2012-09-24

Socialdemokraternas usla signalord

Vem förpackar Socialdemokraternas utspel egentligen?

Dagens DN Debatt-artikel om en ny "affärsplan" för Sverige var välformulerad och rätt klok, men - "affärsplan"?

Låt oss anta att det inte är medvetet som sossarna Mitt Romneyfierar sin syn på regerande. Låt oss anta att det inte är medvetet som man upprepar klassiskt svenskt högerkverulerande om hur bättre Sverige hade varit om det skötts som ett företag.

Tanken är istället, såklart, att närma sig mittenväljarna, storstädernas medelklass. Men gissningarna om vilka signalord som de människorna reagerar positivt på börjar bli plågsamma att lyssna på.

Nej, medelklassen har säkert inget emot företag och tillväxt. Men det mesta talar för att den inställningen är instrumentell snarare än religiös. Fyra procent av väljarna tyckte att "näringspolitik" var viktigt för partivalet 2010. Det viktiga är vad företagens villkor kan växlas in till i andra änden: välfärd, jobb, bättre skolor. På samma sätt handlar det förtroende i ekonomiska frågor, som S så hett eftertraktar, knappast om mikroekonomi på det sätt som Stefan Löfven fört fram under sitt första halvår som partiledare. Det är säkert bra om företagen får hjälp att uppfinna grejer - men huvudsaken är om vi tror att regeringen klarar ekonomin och räntan när det är kris på gång.

Medelinkomsttagare i storstäderna känner igen begreppet, twittrade någon i morse. Jag skulle påstå att också låginkomsttagare på landsbygden känner igen begreppet. Frågan är vilka som börjar tindra med ögonen när de hör det. Inte ens i Stockholm jobbar de flesta i privat sektor med affärsplaner. Och det riktigt sorgliga med Socialdemokraternas dåliga omvärldskoll: medelklassen präglas mycket mer av jämlikhetsvärderingar än vad som slarvigt antas.

Framför allt bär alla människor jämlikhetsvärderingar inom sig. För ett parti som Socialdemokraterna gäller det att få de värderingarna att ta kommandot över sinnena - inte att bara passivt tro att någon som röstat på alliansen måste fångas med marknadsretorik.

Men det blev ju uppmärksammat?

Jo, men det blir uppmärksammat om Magdalena Andersson skulle prutta i direktsändning också. Att dra uppmärksamhet till dig är inte svårt. Det är lätt. Det är att dra uppmärksamhet till dig på ett sätt som stärker - eller åtminstone inte arbetar emot - din profil och ditt budskap som är det knepiga.

Precis som i fallet med tunnelbanebutlers 2010 - i sig ett bra förslag - pratar vi nu om begrepp, inte om innehåll.

Socialdemokraterna borde snarare försöka hitta begrepp som signalerar att det faktiskt finns en specifikt socialdemokratisk ekonomisk politik. Ett parti med självförtroende hade inte behövt låna näringslivsskimmer för att profilera sig i tillväxtfrågor. Inriktningen är det inget fel på. Men socialdemokratin hade omsorg om tillväxt och företag långt innan dagens börs-VD:ar slutade med blöjor. Den kontinuiteten understryks dåligt av inlånade signalord.

2012-09-18

Makalös bedrift av alliansen

Idag inleds det sjunde riksmötet i rad med en renodlat borgerlig regering. Högern har inte haft makten så länge i något annat land i Europa - några östeuropeiska, med sin speciella historia, undantagna. En bit in i riksdagsåret blir det också svenskt rekord: När Felix Hamrin avgick 1932, och Fälldin 1982, hade Sverige haft högerregeringar i sex år.

Det är alltså en ganska makalös bedrift av alliansen.

Förutsättningarna har inte varit de lättaste heller. Man får nog erkänna att de hanterat både interna motsättningar och minoritetsstyrandet ganska skickligt. Hur många uppfattar regeringen Reinfeldt som beroende av Sverigedemokraterna? Rasisternas stödröster har inte solkat ner regeringen.

Givet förutsättningarna är inte opinionsunderläget särskilt bekymmersamt för regeringen heller. Oppositionen leder, men den borde leda eftersom en sittande regering alltid tappar tre procentenheter bara på att vara regering. Den borde leda eftersom tillväxten hackar, eurokrisen rasar och debatten om vinster på vanvård aldrig verkar ta slut.

Frågan som borde bekymra oppositionen är om man inte borde lett med mer, nu när regeringen börjar agera och matar fram reform efter reform. Rätt kloka grejer, till råga på allt.

Reinfeldt är trött, säger sossarna. Jag vet inte, jag. Jag tycker han verkar sprängfylld av självförtroende. I förra veckans stora Expressenintervju lyfter han fram jobbfrågan inför 2014. Det hemska är ju att han kan vinna på den igen - trots ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning. Men de har bra spinn: 4 av 10 tror ju som bekant att siffrorna pekar åt andra hållet. Och de har ett envist fokus som folk gillar.

Socialdemokraterna har ännu inte lärt sig att hantera de nya Moderaterna. I en intervju i Veckans Affärer innan sommaren sa Stefan Löfven, som om han inte förstått någonting: "Omgörningen av Moderaterna är bara kosmetik, fernissa och yta." Socialdemokraterna kommer alltså att fortsätta mala på om att Moderaterna egentligen vill något annat än de säger, istället för att möta den politik som faktiskt läggs fram.

Ända sedan Moderaterna blev det dominerande borgerliga partiet har Socialdemokraterna kunnat gå till val på en stor anti-reform, ett spöke: de moderata skattesänkningarna. Det har inte behövts någon mobilisering för något eget. Det har räckt med mobilisering mot det borgerliga hotet om "systemskifte". Idag är det uppenbart att väljarna inte uppfattar något hotande systemskifte. Ändå håller Socialdemokraterna krampaktigt fast vid den gamla strategin. Mona Sahlins mantra i förra valrörelsen om att "valet står mellan två helt olika samhällsmodeller" ska uppenbarligen föras vidare av Löfven.

När folk blir förvånade över bristen på engagerande reformer från sossarna är det alltså inte konstigare än att partiet är ovant att jobba så. Förvalta - gärna. Men helst utan att behöva lova någonting. Strategin att lansera ett "kompetent" alternativ till Anders Borg går att förstå internt, psykologiskt (efter Juholtcirkusen), men en opposition kan inte jobba med "kompetens" som ledord. En opposition kan definitivt inte jobba med kompetens som ledord i kamp mot Anders Borg. Och då har jag inte ens börjat fantisera om hur det kommer att låta när alliansen - enligt uttalade mål - går i opposition mot sig själva det sista året innan valet 2014.

Det står skrivet i stjärnorna vem som kommer att låta mest som en trött regering, och vilka som kommer att låta mest som en revanschsugen opposition.

Upptagenheten hos S med "mittenväljarna" är stor - märkligt stor med tanke på hur viktig ren mobilisering var för alliansen både 2006 och 2010 - men mycket liten möda tycks läggas på att ta reda på vad mittenväljare egentligen vill. Det ser ut som realpolitik, men när man berättar vad man vill göra för mittenväljarna bygger allting på rätt grunda fördomar. Och på dåligt självförtroende. Bara: mittenväljarna gillar RUT. Aldrig: hur kan vi få mittenväljarna att gilla något annat än RUT?

Vänsterpartiet gör det partiet ska, och Jonas Sjöstedt har en bra position att bygga vidare från. Men det leder i bästa fall till en omfördelning av mandat mellan arbetarrörelsens partier. Är man skicklig kan man flytta debatten i enstaka, viktiga frågor. Men något regeringskifte kan Vänsterpartiet inte ordna på egen hand. Ett klokt S är nödvändigt. Det kan hända att vi får det. Det jävliga är bara att de måste vara ännu klokare än Moderaterna.

Det finns skäl för pessimism.

2012-09-12

Det finns ju Adlibris

Statens museibutiker måste sedan en tid tillbaka ”bära sina egna kostnader”. Muséernas anslag får inte gå till driften av butikerna. Nu lägg den första ner, som en direkt konsekvens: butiken på Arkitekturmuseet i Stockholm. Det är en snäv syn på kulturförmedling. Det är inte bara nyckelringar det handlar om, utan lika ofta om litteratur, konsttryck eller hantverk som det är svårt att få tag på någon annanstans. Högerns jakt efter det offentligas ”kärnverksamhet” skördar alltså ytterligare offer. Gå gärna på museum – men skaffa minnena någon annanstans!

(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)

2012-09-11

Stina Wirsén-kritikerna har rätt (och fel)

Uppmärksamheten kring rasistiska stereotyper på godispåsar och i barnböcker visar väl mest att de flesta utgår från Lenin: bilden är överlägsen som propaganda. Det är ingen förmildrande omständighet att Stina Wirsén inkluderar icke-vita i sina berättelser på ett naturligt och normbrytande sätt. Titta på bilderna!

Hur vore det om vi hudflängde de som aldrig försöker rita ett svart barn?

Det vore väldigt bra.

Men det är inte kritiken mot de som ritar stereotypa svarta barn som står i vägen för att hudflänga de som aldrig ens försöker vara bra.

Man kan också tycka att de som protesterar mot Stina Wirsén bygger ett skitfrågornas tyranni. Jag har själv tidigare utsett Afrosvenskarnas riksförbund och Kitimbwa Sabuni till svenska mästare i den grenen. Har inte Afrikafödda medborgare större problem - arbetslöshet, diskriminering i arbetslivet, rasistiskt våld - än att glassnamn eventuellt kan underblåsa stereotyper?

Men den som ställer den frågan upprepar ju bara den gamla högerkritiken mot allt vänstern gör: Ni måste göra det allra viktigaste! Om ni gör en sak, måste ni göra allt!

Om någon person eller organisation, samtidigt som de gör annat, anmärker på hur en Stina Wirsénfigur är tecknad, är det väl inte deras fel att större problem inte uppmärksammas? Måste just den som reagerar på godispåsar också reagera på bostadssegregation?

Problemet är snarare att medierna älskar godispåsefrågorna. Vad tror ni händer när Afrosvenskarnas riksförbund skickar ett pressmeddelande i en tung fråga? Kolla deras hemsida. Det pågår - vad det verkar - väldigt mycket bra aktiviteter. Nogger Black är en fråga i mängden för dem också.

Men måste diskussionen stanna där? "Alla får väl driva vad de vill"-linjens slutresultat blir ju ändå outhärdlig, när alla driver medialt tacksamma, lättförklarade symbolfrågor. Kan man möjligen, utan att hamna i det där "ni driver inte rätt frågor", önska sig mer intern diskussion bland alla ideella aktivister? Man har ansvar inför sin egen fråga att inte bli kontraproduktiv, väcka löje. Var gränsen går måste man själv bestämma. Medias kärlek för det lätta materialet tvingas man nog räkna med. Det går inte att bestämma själv om en fråga ska bli liten eller stor. Och det är inte så enkelt som att man kan slösa med sina aktivisttimmar med argumentet att andra får driva de frågor som de tycker är viktiga. Det finns inte fjorton afrosvenska riksförbund, inte tio LO, inte sju Greenpeace. Det blir ju en slags Adam Smith-attityd: med den osynliga handens hjälp finns det alltid någon som driver de frågor som behöver drivas.

Vad tycker ni?

2012-09-09

Detta är ju SD

Afrikaner våldtar barn, Breivik ska få asyl i Sverige och Fredrik Reinfeldt borde dö. Sverigedemokrater runt om i landet fortsätter att sprida rasism och hat så fort de öppnar munnen. Men SD:s bästa trick – näst efter att inte uppfattas som ett stödparti åt regeringen – är att slippa stå till svars för uttalandena. Inte bara lyckas Jimmie Åkesson hålla skandalerna ifrån sig på ett sätt som journalister aldrig skulle acceptera med någon annan partiledare. Ingen verkar heller fråga sig om det inte är detta som är SD, med den hjälpligt polerade ledningen som undantag? Någonstans går en mängd ”olyckliga formuleringar” över i att vara – en partisjäl.

(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)

2012-09-07

Ur askan i elden

Efter avslöjandena om myndigheternas slöseri med pengar har civilminister Stefan Attefall meddelat att statens arbete med ”värdegrunder” förlängs med fyra år. Ur askan i elden för skattebetalarna, kan man tycka. Värdegrundsprojektet handlar i stort sett om att trycka broschyrer med självklarheter, som att förvaltningen ska styras av ”legalitet” och ”demokrati”. Utvärderingarna handlar om hur många broschyrer man skickat ut. En stark känsla av ”Kejsarens nya kläder” drabbar den som läser om arbetet. Och en känsla av skattepengar i sjön.

(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)