Bestämma själv

"Ett tillrättaläggande in i minsta detalj", karaktäriserar Göran Hägglund den rödgröna politiken i dagens artikel på DN Debatt - en fortsättning på "verklighetens folk"-temat där det idag är tanken på ett jämnt uttag av föräldraledigheten som ska avrättas. Hägglund skriver också att KD är "det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val". Man kan tycka att det är klippblockskastning i glashus för ett parti vars toppnamn i EU-valet - mindre än ett år sedan - gjorde till sin profilfråga att förbjuda snus. För ett parti som starkt ogillar människors fria val av sexpartners. För ett parti som de senaste åren droppat politiska förslag som fettskatt, kommunala super-nannies, åldersgräns i dokusåpor och skoluniform. Snacka om att lägga livet till rätta i det lilla!

Men det är i själva verket centralt för KD:s mediastrategi att inte bekymra sig över hur väl utspelen rimmar med partiets långsiktiga politik eller parlamentariska agerande. Det kan man göra eftersom man vet att man slipper granskning - någon seriös politisk journalistik finns det ju som bekant ingen mediaägare som satsar på i Sverige. Risken med strategin är snarare att man med tiden kommer att uppfattas som spretigt och otydligt av väljarna. Å andra sidan: den strida strömmen av urflippade utspel de senaste åren bygger på idén att belöningen för de förslag som faktiskt uppmärksammas i den allmänna debatten är större än bestraffningen för att verka lite uppmärksamhetstörstig. Det är ju trots allt mest mediaredaktionerna som märker av pressmeddelanderegnet. Dessutom glömmer väljare ganska fort. Ingen förknippar KD med det misslyckade fettskattsförslaget idag.

Där kunde faktiskt vänsterpartier i allmänhet lära sig något: allting man för fram behöver inte vara så in i minsta fotnot genomresearchat och konsekvent med allting partiet gjort sedan Westfaliska freden. Ta ett snabbt skott från höften någon gång! Man har råd att göra ganska tvära svängar i dagspolitiken, bara man ser till att förslagen inte försvårar bygget av partiets "varumärke" på sikt. KD:s trial-and-error-politik fungerar rätt bra, sett till syftet och till småpartiernas speciella livsvillkor runt fyraprocentsspärren.

I sak har Hägglund förstås helt fel om föräldraförsäkringen, men det finns två svagheter i de rödgrönas retorik som han exploaterar ganska duktigt. För det första har Mona och gänget sällan något bra svar på "familjerna ska väl få bestämma själva"-svadan. Jag tror inte att det är bra att ducka för ett så (faktiskt) slagkraftigt argument: att bestämma själv hur man vill ta hand om sitt barn - snacka om lätt att hålla med om! I DN/Demoskop i slutet av november sa 84 procent av svenskarna att de själva vill bestämma över hur föräldraförsäkringen ska fördelas.

Någon gång vore det därför bra att mycket formalistiskt poängtera följande (men bättre formulerat): det är helt fritt att göra precis som man vill. Vi skulle inte drömma om att tvångsansluta någon till föräldraförsäkringen. Men om man vill att samhället betalar, får man acceptera att man inte själv skriver villkoren. Så funkar det inte med vare sig pension, a-kassa eller socialbidrag.

Och man kan inte, som Göran Hägglund, säga att det är "icke-politik" att ha regler som säger att man får skriva över månader på någon annan, men "politik" att ha regler som inte tillåter det. Göran Hägglunds linje är inte något liberalt urtillstånd, det är reglerad ojämställdhet istället för reglerad jämställdhet. (Lite grand en motsvarighet till hur borgarnas omhuldade marknadsekonomi med privat ägande också är en politisk konstruktion, inte något ursprungligt spontantillstånd.)

Det andra misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad. Om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund. Anna Thoursie har skrivit mycket klokt om föräldraförsäkringen ur just ett sånt här arbetsmarknadsperspektiv (bl a här).

Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "mamma på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten.