Jag tänker på vänsterpartiet

Har det någon betydelse för det egna valresultatet vilken politik (V) går till val på? Har det någon betydelse hur skickligt man kampanjar?

Sett i backspegeln: nja.

Utan makt över dagordningen har stödet för (V) för det mesta bara varit en mekanisk spegling av hur socialdemokraterna positionerat sig.

Vänsterpartiet har historiskt bara kunnat ta röster av SAP i tre olika situationer:

-När SAP har gått åt höger och blottat sig för allmän vänsterkritik (1945, 90-talet). Socialdemokratiske valstrategen Bo Krogvig säger det bra: "I Sverige vinner bara det för tillfället mest alerta socialdemokratiska partiet." (Som alltså inte alltid är SAP själva.)

-När SAP har anpassat sig långsammare till nya trender och värderingar (miljörörelsen på 70-talet, feminismen på 90-talet).

-När (V) haft folkliga och populära partiledare (CH och Lasse Werner under perioder, Schyman).

90-talets exceptionella opinionsframgångar berodde på att alla tre faktorerna klickade in samtidigt: En slagkraftig Gudrun Schyman utövade vänsterkritik mot ett SAP som väljarna inte kände igen, och mutade dessutom in feminismen åt vänsterpartiet innan de andra partierna hunnit fatta hur populär den var.

På samma sätt är den allt överskuggande orsaken till 2000-talets kräftgång att sossarna börjat låta som socialdemokrater igen och de facto ställt sig på (V):s 90-talsposition. Alla andra förklaringar bleknar i jämförelse, särskilt sådana som handlar om att Lars Ohly skulle vara en sämre partiledare än sina företrädare. Svenska väljare gör i första hand ideologiska val, inte partiledarval. (Till och med Bengt Westerberg-effekten handlade lika mycket om att det i polariseringen mellan Palme och Adelsohn plötsligt uppstod ett tomrum i mitten).

Det som kan göra ett cyniskt hjärta ännu hårdare är att ingen av de historiska framgångsförklaringarna samtidigt är en hållbar framtidsstrategi. Att bli ett nytt socialdemokratiskt parti bygger på att det ordinarie socialdemokratiska partiet parkerar sig permanent till höger. Att ständigt lyckas hålla bättre koll på nya trender och värderingar är övermäktigt. Och att förlita sig på en fortgående parad av charmknuttar till partiledare är förstås inte hållbart - även om vänsterpartister är unikt trevliga.

Den verkliga utmaningen är alltså att hitta ett antal långsiktiga tillväxtstrategier, där man på egna meriter vinner mark på socialdemokratins bekostnad – d v s att väljarna i en normal situation, med socialdemokraterna i en ”normal” mittenposition, ändå föredrar att rösta på vänsterpartiet. Jag kan tänka mig tre teoretiskt möjliga vägar:

1. Att profilera sig på ett antal sakfrågor som man ”erövrar” och blir förknippade med, och där man kör över SAP på ren duktighet. (Prognos: Dålig. Svenska väljare röstar inte isolerat på sakfrågor på det sättet - bara om de kan knytas till en större berättelse. Det här är dessutom vänsterpartiets sämsta gren sedan 20 år tillbaka: att våga fokusera och prioritera. Och vill medlemmarna jobba med samma sakfrågor som är opinionsmässigt lönsamma?)

2. Att satsa på ett bättre basarbete, vara partiet som finns i människors vardag till skillnad från pamp-partiet SAP. (Prognos: Sådär. Med så få aktiva medlemmar jämfört med SAP är det ett vanskligt utgångsläge, men möjligheterna finns. På många ställen ute i kommunerna där vänstern är stark är man det för att man har upplevts som ett fräschare alternativ till ett mångårigt, förstelnat S-välde. När det gäller LO-förankring vinner SAP dock på walk over.)

3. Att framhålla vänsterpartiets unika position: socialismen. Inte genom fraser och utopier, utan genom att profilera sig på sakfrågor som antingen utgör "revolutionära reformer" (ändrar maktförhållandena) eller bara är socialistiska till sin karaktär (handlar om makt, jämlikhet). Som, utan att det behöver vara övertydligt, anknyter till vår större samhällskritik. (Prognos: Sådär. Svenska väljare gör ideologiska val. Och det handlar om frågor som bara en mycket radikal socialdemokrati kan konkurrera i. Risken är bara att man ställer sig offside i det politiska samtalet. Det finns en naturlig gravitationskraft för ett ytterlighetsparti att lägga sig strax utanför det näst yttersta partiet, inte längre bort än så. Men det är den positionen som är vansklig när det näst yttersta partiet rör på sig.)

Punkt tre är vital: vänsterpartiets existensberättigande - systemkritiken - är också det enda som kan bygga en långsiktig framgång. Allt annat kan andra göra bättre.

Eller, om punkterna ses i sammandrag: Att i nära samtal vinna sympati för sakfrågor med socialistisk doft.

Jaha - är det inte är det som är planen redan nu då? Kanske, men det krävs att man har tagit intryck av den extremt snabba anonymisering partiets politik genomgått mellan 1998 och 2006: i det förstnämnda valet kände 63% av väljarna till en (V)-sakfråga, senast var det 36%. En rätt spretig och mångordig valplattform blir förhoppningsvis transformerad till en spetsigare och mer fokuserad kampanj. (Dessutom gärna med enskilda frågor som man kan jobba med i 10-15 år och som man kan vinna - i motsats till frågor som man bara jobbar med i en enskild valrörelse och som man, bland annat därför, inte kan vinna.)

Det krävs dessutom ett mycket bättre självförtroende att prata tuffa, radikala reformer. Det bestående intrycket av en finanskris som ledde till det största BNP-raset sedan 1940 är inte att vänstern tog tillfället till samhällskritik och framflyttade positioner. Det bestående intrycket är att finansmännen själva hade hårdare omdömen om sig själva än de fick från vänstern. Det ligger en lätt doft av missad chans över 2008-2009.

(Vänsterpartiets självförtroende är ett helt eget kapitel. I grund och botten tror jag att det handlar om att man aldrig skaffar sig segrar; man sätter för höga mål i de svåra fighterna och glömmer att överhuvudtaget ta de lätta.)

Den socialistiska profilen måste förstås ingå i en större berättelse om vänsterpartiets syn på dåtid, nutid och framtid - en berättelse som kan vara riktningsgivande för de nästa 10 åren, och som svarar på fundamentala frågor om vad som är problemet och vem det är synd om. Jag tänker på 1800-talet, då de socialistiska agitatorerna beskrev socialismen som den sanna kristendomen - inte för att de var religiösa, utan för att de förstod att koppla den nya läran till något begripligt och folkligt, för att avdramatisera och försänka socialismen i svensk jord. Hur ser det kommunikationstricket ut idag?

24% av samtliga svenska väljare tycker att "ett socialistiskt samhälle" är ett bra politiskt förslag (SCB, Allmänna valen 2006). Snacka om bra grund att stå på.