Konsekvens-mani

En iakttagelse efter utfrågningen av Göran Hägglund i SVT igår (förutom att killen är duktig, och att Mats Knutsson måste lära sig att man rimligen bara kan svika ett vallöfte om man har egen majoritet):

En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?

Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"

Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".

Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"

Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"

Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!

Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?

Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.