Lööf och Ankersjö har inte förstått

Anta att Per Ankersjö hade en djävulsk plan.

Genom att spetsa Centerns idéprogram med ett antal tokiga förslag, ville han skapa snack kring det krisande partiet, väl medveten om att stämman till slut skulle slipa ner spetsigheterna.

Smart. Men inte tillräckligt smart. Tokiga förslag riskerar att etsa sig fast hos väljarna, hur inaktuella de än är. Vänsterpartiets "läxförbud" är ett exempel. Om inte annat, ser de politiska motståndarna till att folk kommer ihåg. Att sossarna ville förbjuda parabolantenner traderas fortfarande vidare från ungliberal till ungliberal.

Dessutom är det svårt att få med ett helt parti på ett PR-stunt. Gräsrötter har ofta den där irriterande förmågan att ta saker och ting på allvar. Det blir kris.

Anta istället att Per Ankersjö faktiskt tycker att det finns för lite extremliberala symbolfrågor och signalord ("plattare" och sånt) i Centerns program.

Då har han å andra sidan haft en extremt dålig lyhördhet inåt, eller missförstått sitt uppdrag. Antingen har han inte förstått att Annie Lööf inte valdes med carte blanche att köra så det ryker med nyliberalismen - tvärtom, aldrig har väl en partiledares övertygelse skilt sig så mycket från de dominerande stämningarna i partikroppen. Eller så har han trott att en grupp som ska ta fram ett idéprogram är något slags fria tänkare, filosofer, som kan tänka utan taktiska eller strategiska hänsyn.

Så är det inte. Det är inte i idéprogramsutkast man lanserar radikala omkastningar. Man måste lyssna in, förankra, ta små steg i rätt riktning. Släppa testballonger i tidningsartiklar, intervjuer, böcker. Att skriva partiprogram och idéprogram är ett särskilt hantverk. Och det är inget hantverk för filosofer.

Oavsett hur Per Ankersjö har tänkt är det inte särskilt smickrande för honom.

Annie Lööf har inte varit inblandat i programarbetet, men visst kan hon "andlingen" ha funnits med, som Aftonbladet skriver. Det vill säga: om programgruppen velat ge sin partiledare en starkare politisk plattform att stå på.

För det har hon inte idag. Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon skaffat sig tant-image och använder inte sin ungdom som en tillgång. Och partiet låter henne inte vara så liberal som hon skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 29 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen.

Om Annie Lööf är frustrerad, är det lätt att förstå det.

Menar Centern på fullt allvar att de tänkt sig att bara plocka ut godbitarna ur henne? Få en ung och fräsch partiledare, men tvinga henne att prata om handelsgödsel? För hennes röda lockars skull? Hade de inte hört ett ord av vad hon pratat om?

Men kanske är det Lööf som var naiv. Sådan där är svensk politisk tradition, och det kanske till och med är lite vackert demokratiskt: en partiledare ställer sin egen vilja i bakgrunden och företräder en rörelse. Mona Sahlin briljerade (faktiskt) som vänsterretoriker i valrörelsen 2010, för att hon ledde ett vänsterprojekt - personligen hade hon velat ha en helt annan dagordning. Det där gäller i arbetarrörelsen, men det finns ytterligare ett parti som brukar räknas som folkrörelseparti - Centern.

Kanske är det detta som varken Per Ankersjö eller Annie Lööf förstått.

Sahlin hetsade själv fram krisen som avsatte henne

Mona Sahlin blir alltså den första socialdemokratiska partiledaren sedan Claes Tholin (som avgick 1907) som inte blir statsminister. Ett märkligt avgångsbeslut på många sätt. Sahlin är ett gammalt högertroll som i valrörelsen 2010 visade att hon också kan vara en fantastisk företrädare för ett vänsterprojekt. Hennes Almedalstal var bland det bästa jag hört. Som partiledare för ett "förnyat" SAP vore hon alltså idealisk. Hon skulle klara av retoriken briljant, oavsett åt vilket håll man gick.

Att det finns femtielva tänkbara kandidater till att efterträda henne visar samtidigt vilket illa valt tillfälle det är att avgå. Oavsett vem som efterträder henne kommer den personen att sakna helgjutet stöd inom partiet - kanske avgörs det inte förrän genom votering på kongressen. Att slarva så med tronföljdsarbetet skulle aldrig ha fallit tidigare generationers socialdemokrater in. Kanske hoppas partistyrelsen att det är andra tider nu, att det inte funkar med låtsad enighet.

Om Sahlin ser efterträdarämnen bland dagens framträdande socialdemokrater understryker det i så fall hennes enda riktigt dåliga gren de senaste åren: valet av lagkamrater. Att hon ser en partiordförande i Östros, Damberg eller någon annan statssekreterartyp visar på samma dåliga omdöme som när hon håller sig med världens sämste strateg eller stormumlaren Baylan.

Det riktigt intressanta i den här tragikomiska historien är hur det som först verkade vara en klokt kontrollerad eftervalsdebatt urartade till vad som i medierna plötsligt var en "kris". Socialdemokraterna gjorde ju allting rätt enligt skolboken: Sahlins retorik på valnatten var ödmjuk, partiet tillsatte snabbt någon typ av framtidskommission med ett brett uppdrag, budskapet om att alla stenar skulle vändas skickades ut.

Jag stöder gärna min egen tes om att det kan bli för mycket av det goda. Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel. Socialdemokraterna och Mona Sahlin har själva skapat den "kris" som nu blev så upphetsad att avgång blev ett realistiskt alternativ. Någonstans i närheten av "snabb extrakongress" och "alla ska ställa sina platser till förfogande" borde någon sagt: stopp, vad är det vi signalerar? Vi signalerar att hela partiet håller på att upplösas, att vi inte har en susning om vad vi vill och att alla våra förtroendevalda är inkompetenta.

Man kan ha en riktig och bra eftervals- och framtidsdebatt utan att partiledningen släpper de kommunikativa spakarna och bara låter det negativa löpa amok. Här har man varit så ensidigt oroliga för att signalera för lite självprövning, att man inte sett konsekvenserna av att signalera för mycket. Luktar hajarna i massmedia bara en droppe blod, så kan de inte sluta äta.

SD är inga vågmästare

Göran Hägglund reser nu den ideologiska överbyggnaden för en alliansregering som regerar vidare i minoritet med SD som tungan på vågen. Han menar att en regering Sahlin som stöder sig på Ohly är lika förkastlig som en regering Reinfeldt som stöder sig på Åkesson - att det är ett val mellan pest eller kolera.

Reinfeldt har ju nu också deklarerat att han kan tänka sig att leda en minoritetsregering i en situation där SD är tungan på vågen, givet att alliansens partier är större än de rödgröna.

Fram tills detta besked kom ägnade sig alliansen mest åt avancerade semantiska övningar i pressen: undvek frågan om de kunde regera med passivt stöd av SD med formuleringar som att de inte tänkte "söka stöd", "samarbeta", "göra sig beroende av" o s v. Det räckte mer än väl för att kollra bort Sveriges politiska journalister och kommentatorer.

Precis som statvetaren Michael Wahman skrev i GP i början av augusti är det en missuppfattning att SD skulle få en "vågmästarroll" om de kom in i riksdagen. För att vara "vågmästare" (eller rättare sagt tungan på vågen) krävs det att samarbete med endera blocket är ungefär lika troligt, så att man kan spela ut dem mot varandra och på det sättet nå inflytande. En position någorlunda i det politiska mittfältet är nästan en förutsättning. Ny Demokrati spelade ingen "vågmästarroll" när de kom in 1991, utan utgjorde passivt stöd till regeringen Bildt - naturligt för ett parti längst ut till höger. Samma sak gäller SD. Ingen behöver tvivla om att de befinner sig längst ut till höger på den politiska skalan. I Landskrona har SD röstat till 91% som högern under mandatperioden. I Karlskrona röstar SD dubbelt så ofta med högern som med Socialdemokraterna. I Nerikes Allehandas valenkät om landstingspolitiken (publicerad i papperstidningen 9/9) svarar SD mest positivt av alla partier om privatiseringar - de kan tänka sig att privatisera alla delar av landstingets verksamhet. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Om alliansen inte får egen majoritet, men får det med hjälp av SD, vore det därför märkligt om inte talmannen konstaterade att det finns en högermajoritet i riksdagen och ger Reinfeldt i uppdrag att bilda regering. Reinfeldt kommer därpå att vända sig till riksdagens enda naturliga vågmästarparti (Miljöpartiet) för att undersöka möjligheterna att bilda en majoritetsregering. MP kommer att säga nej, om inte annat av rädsla för hur deras ganska vänstervridna väljarbas skulle reagera. Reinfeldt kommer att gråta några krokodiltårar över att MP inte tar sitt demokratiska ansvar. Efter att han sedan försäkrat sig om att SD lägger ner sina röster i regeringsfrågan (precis som Ny Demokrati gjorde 1991) meddelar han talmannen att det finns förutsättningar för en parlamentariskt hållbar minoritetsregering. SD kommer inte att rösta emot en alliansregering - alternativet är att de utlöser nyval, vilket knappast gynnar dem jämfört med alternativet att bli ett etablerat borgerligt stödparti. Vänsterpartiet kanske kan tänka sig att fälla en alliansregering tillsammans med SD (enligt Ohly i DN) - men varför i jösse namn skulle SD välja det alternativet?

Om det osannolika skulle hända att talmannen istället skulle närma sig Mona Sahlin - i en situation där de rödgröna är större än alliansen eller om bollen skulle hamna hos henne efter att Reinfeldt fått nej från MP - kommer hon att göra sonderingar hos Folkpartiet och Centern. De kommer att säga nej: de politiska skillnaderna är för stora och "alliansen" är ett alldeles för framgångsrikt varumärke för att förstöra. I det läget kommer Mona Sahlin att förklara en regeringsbildning omöjlig och det blir nyval (om Reinfeldt redan fått försöka) eller så går bollen till Moderatledaren.

Eller tja, det finns faktiskt en högoddsare som skulle kunna slå in innan det går till nyval: att talmannen låter Maria Wetterstrand försöka bilda regering. En MP-statsminister skulle inte vara otänkbar för en försvagad Mona Sahlin, och alliansen skulle ha en helt annan inställning till det jämfört med att sitta i regering med en socialdemokratisk chef. Dessutom skulle Wetterstrand kunna bjuda in hela alliansen, som därmed fortfarande skulle hålla ihop. Alltså en MP/S/M/FP/C/KD-regering. Alliansen skulle dessutom tilltalas av att bryta det rödgröna samarbetet och hålla Ohly utanför. S-deltagandet vore nödvändigt för MP gentemot de egna väljarna, och S behöver bara svälja prestigen att regera tillsammans med M. Men lyssnar man på Mona Sahlin verkar ju huvudprioriteten vara att hålla SD utanför inflytande, så varför inte? Det är i alla fall tillräckligt sannolikt för att talmannen skulle kunna göra ett försök.

Så långt objektiv spekulation.

Valstrategiskt är den stora gåtan varför Mona Sahlin envisas med att säga att hon kan tänka sig att samarbeta med FP och C för att hålla SD maktlösa. Det bidrar bara till att minska trovärdigheten i budskapet att valet den 19 september är ett ödesval mellan två helt olika samhällssystem. I själva verket innebär det ju att tillmötesgå SD:s påstående att invandringen är det allt överskuggande samhällsproblemet, om Mona Sahlin är beredd att låta just den frågan överskugga alla andra motsättningar mellan blocken.

Dessutom förutsätter Mona Sahlins scenario att hon skulle bli ombedd att bilda regering, trots majoritet för högerpartierna inklusive SD. Det är (som jag sagt ovan) långt ifrån säkert att talmannen gör den tolkningen av den parlamentariska situationen. Det är alltså stor risk att Sahlin säger sig vara beredd att ta ett ansvar som hon aldrig får chansen till i verkligheten. Priset för pratandet är att väljarkåren - som kanske inte alls delar hennes engagemang i att blockera SD - desillusioneras om de politiska skillnaderna mellan rött och blått.

Istället för mumlandet om mittensamverkan skulle Sahlin bara kunna säga:

-Det finns ingen komplicerad situation. Om det blir majoritet för högerpartierna, bör de få uppdraget att bilda regering.

En sådan ståndpunkt är inte svårare att hålla fast vid än Göran Perssons återkommande enkla mantran om att han "söker stöd för en socialdemokratisk regering". Att ignorera följdfrågor är en del av statsmannakonsten. Det är knappast en politikeruppgift att spekulera i vad talmannen gör om en högerriksdag inte lyckas bilda regering. Formuleringen skulle 1) nagla fast SD som ett högerparti, 2) bibehålla trovärdigheten i beskrivningen av en djup ideologisk klyfta mellan alliansen och de rödgröna 3) undvika en för SD tacksam "etablissemanget är rädda för oss och vill stoppa oss till varje pris"-vinkel och 4) faktiskt öppna för att ändå ta ansvar i ett skarpt läge, om det osannolika uppdraget att bli socialdemokratisk regeringsbildare i en riksdag med högermajoritet skulle föräras Sahlin.

Vad kostar det?

Den här bibliska visionen om att lejon ska sova bredvid lamm - är den verkligen finansierad fullt ut?

Är framtiden i sin helhet överhuvudtaget budgeterad, eller får vi vänta med den tills det statsfinansiella läget så tillåter?

I landet där varje kamrer är en potentiell politiker finns det en fråga som aldrig är för futtig för att ställa, i något sammanhang: Vad kostar det?

Inte ens när Lars Ohly i Almedalen tydligt deklarerade att han skulle prata om "visioner" - en eftergift åt Mona Sahlin för att få låta som en vänsterpartist ibland, kan man tänka - slipper han skäll för att talet inte innehöll några "kostnadsberäkningar". Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där detta inte är det spontana svaret på alla idéer om hur vi ska inrätta framtiden. Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där det ansågs ganska inskränkt och tråkigt att svara på alla reformidéer genom att kräva att få veta exakt var pengarna ska tas.

Men man skulle också vara ganska nöjd med bara lite mer spirituella kamrerer, som räknade men som räknade på hela samhällsnyttan, och på sikt.

Kom igen, borgare: er kritik av socialismen handlar väl inte om att den kostar för mycket?

Även världens sämsta politiska journalister (de svenska, vars problem är att de inte är intresserade av politik) har en strikt statsbudgetvinkel på allting, förmodligen eftersom det är en lätt fråga att komma på att ställa ("hur ska ni betala") även för den som inte är intresserad av politik.

Sa jag att frågan om finansiering ställs i alla sammanhang? Nä, inte riktigt alla: den som vill sänka skatten blir sällan ställd mot väggen om vilka utgifter som ska betala de krympta inkomsterna. En skattesänkning låter så himla gratis. Det vi har att göra med är alltså inte ett budgetperspektiv (i så fall skulle det vara lika hårda krav på att balansera skattesänkningar) utan den gamla vanliga högerallergin mot offentliga utgifter. Socialdemokratiska partistrateger kämpar för att komma ikapp (M) i fråga om trovärdighet i ekonomiska frågor, men de kommer såklart aldrig att lyckas så länge Anders Borg får vara hur ansvarslös som helst med inkomstsidan utan att ifrågasättas. Men det socialdemokratiska pratet om "ordning och reda i finanserna" fungerar också som en modern demarkationslinje gentemot Vänsterpartiet. Där man tidigare hade demokratin eller utrikespolitiken, återstår nu nästan bara att utmåla (V) som slarvigt med pengar. Därför ingår också Mona Sahlin allt som oftast i gyckelspelet kring finansiering och budgetering, där den som har råd med minst alltid vinner ansvarstagarpriset.

Behandla Sverigedemokraterna som alla andra partier

Tidningen Vi kommer inte att skriva om Sverigedemokraterna "framöver", ett beslut som skapat en aning debatt och kommenterats bland annat av Vassa Eggen. Det publicistiska beslutet är bisarrt: inte ens om Jimmy Åkesson streakar på prinsessbröllopet, gör ett oväntat inhopp som radarpartner till Didier Drogba i fotbolls-VM och toppar det med att bränna ner Visby under Almedalsveckan kommer alltså Vi att vara intresserade? Jag har aldrig hört talas om en redaktör som på förhand bundit upp sig så reservationslöst - möjligen hittar man något motsvarande i socialdemokratiska partipressens ihjältigande av kommunister på 30- och 40-talet.

Nu tror jag i och för sig att Anneli Rogeman egentligen resonerar klokare än hon tar sig utrymme att förklara.

Sverigedemokraterna har i förhållande till sin storlek och sitt inflytande fått sjukligt stor uppmärksamhet de senaste åren. Medierna har en kärleksaffär med Sverigedemokraterna som är lätt att begripa: de har en enkel och kontroversiell agenda, tycks växa, tycks moderniseras, hotar att bli vågmästare - och dessutom finns det ett helt eget drama i hur partier och media ska förhålla sig till dem. Ska medierna behandla dem som alla andra? Svaret - som Vi, antar jag, reagerar mot - har hittills varit: ja, vi ska behandla dem som alla andra partier. Och så har man liksom glömt att SD inte sitter i riksdagen och inte ens varit särskilt nära att komma in. Det rimliga vore att behandla dem som alla andra partier utanför riksdagen: snålt som satan.

Men det kan man komma fram till genom löpande publicistiska beslut, inte genom en högtidlig bannbulla vars enda effekt är att Sverigedemokraterna kan påstå att de stoppas på förhand, genom en censurkomplott. På det sättet har Vi-redaktionen gjort fel.

Samma sak gäller egentligen de politiska partiernas inställning till debatt med SD: lägg av med alla särskilda principer - bemöt dem om ni stöter på dem, men ge dem inte uppmärksamhet genom att bjuda in dem. Det vill säga: bemöt dem på exakt samma sätt som ni bemöter vilket annat marginaliserat gäng som helst. Det är otänkbart att ni skulle vägra att svara på en fråga från Svensk Israelinformation på ett torgmöte. Det är lika otänkbart att ni skulle erbjuda dem att ha ett gemensamt torgmöte. Politiska partier har ingen skyldighet att uppmärksamma andra politiska partier. Aldrig någonsin. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra - det är en blodig tävling, för guds skull. Har alltid varit. Stora partier har alltid osynliggjort små partier tills dessa försvunnit eller lyckats etablera sig. Att "ta debatten" behöver inte betyda att man accepterar att ställa sig en TV-studio med Jimmy Åkesson, eftersom debatten ju i alla politiska sammanhang förs genom att föra ut politik. Det kan man göra på hundra andra sätt än att munhuggas i Aktuellt. Att "ta debatten" har tyärr också blivit liktydigt med att diskutera den Sverigedemokratiska problembilden, på deras planhalva. Det är det som gör att det klokaste slagordet som finns just nu är Ali Esbatis: vi måste "våga låta bli att ta debatten".

Ett problem i diskussionen om bemötandet av Sverigedemokraterna har varit att de som säger att man ska "behandla dem som andra partier" (vare sig det handlar om journalistisk eller debatt) i praktiken tycks mena att de ska behandlas som om de var ett väldigt relevant 25 procentsparti. Det jag menar är alltså snarare: behandla dem som exakt det lilla 2,9-procentsparti utanför riksdagen som de är.

Däremot ska Sverigedemokraternas väljare behandlas med stor respekt. Många gånger tycks det som om Mona Sahlin försöker övertyga Jimmy Åkesson om att han har fel. Men det är med hans väljare och potentiella sympatisörer som samtalet i praktiken förs - vanliga svenskar vars verklighetsbild man måste förstå och ta på allvar för att kunna påverka den. (Som med all annan politisk påverkan.) Det är därför högern borde förbjudas att diskutera med SD: ofta slutar det med någon slags välkammad, nyliberal mobbning av Sverigedemokraternas EU-motstånd, okunskap eller bristande respekt för riksdagens budgetregler. Man ger sig på Sverigedemokraternas vanlighet och folklighet istället för att attackera deras rasistiska problembild. Jimmy Åkesson skrattar hela vägen till valurnorna.

Och, slutligen: Sverigedemokraternas tyngsta draghjälp från medierna handlar inte om hur de framställs som parti. Det handlar om hur medierna i all annan rapportering gynnar Sverigedemokraternas agenda genom att etnifiera allting som överhuvudtaget kan etnifieras, "problematisera" islam, låta mörkhyade definiera "invandraren", aldrig tolka motsättningar i klasstermer och så vidare. I det perspektivet är inte det viktiga om Jimmy Åkesson står i en TV-studio en gång i halvåret eller inte.

Ohly hamnar helt rätt om Vilks

Enligt den moderna liberalismen får man absolut inte tänka två tankar samtidigt - åtminstone inte som Sydsvenskan uttolkar den. Man kan alltså inte tycka att Lars Vilks är en idiot, men tillerkänna honom rätten att vara en idiot. Detta (enda rimliga) synsätt ska nu Lars Ohly hängas ut för. Dumma Ohly fattar inte att en politikers enda uppgift är att med stort allvar upprepa att vi inte accepterar några hot mot yttrandefriheten. (Vilket ju redan står i grundlagen.) Trots att konsten är en del av samhället och därmed självklart också politisk, får en politiker inte - tycks det, i fallet Vilks - på något sätt kommentera konst på något annat sätt än att - den ska få utövas.

Självklart gäller dock helt andra regler för folkpartister (tro aldrig något annat), som när borgarrådet i Stockholm Birgitta Rydell 2002 beordrade stängning av en konstutställning med graffiti med motiveringar som att utställarna var "kriminella", att grafitti inte var konst mm. Eller som när Lena Adelsohn Liljeroth (förvisso moderat) i media kallar ett examensarbete från Konstfack "konstnärligt förkastligt".

Då var det minsann inte lika viktigt att "bara hålla sig till frågan om yttrandefrihet", den pseudoliberala dumstrut som Mona Sahlin med flera nu glatt tagit på sig.

Yttrandefrihetsfrågan är ju redan avgjord: lagen är skriven och upprätthålls med tillgängliga resurser. Det enda som återstår är att diskutera allt annat än yttrandefriheten.

Politiker får recensera konst. Det är till och med nödvändigt att politiker recenserar konst när den riktar sig mot en utsatt religiös minoritet, utan andra syften än att håna. Konst som sparkar nedåt. Det är nytt - den reaktionära konsten i historien har snarare heroiserat sina egna än förvridit anletena på de förhatliga - och det nästan kräver politisk reflektion. Att de liberala ledarredaktionerna går i max-spinn just nu måste ha ett direkt samband med att Vilks senaste framträdande i Uppsala tydligare än någonsin tidigare visade hur sorgligt tomt på innehåll hans konstnärsgärning är. Det enda som återstår är en provokation som han maniskt driver vidare i ett desperat sökande efter bekräftelse på att han inte ska få göra det han gör.

Yttrandefriheten hotas inte av kritik mot det man har sagt. Den kritiken är någon annans yttrandefrihet, och en del av ett öppet samhälle. "Rätten" att måla rondellhundar är inte "rätten" att slippa öronbedövande skäll från kritiker. Och vi får nog tillerkänna de folkvalda privilegiet att tycka till utan att i det se ett latent hot om förbudslagstiftning. Det är ett lite sorgligt debattklimat när de som uttalar sig om Vilks faktiskt känner sig tvungna att lägga till ett "...men jag tycker förstås att han har full rätt att...". Hallå - kan vi inte bara förutsätta det tills någon föreslår något annat?

En kryddning av hela den senast uppblossade Vilks-affären är en intressant liberal självmotsägelse: I diskussionen om Nationell Idags presstöd låg, enligt flera liberala tyckare, det demokratiska värdet inte i det formella - allas lika rätt till stöd för tryckning av tidningar - utan i innehållet, vad man uttryckte. Bra för demokratin är när demokratiska åsikter sprids. När det gäller Vilks hävdar samma liberaler (DN:s kulturchef Björn Wiman är ett exempel) tvärtom att det demokratiska värdet ensidigt finns i det formella - rätten, principen - innehållet ska inte ens diskuteras.

Men man får väl laga efter läge som liberal intellektuell.

S-högern håller liv i 90-talet

Satt som åhörare på s-kongressen i lördags. Det var både tragikomiskt (partistyrelsen: "låt oss gå åt vänster!" - vilda applåder; partistyrelsen: "låt oss gå åt höger!" - vilda applåder) och bara tragiskt, som när partistyrelsen gång på gång understryker att huvudstrategin i nästa val är att det inte ska finnas några skillnader mellan höger och vänster i svensk politik. Efter varje inlägg från någon partistyrelseledamot viskar jag till bänkgrannen "vilket parti vill inte det"? Hon har aldrig något bra svar.

Partistyrelsen vill att folk ska ha jobb. Partistyrelsen vill inte bry sig om driftsformerna. Partistyrelsen vill "kvalitetssäkra" i välfärden. Det känns som en 90-talskongress. Det känns som den unknaste socialdemokratiska rörelsen i Europa: full fart in mot mitten, just när man trodde att Blairs lågkalorisocialism var riktigt, riktigt ute.

Alla politiska redskap är liberala. Men partistyrelsen är bra på att berätta roliga historier och placera sig i rakt nedstigande led från Palm och Palme. Kanske en och annan anekdot från Fattigsverige. Det definierar dem som socialdemokrater - eftersom politiken inte gör det. Ylva Johansson säger saker som att "Företag ska inte få göra snabba, stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården" och hela kongressen frustar av radikalitet. På läktaren genomför vi en argumentationsanalys och hör att följande scenarer är tänkbara:

Företag får göra snabba vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är stora.)

Företag får göra stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är snabba.)

Företag får göra snabba, stora vinster om de inte sänker kvaliteten i vården.

Och så vidare.

Mona pratar om att Reinfeldt ökat utanförskapet. Hon säger inte att det är ett värdelöst högerbegrepp. Sedan upprepar hon ett av partihögerns oftast använda slagord: den största orättvisan är mellan den som har ett jobb och den som inte har ett jobb. Den som säger så kan inte vara vänster: resonemanget utesluter klassamhället, ojämlikheten. Dessutom har Monas eget parti framgångsrikt byggt upp en modell som gör att det faktiskt bara är några tusenlappars skillnad mellan den som har jobb och den som inte har jobb. Visserligen har Mona själv varit med och gjort just orättvisan mellan den som har jobb och den som inte har jobb större (och hon vill inte att den ska bli mindre!), men herregud, titta på skillnader i löner, makt och inflytande bland de som har jobb. Det där lilla uttrycket dödar verkligen de sista marxistiska resterna i socialdemokraternas 2000-talsidé.

Och så det stolta talet om att partiet numera inte bryr sig om driftsformerna, utan nöjer sig med att kvalitetssäkra. Finns det alltså inte längre någon socialdemokratisk teori, någon idé om vad som fungerar och inte fungerar? Det här är verkligen politik som snusförnuftig förvaltning, inte som ideologier i strid. Vilket understryks av att "ideologisk" gärna används som ett skällsord: borgarnas utförsäljningar är ideologiska, säger partistyrelsen. Vilket fruktansvärt brott! Genomföra någonting för att man har en idé om vad som är rätt och fel - och inte bara för att det är bokföringsmässigt klokt! Det är bara i ett mycket sorgligt, teknokratiskt parti som ideologi kan användas som skällsord - och det är bara i ett skogstokigt parti som man kan tro att den attityden attraherar väljare. Över podiet svävar Göran Perssons ord om vad som är kärnan i att vara socialdemokrat: att kunna hantera kriser.

Det sorgliga med den här socialdemokratin är att den samtidigt innehåller så många positiva, radikala krafter, som gör så mycket bra - inte minst utomparlamentariskt genom böcker, tidskrifter, idédebatt, studieverksamhet. Men den minoriteten får banne mig skynda sig att komma i majoritet. Annars tar vänsterpartiet sossarna i handen på en skräckfärd mot avgrunden.