SD är inga vågmästare

Göran Hägglund reser nu den ideologiska överbyggnaden för en alliansregering som regerar vidare i minoritet med SD som tungan på vågen. Han menar att en regering Sahlin som stöder sig på Ohly är lika förkastlig som en regering Reinfeldt som stöder sig på Åkesson - att det är ett val mellan pest eller kolera.

Reinfeldt har ju nu också deklarerat att han kan tänka sig att leda en minoritetsregering i en situation där SD är tungan på vågen, givet att alliansens partier är större än de rödgröna.

Fram tills detta besked kom ägnade sig alliansen mest åt avancerade semantiska övningar i pressen: undvek frågan om de kunde regera med passivt stöd av SD med formuleringar som att de inte tänkte "söka stöd", "samarbeta", "göra sig beroende av" o s v. Det räckte mer än väl för att kollra bort Sveriges politiska journalister och kommentatorer.

Precis som statvetaren Michael Wahman skrev i GP i början av augusti är det en missuppfattning att SD skulle få en "vågmästarroll" om de kom in i riksdagen. För att vara "vågmästare" (eller rättare sagt tungan på vågen) krävs det att samarbete med endera blocket är ungefär lika troligt, så att man kan spela ut dem mot varandra och på det sättet nå inflytande. En position någorlunda i det politiska mittfältet är nästan en förutsättning. Ny Demokrati spelade ingen "vågmästarroll" när de kom in 1991, utan utgjorde passivt stöd till regeringen Bildt - naturligt för ett parti längst ut till höger. Samma sak gäller SD. Ingen behöver tvivla om att de befinner sig längst ut till höger på den politiska skalan. I Landskrona har SD röstat till 91% som högern under mandatperioden. I Karlskrona röstar SD dubbelt så ofta med högern som med Socialdemokraterna. I Nerikes Allehandas valenkät om landstingspolitiken (publicerad i papperstidningen 9/9) svarar SD mest positivt av alla partier om privatiseringar - de kan tänka sig att privatisera alla delar av landstingets verksamhet. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Om alliansen inte får egen majoritet, men får det med hjälp av SD, vore det därför märkligt om inte talmannen konstaterade att det finns en högermajoritet i riksdagen och ger Reinfeldt i uppdrag att bilda regering. Reinfeldt kommer därpå att vända sig till riksdagens enda naturliga vågmästarparti (Miljöpartiet) för att undersöka möjligheterna att bilda en majoritetsregering. MP kommer att säga nej, om inte annat av rädsla för hur deras ganska vänstervridna väljarbas skulle reagera. Reinfeldt kommer att gråta några krokodiltårar över att MP inte tar sitt demokratiska ansvar. Efter att han sedan försäkrat sig om att SD lägger ner sina röster i regeringsfrågan (precis som Ny Demokrati gjorde 1991) meddelar han talmannen att det finns förutsättningar för en parlamentariskt hållbar minoritetsregering. SD kommer inte att rösta emot en alliansregering - alternativet är att de utlöser nyval, vilket knappast gynnar dem jämfört med alternativet att bli ett etablerat borgerligt stödparti. Vänsterpartiet kanske kan tänka sig att fälla en alliansregering tillsammans med SD (enligt Ohly i DN) - men varför i jösse namn skulle SD välja det alternativet?

Om det osannolika skulle hända att talmannen istället skulle närma sig Mona Sahlin - i en situation där de rödgröna är större än alliansen eller om bollen skulle hamna hos henne efter att Reinfeldt fått nej från MP - kommer hon att göra sonderingar hos Folkpartiet och Centern. De kommer att säga nej: de politiska skillnaderna är för stora och "alliansen" är ett alldeles för framgångsrikt varumärke för att förstöra. I det läget kommer Mona Sahlin att förklara en regeringsbildning omöjlig och det blir nyval (om Reinfeldt redan fått försöka) eller så går bollen till Moderatledaren.

Eller tja, det finns faktiskt en högoddsare som skulle kunna slå in innan det går till nyval: att talmannen låter Maria Wetterstrand försöka bilda regering. En MP-statsminister skulle inte vara otänkbar för en försvagad Mona Sahlin, och alliansen skulle ha en helt annan inställning till det jämfört med att sitta i regering med en socialdemokratisk chef. Dessutom skulle Wetterstrand kunna bjuda in hela alliansen, som därmed fortfarande skulle hålla ihop. Alltså en MP/S/M/FP/C/KD-regering. Alliansen skulle dessutom tilltalas av att bryta det rödgröna samarbetet och hålla Ohly utanför. S-deltagandet vore nödvändigt för MP gentemot de egna väljarna, och S behöver bara svälja prestigen att regera tillsammans med M. Men lyssnar man på Mona Sahlin verkar ju huvudprioriteten vara att hålla SD utanför inflytande, så varför inte? Det är i alla fall tillräckligt sannolikt för att talmannen skulle kunna göra ett försök.

Så långt objektiv spekulation.

Valstrategiskt är den stora gåtan varför Mona Sahlin envisas med att säga att hon kan tänka sig att samarbeta med FP och C för att hålla SD maktlösa. Det bidrar bara till att minska trovärdigheten i budskapet att valet den 19 september är ett ödesval mellan två helt olika samhällssystem. I själva verket innebär det ju att tillmötesgå SD:s påstående att invandringen är det allt överskuggande samhällsproblemet, om Mona Sahlin är beredd att låta just den frågan överskugga alla andra motsättningar mellan blocken.

Dessutom förutsätter Mona Sahlins scenario att hon skulle bli ombedd att bilda regering, trots majoritet för högerpartierna inklusive SD. Det är (som jag sagt ovan) långt ifrån säkert att talmannen gör den tolkningen av den parlamentariska situationen. Det är alltså stor risk att Sahlin säger sig vara beredd att ta ett ansvar som hon aldrig får chansen till i verkligheten. Priset för pratandet är att väljarkåren - som kanske inte alls delar hennes engagemang i att blockera SD - desillusioneras om de politiska skillnaderna mellan rött och blått.

Istället för mumlandet om mittensamverkan skulle Sahlin bara kunna säga:

-Det finns ingen komplicerad situation. Om det blir majoritet för högerpartierna, bör de få uppdraget att bilda regering.

En sådan ståndpunkt är inte svårare att hålla fast vid än Göran Perssons återkommande enkla mantran om att han "söker stöd för en socialdemokratisk regering". Att ignorera följdfrågor är en del av statsmannakonsten. Det är knappast en politikeruppgift att spekulera i vad talmannen gör om en högerriksdag inte lyckas bilda regering. Formuleringen skulle 1) nagla fast SD som ett högerparti, 2) bibehålla trovärdigheten i beskrivningen av en djup ideologisk klyfta mellan alliansen och de rödgröna 3) undvika en för SD tacksam "etablissemanget är rädda för oss och vill stoppa oss till varje pris"-vinkel och 4) faktiskt öppna för att ändå ta ansvar i ett skarpt läge, om det osannolika uppdraget att bli socialdemokratisk regeringsbildare i en riksdag med högermajoritet skulle föräras Sahlin.