Ohly hamnar helt rätt om Vilks

Enligt den moderna liberalismen får man absolut inte tänka två tankar samtidigt - åtminstone inte som Sydsvenskan uttolkar den. Man kan alltså inte tycka att Lars Vilks är en idiot, men tillerkänna honom rätten att vara en idiot. Detta (enda rimliga) synsätt ska nu Lars Ohly hängas ut för. Dumma Ohly fattar inte att en politikers enda uppgift är att med stort allvar upprepa att vi inte accepterar några hot mot yttrandefriheten. (Vilket ju redan står i grundlagen.) Trots att konsten är en del av samhället och därmed självklart också politisk, får en politiker inte - tycks det, i fallet Vilks - på något sätt kommentera konst på något annat sätt än att - den ska få utövas.

Självklart gäller dock helt andra regler för folkpartister (tro aldrig något annat), som när borgarrådet i Stockholm Birgitta Rydell 2002 beordrade stängning av en konstutställning med graffiti med motiveringar som att utställarna var "kriminella", att grafitti inte var konst mm. Eller som när Lena Adelsohn Liljeroth (förvisso moderat) i media kallar ett examensarbete från Konstfack "konstnärligt förkastligt".

Då var det minsann inte lika viktigt att "bara hålla sig till frågan om yttrandefrihet", den pseudoliberala dumstrut som Mona Sahlin med flera nu glatt tagit på sig.

Yttrandefrihetsfrågan är ju redan avgjord: lagen är skriven och upprätthålls med tillgängliga resurser. Det enda som återstår är att diskutera allt annat än yttrandefriheten.

Politiker får recensera konst. Det är till och med nödvändigt att politiker recenserar konst när den riktar sig mot en utsatt religiös minoritet, utan andra syften än att håna. Konst som sparkar nedåt. Det är nytt - den reaktionära konsten i historien har snarare heroiserat sina egna än förvridit anletena på de förhatliga - och det nästan kräver politisk reflektion. Att de liberala ledarredaktionerna går i max-spinn just nu måste ha ett direkt samband med att Vilks senaste framträdande i Uppsala tydligare än någonsin tidigare visade hur sorgligt tomt på innehåll hans konstnärsgärning är. Det enda som återstår är en provokation som han maniskt driver vidare i ett desperat sökande efter bekräftelse på att han inte ska få göra det han gör.

Yttrandefriheten hotas inte av kritik mot det man har sagt. Den kritiken är någon annans yttrandefrihet, och en del av ett öppet samhälle. "Rätten" att måla rondellhundar är inte "rätten" att slippa öronbedövande skäll från kritiker. Och vi får nog tillerkänna de folkvalda privilegiet att tycka till utan att i det se ett latent hot om förbudslagstiftning. Det är ett lite sorgligt debattklimat när de som uttalar sig om Vilks faktiskt känner sig tvungna att lägga till ett "...men jag tycker förstås att han har full rätt att...". Hallå - kan vi inte bara förutsätta det tills någon föreslår något annat?

En kryddning av hela den senast uppblossade Vilks-affären är en intressant liberal självmotsägelse: I diskussionen om Nationell Idags presstöd låg, enligt flera liberala tyckare, det demokratiska värdet inte i det formella - allas lika rätt till stöd för tryckning av tidningar - utan i innehållet, vad man uttryckte. Bra för demokratin är när demokratiska åsikter sprids. När det gäller Vilks hävdar samma liberaler (DN:s kulturchef Björn Wiman är ett exempel) tvärtom att det demokratiska värdet ensidigt finns i det formella - rätten, principen - innehållet ska inte ens diskuteras.

Men man får väl laga efter läge som liberal intellektuell.