Vänstern och 4,6 miljoner

Det dignar av bra valanalyser nu, som hos Daniel Suhonen, Morgan Johansson, Jonas Thunberg, Aron Etzler och Anne-Marie Lindgren.

Sossarnas valutvärderingsgrupp skapar förhoppningsvis ännu fler, liksom Vänsterpartiets framtidskommission. (Även om namnet oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera "framtiden". Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?)

Det dyker upp många dåliga valanalyser också. Sådana som utgår från att förlorarna bara gjorde dåliga saker, och att vinnarna bara gjorde bra saker. Sådana som utgår från att alla misstag var avgörande, och därför relevanta att dra upp. Sådana som inte kan se att val ibland vinns av någon, inte bara förloras av de andra - d v s inte krediterar Moderaterna tillräckligt mycket. Sådana som placerar grundorsaken till valförlusten någonstans i tid kring Metallstrejken 1945 eller åtminstone vid Sture Eskilssons berömda propaganda-PM 1971, trots att arbetarrörelsen vann tre val i rad 1994-2002. Sådana som slentrianmässigt efterlyser mer vänsterpolitik, trots att man då lämnat valanalysens område (tro mig: högerliberala socialdemokratiska partier har vunnit många val - de måste bara manövrera annorlunda än ett klart vänsteralternativ). Sådana som radar upp nackdelarna med att kliva ur sängen på morgonen utan att med ett ord nämna fördelarna: visst, det rödgröna samarbetet var inte bra för socialdemokraterna - men det hade varit fullständigt otänkbart att inte ha ett rödgrönt samarbete.

Nåja.

Innan man diskuterar varför det gick åt fanders, kanske man också bör säga att det i stor utsträckning var en framgångsrik valrörelse för de rödgröna. Alliansen tvingades backa om skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer (minns Göran Hägglund i SVT), som vanligt hamnade diskussionen om vinst i välfärden i att högern tvingades lova mer "kontroll" och "begränsningar", Fredrik Reinfeldt släppte utanförskapsbegreppet när han erkände att varje arbetslös person inte är långtidsarbetslös. Och valet handlade - om man ska tro SVT:s vallokalsundersökning, SCB kommer inte med sin första rapport förrän i november - om relevanta frågor: vi hindrade högern från att etablera ett "Tobleroneval". Andelen som angav att partiledaren hade betydelse för röstningen ökade bara marginellt: istället hamnade välfärd och jobb i fokus.

En valrörelse där motståndaren tvingas ta nya, defensiva positioner i flera frågor är förstås inte en helt igenom förlorad valrörelse.

Det finns däremot en lärdom att göra: när motståndaren backar, måste man ha en strategi för hur man agerar. Göran Hägglunds löfte om att radera ut skatteskillnaden mellan pensionärer och löntagare ledde till - ingenting. Resultatet blev snarare att han desarmerade frågan, än att de rödgröna fullföljde attacken och räknade hem segern.

Efter denna positiva parentes: bara mörker.

På lång sikt beror alla valresultat på förändringar i verkligheten - så långt har personer som Ulf Bjereld rätt i sin "långa" analys.

Men avindustrialiseringen var redan ett faktum när Socialdemokraterna vann tre val i rad och satt vid makten 1994-2006. Det var med lägre stöd, visst - men det berodde ju främst på en maktförskjutning inom arbetarrörelsen, där Vänsterpartiet ökade relativt S. Faktum är att det sammanlagda stödet för det röda blocket (årets val ej medräknat) bara var 3 procentenheter lägre på 90- och 00-talet (c:a 46%) än på 70- och 80-talet (c:a 49%). En så marginell skillnad kräver inga "stora" förklaringar. V har blivit ett naturligt alternativ till S efter att den sovjetiska ryggsäcken försvann efter "1989". Ska man diskutera faktorer som industrisamhälle, individualisering, det nya oberoendet av offentlig välfärd, så måste det röda blocket åtminstone analyseras tillsammans.

Visst, det finns elaka tendenser i samhället, men det finns också ganska smarta svar från arbetarrörelsen. Ta till exempel hur inkomstklyftorna ökar parallellt med privata alternativ inom alla välfärdsområden, vilket gör att de som drar ifrån ekonomiskt blir mindre och mindre beroende av välfärdsstaten. Socialdemokratins medelklasskontrakt börjar spricka i fundamentet. Detta pareras ibland oskickligt med förslag om avdrag för hushållsnära tjänster eller mer valfrihet. Men det hanteras också klokt ibland, med en strid om taken i socialförsäkringarna eller med Mona Sahlins starka retorik i årets valrörelse kring hur mycket alla löntagare tjänar på jämlikhet och offentlig organiserad välfärd.

Frågan är alltså inte: Hur mycket talar emot oss?

Snarare: Vilka samhällsförändringar är vi dåliga på att hantera?

På kortare sikt beror valresultat också på politik.

Att inga stora reformer ställs mot varandra gynnar naturligtvis en sittande regering. (Om Socialdemokraterna även tidigare saknat egna stora reformer har de nästan alltid kunnat förlita sig på att Moderaterna drog fram en stor negativ reform - ett gigantiskt skattesänkningspaket.) Det innebär en förskjutning mot de "löpande" frågorna - framför allt jobben, som Moderaterna på något sätt har lyckats lyfta från att bara vara ett "arbetslöshetsproblem" till något ideologiskt, som bygger identiteter. Efter Schlingmanns PR-knådning har "jobben" slutat att vara en sakfråga och blivit ett helt värderingspaket: krav, optimism, att göra rätt för sig, alla bidrar. Jag var ganska säker på att sossarnas strategi att försöka prata mer jobb än regeringen inte skulle funka - efter att ha misslyckats att återställa den fulla sysselsättningen på 90-talet finns inget förtroendekapital att ta av. Men det är tveksamt om ens mitt eget recept - att prata verklighetens arbetslöshet och verkliga åtgärder - skulle ha hjälpt. Moderaterna lyckades i år dessutom ge jobbpolitiken en mjukare sida, uttryckt bland annat i valrörelsens bästa print och tevereklam: "En av många anledningar till att fler ska ha ett jobb"-serien. Enligt SVT:s vallokalsundersökning ökade Moderaterna i gruppen arbetslösa, samtidigt som Vänsterpartiet minskade - i en situation med ökad massarbetslöshet! Se där, i koncentrat, vänsterns totala haveri och högerns exempellösa succé.

I jobbpolitiken finns också två helt olika tilltal, som jag är övertygad om spelar roll. Moderaterna pratar om värdet av att ha ett jobb, Socialdemokraterna om värdet av att ha a-kassa. Den negativa utgångspunkten kritiserades redan i 2006 års officiella SAP-valutvärdering, men det lät inte radikalt annorlunda i år. Både V och S måste dessutom någon gång anpassa kommunikationen till det faktum att majoriteten av svenska löntagare inte är utförsäkrade, arbetslösa, utstötta, nedbrutna eller sjuka. Vi har 4,6 miljoner kärnfriska och hyggligt avlönade löntagare i det här landet - hur tjänar de på vänsterpolitik? De vet förmodligen inte, eftersom vi envisas med att tilltala de 450 000 sjukskrivna eller de 350 000 arbetslösa. Moderaternas jobbpolitik görs relevant för alla. Vi pratar om de drabbade, fastän det är just vår uppgift att inte dela upp de förtryckta på det sättet. Vi kritiserar tvåtredjedelssamhället som analys - men tar retorisk strid för "tredjedelen" hela tiden. Och om vi någon gång talar om lönearbetare, slår vi knut på oss själva för att undvika att prata om männen. Stödet bland LO-medlemmar för S och V är en katastrof - det kanske inte skadar att försöka inkludera dem i en berättelse om vart man vill med samhället? Varje exempel på en lönearbetare kanske inte måste vara en undersköterska? Lågvattenmärket nåddes under industrikrisen med sina tiotusentals varsel: då pratade vänsterpartister om att krisen framför allt skulle drabba kvinnor, eftersom varslen på sikt skulle underminera offentliga sektorn!

Friska, vita män - som i stor utsträckning själva kom helskinnade ur de senaste fyra åren - måste helt enkelt också bli kittlade politiskt för att rösta S eller V.

För just Vänsterpartiet var förutsättningarna inför valet inte dåliga. Det organiserade samarbetet – syftande till regeringssamverkan – med Socialdemokraterna var en historisk framgång i sig, som rimligen borde ha öppnat dörrarna till breda LO- och TCO-grupper. Att partiet i praktiken gick till val på de rödgröna kompromisserna innebar också att man fick driva mer allmänna och ofarliga välfärdsfrågor än vanligt. Man slapp vara vänsterpartiet, mer eller mindre. Lars Ohly har aldrig varit bättre och väljarkommunikationen låg i alla fall över det egna genomsnittet.

Trots det: femte förlustvalet i rad, sämsta resultatet sedan 1991.

Problemet i stort är att Vänsterpartiets livsluft länge varit att utgöra vänsteropposition mot Socialdemokraterna. 90-talets succétillväxt byggde på hård kritik mot Göran Perssons budgetsanering tillsammans med Centerpartiet. Men det var inget recept för stabil framgång. När S så gjorde en mjuk vänstersväng under 2000-talet – både i regeringsställning och i opposition – har behovet av Vänsterpartiet minskat. Kort sagt: V-dilemmat är att det som ger kortsiktig framgång – att försvara en klassisk välfärdspolitik – också är snabbt förlorat. Långsiktig framgång måste bygga på ett eget politiskt projekt, som är genuint vänsterpartistiskt.

Med det menar jag inte att ett sådant projekt behöver vara utopiskt, ultravänster eller kräva hundra miljarder i skattehöjningar. Bara att det inte enkelt kan tas över av Socialdemokraterna.

Ett av problemet för Vänsterpartiet de senaste tjugo åren har varit att det saknats tålamod för att bygga en sådan egen modern identitet.

Något för framtidskommissionen att sätta tänderna i, kanske.