den 13 maj som är partiets födelsedag.<br />
<br />
Det finns mycket att berätta om partiets födelse, som ju innebar att Socialdemokraterna splittrades i två partier. Framför allt finns det åtminstone tre väletablerade missförstånd om hur den där splittringen gick till och vad den berodde på.<br />
<br />
<h4>
</h4>
<h3>
<span style="font-weight: normal;">"Splittringen berodde på olika syn på ryska revolutionen"</span></h3>
<div>
<span style="font-weight: normal;"><br /></span></div>
Den lättaste myten att vederlägga: SSV bildades i maj och <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Oktoberrevolutionen" target="_blank">oktoberrevolutionen</a> ägde rum i november. Dessutom ägde den egentliga splittringen rum redan på Socialdemokraternas tionde kongress i februari 1917, det vill säga innan <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Februarirevolutionen_1917" target="_blank">februarirevolutionen</a>, då tsaren störtades. Beslutet att bilda ett nytt parti fattades under pågående kongress, då det var tydligt att vänsterriktningen var i minoritet. Lokalavdelningar ploppade upp redan från mars, bland annat i Hällestad, Västerås, Uppsala och Stockholm - innan det ens fanns ett formellt moderparti att ansluta dem till!<br />
<br />
Motsättningarna gick förstås ännu längre tillbaka. Riksdagsgruppen var sedan april 1916 i praktiken delad i två grupper. Vänstern gav till och med ut en egen tidning, <i>Politiken, </i>med <b>Ture Nerman</b> som redaktör och kring vilken ett embryo till parti redan utvecklats.<br />
<br />
Däremot är det helt riktigt att skillnaderna mellan SSV och SAP senare <i>cementerades</i> genom olika syn på den ryska revolutionen. Men man skriver historia baklänges om man säger att det var orsak till partisplittringen. På Vänsterpartiets konstituerande kongress var både mensjeviker och bolsjeviker närvarande som gäster.<br />
<br />
De egna, svenska konflikterna var alldeles tillräckliga för att dela upp partiet. Orsaken till att revolutionen i Ryssland etablerats som en förklaring beror delvis på att båda sidor gillade den: SAP ville gärna kunna säga att de 1917 valde demokratins väg istället för diktaturens - och kommunistpartiet ville också gärna säga att de ledande medlemmarna redan 1917 vägletts av bolsjevikernas klara principer.<br />
<br />
<h3>
<span style="font-weight: normal;">"Splittringen berodde på en ideologisk skillnad mellan socialdemokrati och socialism"</span></h3>
<div>
<span style="font-weight: normal;"><br /></span></div>
Nej, alla betraktade sig som socialdemokrater, både i det nya och gamla partiet (oftade kallade SSV:arna SAP just så, "det gamla partiet"). Det nya partinamnet är talande: <i>Socialdemokratiska</i> Vänsterpartiet - <b>Zäta Höglund</b> argumenterade på den konstituerande kongressen att <i>"ordet 'socialism' bär icke inom sig något mera revolutionärt än 'socialdemokrati'"</i>. <br />
<br />
Det nya partiet växte fram ur ett missnöje med högervridning, kompromisser och partipiskor. Den enda betydande ideologiska skillnaden gällde synen på kriget (som fortfarande pågick): för vänstern var det ett oförlåtligt svek att de socialdemokratiska partiledningarna stod på sina respektive nationers sida och stödde att arbetare gick i krig mot varandra. <br />
<br />
Grovt sett kan man kalla det en konflikt mellan en vänster och en höger i partiet, men det är fel att överdriva den ideologiska klyftan. Skillnaden mellan "socialism" och "socialdemokrati" hade inte varit begriplig för någon av de inblandade 1917.<br />
<br />
Zäta Höglund karaktäriserade några år senare de första vänsterpartisterna just så: <i>"med socialdemokratins politik missnöjda" </i>- men med sinsemellan olika skäl att vara missnöjda. Man ska dock komma ihåg att den senare kommunistiska historieskrivningen ofta har överdrivit spretigheten för att motivera de splittringar som senare följde.<br />
<br />
<h3>
<span style="font-weight: normal;">
"Vänstern uteslöts ur partiet"</span></h3>
<div>
<span style="font-weight: normal;"><br /></span></div>
Nej, splittringen genomfördes genom att partimajoriteten på Socialdemokraternas kongress i februari 1917 la fram en resolution som formellt var riktad mot ungdomsförbundet (där hade många av de radikala samlats, unga eller ej). Man krävde bland annat, ganska stingsligt, att ungdomsförbundet på sin nästa kongress skulle ta tillbaka anklagelsen att riksdagsgruppen <i>"i väsentlig mån frångått partiets program"</i>. (Men splittringen skulle naturligtvis ha blivit av även om majoriteten varit mindre stingslig.)<br />
<br />
Resolutionen antogs, och vänsterminoriteten - som redan förstått att de skulle förlora - samlades i en lokal vid sidan av och beslöt, under pågående kongress, att bilda ett nytt parti. Några uteslutningar gjordes aldrig, och partiledningen hade heller inga sådana planer. <b>Per Albin Hansson</b> menade att det var irrelevant, efterom <i>"troligtvis oppositionen själv lämnar partiet om den icke lyckas få sina förslag sanktionerade vid partikongressen"</i>. Och så blev det.<br />
<br />
<h3>
<span style="font-weight: normal;">Bonusmyt: "Splittringen var djup och oförsonlig"</span></h3>
<div>
<span style="font-weight: normal;"><br /></span></div>
Tss. En oförsonlig splittring, det är när man skjuter på varandra med pistol, som vid splittringen av kommunistpartiet 1929. (Sillénarna barrikaderade sig på particentralen på Torsgatan 10 i Stockholm och försökte hindra anstormande kilbomare från att ta sig in. Skott avlossades - av vilken sida är för länge sedan omöjligt att få någon rätsida på - men utan att träffa någon.)<br />
<br />
Både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets historieskrivning har överdrivit djupet i sprickan 1917 - det fanns ett sådant politiskt behov några år senare när det verkligen utvecklats en tydlig skillnad mellan socialdemokrati och kommunism. <br />
<br />
Just 1917 tog man dock konflikten med en ganska stor portion jämnmod. I många arbetarkommuner genomförde man helt enkelt omröstningar om vilket parti man skulle ansluta sig till. Det förekom att man delade upp organisationen i två och fördelade tillgångarna i enlighet med de båda sidornas medlemsantal. Redan vid valet på hösten 1917 ställde också SAP och SSV upp under samma partibeteckning - <i>Arbetarepartiet </i>- på flera håll, bland annat i Uppland. Det finns exempel på motsatsen också, men inslagen av pragmatism har ofta kommit bort i historieskrivningen.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-31279202003233541122017-04-08T08:58:00.003+02:002017-04-08T10:05:48.903+02:00Om 7 aprilNu borde man egentligen bara sörja. Eller bara vara stolt över stockholmarnas sätt att hantera gårdagens attentat. Ett sådant folk behöver inga politiska ledare för att hantera svåra stunder.
<br />
<br />
Men redan formas den politiska diskussionen, vad man än tycker om det.
<br />
<br />
Vi ska visa att vi inte låter oss knäckas genom att fortsätta leva våra liv, sägs det. "Ni kan inte styra våra liv", som <b>Stefan Löfven</b> sa igår. <br />
<br />
Det bör också gälla den politiska debatten. Märkligt nog sägs det ju ofta i samma andetag: vi låter oss inte påverkas - och <a href="http://www.dn.se/nyheter/sverige/ewa-stenberg-fran-och-med-nu-star-kampen-mot-terror-overst-pa-dagordningen/" target="_blank">"det kommer att finnas ett före och ett efter denna dag i Sveriges politiska nutidshistoria"</a>. <br />
<br />
Men om vi hädanefter bara ägnar oss åt att diskutera terrorism kommer terroristerna på ett sätt också ha vunnit. Att fortsätta leva våra liv som vanligt måste inbegripa att fortsätta diskutera hur samhället ska ordnas, också i sådant som direkt efter en sådan här händelse känns futtigt. <br />
<br />
Ett Stockholm som inte bara står upp lika tappert mot terrorismen som igår, utan som nästa vecka också börjar diskutera trafikpolitik och dagisbrist - det skulle vara ett Stockholm som verkligen gör motstånd.
Att framhärda i att få ägna oss åt annat än terroristerna är det bästa långfinger man kan ge dem. <br />
<br />
Huruvida terrorismen blir den stora politiska frågan för överskådlig framtid bestämmer vi trots allt själva.
<br />
<br />
Samtidigt är det självklart att det behövs en debatt om terrorismen. Och när vi har den debatten finns det för en gångs skull en hel del att diskutera. <br />
<br />
Tidigare har debatten handlat om rättsliga och polisiära åtgärder: övervakning, kontroll, säkerhet. Sådana åtgärder byggde på att terroristerna var personer som i större grupper planerade attentat med vapen eller sprängmedel. Den planeringen lämnade spår efter sig som gick att upptäcka. <br />
<br />
Men den nya terrorismen - och en hel del tyder på att gårdagens attentat är ett exempel på det - lämnar inga sådana spår. Alla är överens om att den är omöjlig att förhindra. Ensamma personer som kapar lastbilar och sekunderna efteråt använder dem som dödliga vapen kommer aldrig att kunna upptäckas med konventionellt polisarbete. Eller annorlunda uttryckt: det konventionella polisarbetet har varit så framgångsrikt att det har tvingat terroristerna till metoder som gör konventionellt polisarbete omöjligt.
<br />
<br />
Det betyder att det enda sättet att förhindra framtida attentat är att minska antalet potentiella terrorister. Minska motiven att begå brott, dra undan grogrunden för extremism, se till att människor ser bättre alternativ än att ge upp allt de har och dö för verklighetsfrånvända ideal. Det är det debatten nu måste handla om.
Om alla förberedelser för terrorism sker inne i huvudet på terroristerna, är det i deras huvuden vi måste vara. Vi måste bygga samhällen där medborgarna är resistenta mot extremism. Inte för att det är lätt, utan för att det kommer att vara i princip den enda chans vi har.
<br />
<br />
Hotet kommer oftast inte utifrån. Att stänga gränserna och utropa att "Sverige är under attack" är på sätt och vis en bekräftelse på att den föreställningen dröjer sig kvar. Det går inte att ha flygplatskontroller och stänga gränserna och tro att det gör oss skyddade. Extremism är ett svenskt problem, den kan uppstå här och den kan - lyckligtvis - ta slut här. <br />
<br />
I dag hjälper det knappt ens att identifiera extremistiska miljöer. Gång efter annan visar sig terroristers tankegångar vara helt okända för deras församlingar, för deras politiska bundsförvanter - till och med för deras egna familjer. Teorin om "radikalisering", där människors utveckling följer en logisk bana, stämmer dåligt in på de senaste årens attentatspersoner. Det går inte att hoppas på att kunna identifiera precis vilka terroristerna är. Då måste man istället göra det väldigt mycket mer värt att leva än att dö för <i>alla</i>.<br />
<br />
Och, på ett annat sätt, kommer hotet ändå utifrån. <br />
<br />
För samtidigt som vi motarbetar de sociala centrifugalkrafter som gör människor i Sverige till terrorister, är terrorismen också en konsekvens av utländska krig som aldrig borde ha startats och förtryck som borde ha bekämpats bättre. En rättvis världsordning och bekämpande av fattigdomen - det finns politiker som alldeles för länge naivt har fått påstå att det inte har med terrorism att göra. Med den nya terrorismen, den som är "omöjlig att stoppa", måste kriget till slut börja föras med långsiktighet på riktigt.
<br />
<br />
Rasisterna har suttit uppe hela natten och skrivit så att tangentborden glöder. De ödslar ingen tid på att vara ute och hjälpa andra att ta sig hem från innerstan, eller att uttrycka sorg. De börjar bara hamra in sina lösningar. Det betyder att vi måste bemöta dem och att motståndet måste börja redan idag, fastän det känns alldeles för tidigt.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-44919344867976061332016-11-16T08:41:00.000+01:002016-11-16T08:46:34.237+01:00Feministisk snöröjning är tramsEller nja, så här: att göra en feministisk analys av framkomlighetsproblem är (förstås) helt rätt. Om man inte funderar på vilka som tjänar på vad, blir slutresultatet lätt att kvinnor halkar (!) efter eller får det besvärligare på de flesta områden. Det är därför smart att hålla ett öga på hur ens politik påverkar män respektive kvinnor.<br />
<br />
Men det betyder inte att den politik man bestämt sig för nödvändigtvis ska kommuniceras som "feministisk". Snöröjningen är ett jättebra exempel. Kvinnor är överrepresenterade bland gångtrafikanterna - men knappast med särskilt mycket. Välplogade trottoarer gynnar väldigt många fler än kvinnorna. I själva verket är det svårt att hitta en åtgärd som så tydligt uppskattas av <i>alla</i>.<br />
<br />
Genom att göra snöröjningen till en kvinnofråga, gör man den smalare, mindre allmän, än den behöver vara.<br />
<br />
Typ:<br />
<br />
Reporter: -Jaha, nu funkar snöröjningen igen och varenda stockholmare är tacksam?<br />
Feministiskt borgarråd: -Nja, vi har ju framför allt tänkt på kvinnorna...<br />
<br />
Det vill säga: Man genomför en politik som i praktiken gynnar precis alla. Alla går på trottoarer. Men man hämtar bara hem vinsten hos en del av väljarna, genom att <i>själv</i> säga att den går ut på att gynna en mindre grupp.<br />
<br />
Det är inte vettigt. I allmänhet går annars politisk kommunikation ut på motsatsen: att anstränga sig till sitt yttersta för att räkna in så många som möjligt bland de som gynnas.<br />
<br />
Visst, det driver klick och funkar bra i pressmeddelanden att prata om exakt vilka som tjänar på ens politik. Så kan man hoppa från den ena demografiska undergruppen till den andra i en Aftonbladetfiering av utspelen. Men nog kan även en bred politik som gynnar många paketeras väl och få genomslag?<br />
<br />
Det finns ett generellt problem här, ofta just kopplat till feminismen. Vänsterpartiet pratar gärna om sex timmars arbetsdag, försvaret för välfärden, till och med vinstfrågan, som kvinnofrågor - just för att analysen, helt korrekt, visar att kvinnor skulle gynnas mest. Men då förminskar man samtidigt frågorna, beskär grupperna som gynnas, raderar i sitt potentiella stöd. I fallet med vinstfrågan gör man dessutom en stark principfråga - det är ju därför man har stöd långt in bland en tänkande borgerlighet - till en fråga om egenintresse.<br />
<br />
Det måste finnas något annat sätt att profilera sig som feministiskt parti. Kanske handlar det bara om balansen i kommunikationen. Kanske ska man prata mer om det feministiska slutresultatet av genusanalysen. Eller så borde man nöja sig med att man faktiskt gör en feministisk analys, och feministisk politik. För det är väl knappast kommunikationen som i sig gör oss till bra feminister?Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-12617585139897078582016-11-14T13:05:00.000+01:002016-11-14T14:19:20.350+01:00Borde vänstern skrämmas bättre?<b>Kristoffer Housset</b> från PR-byrån Westander <a href="http://www.aftonbladet.se/debatt/a/aQkg4/lar-av-trump-och-sd-sa-vinner-ni-roster" target="_blank">skriver intressant i Aftonbladet om lärdomar</a> från den högerpopulistiska vågen. I sammanfattning: negativa budskap om hot, risk och fara tenderar att påverka oss mer än positiva, eftersom vi är mer angelägna att undvika förluster än att vinna. Det är därför främlingsfientliga argument från SD, Brexitförespråkarna och <b>Trump</b> fungerat så bra.<br />
<br />
Trump?<br />
<br />
Det är nog värt en diskussion om han är ett bra exempel. Visserligen använde Trump ett mer negativt språk (kolla bland annat denna <a href="http://www.vox.com/2016/11/7/13550796/clinton-trump-twitter" target="_blank">Twitteranalys</a>), men det var å andra sidan mest personliga förolämpningar mot <b>Clinton </b>- och republikanerna var ju faktiskt oppositionsparti; för oppositionspartier håller utvecklingen alltid på att gå åt helvete. <br />
<br />
Den som verkligen pratade målande om "risk" i Houssets mening var Clinton, med sin ofta upprepade fråga om amerikanerna tordes anförtro landets kärnvapenkoder åt denne man. Man kan med lika stort fog driva tesen att riskaversiva väljare borde ha valt Clinton. Hon försökte också mobilisera kvinnor och minoriteter genom att beskriva Trump som ett hot mot deras rättigheter.<br />
<br />
Trump lovade dessutom i valkampanjen att skapa "millions and millions of jobs" - ett positivt program som mainstreammedia knappast ens har sett som ett politiskt budskap eftersom eliten i Washington är hopplöst klassblind. För en arbetare i rostbältet - med den internationella konkurrensen flåsande i nacken - är det inte lika självklart att man har råd att avfärda löftet som naivt. Tänk om han ändå kan...?<br />
<br />
Däremot att bygga en mur mot Mexico - det fattar liberala journalister. "<i>Make America great again</i>" fattar de inte alls - vadå, har vi inte haft det rätt bra nu ett tag...? Jag tror därför att mainstreamrapporteringen om Trumpkampanjen haft en viss <i>bias</i> mot det hotfulla. Om man tittar mer ärligt på det så har han ingjutit mycket politiskt hopp i folk också.<br />
<br />
Budskapet om miljoner nya jobb bygger visserligen i grunden på ett upplevt hot (mot jobben), men om man ska dra det så långt så bygger naturligtvis all samhällsförändring på olika typer av problem som ska lösas och risker som ska undvikas. Då kommunicerar alla partier om hot hela tiden, överallt. Så Houssets text måste ändå förstås lite smalare; som en idé om hur man ska tala till väljarna.<br />
<br />
Så, även om Trump kan diskuteras - borde andra politiska aktörer inspireras av högerpopulisterna och prata mer om hot och faror? Housset tar som exempel att man skulle kunna beskriva <i>utebliven</i> invandring som ett hot mot välfärden.<br />
<br />
Jag håller med om väldigt mycket. Framför allt ligger det som en blöt filt över mycket progressiv politisk kommunikation idag att folk gillar positiva budskap, att man ska "säga vad man är för" och berätta om hur man förbättrar världen. Om vi åtminstone kunde enas om att det inte på förhand går att säga om det är bäst att exploatera positiva eller negativa känslor, skulle vi få se mer vägvinnande politisk kommunikation. Det är inget konstigt att hota väljarna med vad som kan förloras. Sådana förluster finns ju därute, på riktigt.<br />
<br />
Man kan vinna val bara på att ha en träffande verklighetsbeskrivning - utan egen politik, utan lösning, utan något track record. Det <i>hopp</i> man också måste förmedla ligger i att den som beskriver ett problem, eller ett hot, mest korrekt, också kan förväntas vara den som är bäst skickad att lösa det. Mer tydligt än så behöver man inte skriva väljarna på näsan.<br />
<b><br />Stefan Löfven</b> och <b>Jonas Sjöstedt</b> pratar gärna om att skapa jobb, men det behövs konkurrens till den högerpopulistiska berättelsen kring vad som <i>hotar</i> jobben. (Förslag: rovkapitalismen, skattesänkningar, urbaniseringen.) Ett parti kan vinna sympatier på att arbetslösheten går ned, men i längden bör man nog också ha en trovärdig förklaring till att jobben försvann i förstaläget. Annars verkar man ju famla i blindo - eller bara ha tur.<br />
<br />
Jag är inte lika förtjust i Kristoffer Houssets egna exempel på hur antirasister skulle kunna bli bättre på skrämselpropaganda.<br />
<br />
Alla strategier mot högerpopulism måste ta missnöje och oro på allvar. Det är missnöjet och oron som gör hot-budskapen om "islamisering" och "massinvandring" effektiva. Det betyder inte att högerpopulisternas motståndare nödvändigtvis måste formulera egna hot-budskap just på politikområdet invandring. Housset föreslår att man vänder 180 grader på utgångspunkterna för diskussionen: "Jasså, du säger att invandringen hotar välfärden - jag säger att <i>utan</i> invandring hotas välfärden!" Även om det är korrekt i sak, och förtjänar att sägas, så tror jag att detta är en typ av argument riskerar att mest stärka de egna anhängarna, men som knappast går att använda i ett samtal med den som lockas av högerpopulism. Den bästa grunden för övertalning är att utgå från den verklighet som mottagarna faktiskt tycker sig se: inte att påstå att man borde se saker och ting precis tvärtom.<br />
<br />
Även det andra exemplet på hur man skulle kunna argumentera, att invandringsfientligheten, inte invandringen, skadar sammanhållningen - ett argument som Jonas Sjöstedt ofta använder - har samma friska "du har inte bara fel utan du har fått precis allt om bakfoten"-kvaliteter. Kul, förmodligen rätt, men inte särskilt inkännande.<br />
<br />
Det är förmodligen bättre om samma missnöje som bygger högerpopulismen ges en mer progressiv ram - att man helt enkelt ger väljarna möjlighet att se sin oro ur ett annat perspektiv, radikaliserar oron. I ett sådant projekt förnekar man inte väljarnas känslor, utan föreslår bara en annan förklaring till dem. En radikal arbetarrörelse borde se missnöjet och oron som brist på trygghet, men också som ett i grunden progressivt <i>förväntningsgap</i> - på grund av 30 år av uteblivna reformer ligger våra tankar om hur samhället borde se ut långt framför vad samhället levererar. (Den typen av förväntningsgap, eller permanenta besvikelse, kan möjligen också förklara varför medelklassen, och inte bara arbetarklassen, överger de traditionella partierna.) Vi kan också hålla med om att "något har gått förlorat", men föreslå att det inte är etnisk homogenitet, utan stoltheten över välfärden.<br />
<br />
Att skrämma väljare har sin givna plats i kommunikationen - vem fan är inte rädd - men det kan också handla om stolthet, hopp, förväntan, tillit, nostalgi, medkänsla, frustration, spänning. Huvudsaken är att man formulerar någonting som möter det som väljarna känner. Det är egentligen det som är läxan från högerpopulisterna.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-12011775899472187892016-11-14T10:06:00.002+01:002016-11-14T10:06:20.463+01:00Se upp för att kopiera Hillary och BernieJo, USA är faktiskt störst och bäst. Åtminstone när det gäller nya metoder för att vinna väljare. Amerikanska valrörelser är därför alltid en stor inspirationskälla för svenska kampanjmakare. Men bara de bästa kampanjmakarna lyckas sortera ut vad som faktiskt går att översätta till svenska förhållanden. Och det som går att översätta från ett stort, dominerande parti till ett annat (till exempel från Demokraterna till Socialdemokraterna) kan fortfarande vara irrelevant för små, socialistiska partier – som Vänsterpartiet. Politisk kultur, valsystem och väljarattityder utgör andra skillnader som gör en del trender och tendenser svåröverförbara.<br />
<br />
Ta detta med populismen, till exempel. Det har visserligen alltid varit vanligt att göra anspråk på att företräda vanligt folk mot Washington eller Wall Street. Men i år har det varit avgörande för framgång på ett helt annat sätt än tidigare, oavsett om det handlat om Donald Trumps säga-precis-vad-han-tänker-attityd och skott från höften, eller Bernie Sanders slagkraftiga kritik av den ekonomiska eliten. Båda kandidaterna har dessutom vunnit på att inte vara traditionella politiker, utan genuina outsiders.<br />
<br />
Men det här är ett framgångsrecept framför allt i länder med lägre förtroende för det politiska systemet. I USA är tilltron till politiken historiskt låg. I Sverige har däremot förtroendet för regeringen och för de politiska partierna ökat stadigt sedan 90-talet. Det finns helt enkelt inte samma behov för Jonas Sjöstedt eller Stefan Löfven att framstå som icke-politiker. Att kopiera en retorik där man talar om ”eliten” riskerar också att betraktas som udda av svenska väljare, som är ideologiskt medvetna och vana att se politik som en fråga om vänster och höger – inte ”här nere” och ”där uppe”.<br />
<br />
Demokraternas gräsrotsorganisering brukar också vara en förebild för svenska partier, ända sedan Obamas första kampanj 2008. I år har många imponerats av hur Bernie Sanders byggde upp en entusiastisk gräsrotsrörelse under primärvalen. Och visst kan vi lära en del om hur man organiserar volontärer, framför allt när det gäller tekniska hjälpmedel. Även i Sverige skulle personer som bara har en lös anknytning till partierna kunna göra en insats i valrörelserna. Men i huvudsak är det att gå över ån efter vatten: här finns ju redan listor med tiotusentals aktiva partimedlemmar – listor som skulle göra amerikanska kampanjorganisatörer gröna av avund. Självklart ska man göra det lätt för partilösa att vara med, men man kommer att finna att det är svårare i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus.<br />
<br />
Mobilisering är en annan sådan där sak som återkommer i ”vad kan vi lära av USA”-diskussionerna. Men amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 86 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Det får också konsekvenser för retoriken: Donald Trump kunde låta så aggressiv som han gjorde därför att strategin helt enkelt inte var att vinna över några demokrater. Då gör det ju inget om man framstår som vansinnig för det andra partiets väljare. I Sverige kan man inte på det sättet ägna en hel kampanj åt att tala till kärnväljarna, utan måste fundera mer på vad som kan förmå väljarna att byta parti.<br />
<br />
Ska man lära av utländska valrörelser, borde i allmänhet mer intresse riktas mot politiska system som är mer lika vårt eget. Det ger förmodligen mer att studera stortingsvalet i Norge nästa år.<br />
<br />
Men om de svenska partierna ändå ska välja en sak att kopiera från den amerikanska valrörelsen, så är det de digitala kampanjerna. Inte för att någon särskild kanal fått ett genombrott (nej, inte heller här kommer 2018 att bli ”Snapchatvalet”) utan för genomslaget, intensiteten, påverkan på traditionella medier. Blixtsnabba reaktioner i sociala medier ramar in politiska händelser långt innan en aldrig så effektiv traditionell kampanjstab hunnit börja fundera på motdrag. I USA var det framför allt avsändare i utkanten av partiapparaterna, eller helt utanför, som formade debatten på det sättet. På det sättet förlorar partierna lite kontroll, men vinner i flexibilitet, snabbhet – och möjligheter att svära sig fria om någon går över gränsen. I Sverige 2018 riskerar SD – med sin berömda ”svans” – att bemästra den här grenen bäst. Här får vänstern gärna försöka komma ikapp med hjälp av förebilder på andra sidan Atlanten.<br /><br /><i>(Ledare <a href="http://flamman.se/a/se-upp-for-att-kopiera-hillary-och-bernie" target="_blank">publicerad i Flamman</a> 10 november.)</i>Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-36530649044106679462016-10-25T19:20:00.002+02:002016-10-25T19:20:12.409+02:00Bara marknaden förstår medelklassenBor man med två barn i en närförort till Stockholm där årsinkomsterna ligger på en halv miljon och uppåt, vet marknaden precis vem man är. En som behöver mer tid. För att det är status att hinna med mycket. För att moderna jobb stjäl mycket tid av oss. Sådant vet marknaden. Jag kan spara tid med playtjänster, hemleveranser av mat, kommersiella fotbollsträningar.<br />
<br />
Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.<br />
<br />
Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.<br />
<br />
När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden. <br />
<br />
Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.<br />
<br />
Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.<br />
<br />
Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna. <br /><br />Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.<br />
<br />
Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en <i>doula</i>, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.<br />
<br />
Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.<br /><br /><i>(Ledare <a href="http://flamman.se/a/bara-marknaden-forstar-medelklassen" target="_blank">publicerad i Flamman</a> 19 oktober)</i><br />
<div>
<br /></div>
Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-75750687436722006992016-10-17T14:56:00.002+02:002016-10-17T14:56:36.372+02:00Väljarna gillar blockpolitikRödgröna väljare vill inte ha en blocköverskridande regering, <a href="http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6540784" target="_blank">enligt Sveriges Radio/Novus</a> i söndags.<br /><br />Rimligt. Finns det någon fråga där <b>Stefan Löfven</b> är i otakt med sina väljare, så är det när han gör religion av samarbete (att "Sverige är för litet för stora motsättningar" och så vidare).<br /><br />Väljarna uppfattar helt enkelt det politiska avståndet mellan socialdemokrater och moderater som mycket stort. LO-medlemmar <a href="http://arbetet.se/2014/09/18/s-och-mp-inte-lo-folkets-dromregering/" target="_blank">föredrar S+V</a> alla gånger i veckan jämfört med att regera med något av de så kallade mittenpartierna.<br /><br />Det intressanta med Sveriges Radios undersökning är att väljarna till vänster föredrar en fortsatt minoritetsregering <i>trots </i>att regeringen har svårigheter med att få igenom sin politik.<br /><br />Det visar - för vilken gång i ordningen? - att resultat är ett överskattat politiskt kapital. De som tror det har bara hört hälften av samtalet på bänken utanför ICA - det som handlar om att sluta käbbla. Den andra hälften av samtalet handlar om att stå för sina ideal. Svenska väljare är både pragmatiker och ideologer.<br /><br />Möjligen har de också kommit fram till, att en blocköverskridande regering i sig inte innebär att man får lättare att komma överens över blockgränsen, eller ens att utfallet blir mer resultat. En blocköverskridande regering innebär bara - att man har en blocköverskridande regering. Handlingsförlamningen kan lika gärna följa med in i Rosenbad. Det som avgör det är de <i>verkliga</i> politiska avstånden. Inte retorik om att samarbeta.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-31481373756572307482016-10-11T11:21:00.001+02:002016-10-11T11:21:51.121+02:00SD-väljare kan ändra sig<div class="MsoNormal">
Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det
senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort
sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD
famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att
partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som
i många andra europeiska länder.<br />
<br />
Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten
om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem
till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot
SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring
SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser
twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin
att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.<br />
<br />
Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och
gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten –
en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska
vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler <a href="http://www.henrikoscarsson.com/2011/10/gastblogg-kortvariga-opinionseffekter.html">påverkar
inte</a> väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles
för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till
och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte
att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s
hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken.
Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.<br />
<br />
Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande
uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast
förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i
kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela
tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i
skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva
att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna
ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att
omfamna det tänkandet själv.<br />
<br />
Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på
SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta
SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild
SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en
anklagelse om att själv vara rasist.<br />
<br />
Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill
ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just
detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda
lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan
partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna
”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är
en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan
komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra
argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar
i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss
utanför – ”vi är 87 procent”. <br />
<br />
Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om
de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för
att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är
lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte
fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså
fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor.
Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis
som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte <i>från</i> SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har
främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.<br />
<br />
Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får
större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD
måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det
bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som
är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till
en sådan offensiv kamp. <br />
<br /><i>(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)</i><br />
<!--[if !supportLineBreakNewLine]--><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></div>
Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-62763573464087817392016-10-07T12:23:00.001+02:002016-10-07T15:14:13.614+02:00Att prata utan att tänka först är ju precis det vi tokhyllarEtt positivt omdöme om <b>Donald Trump</b> återkommer oftare än andra: han säger vad han tycker. Till och med de som inte håller med honom, tycker att det är en bra egenskap. Som väljaren <b>Jim</b> i Dagens Nyheters <a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/trumps-succe-skrammer-det-egna-partiet/" target="_blank">intervju</a>: "Jag uppskattar att Donald Trump säger vad han tycker även om det blir väl bryskt ibland."<br />
<br />
Samma sak säger <a href="http://trump.story.aftonbladet.se/chapter/chapter-1/" target="_blank"><b>Lois</b></a>.<br />
<br />
Och <a href="http://fokus.dn.se/i-huvudet-pa-trump/" target="_blank"><b>John</b></a>.<br />
<br />
Och <b><a href="http://www.washingtonexaminer.com/jon-voight-on-trump-there-are-no-secrets-with-what-he-thinks/article/2601726" target="_blank">Jon</a></b>.<br />
<br />
Och många andra väljare.<br />
<br />
Att Trump säger vad han tycker - eller, mer rättvist, vad han kommer att tänka på - gör att han uppfattas som ärlig och genuin. Inte alls som alla andra politiker med sina smarta och undanglidande svar på alla frågor. Det gör att till och med de som tycker att Trump har fel, gillar att han talar fritt ur hjärtat. Det grova och råa blir bevis för att det kommer inifrån honom själv.<br />
<br />
Och varför skulle folk inte gilla det?<br />
<br />
Hela populärkulturen skriker ju för full hals till oss: säg alltid vad du tycker! Att tala fritt ur hjärtat sägs vara samma sak som att vara ärlig<i> </i>och att inte förställa sig. Vi lär oss samtidigt att inte bry oss om andras reaktioner: sådan här är jag - take it or leave it! Att inte säga precis vad du tycker innebär att du inte tillåter dig själv att vara precis den du är. Och att vara precis den man är, det är 2016 års verkliga överideologi. Dokusåpavärlden (som av en slump Donald Trumps språngbräda till politiken) är en bra samtidsmätare: full av konflikter ("bra teve") som har sitt ursprung i att folk bara <i>måste</i> vara ärliga och säga vad de tänker.<br />
<br />
I själva verket bygger all tillitsfull mänsklig samvaro på motsatsen: att man inte bara säger det som kommer för en, och att man inte tror att det första man tänker om någonting är det mest ärliga.<br />
<br />
Våra spontana jag är ett virrvarr av ryggmärgsreflexer, grova sorteringar, starka känslor och snabba tolkningar. Att låta intellektet processa det spontant tänkta är inte falskhet - det är civilisation. Våra "jag" finns ju inte bara där längst inne i magen. Mitt "jag" är lika mycket det jag lärt mig, de erfarenheter jag gjort, mina åsikter om hur världen borde fungera - allt det som korrigerar och håller tillbaka de fördomar och snabba slutsatser som bubblar inom en.<br />
<br />
En av de saker som sker sekundsnabbt är de grova kategoriseringarna. Därför är det ingen slump att just högerpopulisterna ber oss att inte fundera på vad vi säger innan vi säger det. De vill gärna påstå att våra mest spontana tankar också är de mest ärliga. Och de argumenterar för att de spontana tankarna måste få ta plats i politiken också: "<i>Vi säger det du tänker</i>" som det stod på Sverigedemokraternas affischer för några år sedan.<br />
<br />
Att alltid säga precis vad man tycker och tänker är en del av vurmen för det genuina och äkta som präglar 2010-talet. Högerpopulister som Trump exploaterar skickligt den vurmen. Det är kanske inte någon huvudförklaring till framgången. Men helt klart är att han bara gör precis det alla uppmanas att göra hela tiden: säga vad man tycker.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-2520759931547873552016-08-22T13:27:00.003+02:002016-08-23T14:44:23.465+02:00S vill prata om annat - men saknar samtalsämneVarför ägnar sig Socialdemokraterna åt sådant som - ärligt talat - de flesta socialdemokrater för några år sedan skulle ha avfärdat som högerpopulism? Tiggeriförbud, svenska värderingar, snabbinkallade presskonferenser med statsministern om förortskriminalitet?<br />
<br />
Det är inte för att de har blivit högerpopulister. Tvärtom, de hatar frågorna. De vill till varje pris diskutera annat, sådant som finns på deras egen planhalva. För att få börja diskutera annat tänjer sig det socialdemokratiska partiet till bristningsgränsen för att neutralisera borgerlighetens, och SD:s, repressiva, populistiska och främlingsfientliga politik. Lägger man sig tillräckligt nära så slipper man en tydlig konflikt i de frågorna. Finns det ingen tydlig konflikt dör debatten, och då kan man äntligen få diskutera annat. Sådan är förmodligen tanken.<br />
<br />
Det finns inget genuint socialdemokratiskt engagemang varken kring tiggeri eller bilbränder. De hatar frågorna och därför finns det heller ingen socialdemokrat som arbetar dag och natt för att komma underfund med hur man <i>verkligen</i> stoppar bilbränderna i förorten. Man bara kallar till presskonferens, pratar lite och neutraliserar. Fantasilösheten i närmandet till högern visar hur ointresserade Socialdemokraterna egentligen är.<br />
<br />
Det är exakt som när <b>Fredrik Reinfeldt</b> sa att han tänkte matcha varje sossekrona till välfärden. Han hade ingen plan för att utveckla välfärden. Vad brydde han sig om det? Men det var ett sätt att neutralisera en konflikt han inte ville ha.<br />
<br />
Jag är ganska övertygad om att ingen i den socialdemokratiska partiledningen är intresserad av, eller förväntar sig, några opinionsvinster tack vare anpassningen till populismen. Den handlar om att inte förlora. Opinionsvinsterna ska komma när man avfört de destruktiva frågorna från agendan och fått börja diskutera annat. Det är en lite annorlunda tolkning än <b>Stig-Björn Ljunggren</b> i Dagens Samhälle gör <a href="http://www.dagenssamhalle.se/kronika/tiggerifoerbud-hjaelper-s-komma-arbetarklassen-26832" target="_blank">när han skriver att</a> S plan är att "<i>svenska folket inte ska behöva rösta på SD för att få en förändring av migrationspolitiken</i>".<br />
<br />
Strategin är alltså inte ondsint - men farlig. Det <i>går</i> att slippa debatten på ett politikområde genom att bara kopiera motståndaren, men vad händer om det man tror är en debatt i själva verket är en tidsanda - att frågorna bara fortsätter välla fram, att det är en problemformulering som tar över hela samtiden? Det kanske dröjer länge innan vi blir av med de främlingsfientliga problemformuleringarna, därför att krafterna som håller dem vid liv är så starka. Får Socialdemokraterna då någon chans att prata andra frågor innan valet 2018? Om de inte får det, kommer de att gå in i valet på just den fantastilösa, kopierade populismen.<br />
<br />
Och vad händer med neutraliserandet av frågan om motståndaren höjer insatsen? Moderaternas löfte om att matcha de socialdemokratiska välfärdssatsningarna inför valet 2006 fungerade, eftersom S inte hade något bra svar. Men idag flyttar högern målmedvetet ett steg högerut för varje anpassning S gör. Och eftersom det finns gränser även för socialdemokrater - någonstans vid vattenkanoner och utegångsförbud - blir man inte av med debatten.<br />
<br />
Det tredje problemet är att strategin bygger på att man i det tomrum som förväntas uppstå då man kopierar motståndaren, faktiskt lyckas etablera en annan fråga och en annan diskussion. Dagens socialdemokrati saknar förutsättningar att lyckas med det. Ett förbud mot vinster i välfärden skulle, som <b>Eric Rosén</b> skriver, <a href="http://www.politism.se/story/stefan-lofven-har-chansen-att-skramma-slag-pa-hogern/#post-43422" target="_blank">vara en utmärkt fråga att ta strid om</a>. Men där står <b>Stefan Löfven</b> nog helt enkelt inte politiskt. Det partiledningen vill föra över debatten till, och vinna valet 2018 på, är istället de kloka reformerna och det dagliga förbättrandet. <br />
<br />
Lyssnar man på partiledningen så är det tydligt att det är så man tänker sig att politik fungerar: politiker levererar resultat, och folk kommer att gilla att resultaten går åt rätt håll. Det kan man diskutera. Problemet i det här sammanhanget är att det i detta inte finns någon som helst kraft att vända på agendan. Regeringens småputtrande framåt kommer inte att bli en snackis som ersätter berättelser om hur ensamkommande flyktingkillar sextrakasserar svenska tjejer. Det räcker inte.<br />
<br />
En sista utväg är att tänka om hela strategin från grunden, och faktiskt ha en vänsterlinje i alla frågorna i det främlingsfientliga paradigmet. Att ta konflikter, även om det innebär att debatten möjligen förlängs och fördjupas om fel frågor. Men om man inte får vinna på rätt frågor, så måste man vinna på fel frågor. Och debatten har ju bevisligen inte upphört för att man försökt kopiera bort den (nej, inte "triangulera", för triangulering är, till skillnad från kopering, ett intelligent drag för att hitta en "tredje punkt", långt ifrån någon mekanisk anpassning). Alla låter fortfarande som sverigedemokrater, S ligger långt under förra valresultatet och det är bara två år kvar till nästa val. Väljarna behöver höra en självständig socialdemokratisk linje i de frågor som dominerar debatten. Annars får de inte höra någon socialdemokratisk linje alls.<br />
<br />
Innerst inne vet förstås varenda socialdemokrat hur en sådan vänsterlinje skulle se ut. "Vänster" är att tro på sociala orsaker och jämlika lösningar. Att välja det som en alternativ strategi skulle alltså ha den positiva bieffekten att partiet fick prata om sådant de faktiskt tror på. För att inte tala om att det skulle skaffa en massa utsatta människor en tydligare politisk bundsförvant i dagens obehagliga samhällsklimat. <br />
<br />
Men först måste S-ledningen se bristerna i sin strategi bara som strategi betraktad.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-28513553980705786452016-08-19T11:08:00.000+02:002016-08-19T11:14:56.629+02:00Varför skulle idioti inte ha med klass att göra?It goes without saying. Bilar brinner alltid i Tensta, aldrig på Östermalm.<br />
<br />
Betyder det att de som bränner bilar är några slags arbetarklassens hjältar, rättfärdiga upprorsmakare?<br />
<br />
Det är ju det högern tror att vänstern menar, när vänstern säger att det handlar om klass. Om det finns sociala orsaker så är det <i>berättigat</i>.<br />
<br />
Svaret är alldeles givet nej. Klassamhället skapar - bland annat - idioter som bränner bilar. Men idioterna har självklart bara delvis valt att vara idioter. Ramarna är ganska snäva i förorten. Det finns ett val - och det finns inte ett val.<br />
<br />
Högern vill så gärna en gång för alla skrota alla nyanser: "det <i>här</i> är väl ändå <i>bara</i> kriminalitet"?<br />
<br />
Som om kriminalitet skulle ha mindre sociala orsaker än ostyriga ungdomar. Som om just <i>det, </i>att passera just <i>den</i> gränsen, är ett fullständigt fritt val.<br />
<br />
Vänsterns uppgift är att alltid säga emot: det finns ingenting i samhället som är "bara". Aldrig någonsin är det individuella ansvaret totalt. Hur skulle det kunna vara det, när valmöjligheterna är så inskränkta och livet i klassamhället så förutbestämt?<br />
<br />
Det är en helt annan sak att rättsväsendet måste bygga på det individuella ansvaret. Det måste det göra eftersom motsatsen är otänkbar, en praktisk och samhällelig omöjlighet.<br />
<br />
Men egentligen - och det hör man ofta jurister gräma sig åt - vet ju alla att många som döms inte fått särskilt många chanser av samhället. Man förstod hur det skulle gå.<br />
<br />
De som inte bränner bilar då? Om man inte automatiskt bränner bilar bara för att man bor i förorten - de allra flesta gör ju inte det - då visar väl det att man har ett val, och att idioterna bara är idioter?<br />
<br />
Nej, det blir ologiskt. Om bilbränning var precis lika vanligt oavsett familjebakgrund, då skulle klassamhället inte ha någonting med saken att göra. Men att hela arbetarklassen inte reagerar precis likadant på att vara nedtryckt - det ogiltigförklarar inte några påståenden om att social bakgrund spelar roll. Människor är olika. Arbetarklassens flickor reagerar sällan med skadegörelse och våld. Det betyder inte att de har "valt" att avstå från våld - bara att de mår dåligt och söker status på ett annat sätt.<br />
<br />
Man kan se de våldsamma reaktionerna - upploppen, kriminaliteten, bilbränderna - som någonting som alltid ligger där nedbäddat, latent. Vi <i>vet</i> att det är så vissa kommer att reagera när klasskillnaderna vuxit sig alltför stora. Manlighetsnormer spelar en stor roll förstås. Vi behöver inte gå runt och undra om alla kommer att reagera snällt och introvert på nästa sociala kris - det <i>vet</i> vi att alla inte kommer att göra. Lösningen blir inte att mildra, eller slå till med järnhand mot, reaktionerna, utan att undvika kriser, fattigdom och klasskillnader. Just därför att vi vet att de skapar destruktiva reaktioner som ingen vill ha.<br />
<br />
Högern har aldrig förstått vänstern här. Klassamhället skapar inte bara förtryck som uthärdas hjältemodigt och vackert. Det skapar idioti, egoism och uselhet också. Det är bland annat därför det är så angeläget att avskaffa det.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-76758736012517337482016-06-08T13:29:00.001+02:002016-06-08T13:31:35.048+02:00Brett är bra, smalt är farligtMiljöpartiet <a href="http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article22960314.ab" target="_blank">petar riksdagsledamöter</a> som har gått emot partilinjen. <a href="http://www.dn.se/nyheter/politik/mpkritiker-tvingas-bort/" target="_blank">"Vårt parti är tydligt med att vi sitter i regeringen"</a>, som <b>Maria Ferm</b> säger. Då får man inte bråka, inte vara otydliga.<br />
<br />
Problemet är bara att de där bråken är så nyttiga för Miljöpartiet. Knepet för att lyckas fortsätta vara <i>både</i> en grön politisk rörelse och ett ansvarstagande regeringsparti är nog att just låta som om man är både och.<br />
<br />
Det där är ju ett av Socialdemokraternas bästa trick. Socialdemokraterna är <i>inte</i> entydiga och utan sprickor. Tvärtom, deras långa tid vid makten bygger bland annat på att man är ett parti med många ansikten, med en politisk bredd som är sanslöst stor. Det är en lång, lång väg mellan <b>Björn Rosengren</b> och <b>Daniel Suhonen</b>. Det gynnar partiet. Väljarna kan välja att se partiet antingen som Björn Rosengren eller Daniel Suhonen.<br />
<br />
Blå ballonger åt marginalväljarna, röda åt kärnväljarna. Man kanske inte vill gå med i <b>Stefan Löfvens</b> parti idag - men vem säger att han definierar socialdemokratin? Folk går gärna med i Aftonbladets ledarsidas socialdemokrati istället.<br />
<br />
Miljöpartiet borde också visa upp flera ansikten. Problemet är att de är så få. Socialdemokraterna är tillräckligt många för att alltid ha någon utanför som kan göra jobbet att yla från folkdjupet. Samma person behöver inte vara både revolutionär och reformist.<br />
<br />
I Miljöpartiet är <i>alla</i> makthavare, more or less. Då har man inget annat val än att låta bredden synas i toppen. En och annan <b>Carl Schlyter</b> borde man ha råd med. Och se nyttan av.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-71331792128827175852016-06-05T10:18:00.000+02:002016-06-05T10:18:00.683+02:00Vänsterpartiet - reservpartietDet går bra för Vänsterpartiet. I Ekot/Novus <a href="http://novus.se/valjaropinionen/ekotnovus-poll-of-polls/">väljarindex för maj</a> nådde partiet 7,7 procent, två procentenheter över valresultatet 2014. Det är inte nödvändigtvis ”titta vi levererar”-strategin som ligger bakom uppgången. Förmodligen får partiet bra betalt bara genom att ha varit stabilt när andra har genomlevt mediala kriser (MP) eller varit osynliga (FI). Det är de partierna som opinionsvinsterna sedan valet 2014 kommit ifrån, enligt <a href="http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Partisympatier/Partisympatiundersokningen-PSU/12436/12443/Behallare-for-Press/404210/">SCB:s majmätning</a>.<br />
<br />
Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.<br />
<br />
Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.<br />
<br />
Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.<br />
<br />
Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.<br />
<br />
De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.<br />
<br />
Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (<a href="http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Publiceringskalender/Visa-detaljerad-information/?publobjid=27154">”Flytande väljare”, 2016</a>). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.<br />
<br />
Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.<br /><br /><i><a href="http://flamman.se/a/vansterpartiet-reservpartiet" target="_blank">(Ledare i Flamman 2016-06-03)</a></i><br />
<div>
<br /></div>
Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-80473022003457029432015-11-25T08:26:00.000+01:002015-11-25T08:35:31.747+01:00Varför gör vi inte vårt yttersta först?Jag är inte emot att det "finns en gräns" när det gäller antalet flyktingar. <br />
<br />
Jag är emot att samhället inte anstränger sig till sitt yttersta innan vi drar den gränsen. Vad spelar en siffra för roll om den inte sätts i relation till vad samhället är förmöget till?<br />
<br />
Varför görs inget drastiskt?<br />
<br />
Svensk politik har varit full av drastiska åtgärder. De har hetat ransonering, tvångssparande, prisstopp, värnskatt. Var är de drastiska åtgärderna nu? För det kan väl inte vara regeringens utgångspunkt att livet måste få puttra på som vanligt för svenskarna?<br />
<br />
Eller jo, det är väl så det är. Gränsen är nådd - med befintliga resurser. Gränsen är nådd - snart börjar det påverka vanligt folk.<br />
<br />
Det är onekligen ett sätt att se på stora utmaningar som skiljer sig från andra tillfällen i historien. Självklart borde flyktingkrisen tillåtas påverka vanligt folk innan vi stänger gränserna. Tror inte regeringen att den kan motivera det? Varför har de i så fall blivit politiker?<br />
<br />
Som <b>Petter Larsson</b> <a href="http://www.aftonbladet.se/kultur/article21824799.ab">skriver i Aftonbladet</a>:<br />
<br />
<i>"Har ni sett några skattehöjningar? Några tvångsrekvisitioner av boenden? Några statliga överbyggningslån för att klara ett akut läge? Är alla miljoner vintertomma sommarstugor och kungliga slott tagna i anspråk?"</i><br />
<br />
Ska det verkligen vara möjligt att leva under en av de största humanitära katastroferna i modern tid och inte märka någonting alls? I Stockholms stad har skatten höjts marginellt - men det var inte ens motiverat utifrån flyktingsituationen. <br />
<br />
De som jobbar med mottagandet på olika sätt går förstås på knäna (men fortsätter gå!). Men ingen har bett mig betala för att de ska få fler kolleger. En kravlös kris. Det skapar en absurd känsla.<br />
<br />
Och hur drastisk har <b>Stefan Löfven</b> varit i kontakten med de andra EU-länderna? Han har stått på presskonferenser och varit artigt kritisk. Att vara artigt kritisk är heller inte att anstränga sig till det yttersta. Om man vill vara en humanitär stormakt så måste man bränna broar, se det som en liten sak i sammanhanget att bli ovän med <b>David Cameron</b> för livet. Hur kan man säga att gränsen är nådd innan Stefan Löfven har skällt ut de andra EU-ledarna inför rullande kameror? Innan han kommer ut med handen i bandage för att han slog sin svetsarnäve i förhandlingsbordet?<br />
<br />
Ska regeringen vädja till EU med samma tonläge som om det handlade om fiskerirättigheter?<br />
<br />
Om 10-20 år börjar de politiska memoarerna beskriva EU:s inre liv 2015. Bevare oss då för att behöva läsa om hur Löfven följt protokollet, varit artig, skakat hand, vädjat, varit korrekt. Hur de andra länderna sagt "Yes, mr Lofven, we understand your concerns..."<br />
<br />
Hur ska man framöver stå ut med att se alla bevis framöver för att alla resurser inte tagits i anspråk? Från det stora till det lilla. Ska Stockholms stad skryta över att de rustat upp lekparken i vårt medelklassområde? Ska vi vara glada då, och anstränga oss för att glömma vad Sverige nyss valt att inte göra?<br />
<br />
Hur ska Stefan Löfven framöver kunna berätta om andra reformer som fördjupar välfärden för oss vanliga svenskar? Kommer han att le och vara glad?<br />
<br />
Allting hade kunnat vara så annorlunda. Om inte regeringen hade varit så nervös för att vi alla skulle bli sverigedemokrater. Om man hade trott bättre om svenskarna, om man hade varit modigare, om man hade tilltalats av uppgiftens storlek. Om man varit van vid att tänka stort, istället för att vara sådana förbannade kamrerer. Socialdemokrater brukar prata om att partiet behöver stora visioner och stora reformer. Ändå tar man inte chansen när en stor vision landar i knät. Det här hade kunnat bli vår generations stora bedrift. Istället backar vi från utmaningen. Var gränsen hade gått kommer vi aldrig att veta.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-83560252905336291752015-10-12T02:17:00.001+02:002015-10-12T08:12:17.248+02:00Vilka tror Anna Kinberg Batra att det är som kommer hit?Moderaternas spinn i flyktingdebatten bygger just nu på tre fraser. <i>"Regeringen har inte kontroll"</i> och <i>"situationen är ohållbar"</i> är två av dem. Båda dök upp på <a href="http://www.moderat.se/nyhetsartikel/regeringen-har-inte-kontroll">Moderaternas webb</a> i fredags. <br />
<br />
Sedan kom migrationspolitiska talespersonen <b>Johan Forssell</b> till <a href="http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6274942">Studio Ett</a> samma dag och sa att han <i>"ifrågasätter om regeringen verkligen har kontroll</i>", och att det är en "<i>ohållbar situation</i>".<br />
<br />
<i>"Ohållbar situation"</i> pratade också <b>Anna Kinberg Batra</b> om i söndagens partiledardebatt i SVT.<br />
<br />
Man får ge Moderaterna plus för det konsekventa nötandet av samma ord (här har vänstern faktiskt något att lära). Men den här typen av svepande beskrivningar är precis vad som inte behövs just nu. Det kommer ovanligt många flyktingar och folk undrar hur det ska fungera. Och hur många ska det komma? Syftet med att säga "ohållbart" (och inte berätta på vilket sätt) är att människor själva ska fylla den ofärdiga tanken med ett innehåll. Så låter man människors värsta farhågor jobba för sig.<br />
<br />
Partiet har en tredje fras också, och här har man verkligen tagit fram <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Dog-whistle_politics">hundvisslan</a>.<br />
<br />
Johan Forssell i fredags: <i>"Vi måste veta vilka som kommer in i Sverige [...] vi vet inte vilka som kommer in i landet"</i>.<br />
<br />
Anna Kinberg Batra i går: <i>"Vilka kommer hit? [...] vi måste ha lite kontroll så att vi vet vad det är för människor som kommer"</i>.<br />
<br />
Vad menar Moderaterna? Varför måste vi veta redan vid gränsen vad de sönderskjutna byarna heter?<br />
<br />
Nä, det handlar förstås inte om det, utan om detta: det gömmer sig IS-krigare bland flyktingarna. Den myten har länge varit ett tema på högerextrema sajter, och har använts av bland andra UKIP, Lega Nord och <b><a href="http://www.bbc.com/news/world-us-canada-34397272">Donald Trump</a></b> i politiska syften. Och förstås, <a href="http://www.nwt.se/arvika/2015/10/09/sd-politiker-till-attack-mot">Sverigedemokrater</a>. Till mytspridningen hör att undra, lite så där i förbigående, varför det är så många <i>män</i> som kommer. Och ser de inte ganska vältränade ut?<br />
<br />
Men det finns inte <a href="http://www.reuters.com/article/2015/08/28/us-europe-migrants-security-idUSKCN0QX18L20150828">en enda expert</a> som tror att det skulle vara en strategi från IS eller andra terrorister att försöka blanda sig med flyktingarna. Och svenska Säpo vill inte bidra till att skapa misstänksamhet mot dem som kommer nu: <br />
<i><br />"Vi ser ingen anledning att prata om att det kan finnas IS-krigare bland
flyktingströmmen. I första hand kommer de här människorna för att söka
skydd i Sverige." </i>(<a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/dansk-sakerhetstjanst-extremister-kan-finnas-bland-flyktingarna/">DN 10 sep</a>.)<br />
<br />
Ja, just det: det här är människor som kommer för att söka skydd i Sverige. Det är faktiskt det enda vi behöver veta om dem. Ska Säpo behöva tala om det för Moderaterna?<br />
<br />
Anna Kinberg Batra kan alltid påstå att hon bara frågar "vilka kommer hit?" av ren nyfikenhet. Eller av princip - hon menar förstås inget särskilt. Men det <i>är</i> inte möjligt att inte förstå att ordens innebörd bestäms av vad som pågår och sägs runtomkring en. Så ansvarslös får man inte vara. Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-6351418481646544182015-08-22T10:02:00.001+02:002015-08-22T10:37:31.154+02:00Ska man prata om invandring?Miljöpartiet kom in i riksdagen när miljöfrågorna peakade. SD växer när invandring är högst på agendan. I grunden stämmer det där. Olika partier gynnas av olika debatter. SD kommer att tappa den dagen debatten utgår från en vänster-högerkonflikt kring jobb, skola, välfärd.<br />
<br />
Betyder det att vänstern helt borde sluta att prata om invandring?<br />
<br />
Nja. <br />
<br />
Jag tror att det är för grovt att säga att <i>allt</i> som sägs inom politikområdet "invandring" gynnar SD. Vad det handlar om är att inte prata om invandring på ett SD-sätt.<br />
<br />
På samma sätt kan Moderaterna prata välfärdsfrågor och vinna på det - om de inte låter som socialdemokrater, om de inte accepterar en socialdemokratisk vinkel, om de inte använder socialdemokratiska begrepp.<br />
<br />
Vänsterpartiet kan prata om miljöpolitik utan att MP vinner på det - förutsatt att partiet inte pratar om miljö på ett sätt som gör att frågan diskuteras <i>på exakt samma sätt som MP skulle diskutera den på</i>.<br />
<br />
Partier äger inte politikområden på det sättet; de äger vinklar och problemställningar och ramar men inte hela fält.<br />
<br />
Någonting annat som (små) vänsterpartier inte äger är makt att sätta agendan. Om invandring är det stora diskussionsämnet, så är det inte Vänsterpartiet som förlänger eller förstärker debatten genom att också ge sitt perspektiv. Däremot kan partiet förhindra att debatten bara förs utifrån högerpremisser och med ohållbara förslag. Det är svårt att tänka sig en invandringsdebatt som stillar sig för att ett 6-procentsparti sitter tyst. Däremot styrs medieredaktionerna (i olika grad) av en slags redovisningsplikt som innebär att Vänsterpartiet <i>kommer</i> att få uttala sig förr eller senare, om partiet vill.<br />
<br />
Som statsvetaren <b>Henrik Oscarsson</b> har påpekat så innebär inte väljarnas ökade intresse för invandringsfrågor att det <i>bara</i> är en främlingsfientlig opinionssvängning. Bland de som rankar frågan högre finns också de som från ett humanistiskt perspektiv bekymrar sig för flyktingkatastrofer och utsatta migranter. Det är också en orsak för vänstern att bidra med sitt perspektiv i debatten. Vänsterpartiets kritik av privata flyktingboenden är till exempel rätt tänkt.<br />
<br />
Alltså. Starta inga dåliga debatter om invandring, förläng inga dåliga debatter om invandring - men gör dåliga debatter om invandring bättre genom att delta i dem från ett självvalt vänsterperspektiv.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-70514972648079517982015-08-20T09:35:00.001+02:002015-08-20T09:59:21.386+02:00Vänsterpartiet måste skaffa en bra förlorarfråga<b>Jonas Sjöstedt</b> upprepar gång på gång att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti. Det är rätt strategi. <a href="http://www.ipsos.se/150322-dn-ipsos-fa-nojda-med-regeringens-arbete">Få</a> tycker att regeringen gör ett bra jobb. Bara en minoritet av s-väljarna <a href="http://www.di.se/artiklar/2015/8/17/rekordfa-tror-pa-regeringens-jobbpolitik/">tror på</a> jobbpolitiken. Massarbetslösheten är kvar. Budgeten ska enligt <b>Magdalena Andersson</b> bli "<i>mycket stram</i>". Regeringen gör kanske rätt saker, men för lite och för riktningslöst. Det finns, med andra ord, ingenting som tyder på att det kommer någonting som ens tillfälligtvis kan vrida momentum ur Sverigedemokraternas händer.<br />
<br />
En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.<br />
<br />
Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen <b>Reinfeldt</b>. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.<br />
<br />
Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga. <br />
<br />
Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som <a href="http://www.lo.se/start/lo_fakta/totalrenovering_av_sverige">LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige"</a> från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna. <br />
<br />
Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen. <br />
<br />
”<i>Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi</i>.” (<b>Kent Werne</b> om vårbudgeten, <a href="http://www.flamman.se/satsa-ordentligt-i-host">citerad i Flamman</a>.)<br />
<br />
Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.<br />
<br />
Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.<br />
<br />
Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan <i>åtminstone</i> inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.<br />
<br />
Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige <a href="http://www.metro.se/nyheter/yougov-nu-ar-sd-sveriges-storsta-parti/EVHohs!MfmMZjCjQQzJs/">behöver så förtvivlat väl</a> ett tufft oppositionsparti till vänster.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-90249414421852125932015-08-18T14:56:00.000+02:002015-08-21T11:09:30.712+02:00Måste feminister vara smartast i världen?Låt oss anta att <b>Jenny Nordberg</b> inte bara <a href="http://www.svd.se/var-ar-feministerna-nar-is-skapar-kalifat">var ute efter</a> att sätta dit svenska feminister genom att kalla dem inkonsekventa.<br />
<br />
Låt oss samtidigt förlåta den samlade tyckarvänstern för att de i så fall inte förstod det: i 99 av 100 Svenska Dagbladet-krönikor används Jenny Nordberg-liknande argument just så: "Ni i vänstern säger att ni är mot förtryck, men varför kämpar ni då bara för A och inte för B?". De enda logiska positionerna enligt högern är att göra allting, eller ingenting. Eftersom ingen kan göra allting, verkar målet vara att få vänstern att göra - ingenting.<br />
<br />
Det är en vansinnig hållning. För det <i>är</i> tillåtet att välja ett av världens alla eländen och kämpa mot endast det. Det <i>är</i> tillåtet att mest prata om en sak. Det är inte inkonsekvent. Inkonsekvent är om man står för en princip - till exempel jämlikhet - men av godtyckliga skäl inte vill tillämpa den lika för alla. Man kan vara inkonsekvens i tanken, men att välja en handling framför en annan är inte inkonsekvent.<br />
<br />
Nå.<br />
<br />
Låt oss anta att Jenny Nordberg faktiskt var genuint förtvivlad över bristen på engagemang.<br />
<br />
Okej.<br />
<br />
Det hedrar förstås alla feminister att det är just deras engagemang som efterfrågas. Har man så stora förhoppningar på sig, betyder det att man måste ha gjort något bra tidigare. Så ironisera inte över att lastbilschaufförer och takläggare inte behöver stå upp mot mördarna. Tar man på sig en etikett som feminist, så innebär det faktiskt ett slags löfte, ett löfte som de flesta lastbilschaufförer och takläggare inte har avlagt. <br />
<br />
Men plikten att vara emot IS om man kallar sig feminist - när har svenska feminister haft chansen att uppfylla den? Vilka tillfällen har gått oss förbi att <i>verkligen</i> påverka situationen? Jag kan inte komma på några. <b>Erik Helmerson</b> i DN ger Jenny Nordberg <a href="http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-vill-se-motstand-mots-av-forakt/">sitt stöd</a> och undrar varför inte svenska feminister kommit med "<i>ett batteri av föreslagna motåtgärder</i>". Men det har ju inte någon lyckats med - i hela världen? Att vara feminist innebär en plikt att stå på rätt sida, inte att vara smartare än alla andra levande människor.<br />
<br />
Det är klart att varje svensk feminist kan posta ett avståndstagande på sin Facebooksida. Men för vem skulle man skriva det?<br />
<br />
När vänstern opinionsbildar om avlägsna konflikter, finns det i alla fall en tanke om en påverkanskedja: genom att väcka opinion i Sverige kan vi påverka vår egen regering att i sin tur använda sitt inflytande.<br />
<br />
I fallet med IS är jag helt och fullt övertygad om att terrorn får det att vända sig i magen på varje svensk riksdagsman, och att regeringen skulle gripa precis varje tillfälle att påverka situationen till det bättre. Tror inte Jenny Nordberg det?<br />
<br />
Sanningen är väl att det inte finns någon insats som behövs så lite som en feministisk kampanj för att öka motviljan mot IS.<br />
<br />
Kravet att vänstern inte ska "tiga om sin övertygelse" är för övrigt hejdlöst ironiskt. För samtidigt, i en annan del av högern, hånskrattar man ju brallorna av sig varje gång Vinkelboda arbetarkommun "kräver" avlägsna diktatorers avgång. Det är ju ingen som lyssnar! Haha, nu darrar självhärskarna!<br />
<br />
Då säger högern att vänstern pratar i onödan.<br />
<br />
Nu vill de att vi inte ska göra något annat.<br />
<br />
Hur ska de ha det?Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-76232007430697134932015-06-09T11:48:00.001+02:002015-06-10T15:04:07.726+02:00Vänstervågen utanför bubblanFelet är inte att Vänsterpartiet ligger på <a href="http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6177011">strax under 7 procent</a> i opinionsmätningarna. Det är en bra siffra, historiskt. Och tendensen är uppåt.<br />
<br />
Felet är att, som SCB:s majmätning visade, ökningen nästan helt beror på Fi-anhängare som kommer tillbaka till fadershuset.<br />
<br />
Hur kan Vänsterpartiet <i>inte</i> vinna röster från en svagt presterande mitten-vänsterregering som <b>Stefan Löfvens</b>?<br />
<br />
Partiet är i opposition samtidigt som det allmänna vänsterskället på regeringen är massivt. LO och Aftonbladet eldar på om investeringar istället för åtstramning. Det är vänsterns agenda som gäller.<br />
<br />
Samtidigt vinner Vänsterpartiet inte en enda röst från S just nu, netto. Socialdemokraternas tapp i opinionen sker helt och hållet åt höger. Det Vänsterpartiet vinner från S motsvaras av en lika stor väljarström åt andra hållet.<br />
<br />
Hur i jösse namn är det möjligt?<br />
<br />
Jag har tre svar på min egen förvåning:<br />
<div>
<br /></div>
<div>
1. Socialdemokraterna tjänar - och har alltid tjänat - på sina vänsteroppositionella. Den som står till vänster i Sverige kan tryggt rösta på <b>Daniel Suhonens</b>, <b>Karin Petterssons</b> eller <b>Karl-Petter Thorwaldssons</b> parti - och bortse från att det samtidigt är <b>Niklas Nordströms</b> och <b>Widar Anderssons </b>parti. Det finns en socialdemokrati för alla. Så gör partiet sin bredd till en styrka. När Socialdemokraternas radikala låter som vänsterpartister, så vinner - S. Vänsterpartiet kan aldrig åka snålskjuts på sådan kritik.<br />
<br />
2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags <i><a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Filter_bubble">filter bubble</a></i> här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som <a href="http://www.washingtonpost.com/news/the-intersect/wp/2015/06/03/if-you-use-facebook-to-get-your-news-please-for-the-love-of-democracy-read-this-first/">sorterar bort allt som vi inte verkar gilla</a>. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.<br />
<br />
Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.<br />
<br />
3. Men okej, det <i>finns</i> vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: <i>vänstersvängar gynnar inte vänstern</i>. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti. <br />
<br />
Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.<br />
<br />
Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.<br />
<br />
Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur <a href="http://jonaswikstrom.blogspot.se/2015/05/finns-det-nagon-botten-for-s.html">Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet</a>. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.<br />
<br />
Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos <a href="http://ipsos.se/arkiv-publicerade-matningar">Ipsos</a>) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit <a href="http://jonaswikstrom.blogspot.se/2014/12/ateruppratta-vanster-hogerkonflikten-i.html">onödigt tyst</a> i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.<br />
<br />
Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och <b>Piketty</b>-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt <i>inte fullt</i> så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.<br />
<br />
-----<br />
<br />
<i>Uppdatering</i>: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är <i>också</i> en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.</div>
Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-65658353381502773482015-05-29T12:07:00.001+02:002015-05-29T12:46:02.674+02:00Satsa större, S - men inga reformer talar för sig självaDet är svårt, det här med sossarna. Å ena sidan är de i rätt dålig form. Det drabbar hela vänstern, och förtjänar att sägas.<br />
<br />
Å andra sidan är de inte fullt så dåliga som Expressens kampanjjournalistik vill göra gällande. Det finns något slags lågfrekvent drev mot S som innebär att dåliga opinionssiffror alltid gör att partiets hela relevans ifrågasätts: man ritar grafer som börjar på 50-talet och skriver om industrisamhällets död och föråldrade idéer. <br />
<br />
Så skulle man aldrig prata om ett annat parti i kris. När Moderaterna kraschade i opinionen under 2012-2013 frågade aldrig någon om partiet egentligen behövs.<br />
<br />
I själva verket är ju Socialdemokraternas idéer trendigare än någonsin - väl beskrivet i exempelvis SVT-dokumentären <a href="http://www.svtplay.se/video/2891291/den-enda-vagens-politik/dokument-inifran-den-enda-vagens-politik-avsnitt-1"><i>Den enda vägens politik</i></a>.<br />
<br />
Så problemet är inte tidsandan.<br />
<br />
Problemet är knappast heller viljan. <b>Stefan Löfven</b> <a href="http://www.aftonbladet.se/debatt/article18289874.ab">är ju</a> "förbannad" över de växande klasskillnaderna. (Och jag tror honom.)<br />
<br />
Problemet är inte heller att S inte gör rätt saker. Det kommer pengar till bostadsbyggande, till skolan och till järnvägen.<br />
<br />
Vad är då problemet? Tja, till att börja med att satsningarna inte räcker. Tankesmedjan Katalys <a href="http://www.dn.se/debatt/regeringens-politik-racker-inte-mot-massarbetslosheten/">föreslår</a> en underbalansering av budgeten med 185 miljarder, LO med 70. <b>Magdalena Andersson</b> vill "se till att plus och minus går ihop i slutänden".<br />
<br />
<b>Ylva Johanssons</b> <a href="http://www.dn.se/nyheter/politik/ministern-mer-maste-goras-for-att-na-jobbmalen/">svar</a> i DN på LO-ekonomernas krav på offentliga investeringar är talande: "<i>vi har ett ansträngt läge ekonomiskt</i>".<br />
<br />
Det vill säga: investeringar, välfärdssatsningar, är i S-ledningens ögon fortfarande inget annat än kostnader. Och kostnader ska man akta sig för. Särskilt när läget är "ansträngt". <br />
<br />
Det är procyklisk konjunkturpolitik, antikeynesiansk.<br />
<br />
Men varför ägnar sig S åt det? Inte ens <b>Paul Krugman</b>, nobelpristagaren i ekonomi, kan hitta några ekonomiska argument, utan <a href="http://www.theguardian.com/business/ng-interactive/2015/apr/29/the-austerity-delusion">tvingas leta i det politiska</a>:<br />
<br />
"<i>Centrist politicians [...] often try to demonstrate how serious and statesmanlike they are by calling for hard choices and sacrifice</i>"<br />
<br />
Det finns en doktrin som väger tyngre för S än någonting annat: man får inte förlora matchen om "ekonomin" mot Moderaterna. Ingen ska få kalla regeringen ansvarslös. Förtroendet i ekonomiska frågor är det som avgör val.<br />
<br />
Fast det är det kanske inte alls. Jag <a href="http://jonaswikstrom.blogspot.se/2014/01/valet-avgors-av-de-fragor-s-ser-till.html">har skrivit</a> om den tveksamma lagbundenheten förut. Och i höstens val gick S framåt, och kom till makten, fastän Moderaterna faktiskt vann ekonomimatchen.<br />
<br />
Rädslan för att verka slarvig med pengar ligger som en våt filt över allt S företar sig.<br />
<br />
Men låtsas för ett ögonblick att det där släppte. Att regeringen sjösatte LO:s 70-miljarderspaket i höstens budget.<br />
<br />
Är det någon som inbillar sig att S skulle lyckas säga något inspirerande om en sådan satsning?<br />
<br />
Pengarna är viktiga, men de skapar inte automatiskt uppslutning kring att samhället är på väg åt rätt håll. S lever med en gammal folkhemsskada: föreställningen att reformer talar för sig själva. När folk märker att de får det bättre röstar de på sossarna. <b>Carin Jämtin</b> <a href="http://www.expressen.se/nyheter/s-fortsatter-sjunka--sd-nar-ny-rekordsiffra/">säger det</a> i anslutning till varje opinionsmätning: när regeringens politik börjar verka, när effekterna märks, då vänder opinionen.<br />
<br />
Nä, så funkar det inte. <br />
<br />
Folk har ingen aning om varför en svåger plötsligt fick jobb eller varför förskolan plötsligt får tag på vikarier snabbare eller varför Göteborgståget plötsligt går i tid. Inte för att folk är dumma, utan för att vi lever i ett väldigt mycket mer komplext samhälle än för 50 år sedan, i ett samhälle som har genomgått en informationsexplosion och där vi har svårt att investera tid i att förstå dagspolitik. <br />
<br />
Och att politiken påverkar samhället är långt ifrån självklart för alla: den där svågern blev förmodligen arbetslös på grund av egna tillkortakommanden - och fick ett nytt jobb för att han, tja, lyckades hitta ett. Det verkar osannolikt att Stefan Löfven skulle ha något med saken att göra.<br />
<br />
Det kommer han, om inte annat, blir varse när han står där 2020 med Europas lägsta arbetslöshet och ingen tackar honom, för han förstod inte ens att det fanns en fajt om orsaken.<br />
<br />
OK, vårpropositionen kunde inte göra mycket åt att alliansens budget gäller. Men är det förbjudet att börja formulera sig om den egna politiken när man har strålkastarna riktade mot sig? Varför måste väljarna "vänta på höstbudgeten"? Regeringen visste i fyra månader att den skulle stå tomhänt i april. Den kunde ha ägnat den tiden åt att presentera idéer för resten av mandatperioden. "När ekonomin så tillåter", i värsta fall.<br />
<br />
Men inte bara stå där och säga att man inte kan.<br />
<br />
Och de småreformer som trots allt presenterats har fått allt annat än en omsorgsfull kommunikativ behandling. Jag får ingen hjälp att lägga någonting på minnet, eller att förstå varför någonting görs. Jag hör inte någonting om vilka ideologiska principer som förslagen bygger på eller i vilket pussel de hör hemma. Vad är det vi gör nu igen, med Sverige, vart är vi på väg?<br />
<br />
Därför är jag trots allt lite rädd för ett 70-miljarderspaket. Inte för att det vore fel, utan för att borgerligheten skulle vinna debatten. Så ja, det är nödvändigt för S att skaffa sig en djärvare ekonomisk politik. Men att göra det samtidigt som man tror att satsningar förklarar sig själva vore självmord.<br />
<br />
<br />
<i>Andra texter om Socialdemokraterna:</i><br />
<br />
<a href="http://jonaswikstrom.blogspot.se/2015/05/finns-det-nagon-botten-for-s.html">Finns det någon botten för S?</a><br />
<a href="http://jonaswikstrom.blogspot.se/2013/08/skatteglada-svensson.html">Skatteglada Svensson</a><br />
<a href="http://jonaswikstrom.blogspot.se/2010/07/varldens-rodaste-medelklass.html">Världens rödaste medelklass</a>
<br />
<br />
<div id="fb-root">
</div>
<script>(function(d, s, id) {
var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0];
if (d.getElementById(id)) return;
js = d.createElement(s); js.id = id;
js.src = "//connect.facebook.net/sv_SE/sdk.js#xfbml=1&version=v2.3&appId=192619897476410";
fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs);
}(document, 'script', 'facebook-jssdk'));</script>
<br />
<div class="fb-like" data-action="like" data-href="http://jonaswikstrom.blogspot.se/2015/05/satsa-storre-s-men-inga-reformer-talar.html" data-layout="standard" data-share="true" data-show-faces="false" data-width="450">
</div>
Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-25262220014195003772015-05-18T22:47:00.001+02:002015-05-18T23:47:43.096+02:00Jo, det är samhälletAntingen försiggår människors handlande inom begränsande samhälleliga ramar, eller så gör det inte det.<br />
<br />
Vänstern brukar säga att det gör det.<br />
<br />
Och just därför måste samhället ändras, det sociala arvet luckras upp, de förutfattade meningarna brytas. Vi kan inte bara säga åt folk att skärpa sig.<br />
<br />
Och vi kan inte heller ha en vänster som väljer att se strukturer bara när det passar. I diskussionen om svenska IS-krigare avslöjade en del vänsteranhängare en syn som sa att nä, <i>just här</i> går gränsen för när samhället faktiskt är oskyldigt och det bara är ett eget val att bli militant islamist.<br />
<br />
Samma sak när vänstern pratar om nazistiska rörelser: det kan handla om 15-åriga arbetarkillar med tragiska familjeförhållanden, men <i>just här</i> går ändå gränsen. Dessa människor får inte skylla på några omständigheter. De har valt ondskans idéer och är därmed avskum som ska hatas.<br />
<br />
Dagens feminism tryfferas också regelbundet med "men skärp er då"-argumentation. I en <a href="http://www.etc.se/kultur-noje/nar-offren-slar-tillbaka">intervju i ETC utbrister</a> <b>Maria Sveland</b>:<br />
<br />
<i>– Vad är det för jävla fel i huvudet på en man som får för sig att våldta en kvinna?</i><br />
<br />
Jag vet inte, men fanns det inte en politisk teori om detta en gång i tiden? Om genus och könsmaktsordning?<br />
<br />
Våldtäkter är inte "fel i huvudet" på folk, våldtäkter är en konsekvens av mäns makt över kvinnor och de bilder av män och kvinnor som följer av, och förstärker, det maktförhållandet.<br />
<br />
Att leta sig till militant islamism är inte "fel i huvudet".<br />
<br />
Att leta sig till rasistiska rörelser är inte "fel i huvudet".<br />
<br />
Det där är en från början till slut liberal syn på samhället. Och liberalerna vet när de har vänstern på gaffeln, de ser när vi tvekar och försöker slå där det gör som ondast. Just i diskussionen om IS-krigarna passade de på: här slutar väl ändå samhällsansvaret, de här människorna kan väl ändå inte skylla på att det inte fanns några fritidsgårdar? <br />
<br />
Jag är helt övertygad om att det är livsviktigt att svara: jo. Även dessa människor skulle ha behövt fritidsgårdar. Även för dessa människor begränsade samhället de möjliga valen, de val som alla gör men som oftare leder fel för vissa än för andra.<br />
<br />
Realpolitiskt sätter vänsterns liberala irrfärder redan sina spår. En del feminister mumlar gillande när strängare straff för sexualbrott - totalt verkningslöst förstås - kommer på tal. Det är inte så konstigt om analysen börjar med att man ska "fatta" och inte ha "fel i huvudet".Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-74573750203717678432015-05-17T10:16:00.001+02:002015-05-17T10:38:13.676+02:00Vänstern och nationell identitetTvå dagar i rad har Aftonbladets ledarsida, först <b>Karin Pettersson</b> och sedan <b>Katrine Marcal</b>, snuddat vid en tanke om en lite annorlunda anti-populistisk strategi. Utgångspunkten är Labours valförlust i Storbritannien, men rekommendationerna handlar om Sverige.<br />
<br />
<a href="http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article20799271.ab">Karin Pettersson</a>: <i>"Kanske måste nationalistiska partier också mötas på en helt annan front,
med en alternativ och framåtblickande berättelse om identitet och
gemenskap."</i><br />
<i><br /></i>Katrin Marcal <a href="http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article20802928.ab">oroar sig</a> för sin del för Socialdemokraternas <i>"oförmåga att hantera människors ängslan runt nation och identitet"</i>.<br />
<br />
Vänsterns traditionella svar på högerpopulism är ofta simplare, och handlar om att byta dagordning: genom att prata mer om klassfrågor och konkreta sociala reformer kommer vi att lyckas locka fram andra prioriteringar hos (arbetar)väljarna.<br />
<br />
Jag tror fortfarande på den idén. Det var (delvis) så här som Ny Demokratis <a href="http://jonaswikstrom.blogspot.se/2015/04/varfor-vinner-alltid-sd.html">framgångar bröts</a> i början av 90-talet. Och om man tittar på hur väljarna prioriterar, är nyckeln till valsegrar snarare att vara trovärdig i välfärdsfrågorna.<br />
<br />
Men Marcal/Pettersson har ändå en poäng.<br />
<br />
En framgångsrik vänster kan inte säga att det över huvud taget inte finns något "svenskt".<br />
<br />
En framgångsrik vänster kan inte säga att det inte finns något behov av en känsla av samhörighet i samhället.<br />
<br />
En framgångsrik vänster kan inte säga att vi inte har behov av några identiteter utanför oss själva.<br />
<br />
Det där säger inte just Socialdemokraterna förstås, men när bilden av "vänster" formas hos människor är det inte så intressant med partigränser. Då bidrar alla som tror att den rätta politiska linjen skapas genom att vända allt Sverigedemokraterna säger i sin direkta motsats. <br />
<br />
Säger <b>Jimmie Åkesson</b> att det är viktigt med samhörighet, så är det åt helvete med samhörighet.<br />
<br />
I själva verket visar all forskning att Åkesson har helt rätt, välfärdsstater är beroende av en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Men den behöver förstås inte vara baserad på etnicitet.<br />
<br />
När republikanerna på 80-talet vann framgångar hos <i>"Reagan democrats"</i> byggde det inte på att de väljarna <i>helt och hållet</i> blivit mer höger. De hade fortfarande en arbetaridentitet på sina arbetsplatser och i sin vardag. Men i andra sammanhang hade de andra identiteter - som lutade mer åt republikanska värderingar - och det var förstås de identiteterna som <b>Reagan</b> exploaterade. Demokraterna hade behövt ha politiska argument som hämtade sina exempel från arbetsplatserna, som hämtade bildspråket därifrån, som gjorde liknelser mellan yrkesstolthet och nationell stolthet - alltså på alla sätt formade en berättelse som knöt väljarna närmare sin arbetaridentitet.<br />
<br />
På samma sätt bor det naturligtvis fortfarande en socialdemokrat i (nästan) varje sverigedemokrat - i åtminstone någon bemärkelse.<br />
<br />
På samma sätt så går det att forma en svensk samhörighet som ligger till grund för politisk dominans, men göra det på arbetarrörelsens hemmaplan. Det bygger på att vänstern stärker de identiteter som är "våra" - inte de som odlas av våra motståndare. Att vara löntagare, att göra rätt för sig, att vara vanligt folk, att bo i ett samhälle där alla får chansen, att ha en välfärd man kan lita på, att alla bidrar efter förmåga, att vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, att vara ett öppet samhälle, att vara stolt över vår vackra natur. Sådana "svenska värderingar" är inte exkluderande eller trångsynta, men fyller samma behov som det identitetsletande som nu bär fram högerpopulismen i Europa.<br />
<br />
Det viktigaste är fortfarande de konkreta reformerna, och det politiska projektet. Men vänstern - som ju i klasstermer förstår vikten av gemenskap och behovet att se utanför sig själv - kan åtminstone sluta göra självmål när det handlar om nationell identitet.Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3864012218142159967.post-48980046616402089092015-05-08T13:38:00.001+02:002015-05-17T16:27:23.942+02:0025 anteckningar om Vänsterpartiets läge<div class="Standard">
Om jag jobbade för Vänsterpartiet, skulle jag ha en anteckningsbok i innerfickan som det stod "<i>Mandatperioden 2014-18</i>" på. <br />
<br />
Inuti skulle det se ut så här just nu:<br />
<br />
1. <b>Vi måste bestämma oss</b> för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en
framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli
förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering
som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade
förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på
regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.<br />
<br />
2. <b>Samhället kommer</b> under de närmaste åren att fortsätta präglas av <i>välfärdsmissnöje</i>.
Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när
Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).<br />
<br />
3. <b>Vänsterpartiet måste kunna räkna hem</b> vinsterna när man driver regeringen åt
vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor <i>innan</i> vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort. </div>
<div class="Standard">
<o:p></o:p></div>
<div class="Standard">
<br />
4. <b>Efterfrågar våra väljare resultat?</b> Vänsterpartiets väljare, särskilt de
yngre, är värderingsstyrda och bedömer inte politik efter resultat. Hoppas inte
för mycket på att förhandlingsvinsterna ska ge utslag i opinionen. SD gör succé i opinionen trots att alla vet
att de inte kommer att få igenom ett dugg.<br />
<br />
5. <b>Inga sakpolitiska framgångar</b> talar för sig själva. Med förhandlingsvinsten
är halva jobbet gjort. Andra halvan är att förklara <i>varför</i> vänstern gör saker, och göra det svinbra.<br />
<br />
6. <b>Om partiet vill</b> vara i opposition, finns det fortfarande många borgerliga majoriteter
ute i landet att opponera emot. <br />
<br />
7. <b>Vi går inte</b> i opposition mot Socialdemokraterna i första hand genom att skälla på dem,
utan genom att driva frågor där de är svaga och inte kan svara.<br />
<br />
8. <b>Att vara i opposition</b> är mer än att kritisera andra riksdagspartier för vad de gör. Att vara i opposition är också att bekräfta människors suckar, oavsett om det finns någon politisk lösning eller inte. Ibland räcker det att vi är med och formulerar problemet.<o:p></o:p></div>
<div class="Standard">
<br />
9. <b>Håll fast vid</b> vinsterna i välfärden - när valåret är över ökar kontrastvärdet mot de andra partierna igen. Vänsterpartiet måste också vara välfärdspartiet, och partiet mot ojämlikhet. "Att lita på" är den bästa frasen i verktygslådan just nu. Men Vänsterpartiet har litet inflytande på dagordningen, och måste anpassa sig till det som de stora
partierna pratar om. Om debatten är het om integration ska Vänsterpartiet också presentera integrationspolitiska förslag. Det förväntar sig väljarna. Partiet kan inte vänta på bra debatter, vi får ge oss in i de som uppstår.<br />
<br />
10. <b>Dagspolitik utgörs inte bara</b> av de egna bra förslagen, utan också av motståndarnas dåliga förslag.
Vänsterpartiets valrörelse 2014 innehöll för lite negativt kampanjande. I ett
läge där den dominerande stämningen bland väljarna är oro, måste partierna
spegla det för att ha framgång.<br />
<br />
11. <b>Vi blir populära</b> ibland, men vi kan bli bättre på att <i>leta upp</i> det populära. Projekt: fram till 2018 ska varje
Vänsterpartiförening ha drivit minst ett förslag som har stort folkligt stöd och som <i>inte</i> överensstämmer till hundra procent med partiets program.<br />
<br />
12. <b>Nästa stora projekt</b> för partiet ska inte vara en specifik fråga,
utan en totalrenovering av vårt sätt att prata. Vi måste använda
varje sakfråga för att vinna idédebatten. (Det är ett misstag att tro att en idédebatt är liktydigt med att prata om visioner och utopier. En idédebatt pågår framför allt när de små vardagshändelserna ska förklaras och rationaliseras.) Vi enas om bra ord och använder
välbekanta bilder när vi förklarar politiken. Vi tar kampen om de grundläggande
tankfigurerna som bygger upp högern och vänstern. När man är 14 år möter man
oftare de tankefigurerna i debatter med andra: "rika anstränger sig mer", "alla
har ett fritt val". Men de finns kvar i bakhuvudet hos oss som vuxna också,
och ramar in hur vi ser på alla politiska förslag. </div>
<div class="Standard">
<br />
13. <b>Vi måste börja</b> lyfta fram sämre motståndare. Om vi debatterar oftare
med <b>Gunnar Hökmark </b>bidrar vi till att definiera motståndaren på ett sätt som
gynnar oss.<br />
<br />
14. <b>Väljarna gillar våra sakfrågor</b>. Nu vet de att vi kan göra verklighet av
dem. Nästa projekt är att få väljarna att komma över nästa hinder: de känner
sig inte som vänsterpartister. Fler måste kunna få syn på sig själva bland
Vänsterpartiets företrädare, och fler måste känna att medhåll i sakfrågorna är
det enda som krävs för att vara vänsterpartist. ”Håller du med? Då är du
vänsterpartist!”<br />
<br />
15. <b>Socialismen är elefanten</b> i rummet. Det är något okänt. Människor tar inte ställning för okända saker.<br />
<br />
16. <b>Förklara inte socialismen</b> som ett framtida samhälle, utan som den röda tråd som
håller ihop varje dagspolitiskt ställningstagande. Socialism är ett antal
bärande principer som gäller både för dagspolitik och för ett framtida
samhälle. Om vi lyckas prata om våra sakfrågor så att idéerna framträder, blir också socialismen mindre mystisk.<br />
<br />
17. <b>Vänsterpartiets styrka</b> är att vi anses ha hjärta och bry oss. Bygg på det
och få debatten att handla om hjärta när det går. Försök inte slå högern i
deras bästa grenar - inte ens när vi kan mer än dem.<o:p></o:p></div>
<div class="Standard">
<br />
18. <b>Kommunikation på 10-talet</b> handlar inte om att <i>säga</i> att man är bra,
utan att <i>vara</i> bra. Vänsterpartiet kan bli ännu bättre på att <i>vara</i> bra. Partiskatten
ska lyftas fram mer. Starta ett eget biståndsprojekt för att hjälpa rumänska romer. Fram till 2022 ska sex timmars arbetsdag införas på alla
Vänsterpartiets kanslier. Hur ska vi annars kunna kräva det av andra?<br />
<br />
19. <b>Hur utnyttjar vi </b>den vetenskapliga explosionen för vänsterns sak?<br />
<br />
20. <b>När S är i opposition</b> är det de som dominerar den
vänsterinriktade samhällskritiken. Då kan Vänsterpartiet sticka ut genom att
betona våra specifika roller: feminister, klimataktivister, antirasister. Med S
i regering måste Vänsterpartiet spela en mycket större roll i den breda,
antiborgerliga retoriken.<br />
<br />
21. <b>Redan under mandatperioden</b> ska olika väljare möta olika varianter av
Vänsterpartiet. Villagatan ska inte få samma flygblad som hyreshusgatan. Vi
ändrar inte på våra åsikter, men vi berättar om olika åsikter för olika
grupper.<br />
<br />
22. <b>Vi måste börja</b> identifiera de väljare som är nära att rösta på oss, inte leta på måfå bland grova målgrupper som "LO-medlemmar". Det finns massor av LO-medlemmar som ligger enormt långt ifrån våra värderingar och som är opåverkbara.</div>
<div class="Standard">
<br /></div>
<div class="Standard">
23. <b>Den största potentialen</b> för ökat stöd för Vänsterpartiet finns hos socialdemokrater som inte riktigt litar på S i välfärdsfrågor. Här finns de som står och vacklar mellan partierna. De som övervägde att rösta på V i valet 2014 (men som inte gjorde det) prioriterade skola och sjukvård mest, enligt Novus eftervalsundersökning. Sjukvården ligger vi närmast att "vinna" bland samma väljare, i skolfrågor ligger vi långt efter.<br />
<br />
24. <b>Det är alltid tryggare </b>att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över
S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går
åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka
värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK
med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar
surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.<br />
<br />
25. <b>Formulera löntagarkoden</b>. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.</div>
<div class="Standard">
<br /></div>
Jonashttp://www.blogger.com/profile/15078458039001528919noreply@blogger.com1