2013-06-28

Presstöd åt alla

Det finns bred enighet i presstödsutredningen att inte stoppa rasistiska tidningar från att få presstöd, rapporterar Riksdag & Departement. Det är bra. Bedömningarna skulle bli godtyckliga om stödet bara gick till demokratisk journalistik; det finns som bekant inga lagar mot odemokratiska åsikter att stötta sig på. En bättre princip är att det har ett demokratiskt värde i sig att ge förutsättningar för en mångfald som bara tar slut vid de gränser vi satt för åsiktsyttringar i allmänhet. Att kriminalisera åsikter bakvägen genom att göra tidningsutgivning ekonomiskt omöjlig vore ingen snygg vänsterlinje.

(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)

Tidigare inlägg om presstödet till Nationell idag:

Ja, presstöd gör ont

Högerns brist på liberaler


2013-06-27

Envis kålsuparteori

Det är välkänt att regeringen gärna vill göra vänster- och högerextremism till lika stora problem. Men fakta stretar emot. Enligt Statens medieråd är besöken på "våldsbejakande" vänstersajter bara 2-3 procent av de totala besöken på "extrema" sajter. Tidigare har Brå visat att bara högerextremister är ett reellt hot mot vanliga människor. Ändå fortsätter Birgitta Ohlsson tala om "våldsbejakande extremism" i en klump - för att slippa säga att högern är värre än vänstern. Att regeringen på det sättet riktar strålkastarljuset åt fel håll bara för att de kämpar med sin självbild är helt oacceptabelt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)

2013-06-26

Göran Persson funderar igen

Göran Persson är alltid intressant när han säger något nu för tiden. Precis som alla före detta politiker - som ser saker utifrån för första gången i sina liv, och inte har några karriärer att hantera - kostar Persson på sig att tänka högt och hissa och dissa både åt höger och vänster.

Ofta verkar de här gamla resultatpolitikerna radikaliseras på äldre dagar. Tänker på Carl Tham, Ingvar Carlsson och framför allt på Tage G Peterson, som ju blev fredsaktivist sida vid sida med yttersta vänstern.

I Göran Perssons fall är det svårt att befria sig från tanken att han dessutom tycker att det är lite kul att skojboxa på den nya partiledningen.

Arbetstidsförkortning, överskottsmål, prata mer om sjuka och arbetslösa - allt råkar samtidigt vara röda skynken för Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Utanförperspektivet innebär att det inte kostar något för Göran Persson att önska sig politik utan taktik: i dagens DN-intervju vill han se fler politiker som talar gott om EU och försvarar medlemskapet. Det vore förstås vansinne med tanke på opinionen. Samtidigt är det klart att vi i grund och botten vill ha politiska partier som står upp för idéer, även om de inte är populära.

När det gäller att "någon borde tala för de sjuka och arbetslösa" håller jag inte med (nu heller). Socialdemokraternas bästa knep har alltid varit att tilltala så breda grupper som möjligt, att försöka formulera en löntagarpolitik. Människor identifierar sig inte som "sjuka" eller "arbetslösa". Inte bara för att vi ogärna väljer det, utan också för att grupperna "arbetslösa" och "sjuka" inte är statiska. Det är olika personer som är arbetslösa och sjuka vid varje givet tillfälle människor vandrar in och ut ur de grupperna hela tiden. Bara en liten minoritet är permanent utanför.

Precis som Socialdemokraternas valutvärdering från 2006 konstaterade lyckas Moderaterna mycket bättre med löntagartilltalet. Dessutom verkar de tro på folk: pratar om nya jobb, inte om vad som ska hända när man förlorar det man har.

Sedan ska man förstås i sak föra en politik som tar hand om sjuka och återför arbetslösa till arbetsmarknaden. Men man behöver inte prata om allt man gör.

Har tidigare skrivit om det här och här.

2013-06-25

Säpospionen

Jag har alltså blivit föremål för spioneri.

Frågan är om det har varit på uppdrag av säkerhetspolisen, eller om de ens varit intresserade. Kanske bedrev Hans-Erik Sjöholm bara samma slags privatspaning som hundratals andra självpåtagna samhällsbevarare sysselsätter sig med.

Om Säpo sparat så mycket som en harkling från Sjöholms påringningar är det förstås en demokratisk skandal.

Min gissning är att de inte har gjort det. Och det borde de kunna kosta på sig att bekräfta.

Själv påstår Sjöholm att hans tjänster varit efterfrågade, att han agerat på uppdrag av Säpo. Det ligger förstås i hans intresse att blåsa upp den egna betydelsen. Att Säpo använt Sjöholm under 80-talet för information om högerextremister betyder inte i sig att de satt något värde på den information han senare skickade in om vänsterpartister. Att fabulera om att Lars Ohly försvarade proletariatets diktatur 1998 - det faller naturligtvis på sin egen orimlighet - tolkar jag som ett ganska desperat försök att få uppmärksamhet.

Det luktar helt enkelt lite bitter, avpolletterad bekräftelsesökare över hela Sjöholms märkliga person.

I Uppsala visste vi att han hade högerextrem bakgrund. Han var välkommen ändå, förstås. I övrigt var det inget konstigt med honom: han gick på möten ibland, sa inte så mycket. Man ska veta att Uppsala är en av Vänsterpartiets största lokalavdelningar: en medlem blir inte automatiskt "en i gänget". Jag har aldrig gett Hans-Erik Sjöholm några förtroenden, och känner mig inte särskilt lurad.

Att jag inte heller blir genuint upprörd (åtminstone så länge Sjöholms egna uppgifter väger så tungt i Aftonbladets story) handlar också om distans: det finns de som bevisligen fått sina liv saboterade av övervakning. Och jag funderar mer på hur Uppsalavänner kan ha kartlagts som var aktiva i VPK i slutet av 80-talet, när kalla kriget var kallt. Då kanske Säpos intresse var större, liksom konsekvenserna av att bli spionerad på.

Anledningen till att jag var intressant att skvallra om var inte att jag var riksdagsledamot i fem veckor 2005, utan att jag var ordförande i Vänsterpartiet i Uppsala, liksom för partidistriktet, i några år i början av 00-talet. Sjöholm ska ha lämnat uppgifter om att jag satt på möten med representanter för Kpml(r). De där åren präglades mycket riktigt av många breda folkrörelsesamarbeten. Först i samband med den andra intifadan, sedan efter USA:s invasioner av Afghanistan och Irak. De flesta var med: Sjöholm hade också kunnat fotografera sossar, fredsvänner, miljöaktivister, partilösa.

Allting är ganska ironiskt, eftersom just jag drev linjen att Vänsterpartiet inte borde samarbeta med just Kpml(r) på grund av deras hopplösa Stalindyrkan - ett beslut som jag också lyckades få stöd för på ett årsmöte i början av 00-talet.

Ironiskt är också att det inte var någon större romantiker i vänstern - någon som blivit mer hedrad över att bli spionerad på - som blev föremål för infiltratörens intresse. Jag kan tänka mig flera sådana personer. I min nyktra gubbsocialism ger det här inga poäng.

Och, som sagt: glöm inte dem som verkligen blivit offer för övervakning. Än så länge är det här ingenting.