Lämna moderaterna i fred

Moderaterna lovade fria val men levererade mygel. Det visar på dålig demokratisk ryggrad. Och jag inser att det taktiskt riktiga vore att blåsa på för att försvaga moderaterna maximalt (som Peter Andersson, Svensson, Jinge m fl) . Men när koleriska jurister börjar prata om polisutredning, är det dags att påminna om att partierna får sätta ihop sina listor precis hur de vill: genom lerbrottningsturnering, kobingo, Robinsonplanka - eller genom att någon säljer platserna till högstbjudande. Det finns inga lagar om hur politiska partier ska fungera, ännu mindre att de ska vara demokratiskt uppbyggda.

Därför är också de moderata provvalens genomförande enbart en fråga för moderaternas medlemmar att ha åsikter om. Om de tycker att allt är okej - ja, då är det de facto så moderaterna organiserar sig, och då utgår vi från det på valdagen.

Motsatsen är den obehagliga politikens offentligisering som pågått åtminstone hela 90- och 00-talet: detta att de politiska partierna mer och mer betraktas som offentliga institutioner med plikter gentemot alla medborgare - inte bara sina medlemmar. Partierna antas ha en slags skyldighet att vara schyssta, som om de inte kunde röstas bort på valdagen. Det uttalas att partierna ska vara representativa, fastän det är fullkomligt legitimt att gå till val på en idé om att representativitet är av ondo. Det uttalas att partiledarna borde leva som vanliga människor, fastän de egna partimedlemmarna kanske unnar sina höga företrädare ett gott liv. Det uttalas att partierna måste öka valdeltagandet, fastän de har all rätt att inte tro på massdeltagande. Kravställandet bottnar både i den osynliga premissen att partilandskapet är gjutet i betong (vilket betyder att de gamla partierna måste tvingas rymma alla nya idéer eftersom de aldrig kan straffas ut av kloka väljare) och på en slags kväljande svensk föreställning om ett förnuftigt konsensus om vad god demokrati är, snarare än att man erkänner att det finns avgrundsdjupa ideologiska skiljelinjer även på det området.

Tydligast blir offentligiseringen av politiken i samband med politiska skandaler och frågor om huruvida någon kan sitta kvar på sin post eller inte. Då rasar moderatväljare mot sosseledare i kvällstidningarnas gallupar, som om de hade rätt att vara med och utse motståndarnas företrädare. Det är nästan obegripligt: det närmaste jag kommer en förklaring handlar om en institutionalisering som förvandlat partierna från separata, politiskt definierade organisationer till offentliga leverantörer av godhet och förnuft. Det mest naturliga för en moderat vore ju annars att alltid uttala sig för att den sämsta, mest korrupta sossen satt kvar, om Aftonbladet frågade.

Offentligiseringen blir aktuell också i diskussionen om huruvida partierna borde vara skyldiga att redovisa sina inkomstkällor öppet - som om de vore just offentliga institutioner med krav på transparens. Det är de inte, och bör ha rätt att hemlighålla precis så mycket de själva tror att väljarna tål. Att ge sig ut på det sluttande plan av statlig kontroll av partiväsendet som en lagstiftning skulle innebära känns inte behagligare bara för att andra länder gjort det. För mig är också den politiska taktiken från Baylan och Socialdemokraterna luddig: varför ett sådant här krav? Varför inte bara redovisa varenda öre av de egna inkomsterna och sedan kommunicera ut: "vi är ett sånt här parti - öppet, ärligt - medan moderaterna har hemligheter för er väljare".

Låt moderaterna vara precis sådana moderater de vill vara. Vi har varken rätt eller skyldighet att förändra dem. Vår enda skyldighet är att besegra dem.

Andra om partibidrag: HBT-sossen, Johan Westerholm, Fredrik Olovsson, Claes Krantz.