Om man inte är aktiv nazist - är man då "antinazist"?
De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.
Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.
Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.
Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.
Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".
Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.
Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.
Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.
Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.
Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.
De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.
Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.
Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.
Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.
Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".
Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.
Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.
Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.
Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.
Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.
Kolla dina fakta. Heimdal var under sent trettiotal i händerna på representanter för fascistiska SNF och Nysvenskar, Hildebrand en av de få konservativa som inte ville släppa makten över föreningen helt till organiserade fascister. Det han säger på Bollhusmötet till stöd för judiska flyktingar renderar honom hård kritik i nazistidningen Nya Dagligt Allehanda några dagar senare. Om jag trodde det hjälpte skulle jag säga åt dig att läsa min bok Djävulssonaten där du har alla fakta samlade mellan två pärmar. Och det är första gången jag misstänkliggörs för att försvara Heimdal, det måste jag säga. Men mycket ska man väl höra innan öronen ramlar av.
SvaraRaderaMVH
Ola Larsmo
Ja, Heimdal var "i händerna" på fascister och nysvenskar. I andra sammanhang, i andra tider skulle man kunna kritisera en person som stannar kvar i en förening som styrs av sådana krafter. Men, som jag sa, Hildebrand var inte nazist. Men finns det verkligen några oberoende källor som säger att han bedrev någon slags intern antinazistisk kamp i Heimdal? Är det inte snarare så att vi inte vet säkert?
SvaraRaderaDet räcker väl inte heller att få kritik i en nazisttidning för att adlas till "antinazist"? Både du och jag vet att det fanns livligt folkrörelsearbete mot fascism och nazism även i Uppsala på 30-talet. Det känns faktiskt som en liten skymf mot dem att räkna Hildebrand dit.
Du försvarar inte Heimdal, tvärtom, jag vet vad du har skrivit. Men du bidrar till att förgylla Hildebrand. Han var en av flera som pratade för motförslaget på bollhusmötet. I Ergos sammanfattning av mötet i en jubileumsbok 1964 nämndes fyra personer från den "humanistiska sidan" - ingen av dem var Hildebrand.
Det blir också absurt att det nu används uttryck som att Hildebrand var "flyktingvän". Du vet ju också att det inte diskuterades någon resolution på bollhusmötet som inte tog avstånd från judisk invandring. Hildebrandsidan ville ha ett tillägg som i bästa fall gjorde uttalandet tvetydigt. Det är klart att det var bra, jämfört med alternativet. Men det gör inte Hildebrand till någon hjälte.
En sak undrar jag dock, nämligen om Hildebrand ändå skrev under uttalandet från bollhusmötet (om det faktiskt förekom fysiska underskrifter) eller om det fanns reservationer. Hade hoppats att Djävulssonaten skulle ge mig svar när jag kom hem, men mitt ex var utlånat.
Vad menas med "livligt folkrörelsearbete"? Dåtidens kommunister (som jag förmodar ska räknas dit) får ju sägas ha haft ett aningen kluvet förhållande till nazismen, åtminstone mellan slutet av augusti 1939 och midsommaren 1941. Detta var förvisso något senare än Bollhusmötet, men om Hildebrand inte från början till slut var tydlig "antinazist" så var han alltså knappast ensam om det.
SvaraRaderaAlla som engagerade sig mot nazism och fascism tillhörde sannerligen inte SKP (som ju var svagt på 30-talet). Det politiska spektrumet var större än så, även om det - pinsamt nog för svensk höger - lutade starkt åt vänster. Det handlade ju t ex om stöd för tyska oppositionella, solidaritetsarbete för Spanien, alternativa Olympiska spelen 1936 etc.
SvaraRaderaDefinitionen på en antinazist kan rimligen inte vara att man går från att vara (med Arnstads ord) "nyfiken" på nazismen till att sluta vara "nyfiken". Definitionen måste vara att man i ord och handling tagit öppen kamp med nazismen.
Jag vet inte när Hildebrand skulle ha gjort det. Under eller efter kriget, när det handlade om att rädda anseende och karriär?
Den omvändelse som Arnstad ser efter Kristallnatten är ju i bästa fall från pro-nazist till skeptiker, och han fortsätter att frottera sig med fascisterna i Heimdal. Att omvärdera Nazityskland 1938 är sannerligen inte att sticka ut hakan. Snarare är det väl så att den svenska diskussionen om förintelsen vanligtvis fördömer ett så sent kastande av skygglapparna.
Det fanns inga underskrifter, utan det handlade om en resolution som skulle antas eller avslås av Studentkåren som helhet. Idag kan det vara svårt att urskilja, men hela striden stod kring formuleringen " "Väl inse vi flyktingarnas svåra läge och anse att Sverige ej kan undandra sig sin del av hjälparbetet"...
SvaraRaderaHeimdal hade lämnat in en resolution utan denna formulering, flyktingvännerna hade krävt att det skulle stå att Sverige hade ett ansvar för de judiska flyktingarna. Detta kunde inte fascisterna i Nationella Studentklubben, som nu satt i majoritet i Heimdals styrelse acceptera. De intrigerade först fram mötet som sådant och lanserade sedan en ny intrig för att meningen ovan skulle strykas.
Vad Hildebrand gör är att två gånger under mötet reser sig och säger att "humanitetens krav" inte får svikas. Att han önskat "ännu tydligare" formuleringar för flyktingarnas sak. Detta är ett attentat mot den intrig som "hans" förening Heimdal lanserat via de fascistiskt organiserade i föreningens styrelse. Det är kaxigt och rakryggat. Han får skit för det efteråt och blir utbuad under mötet. Gör det honom till antinazist? Det tror jag ingen sagt (utom en rubriksättare i DN), men däremot gör det honom till flyktingförsvarare. Han ska inte behöva ta postum skit av någon som inte orkar titta på källorna.
Vi ska också komma ihåg att Bollhusmötet i sig var en motreaktion mot att flera studentföreningar, bland dem Laboremus och Verdandi samt kristna och nyketehetsföreningar uppvaktat statsministern och vädjat för att Sverige skulle släppa in fler judiska (student)flyktingar. Rubriken "Uppsalastudenter villiga hjälpa studentflyktingar" i DN den 21/12 1938 retade upp fascisterna i Nationella Studentklubben och mötet var en motintrig.
En annan underlighet är att vänsterföreningen Clarté i Uppsala är helt passiva i frågan. De förekommer överhuvudtaget inte i debatten. Det gör de däremot i Lund, där de gör en stark insats vid Lunds antisemitiska kårmöte några veckor senare. Eftersom Uppsala-Clartés protokoll inte är bevarade från den här tiden vet vi inte hur de tänkte, men deras frånvaro är deprimerande.
Många i svensk höger har i dag svårt att erkänna den egna sidans motstånd mot demokratin och tjusning för "Det nya Tyskland". Hildebrand var dock en borgerlig flyktingvän som hade civilkurage nog att gå emot alla i sin egen krets till försvar för de tyska och österrikiska judar som flydde för sina liv och han gjorde det offentligt. Dem insatsen ska inte förminskas. Det visar också vad som var möjligt att göra: när andra tjatar om "tidsandan" och "alla tyckte så på den tiden" är det viktigt att peka på dem som vågade ta ställning, som visade att det var möjligt att vara medmänniska också 1939. Tvätta inte bort honom för att han har fel partifärg. Han var den ende anständige högermannen i rummet. Det är också lika viktigt, menar jag, att minnas dem som var allt annat än anständiga, som först försöka stoppa judar och sedan går vidare till att bli borgerliga kommunalråd, framstående journalister och byrådirektörer i statlig tjänst. De finns också i min bok.
MVH
OL
Tänkte nog det (om underskrifter); hade varit en bökig procedur. (Jag såg någon i en webbdiskussion som menade sig ha hört Hildebrand förklara varför han trots allt satt sitt namn under protesten.)
SvaraRaderaJag håller med om det mesta i din beskrivning, men jag menar att enbart bollhusmötet inte kan tas till intäkt för att räkna Hildebrand som "flyktingvän". Han ifrågasätter lika lite som någon annan formuleringarna om att "den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor" - d v s att se de judiska flyktingarnas rätt till liv ur ett egoistiskt arbetsmarknadsperspektiv. Han säger att han vill ha ett ännu humanare uttalande, men vi vet inte vad det skulle ha inneburit.
Utifrån det han sa kan vi dra slutsatsen att han var en (vid den tidpunkten) ovanlig Heimdalit. Men att placera honom som "flyktingförsvarare" och "flyktingvän" tycker jag inte låter sig göras med de källor vi har. Särskilt inte med beaktande av Hildebrands tidigare syn på nazismen som "ett visst mått av sund reaktion mot vissa företeelser i samhället". Och särskilt inte med tanke på att det fanns modiga män och kvinnor som gjorde konkreta insatser för flyktingar undan nazisterna, insatser som det är oundvikligt att lägga bredvid Hildebrands och jämföra.
Jag vänder mig överhuvudtaget emot att betrakta bollhusmötet som en kamp mellan ljus och mörker, med de utgångspunkter debatten hade och de alternativ som fanns att ta ställning till.
De medier och kommentatorer som har kallat Karl-Gustaf Hildebrand antinazist är bl a Henrik Arnstad, Kulturnytt i P1, Tankesmedjan i P3, Maria Schottenius, David Isaksson i Norrköpings Tidningar, TT Spektra, UNT, 8sidor.se.
(Hade Clarté verksamhet i Uppsala 1939? Jag har ingen som helst anledning att försvara dem, men det är ju en intressant fråga. Ska se om jag har några anteckningar hemma.)
(Arnstad kallar faktiskt inte Hildebrand för antinazist. Däremot står det så i rubriken, som ju som du vet aldrig sätts av artikelförfattaren.)
SvaraRaderaJo, Bollhusmötet är en ideologisk uppgörelse på precis det sättet. Det är två tydliga falanger som drabbar samman, sju nazister/fascister yttrar sig (SSS, SNF, Nysvenskar), sju representanter för de organisationer som *mycket tydligt* tagit parti för de judiska flyktingarna yttrar sig också - Laboremus, Verdandi, Frikyrkliga studentförbundet, Studenternas helnykterhetsförbund och Kyrkliga studentförbundet. Just *därför* att dessa föreningar sagt till statsministern att Sverige bör ta emot fler flyktingar sätter fascisterna, då i majoritet i Heimdals styrelse, igång den intrig som blir Bollhusmötet. Jag beskriver detta i detalj i min bok. Det rör sig om en mycket tydlig ideologisk kraftmätning.
Vad Hildebrand gör är att välja sidan med de som övriga Heimdal ser som och kallar "vänstern". Han sviker, som de ser det, och det är en tydlig markering. Vi vet också att Hildebrand var aktiv i det som kom att kallas Studenternas Flyktinghjälp (vars arkiv nu har hittats, men är i oordning) och också aktiv i Flyktingfonden långt in i nittiotalet. Så nog rör det sig om ett tydligt engagemang.
Clarté finns i Uppsala och styrelsen finns förtecknad i Studentkatalogen 1938-39. Guldåldern hade de bakom sig, med föreningen fanns. Tyvärr väljer de att stå helt utanför flyktingfrågan, och varför skulle jag gärna vilja veta.
Jag vågar påstå att detta är fakta. Man ska vara ödmjuk inför historien, men allt detta låter sig kontrolleras. Det finns ordentliga hänvisningar till källorna i min bok, liksom i antologin "Sverige och nazityskland", red. Andersson & Tydén. Observera att de fascistiska studenternas "framgång" i Bollhuset ledde till att de fick fina karriärer. En av dem grundade till och med Fria Moderata Studentförbundet. Men det är en annan historia.
MVH
OL
"Men poängen är att Hildebrand påverkades av kristallnatten till skillnad från övriga svenska högern, och blev antinazist, säger Henrik Arnstad."
SvaraRaderahttp://www.svd.se/kultur/faktafel-stoppar-lindqvists-nya-bok_7419086.svd
Jag förstår inte varför det är så viktigt för dig och andra att Karl-Gustaf Hildebrand hade ett hjärta av guld, rakt igenom? Varför duger det inte med att han hade en överslätande syn på nazismen och umgicks i kretsar som vi brukar döma som medlöpare på 30-talet, ändrade syn när övergreppen i Tyskland pågått för länge och sedan framlevde sitt liv som sympatisk professor? Människor är sammansatta, och ändrar sig.
Och så ett förtydligande: på din beskrivning får man lätt intrycket att bollhusdebattens "onda" falang bara bestod av nazister och fascister. Om man tror det så är det förstås lättare att se Hildebrand som "antinazist". Men det fanns också allmänt högerorienterade/konservativa på den sidan. Precis som det måste ha funnits många högerorienterade bland de som ville ha det "humana" tillägget. Det avdramatiserar förstås Hildebrands insats, tycker jag. Men det är väl något mycket svenskt i detta att se det som fullkomligt magnifikt att gå emot den egna organisationens linje...
Mina enda intressen i den här frågan är att begreppet "antinazist" inte ska devalveras, och att 30-talets Heimdal inte ska bli en rumsren referens. Det senare bidrar ju inte minst du själv till genom din forskning.
För mig är det också givet att Henrik Arnstads ord om "hjälte" och "antinazist" mer beror på gamla antipatier mot Herman Lindqvist än något annat. Jag gillar inte heller Herman. Men det är inte värt att börja slarva med begreppen bara för att sätta dit honom.
Rätt ska helt enkelt vara rätt. Jag känner inte igen din beskrivning av situationen.
SvaraRaderaGränsen mellan fascist och "allmän" höger var förvisso tunn. Hildebrand var en av dem som ställde sig rätt och det retade många. Jag ser inte heller hans överslätande syn på nazism - det finns det där "vänta och se"- tänket i artiklar från trettiotalets mitt, men där är han inte ensam utan en typisk högerman. Här visar han prov på något annat. Jag tror inte det fanns en enda "högerman" som ville ha tillägget om ansvar för flyktingarna - utom Hildebrand. (Möjligen Gunnar Tidström, men han uttalar sig aldrig. Hans namn står på talarlistan, men han avstår från att säga något.
Nej, trettiotalets Heimdal riskerar knappast att bli "rumsrent". Vi vet ganska exakt var det stod och vilka som gjorde vad. Falangen kring Fredborg, Leissner, Holmstedt och Anners har tydlig fascistprofil.
Men till sist handlar det om två saker:
1) fakta ska vara rätt.
2) I efterhand har man tvättat bort dem ur bilden som stod för vad vi tycker är det riktiga - den grupp av studenter som från Kristallnatten gjorde sitt bästa för att hjälpa. Ingen minns dem. Skälet till det är, tror jag, en undermedveten önskan att tro att "ingen visste", att alla satt fast i "tidsandan". Det ursäktar nämligen dem som höll judiska flyktingar borta från Sverige och säkert dömde flera till en säker död - som jag försökt visa i "Djävulssonaten". I samma ögonblick du ser dem som vill det medmänskliga spricker bilden. Det fanns ett handlingsutrymme. När flyktingvänner omvandlas till flyktingfiender blir alla katter grå i halvmörkret. Låt oss minnas dem som gjorde rätt, därför att de visar att det var möjligt.Allt annat är. i mina ögon, ett förfärligt svek.
MVH
Ol
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet sista håller jag verkligen med om. Vi är bara oeniga om vem som ska vara exempel.
SvaraRaderaFörtydligande: Jag menade att det måste ha funnits högersympatisörer bland de som röstade för tillägget. (Baserat på bara den sociala sammansättningen av studentgruppen 1939.)
Angående Clarté säger Ture Nerman i "Clarté. En studie i studentpolitik" (Natur och Kultur 1962) att det inte fanns någon verksamhet i Uppsala vid tiden för Hitler-Stalinpakten. Det stämmer med hur det ser ut i Clarté Uppsalas arkiv, där det saknas korrespondens för 1939. (Med reservation för att jag kanske inte gått igenom alla övriga delar av arkivet, kommer inte ihåg.)
Det är ju i och för sig förenligt med att de lämnat uppgifter till en katalog som trycktes inför läsåret 1938-39 (om jag förstår det rätt).
Föreningen kan ha haft verksamhet, men allt tyder på att det var en verksamhet under upplösning.
Bra inlägg ifrågan tycker jag i UNT idag http://www.unt.se/kultur/kulturdebatt/hildebrand---varken-skurk-eller-hjalte-1818216-default.aspx
SvaraRaderaJacob
"Artikel"författaren synes inte bry sig om att undersöka fakta. Läs Heimdals årsskrift från 1939. Den inledande icke-signerade betraktelsen är mycket explicit anti-nazistisk. Jag tror inte man kommer närmare en officiell heimdalitisk ståndpunkt än så. Det är alltså inte märkligt att anti-nazisten Hildebrand engagerade sig i en anti-nazistisk förening.
SvaraRadera