Precis innan man skulle avsluta första dagens formalia och gå hem, föreslog ombudet Berglund från Sollefteå att man väl ändå borde fatta beslutet om att bilda det där partiet först.
Så blev det, och därför är det den 13 maj som är partiets födelsedag.
Det finns mycket att berätta om partiets födelse, som ju innebar att Socialdemokraterna splittrades i två partier. Framför allt finns det åtminstone tre väletablerade missförstånd om hur den där splittringen gick till och vad den berodde på.
"Splittringen berodde på olika syn på ryska revolutionen"
Motsättningarna gick förstås ännu längre tillbaka. Riksdagsgruppen var sedan april 1916 i praktiken delad i två grupper. Vänstern gav till och med ut en egen tidning, Politiken, med Ture Nerman som redaktör och kring vilken ett embryo till parti redan utvecklats.
Däremot är det helt riktigt att skillnaderna mellan SSV och SAP senare cementerades genom olika syn på den ryska revolutionen. Men man skriver historia baklänges om man säger att det var orsak till partisplittringen. På Vänsterpartiets konstituerande kongress var både mensjeviker och bolsjeviker närvarande som gäster.
De egna, svenska konflikterna var alldeles tillräckliga för att dela upp partiet. Orsaken till att revolutionen i Ryssland etablerats som en förklaring beror delvis på att båda sidor gillade den: SAP ville gärna kunna säga att de 1917 valde demokratins väg istället för diktaturens - och kommunistpartiet ville också gärna säga att de ledande medlemmarna redan 1917 vägletts av bolsjevikernas klara principer.
"Splittringen berodde på en ideologisk skillnad mellan socialdemokrati och socialism"
Det nya partiet växte fram ur ett missnöje med högervridning, kompromisser och partipiskor. Den enda betydande ideologiska skillnaden gällde synen på kriget (som fortfarande pågick): för vänstern var det ett oförlåtligt svek att de socialdemokratiska partiledningarna stod på sina respektive nationers sida och stödde att arbetare gick i krig mot varandra.
Grovt sett kan man kalla det en konflikt mellan en vänster och en höger i partiet, men det är fel att överdriva den ideologiska klyftan. Skillnaden mellan "socialism" och "socialdemokrati" hade inte varit begriplig för någon av de inblandade 1917.
Zäta Höglund karaktäriserade några år senare de första vänsterpartisterna just så: "med socialdemokratins politik missnöjda" - men med sinsemellan olika skäl att vara missnöjda. Man ska dock komma ihåg att den senare kommunistiska historieskrivningen ofta har överdrivit spretigheten för att motivera de splittringar som senare följde.
"Vänstern uteslöts ur partiet"
Resolutionen antogs, och vänsterminoriteten - som redan förstått att de skulle förlora - samlades i en lokal vid sidan av och beslöt, under pågående kongress, att bilda ett nytt parti. Några uteslutningar gjordes aldrig, och partiledningen hade heller inga sådana planer. Per Albin Hansson menade att det var irrelevant, efterom "troligtvis oppositionen själv lämnar partiet om den icke lyckas få sina förslag sanktionerade vid partikongressen". Och så blev det.
Bonusmyt: "Splittringen var djup och oförsonlig"
Både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets historieskrivning har överdrivit djupet i sprickan 1917 - det fanns ett sådant politiskt behov några år senare när det verkligen utvecklats en tydlig skillnad mellan socialdemokrati och kommunism.
Just 1917 tog man dock konflikten med en ganska stor portion jämnmod. I många arbetarkommuner genomförde man helt enkelt omröstningar om vilket parti man skulle ansluta sig till. Det förekom att man delade upp organisationen i två och fördelade tillgångarna i enlighet med de båda sidornas medlemsantal. Redan vid valet på hösten 1917 ställde också SAP och SSV upp under samma partibeteckning - Arbetarepartiet - på flera håll, bland annat i Uppland. Det finns exempel på motsatsen också, men inslagen av pragmatism har ofta kommit bort i historieskrivningen.