10 punkter för ett bättre (V)

En "genomgripande strategi" som sträcker sig längre än till nästa val, önskar sig partistyrelsen av Vänsterpartiets nytillsatta framtidskommission. Kul med ett förutsättningslöst grepp, och klokt att partistyrelsen och de centrala funktionärerna släpper ifrån sig kontrollen över det inledande idéflödet (alla kommissionens ledamöter är outsiders, vad jag vet).

Jag nappar förstås på inbjudan att delta med synpunkter och har knåpat ihop mina 10 viktigaste förnyelsepunkter för partiet. Uppdraget till kommissionen verkar ganska brett, så punkterna spänner över både politik, intern kultur, vägval och kommunikation.


1. Utveckla systemkritiken
Finanskrisen 2008-2009 skadade den verkliga ekonomin svårare än på 60 år, i alla fall i tillväxttermer. Kritiken mot spekulation och kortsiktighet var hård, även från liberala ekonomer och finansanalytiker. Många svenskar drabbades av varsel och uppsägningar. Från Vänsterpartiets sida hördes inte mycket: jag minns ett seminarium, efter ganska lång tids väntan. Det var säkert ett bra seminarium, men jag förväntar mig mer av ett parti som inte får jättemånga gratistillfällen att lufta sin systemkritik i ett läge då alla håller med. Fältet var ju fritt att gå ut och plocka antikapitalistiska poänger!

Jag menar inte att man vid minsta konjunktursvacka måste spruta ut broschyrer om kapitalismens nära förestående kollaps, som på Sven Linderots tid, men nog hade parti- och riksdagskansli kunnat placera lite fler vänsterpartister i lite fler TV-soffor och producerat åtminstone någon offensiv kampanj? (Av "vad var det vi sa"-karaktär förstås. Men att ha öppet mål verkar vara en obekväm situation för många vänsterpartister.)

Ibland missar Vänsterpartiet systemkritiken eftersom vi istället väljer kortsiktig "politisk" kritik. Istället för att skylla krisen på kapitalismen, pratar vi om alliansregeringens ansvar. Bra för att vinna nästa val kanske - dåligt på sikt för en systemkritisk vänster. Istället för att prata om hur företagen sliter ut våra kroppar i produktionen, pratar vi som om det var Christina Husmark Pehrsson och Försäkringskassan som låg bakom allt sjukskrivningselände. Och så vidare. Här borde det gå att hitta en bättre balans. Det är ju trots allt systemkritiken som definierar oss som parti.

2. Skapa en snabbare organisation
När en sådan omvälvande sak som finanskrisen inträffar, visar Vänsterpartiet upp en av sina största svagheter: partiet klarar inte av att lägga undan det man håller på med och snabbt komma upp på banan i en helt annan fråga. Kanske är kanslierna (och distrikten för den delen) alltför verksamhetsplansbundna. Kanske vågar man inte prioritera bort löpande arbete. Jag saknar en känsla för politisk force majeure i partiet: i händelse av finanskris måste vi kunna ställa in sedan länge planerade konferenser och bordlägga pågående programarbeten, och istället gripa tag i ett opinionsbildningsläge innan det har försvunnit.

Ska man verkligen ha den flexibiliteten, kräver det att partikansliet i huvudsak består av kommunikatörer (eller projektledare) som kan skapa politisk aktivitet utifrån en föränderlig politisk dagordning, istället för handläggare inom förutbestämda politikområden. Djupa fackkunskaper kan man rimligen hämta på andra håll, anpassat efter tillfället.

En sådan flexibel organisation betyder inte att man enbart måste bedriva någon slags dag-för-dag-reaktiv "kommentarpolitik". Även kommunikatörer/projektledare kan förstås driva längre profilprojekt där man sätter medlemmar ute i distrikten i arbete. Poängen är att man ska vara proffs på att organisera och kommunicera - inte kunna mest om sitt ämne.

Vänsterpartiet sätter helt enkelt inte den politiska dagordningen, åtminstone inte fler än typ 2 av 365 dagar om året. Då måste partiet också ha en organisation som är anpassligare och flexiblare.

3. Våga jobba länge med de rätta frågorna
Jag vet att V-ledningen redan är medveten om den katastrofala nedgången de senaste valen när det gäller hur många väljare som kan ange minst en profilfråga för Vänsterpartiet (i SCB:s mätningar). Vad vi vill blir alltmer luddigt för folk. Vi måste hitta frågor som vi vill bli förknippade med och som säger något om oss som socialistiskt parti. Det måste vara frågor som vi inte tror att något annat parti kan ta över, de måste vara hyggligt konkreta ("skolbiblioteken" snarare än "välfärden") och vi måste våga arbeta länge med dem för att nöta in dem i folks medvetande. Profilfrågor kan förresten lika gärna vara ett samhällsproblem som man lyfter - det är faktiskt inte alltid nödvändigt att ha alla smarta lösningar så länge folk känner att "just det, precis det där är jävligt irriterande".

Den långa striden mot matmomsen, som många förknippade VPK med och som kulminerade i en berömd uppgörelse med Olof Palme 1982, inleddes redan 1969 med ett initiativ från Bohusdistriktet. Vilken blir 2010-talets matmomsfråga; en fråga som vi vågar driva i 13 år eftersom vi vet att vi får folk med oss, som definierar oss som parti och som vi kan vinna bara vi är tillräckligt ihärdiga?

De långa kampanjerna hinner också få en egen dynamik, till skillnad från de som bara pågår ett halvår. En del av partiverksamheten blir rutin, i alla positiva bemärkelser. Frågan "jaha, vad ska vi hitta på nu då?" behöver aldrig ställas på medlemsmötena. Nya sympatisörer kan dras till en kampanj fastän de inte är redo att omfamna partiet som sådant. Medlemmarna växer genom ny, djup kunskap som byggs på över tid. Delmål mellan idag och socialismen upprättas och uppnås - partiet gör någonting som faktiskt ändrar på verkligheten, på riktigt.

Jag tror att Vänsterpartiet oftare tänker att man ska "lyfta" frågor, "höras mer" i frågor och så vidare, än att man faktiskt ska ändra på någonting. FNL-gruppernas mål var inte att typ "komma ut i Vietnamfrågan", utan att stoppa Vietnamkriget. Matmomskampanjen var inte enbart ett verktyg för att profilera VPK som arbetarfamiljernas bästa vän, utan hade faktiskt också som mål att ta bort matmomsen. Idag ställer vi upp alldeles för många paroller som vi inte har en tanke på att förverkliga. I alla politiska initiativ borde vi alltid lägga tankemöda på att fundera på hur vi faktiskt skulle kunna få igenom vår linje. Vänstern måste börja vinna, mycket oftare.

4. Sluta överskatta partiet
Vänsterpartiet måste vara världens mest självöverskattande parti. Framför allt tenderar många att överföra en gammal vänstersocialistisk idealbild på partiet: ser partiet som det borde vara snarare än hur det är. Vänsterpartiet har ingen vidare LO-förankring, det är ingen massrörelse, det har inte nära och varma kontakter med andra folkrörelser, det är ingen effektiv uppifrån och ner-organisation där den högre nivån kan förutsätta aktivitet från den lägre. Ändå agerar till exempel partiledningen ofta utifrån vad man kan förvänta sig ska fungera, snarare än att med öppna ögon kolla vad distrikt och partiföreningar faktiskt har kapacitet att åstadkomma.

Konsekvensen på kort sikt blir att turnéer och kampanjer är briljant utformade ända fram till genomförandefasen på lokal nivå.

Konsekvensen på lång sikt i en organisation där alla överskattar varandra blir att inga mål någonsin uppnås, än mindre överträffas. Det är demoraliserande.

Partiledningen talar till exempel med jämna mellanrum om att partiet ska bjuda in sig till och föra samtal med folkrörelser, fackföreningar, hyresgäströrelsen mm. Jag har aldrig sett någon sammanställning av hur många sådana samtal som hållits och hur de har förlöpt. Min gissning är att kapaciteten på lokal nivå att ha sådana kontakter är låg - och att partiledningens tal, hur vänstersocialistiskt korrekt det än är med sådana kontakter, bara leder till dåliga samveten. (Om sådana kontakter bedöms vara viktiga, börja då med att kolla med den lokala nivån vad de skulle behöva för att kunna genomföra dem.)

Att faktiskt se organisationen för vad den är handlar också om att tillvarata våra faktiska styrkor istället för att sörja våra svagheter. Nej, vi har ingen bra LO-förankring, varken bland medlemmar eller väljare. Men det måste ju betyda att det kryllar av TCO- och SACO-folk i våra led och bland våra väljare! (Vilket det gör.) Vad intressant! Hur kan vi utnyttja det? Vad ger det oss för möjligheter?

5. Sätt mål som ger medlemmarna chansen att vinna
Man är med i ett parti för att förändra. Alla verksamheter på alla nivåer måste ha mätbara mål som faktiskt är möjliga att nå, vare sig det handlar om hur många flygblad som ska delas ut eller om man ska satsa på att rädda en eller tio ungdomsgårdar från nedläggning. Vänsterpartister är notoriska när det gäller att sätta skyhöga mål, jobba stenhårt och ambitiöst för att nå dem, men inte nå ända fram. Fråga en vänsterpartist om man ska rädda en eller tio fritidsgårdar, och han kommer att se det som ett stort svek mot de nio som man prioriterar bort. En sann vänsterpartist försöker lösa alla problem, och är följaktligen alltid besviken.

I valrörelsen var det en av våra riksdagskandidater som kommenterade en fantastisk opinionssiffra (typ 7,5 procent) ungefär så här: "Bra - men nu satsar vi ännu högre!" Det kändes som en typsituation: inte ens när vi rimligen ligger högt över alla förväntningar får vi vara glada för att vi överträffat oss själva. Istället höjs målet, som en hägring vi aldrig når fram till.

Read my lips: Det är inte häftigt att sätta höga mål. Det är häftigt att nå mål. Eftersom det är viktigt för ett parti att vinna.

Man måste också notera att man vunnit. Många skulle inte se en seger om den hoppade upp och nöp dem i näsan. Lär av Vänsterpartiet Trollhättan: SAAB-överlevnaden en seger för regeringen? Hell no. (Jag skriver mer om vänsterns underutvecklade sätt att hantera segrar här.)

6. Inventera talangerna
Vänsterpartiet kryllar av människor med användbar kunskap. Vi är hyggliga på att efterlysa snickare när det ska sättas upp valstugor, men var är referensgruppen av socionomer till socialutskottet? Var är listorna på grafiska designers som partikansliet kan ringa för att få feedback på utformningen av nytt material? Hur använder vi partiets medlemmar som är journalister, tecknare, statistiker, internationella ekonomer, lärare, webbdesigners? Jag misstänker att svaret är: alldeles för lite, eftersom vi frågar alldeles för sällan vad folk sysslar med och hur de kan ställa sina kunskaper i partiets tjänst.

Idén att partiet borde studera mer framstår som lite märklig när partiet inte tar vara på de studier medlemmarna redan ägnat sig åt.

Att utgå från partiets medlemmar i ett utifrån-och-in-tänkande handlar också om att vårda våra stjärnor. Hur kan partiet tillåta att en sådan lysande skribent, debattör och analytiker som Ali Esbati sitter i Norge och slösar bort sin tid? (För tillfället bortser vi från vad Ali Esbati själv vill: ur Vänsterpartiets perspektiv är varje minut han inte tillbringar på något av våra centrala kanslier eller i riksdagens talarstol en tragisk förlust.) Locka, pocka, skapa en ny tjänst, mixtra med en gammal, betala honom via Cajmanöarna, vad som helst - bara se till att knyta upp honom i partiarbete. Det tillhör inte heller vänstersocialistisk tradition, jag vet, men det spelar ingen roll: ett 5,6-procentsparti som inte anpassar sig till sina talanger har för mycket stolthet för sitt eget bästa.

7. Gör upp med seminariekulturen
Statsvetaren Katarina Barrling karaktäriserade för några år sedan Vänsterpartiet som "seminariepartiet". Allting diskuteras och ifrågasätts. Respekten för kunskap är stor, liksom rationalitetstron. Förnuftet och det goda argumentet bör segra - den som använder stora känslor eller buffliga härskartekniker ligger illa till.

Det låter bra, men den här kulturen är en hämsko i mycket av det politiska arbetet. En dålig sida är till exempel den utbredda uppfattningen att man bör driva alla frågor där man har rätt. Man ser bara sina goda argument, inte om det är taktiskt riktigt att driva frågan, om man har någon chans att vinna, om det är en viktig fråga, hur människor skulle uppfatta oss o s v. Att ha rätt är bara början - politik handlar lika mycket om att välja rätt tillfälle för rätt frågor med rätt argument mot rätt publik. Och när man väl bestämmer sig för att gå ut i en fråga handlar det om att få folk att känna, inte att begripa. (Politiska val görs med ryggraden, med nä nu jävlar-nerven och det är fan inte rätt att-cellerna. Men sättet som vänsterfolk generellt tar sig an opinionsbildning gör att man ibland tänker sig att de föreställer sig väljaren sittandes framför sin radioapparat med penna och papper med spetsade öron, beredda att fylla i en plus- och en minuskolumn med argumenten i varje sakfråga.)

Antagandet att människor tar in politik med hjärnan har för V ofta lett till överarbete med att mejsla ut och formulera den egna linjen, och underarbete med att kommunicera ut den. Det har lett till ett fokus på vad som är klokt framför vad som är populärt - till den milda grad att det som är populärt redan från början förmodas vara oklokt. Outsiderrollen som en del vänsterpartister tar på sig passar dessutom illa med att stå för extremt populära förslag.

(Jag vet inget parti som är så dåligt på att drämma opinionsundersökningar i huvudet på motståndare. Kan alla, snälla, försöka glömma sina lektioner i argumentationsanalys från gymnasiet? Det är ett bra argument att alla andra tycker som vi.)

Seminariekulturen leder också till ett alldeles för snällt och välkammat parti som försöker leva politik i Habermas anda (det förnuftiga samtalet och allt det där). När högern gör bort sig är det sällan Vänsterpartiet som strör salt i såren med fräcka och elaka utspel. När rödgröna överenskommelser ska försvaras är det alltid Vänsterpartiet som är till dumhet lojala medan MP och S glatt berättar vad de egentligen hade gjort om de fått bestämma själva.

Det blir helt enkelt ofta rätt och riktigt. Tyvärr handlar politik inte om rätt och riktigt.

8. Hitta en vänsterpartilinje som fungerar även när S är vänster
Jag har skrivit tidigare att stödet för V i historien för det mesta bara varit en mekanisk spegling av hur Socialdemokraterna positionerat sig. När S gjort högersvängar har det varit lockande för V att kliva in och fylla tomrummet, bara för att några år senare bli irrelevanta när S åter svängt vänster.

Lösningen på den dystra verklighetsbeskrivningen är att våga avstå från de kortsiktiga vinsterna som S-kritiker och istället hitta en helt egen linje, som är unikt vänsterpartistisk. Med andra ord en linje som S inte vill ta över ens när de är "vänster".

Det säger sig självt att det måste handlar om systemkritik och antikapitalism. Utan det har vänsterpartiet heller inget särskilt existensberättigande. Allt annat kan andra partier göra lika bra, från starkare plattformar och med mer resurser.

Att uppgradera systemkritiken har ingenting att göra med att prata mer "utopier" eller att skriva häftigare slagord på plakat. Systemkritiken måste finnas i dagspolitiken, i den tålmodiga opinionsbildningen, som en bisats i kommentarerna om annat.

9. Formulera vår "berättelse"
Den socialistiska profilen måste ingå i en större berättelse om vänsterpartiets syn på dåtid, nutid och framtid - en berättelse som kan vara riktningsgivande för de nästa 10 åren, och som svarar på fundamentala frågor om vad som är problemet och vem det är synd om. Jag tänker på 1800-talet, då de socialistiska pionjärerna beskrev socialismen som den sanna kristendomen - inte för att de var religiösa, utan för att de förstod att koppla den nya läran till något begripligt och folkligt, för att avdramatisera och försänka socialismen i svensk jord. Hur ser det kommunikationstricket ut idag?

Den unga socialdemokratin idealiserade Engelbrekts medeltida uppror mot överheten för att visa hur naturligt det var för den enkla svenska bonden eller arbetaren att rösta på SAP - man bara fullföljde sitt nedärvda uppror mot makten. Hur bäddar vi idag in radikala budskap i kulturen och historien för att göra dem lättare att ta till sig?

Precis som när det gäller ett par tidigare punkter, handlar det om att hitta en röd tråd att binda ihop kommunikationen kring. Vilken ingång har vi till exempel i beskrivningen av vår antikapitalism? Är det det mer abstrakta "full demokrati"? Är det fördelningspolitiskt? Är det det formella ägandet? Börjar vi i individens makt? Eller är det bättre att prata om livschanser och möjligheter?

Partiprogrammet ger alla möjligheterna. Här måste partiets kommunikatörer få ta ledningen och makten.

En "berättelse" handlar om att våldföra sig på verkligheten i så måtto att man formulerar den verklighetsbeskrivning som vinner val åt partiet om man lyckas etablera den. Men verklighetsbeskrivningen handlar inte bara om att fånga nutiden på ett sätt som man kan få folk att känna igen, utan också om att ge partiet en konsekvent historia och en omistlig roll i nutidens skeenden. Vad har vi alltid behövts för? Vad behövs vi för idag?

En "berättelse" bildar en grund som all annan kommunikation tryggt kan byggas på. Moderaterna har alltid varit bäst i klassen på det där: när de fått 3 sekunder extra i ett teveinslag har de aldrig tvekat om vad de ska säga - "lägre skatter" (till och med Bo Lundgren) eller "fler i jobb" (från och med Reinfeldt). Vänsterpartister säger lite vad som helst, beroende på vem det är och dagens humör. Charmigt, men inte så effektivt.

10. Glöm inte majoriteterna
Sverige har, vid sidan av några hundra tusen långtidsarbetslösa och sjukskrivna, 4,6 miljoner sysselsatta - majoriteten i privata sektorn. I årets valrörelse tävlade Mona Sahlin och Lars Ohly om att osynliggöra dem. När Vänsterpartiets retorik är som sämst låter det verkligen som om vi bara är ett parti för de sjukaste, svagaste, hemlösaste, gymnasieavhoppade, före detta offentliganställda socialbidragstagarna. Märkligt nog: vårt partiprogram talar väl snarare om gemensamma intressen hos en stor majoritet av svenska löntagare? Vi har väl en samhällssyn som säger att en pappersbruksarbetare med trygg anställning och 30 000 kr i månadslön i allt väsentligt delar samma bekymmer med kapitalismen som den sjuke, svage, hemlöse gymnasieavhoppade socialbidragstagaren? Det finns någonting i Göran Hägglunds retorik kring den skötsamme arbetaren som både är sympatiskt och vägvinnande.

Är inte ett av våra misstag att kopiera högerns snedtänk kring "utanförskapet"? Vi tar ställning för de arbetslösa - problemet är bara att "de arbetslösa" inte finns som en permanent grupp. Folk går mellan jobb och arbetslöshet under kortare och längre perioder. Gissa vad de vill identifiera sig mest med? Att Moderaterna är starkare än Vänsterpartiet i gruppen arbetslösa (enligt SVT Valu) beror inte på att folk är självplågare, utan på att de flesta i den gruppen nyss hade ett jobb och en yrkesstolthet som de identifierar sig starkare med än den nya rollen som "bidragstagare". På liknande sätt lyckas nog kommunikation som adresserar folk som har det kärvt sämre än man kan förvänta sig just på grund av att man inte gärna vill se sig som en del av den gruppen.

Vänsterpartiet kryddar alltid sina program med rätt perifera ställningstaganden. Jag lägger ingen värdering i det - bara att de ligger långt från genomsnittssvenskens uppfattning. Det är queer och ett tredje kön och inga betyg och graffiti och plankning på tunnelbanan är typ okej och man ska varken åka bil eller flyga. Hedervärda ställningstaganden - men vi måste begripa att de kräver ett urstarkt grundbudskap om trygghet och jämlikhet för svenska löntagare för att inte ta över när Vänsterpartiet ska bedömas som politiskt alternativ. Borgerliga partier och press kommer alltid att göra sitt bästa för att förknippa oss med våra perifera frågor. Snarare än att börja stympa oss idémässigt måste vi stärka grundbudskapet för att få folk att överse med annat. Vänsterpartiet är det bästa valet också för en vit, kärnfrisk medelålders man i privat sektor. Får han verkligen det intrycket när han lyssnar på oss?