Offentligiseringsproblemet igen

Idén om att betrakta partierna som offentliga institutioner som jag argumenterade emot om häromdagen har uppenbarligen stöd av DN Debatt, och det är ju alltid ett tungt bevis för att den motsatta hållningen är den riktiga. (Vilket för övrigt redan Tage Erlander konstaterar i sina dagböcker för 1957.)

DN:s enda argument är:

Att ta emot bidrag som är så stora att de undergräver självständigheten ska ha ett högt politiskt pris.

En föregivet liberal tidning anser alltså att staten ska tvinga fram ett sådant "politiskt pris". Men är då väljarna alldeles bortglömda? Det politiska priset sätts på valdagen. Då avgöra väljarna själva om det är viktigt eller oviktigt att de vet exakt vilka snorrika företagare som stöder företagarpartierna. Varför är det viktigt att sätta det priset genom lagstiftning, annat än om man lider av något slags sjukligt omsorgsbegär om just de sittande sju riksdagspartierna?

Låt partierna själva avgöra om de är villiga att riskera väljarnas förtroende.

Någon bloggare skriver: "Väljarna har rätt att veta vilka särintressen som finansierar partierna." Nej: om väljarna är intresserade av det så bör de rösta på ett parti som redovisar sina bidrag öppet. Om de vill att deras favoritparti ska ändra sin policy bör de försöka förändra den som medlemmar. Varken väljare, politiker, journalister eller statsvetare ska ställa några krav på politiska organisationer. 99% av all lagstiftning kring "politik" idag handlar också om spelreglerna kring val - inte om kandidaterna eller partiorganisationerna. Juridiken är alltså fortfarande - Gud ske pris - långt ifrån den allmänna opinionen.

Men det är lätt att hitta på andra "krav" som väljarna skulle kunna anses ha rätt att ställa. Och det görs. I själva verket är det en stark trendspaning att vi inom 10-20 år även kommer att ha lagstiftning kring till exempel

-öppenhet om huruvida politiska kandidater är tidigare straffade
-om att man måste lämna sin plats som förtroendevald om man fälls i domstol
-offentlighet även åt partiinterna dokument och kommunikation
-detaljerad redovisning kring hur partierna använt sina partistöd
-"tjänstefel" även för förtroendevalda (d v s en ihopsmältning av synen på tjänstemän och politiker)
-att partierna måste acceptera vem som helst som medlem

Det är hit vi är på väg, och det är därför partistödsdiskussionen döljer en viktig principdebatt. Det finns två olika synsätt. Det dominerande synsättet (DN Debatt) är det patriarkala - "detta är bra och då ska det också gälla" - där man vill lägga det politiska livet till rätta. Det andra, här förträdda synsättet, kan å ena sidan ses som liberalt (åtskillnad mellan stat och organisationer) men också revolutionärt socialistiskt: "låt de borgerliga partierna ruttna i fred - vi har inget ansvar för att rycka upp dem moraliskt" - partierna ansvarar bara inför den klass de är det politiska uttrycket för. Det förvånar mig att så många vänsterdebattörer står på den första ståndpunkten.