Handling till varje pris

Handling är fint. Finare än någonsin. "Man måste ju göra något"-kulten ligger bakom både trista saker som autonoma antirasisters kontraproduktiva våld eller stödet för att starta anfallskrig mot förtryckarregimer, och schysstare saker som tanken att man är miljöaktivist genom att släcka lamporna under Earth hour. Eller för den delen unga radikala stockholmares val att engagera sig i soppkök för hemlösa snarare än att sitta i studiecirklar om fattigdomens orsaker.

Alternativet att inte göra någonting är så avskytt att det inte ens verkar spela någon roll att det blir rätt, när man "gör något".

Susanna Birgerssons ledare i DN idag var ett försvar just av de som ändå "gör något" genom att delta i Earth hour på lördag.

Tesen är att det inte finns några alibihandlingar. Det finns inget problem med att stilla samvetet genom att betala tillbaka en bråkdel av en gigantisk skuld. Huvudsaken är att man gör något.

Visst: små handlingar - som egna korrigeringar av livsstilen - kan vara viktiga som ett sätt att överhuvudtaget lära sig att tänka moraliskt. Det kan vara första steget till ett större engagemang. Och det kan vara ett sätt att starta diskussioner i sin omgivning. Håller med.

Men det är samtidigt naivt att tro att människor inte förfaller till självbedrägeri emellanåt. När det gäller våra miljöavtryck känns det som att folk har notoriskt svårt att skilja stort från smått. Den som planerar att flyga i år förtjänar inte att må en millimeter bättre om den släcker några lampor i helgen.

Och det vore fint att faktiskt se en undersökning: Är små små förändringar av det egna konsumtionsmönstret verkligen en ingång till djupare engagemang? Svart på vitt, alltså. (Det kanske finns?)

Handling är bra. Men det är också bra att läsa på, tänka efter och göra något som ändrar saker på riktigt.

(Eric Erfors skriver också om Earth hour i Expressen.)