Karin Hübinette

Postmodernismens dagliga triumfer tar långsamt knäcken på en.

Ulf Bjereld skriver i Aftonbladet att Karin Hübinette borde fått behålla jobbet, trots att systern utsetts till statsråd. (Gunnar Hökmark säger för övrigt samma sak, vilket gör det lättare att argumentera emot annars kloke Ulf.) Argumentationen känns igen: eftersom alla människor styrs av någon form av subjektiva värderingar, är det fel att slå ned på formella beroenden och lojaliteter. Det kan ju tänkas att det finns journalister utan formella släktband med ett enda statsråd som ändå gör ett insmickrande inslag om regeringspolitiken.

I korthet: Eftersom vaksamhet mot formella lojaliteter inte löser alla problem med objektivitet, bör man inte med en sådan vaksamhet lösa några problem.

Sånt där hör man hela tiden. Ett annat exempel är när det dyker upp kritik mot att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker och skeppar ut dem till landets skolor. Då poppar det alltid upp någon postmodern vänsterjeppe som svarar att det inte gör någonting att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker, eftersom alla läroböcker skrivs av människor med värderingar, och man måste alltid förhålla sig kritiskt till vad man läser, oavsett förlag.

Alltså: eftersom vi inte löser alla problem med objektivitet genom att förbjuda skolor att köpa Svenskt Näringslivs läroböcker, ska vi inte göra någonting.

Märkligt nog slutar dessa postmoderna resonemang sällan i alternativa handlingsrekommendationer - oftare i axelryckningar. Ulf Bjereld skriver att journalister har "politiska åsikter" och "tillkortakommanden", men tycker inte att det är ett problem. I skoldebatten motsvaras pratet om det kritiska tänkandet sällan av mer lektionstid för detta.

Man baxnar faktiskt:

-Har du hört att en av landets mest inflytelserika politiska journalister har en syster i regeringen?

-Äsch, alla har väl åsikter.

Berlusconis mediamakt i Italien - inget problem, alla oberoende redaktioner har också åsikter?

Man skulle istället kunna tänka så här:

Släktband är ett objektivitetsproblem som är enkelt att se. Det finns objektivitetsproblem som är svårare att se. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Det är inte orättvist mot de som har synliga lojalitetskonflikter att man inte kan göra något åt alla som har dolda. Vi kommer inte mer tillrätta med förekomsten av dolda politiska agendor hos journalister genom att strunta i att agera mot de öppna problemen. Vad är det för slags allt eller inget-extremism som gör att vi inte åtgärdar ett problem av 10 bara för att vi inte kan åtgärda de andra 9?

Den relevanta frågan i fallet Hübinette är inte vilka lojalitetsproblem SVT:s agerande inte löser. Den relevanta frågan är om en politisk journalist kan påverkas av att ha ett syskon i regeringen. Svaret är rimligen ja.

Slutparentes: Inget storföretag, SVT inte undantaget, vågar nuförtiden säga just så: vi tror att man kan påverkas i sin yrkesutövning. Istället är pressmeddelandejargongen alltid: vi vill inte ta risken att det skapas misstankar att detta skulle påverka vår medarbetares yrkesutövning. I klartext: "Det finns inget egentligt problem här, men eftersom du som tittar på vår kanal inte begriper det måste vi ändå göra så här." Publicistik utan ryggrad, knappt ens med broskbildningar i geléklumpen.