Kristoffer Housset från PR-byrån Westander skriver intressant i Aftonbladet om lärdomar från den högerpopulistiska vågen. I sammanfattning: negativa budskap om hot, risk och fara tenderar att påverka oss mer än positiva, eftersom vi är mer angelägna att undvika förluster än att vinna. Det är därför främlingsfientliga argument från SD, Brexitförespråkarna och Trump fungerat så bra.
Trump?
Det är nog värt en diskussion om han är ett bra exempel. Visserligen använde Trump ett mer negativt språk (kolla bland annat denna Twitteranalys), men det var å andra sidan mest personliga förolämpningar mot Clinton - och republikanerna var ju faktiskt oppositionsparti; för oppositionspartier håller utvecklingen alltid på att gå åt helvete.
Den som verkligen pratade målande om "risk" i Houssets mening var Clinton, med sin ofta upprepade fråga om amerikanerna tordes anförtro landets kärnvapenkoder åt denne man. Man kan med lika stort fog driva tesen att riskaversiva väljare borde ha valt Clinton. Hon försökte också mobilisera kvinnor och minoriteter genom att beskriva Trump som ett hot mot deras rättigheter.
Trump lovade dessutom i valkampanjen att skapa "millions and millions of jobs" - ett positivt program som mainstreammedia knappast ens har sett som ett politiskt budskap eftersom eliten i Washington är hopplöst klassblind. För en arbetare i rostbältet - med den internationella konkurrensen flåsande i nacken - är det inte lika självklart att man har råd att avfärda löftet som naivt. Tänk om han ändå kan...?
Däremot att bygga en mur mot Mexico - det fattar liberala journalister. "Make America great again" fattar de inte alls - vadå, har vi inte haft det rätt bra nu ett tag...? Jag tror därför att mainstreamrapporteringen om Trumpkampanjen haft en viss bias mot det hotfulla. Om man tittar mer ärligt på det så har han ingjutit mycket politiskt hopp i folk också.
Budskapet om miljoner nya jobb bygger visserligen i grunden på ett upplevt hot (mot jobben), men om man ska dra det så långt så bygger naturligtvis all samhällsförändring på olika typer av problem som ska lösas och risker som ska undvikas. Då kommunicerar alla partier om hot hela tiden, överallt. Så Houssets text måste ändå förstås lite smalare; som en idé om hur man ska tala till väljarna.
Så, även om Trump kan diskuteras - borde andra politiska aktörer inspireras av högerpopulisterna och prata mer om hot och faror? Housset tar som exempel att man skulle kunna beskriva utebliven invandring som ett hot mot välfärden.
Jag håller med om väldigt mycket. Framför allt ligger det som en blöt filt över mycket progressiv politisk kommunikation idag att folk gillar positiva budskap, att man ska "säga vad man är för" och berätta om hur man förbättrar världen. Om vi åtminstone kunde enas om att det inte på förhand går att säga om det är bäst att exploatera positiva eller negativa känslor, skulle vi få se mer vägvinnande politisk kommunikation. Det är inget konstigt att hota väljarna med vad som kan förloras. Sådana förluster finns ju därute, på riktigt.
Man kan vinna val bara på att ha en träffande verklighetsbeskrivning - utan egen politik, utan lösning, utan något track record. Det hopp man också måste förmedla ligger i att den som beskriver ett problem, eller ett hot, mest korrekt, också kan förväntas vara den som är bäst skickad att lösa det. Mer tydligt än så behöver man inte skriva väljarna på näsan.
Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt pratar gärna om att skapa jobb, men det behövs konkurrens till den högerpopulistiska berättelsen kring vad som hotar jobben. (Förslag: rovkapitalismen, skattesänkningar, urbaniseringen.) Ett parti kan vinna sympatier på att arbetslösheten går ned, men i längden bör man nog också ha en trovärdig förklaring till att jobben försvann i förstaläget. Annars verkar man ju famla i blindo - eller bara ha tur.
Jag är inte lika förtjust i Kristoffer Houssets egna exempel på hur antirasister skulle kunna bli bättre på skrämselpropaganda.
Alla strategier mot högerpopulism måste ta missnöje och oro på allvar. Det är missnöjet och oron som gör hot-budskapen om "islamisering" och "massinvandring" effektiva. Det betyder inte att högerpopulisternas motståndare nödvändigtvis måste formulera egna hot-budskap just på politikområdet invandring. Housset föreslår att man vänder 180 grader på utgångspunkterna för diskussionen: "Jasså, du säger att invandringen hotar välfärden - jag säger att utan invandring hotas välfärden!" Även om det är korrekt i sak, och förtjänar att sägas, så tror jag att detta är en typ av argument riskerar att mest stärka de egna anhängarna, men som knappast går att använda i ett samtal med den som lockas av högerpopulism. Den bästa grunden för övertalning är att utgå från den verklighet som mottagarna faktiskt tycker sig se: inte att påstå att man borde se saker och ting precis tvärtom.
Även det andra exemplet på hur man skulle kunna argumentera, att invandringsfientligheten, inte invandringen, skadar sammanhållningen - ett argument som Jonas Sjöstedt ofta använder - har samma friska "du har inte bara fel utan du har fått precis allt om bakfoten"-kvaliteter. Kul, förmodligen rätt, men inte särskilt inkännande.
Det är förmodligen bättre om samma missnöje som bygger högerpopulismen ges en mer progressiv ram - att man helt enkelt ger väljarna möjlighet att se sin oro ur ett annat perspektiv, radikaliserar oron. I ett sådant projekt förnekar man inte väljarnas känslor, utan föreslår bara en annan förklaring till dem. En radikal arbetarrörelse borde se missnöjet och oron som brist på trygghet, men också som ett i grunden progressivt förväntningsgap - på grund av 30 år av uteblivna reformer ligger våra tankar om hur samhället borde se ut långt framför vad samhället levererar. (Den typen av förväntningsgap, eller permanenta besvikelse, kan möjligen också förklara varför medelklassen, och inte bara arbetarklassen, överger de traditionella partierna.) Vi kan också hålla med om att "något har gått förlorat", men föreslå att det inte är etnisk homogenitet, utan stoltheten över välfärden.
Att skrämma väljare har sin givna plats i kommunikationen - vem fan är inte rädd - men det kan också handla om stolthet, hopp, förväntan, tillit, nostalgi, medkänsla, frustration, spänning. Huvudsaken är att man formulerar någonting som möter det som väljarna känner. Det är egentligen det som är läxan från högerpopulisterna.
Visar inlägg med etikett strategi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett strategi. Visa alla inlägg
2016-11-14
2016-10-25
Bara marknaden förstår medelklassen
Bor man med två barn i en närförort till Stockholm där årsinkomsterna ligger på en halv miljon och uppåt, vet marknaden precis vem man är. En som behöver mer tid. För att det är status att hinna med mycket. För att moderna jobb stjäl mycket tid av oss. Sådant vet marknaden. Jag kan spara tid med playtjänster, hemleveranser av mat, kommersiella fotbollsträningar.
Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.
Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.
När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden.
Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.
Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.
Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna.
Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.
Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en doula, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.
Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.
(Ledare publicerad i Flamman 19 oktober)
Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.
Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.
När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden.
Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.
Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.
Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna.
Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.
Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en doula, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.
Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.
(Ledare publicerad i Flamman 19 oktober)
2016-10-11
SD-väljare kan ändra sig
Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det
senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort
sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD
famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att
partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som
i många andra europeiska länder.
Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.
Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.
Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.
Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.
Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.
Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.
Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp.
(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)
Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.
Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.
Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.
Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.
Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.
Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.
Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp.
(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)
2016-08-22
S vill prata om annat - men saknar samtalsämne
Varför ägnar sig Socialdemokraterna åt sådant som - ärligt talat - de flesta socialdemokrater för några år sedan skulle ha avfärdat som högerpopulism? Tiggeriförbud, svenska värderingar, snabbinkallade presskonferenser med statsministern om förortskriminalitet?
Det är inte för att de har blivit högerpopulister. Tvärtom, de hatar frågorna. De vill till varje pris diskutera annat, sådant som finns på deras egen planhalva. För att få börja diskutera annat tänjer sig det socialdemokratiska partiet till bristningsgränsen för att neutralisera borgerlighetens, och SD:s, repressiva, populistiska och främlingsfientliga politik. Lägger man sig tillräckligt nära så slipper man en tydlig konflikt i de frågorna. Finns det ingen tydlig konflikt dör debatten, och då kan man äntligen få diskutera annat. Sådan är förmodligen tanken.
Det finns inget genuint socialdemokratiskt engagemang varken kring tiggeri eller bilbränder. De hatar frågorna och därför finns det heller ingen socialdemokrat som arbetar dag och natt för att komma underfund med hur man verkligen stoppar bilbränderna i förorten. Man bara kallar till presskonferens, pratar lite och neutraliserar. Fantasilösheten i närmandet till högern visar hur ointresserade Socialdemokraterna egentligen är.
Det är exakt som när Fredrik Reinfeldt sa att han tänkte matcha varje sossekrona till välfärden. Han hade ingen plan för att utveckla välfärden. Vad brydde han sig om det? Men det var ett sätt att neutralisera en konflikt han inte ville ha.
Jag är ganska övertygad om att ingen i den socialdemokratiska partiledningen är intresserad av, eller förväntar sig, några opinionsvinster tack vare anpassningen till populismen. Den handlar om att inte förlora. Opinionsvinsterna ska komma när man avfört de destruktiva frågorna från agendan och fått börja diskutera annat. Det är en lite annorlunda tolkning än Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle gör när han skriver att S plan är att "svenska folket inte ska behöva rösta på SD för att få en förändring av migrationspolitiken".
Strategin är alltså inte ondsint - men farlig. Det går att slippa debatten på ett politikområde genom att bara kopiera motståndaren, men vad händer om det man tror är en debatt i själva verket är en tidsanda - att frågorna bara fortsätter välla fram, att det är en problemformulering som tar över hela samtiden? Det kanske dröjer länge innan vi blir av med de främlingsfientliga problemformuleringarna, därför att krafterna som håller dem vid liv är så starka. Får Socialdemokraterna då någon chans att prata andra frågor innan valet 2018? Om de inte får det, kommer de att gå in i valet på just den fantastilösa, kopierade populismen.
Och vad händer med neutraliserandet av frågan om motståndaren höjer insatsen? Moderaternas löfte om att matcha de socialdemokratiska välfärdssatsningarna inför valet 2006 fungerade, eftersom S inte hade något bra svar. Men idag flyttar högern målmedvetet ett steg högerut för varje anpassning S gör. Och eftersom det finns gränser även för socialdemokrater - någonstans vid vattenkanoner och utegångsförbud - blir man inte av med debatten.
Det tredje problemet är att strategin bygger på att man i det tomrum som förväntas uppstå då man kopierar motståndaren, faktiskt lyckas etablera en annan fråga och en annan diskussion. Dagens socialdemokrati saknar förutsättningar att lyckas med det. Ett förbud mot vinster i välfärden skulle, som Eric Rosén skriver, vara en utmärkt fråga att ta strid om. Men där står Stefan Löfven nog helt enkelt inte politiskt. Det partiledningen vill föra över debatten till, och vinna valet 2018 på, är istället de kloka reformerna och det dagliga förbättrandet.
Lyssnar man på partiledningen så är det tydligt att det är så man tänker sig att politik fungerar: politiker levererar resultat, och folk kommer att gilla att resultaten går åt rätt håll. Det kan man diskutera. Problemet i det här sammanhanget är att det i detta inte finns någon som helst kraft att vända på agendan. Regeringens småputtrande framåt kommer inte att bli en snackis som ersätter berättelser om hur ensamkommande flyktingkillar sextrakasserar svenska tjejer. Det räcker inte.
En sista utväg är att tänka om hela strategin från grunden, och faktiskt ha en vänsterlinje i alla frågorna i det främlingsfientliga paradigmet. Att ta konflikter, även om det innebär att debatten möjligen förlängs och fördjupas om fel frågor. Men om man inte får vinna på rätt frågor, så måste man vinna på fel frågor. Och debatten har ju bevisligen inte upphört för att man försökt kopiera bort den (nej, inte "triangulera", för triangulering är, till skillnad från kopering, ett intelligent drag för att hitta en "tredje punkt", långt ifrån någon mekanisk anpassning). Alla låter fortfarande som sverigedemokrater, S ligger långt under förra valresultatet och det är bara två år kvar till nästa val. Väljarna behöver höra en självständig socialdemokratisk linje i de frågor som dominerar debatten. Annars får de inte höra någon socialdemokratisk linje alls.
Innerst inne vet förstås varenda socialdemokrat hur en sådan vänsterlinje skulle se ut. "Vänster" är att tro på sociala orsaker och jämlika lösningar. Att välja det som en alternativ strategi skulle alltså ha den positiva bieffekten att partiet fick prata om sådant de faktiskt tror på. För att inte tala om att det skulle skaffa en massa utsatta människor en tydligare politisk bundsförvant i dagens obehagliga samhällsklimat.
Men först måste S-ledningen se bristerna i sin strategi bara som strategi betraktad.
Det är inte för att de har blivit högerpopulister. Tvärtom, de hatar frågorna. De vill till varje pris diskutera annat, sådant som finns på deras egen planhalva. För att få börja diskutera annat tänjer sig det socialdemokratiska partiet till bristningsgränsen för att neutralisera borgerlighetens, och SD:s, repressiva, populistiska och främlingsfientliga politik. Lägger man sig tillräckligt nära så slipper man en tydlig konflikt i de frågorna. Finns det ingen tydlig konflikt dör debatten, och då kan man äntligen få diskutera annat. Sådan är förmodligen tanken.
Det finns inget genuint socialdemokratiskt engagemang varken kring tiggeri eller bilbränder. De hatar frågorna och därför finns det heller ingen socialdemokrat som arbetar dag och natt för att komma underfund med hur man verkligen stoppar bilbränderna i förorten. Man bara kallar till presskonferens, pratar lite och neutraliserar. Fantasilösheten i närmandet till högern visar hur ointresserade Socialdemokraterna egentligen är.
Det är exakt som när Fredrik Reinfeldt sa att han tänkte matcha varje sossekrona till välfärden. Han hade ingen plan för att utveckla välfärden. Vad brydde han sig om det? Men det var ett sätt att neutralisera en konflikt han inte ville ha.
Jag är ganska övertygad om att ingen i den socialdemokratiska partiledningen är intresserad av, eller förväntar sig, några opinionsvinster tack vare anpassningen till populismen. Den handlar om att inte förlora. Opinionsvinsterna ska komma när man avfört de destruktiva frågorna från agendan och fått börja diskutera annat. Det är en lite annorlunda tolkning än Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle gör när han skriver att S plan är att "svenska folket inte ska behöva rösta på SD för att få en förändring av migrationspolitiken".
Strategin är alltså inte ondsint - men farlig. Det går att slippa debatten på ett politikområde genom att bara kopiera motståndaren, men vad händer om det man tror är en debatt i själva verket är en tidsanda - att frågorna bara fortsätter välla fram, att det är en problemformulering som tar över hela samtiden? Det kanske dröjer länge innan vi blir av med de främlingsfientliga problemformuleringarna, därför att krafterna som håller dem vid liv är så starka. Får Socialdemokraterna då någon chans att prata andra frågor innan valet 2018? Om de inte får det, kommer de att gå in i valet på just den fantastilösa, kopierade populismen.
Och vad händer med neutraliserandet av frågan om motståndaren höjer insatsen? Moderaternas löfte om att matcha de socialdemokratiska välfärdssatsningarna inför valet 2006 fungerade, eftersom S inte hade något bra svar. Men idag flyttar högern målmedvetet ett steg högerut för varje anpassning S gör. Och eftersom det finns gränser även för socialdemokrater - någonstans vid vattenkanoner och utegångsförbud - blir man inte av med debatten.
Det tredje problemet är att strategin bygger på att man i det tomrum som förväntas uppstå då man kopierar motståndaren, faktiskt lyckas etablera en annan fråga och en annan diskussion. Dagens socialdemokrati saknar förutsättningar att lyckas med det. Ett förbud mot vinster i välfärden skulle, som Eric Rosén skriver, vara en utmärkt fråga att ta strid om. Men där står Stefan Löfven nog helt enkelt inte politiskt. Det partiledningen vill föra över debatten till, och vinna valet 2018 på, är istället de kloka reformerna och det dagliga förbättrandet.
Lyssnar man på partiledningen så är det tydligt att det är så man tänker sig att politik fungerar: politiker levererar resultat, och folk kommer att gilla att resultaten går åt rätt håll. Det kan man diskutera. Problemet i det här sammanhanget är att det i detta inte finns någon som helst kraft att vända på agendan. Regeringens småputtrande framåt kommer inte att bli en snackis som ersätter berättelser om hur ensamkommande flyktingkillar sextrakasserar svenska tjejer. Det räcker inte.
En sista utväg är att tänka om hela strategin från grunden, och faktiskt ha en vänsterlinje i alla frågorna i det främlingsfientliga paradigmet. Att ta konflikter, även om det innebär att debatten möjligen förlängs och fördjupas om fel frågor. Men om man inte får vinna på rätt frågor, så måste man vinna på fel frågor. Och debatten har ju bevisligen inte upphört för att man försökt kopiera bort den (nej, inte "triangulera", för triangulering är, till skillnad från kopering, ett intelligent drag för att hitta en "tredje punkt", långt ifrån någon mekanisk anpassning). Alla låter fortfarande som sverigedemokrater, S ligger långt under förra valresultatet och det är bara två år kvar till nästa val. Väljarna behöver höra en självständig socialdemokratisk linje i de frågor som dominerar debatten. Annars får de inte höra någon socialdemokratisk linje alls.
Innerst inne vet förstås varenda socialdemokrat hur en sådan vänsterlinje skulle se ut. "Vänster" är att tro på sociala orsaker och jämlika lösningar. Att välja det som en alternativ strategi skulle alltså ha den positiva bieffekten att partiet fick prata om sådant de faktiskt tror på. För att inte tala om att det skulle skaffa en massa utsatta människor en tydligare politisk bundsförvant i dagens obehagliga samhällsklimat.
Men först måste S-ledningen se bristerna i sin strategi bara som strategi betraktad.
2015-08-20
Vänsterpartiet måste skaffa en bra förlorarfråga
Jonas Sjöstedt upprepar gång på gång att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti. Det är rätt strategi. Få tycker att regeringen gör ett bra jobb. Bara en minoritet av s-väljarna tror på jobbpolitiken. Massarbetslösheten är kvar. Budgeten ska enligt Magdalena Andersson bli "mycket stram". Regeringen gör kanske rätt saker, men för lite och för riktningslöst. Det finns, med andra ord, ingenting som tyder på att det kommer någonting som ens tillfälligtvis kan vrida momentum ur Sverigedemokraternas händer.
En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.
Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen Reinfeldt. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.
Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga.
Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige" från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna.
Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen.
”Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi.” (Kent Werne om vårbudgeten, citerad i Flamman.)
Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.
Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.
Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan åtminstone inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.
Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige behöver så förtvivlat väl ett tufft oppositionsparti till vänster.
En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.
Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen Reinfeldt. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.
Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga.
Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige" från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna.
Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen.
”Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi.” (Kent Werne om vårbudgeten, citerad i Flamman.)
Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.
Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.
Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan åtminstone inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.
Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige behöver så förtvivlat väl ett tufft oppositionsparti till vänster.
2015-05-17
Vänstern och nationell identitet
Två dagar i rad har Aftonbladets ledarsida, först Karin Pettersson och sedan Katrine Marcal, snuddat vid en tanke om en lite annorlunda anti-populistisk strategi. Utgångspunkten är Labours valförlust i Storbritannien, men rekommendationerna handlar om Sverige.
Karin Pettersson: "Kanske måste nationalistiska partier också mötas på en helt annan front, med en alternativ och framåtblickande berättelse om identitet och gemenskap."
Katrin Marcal oroar sig för sin del för Socialdemokraternas "oförmåga att hantera människors ängslan runt nation och identitet".
Vänsterns traditionella svar på högerpopulism är ofta simplare, och handlar om att byta dagordning: genom att prata mer om klassfrågor och konkreta sociala reformer kommer vi att lyckas locka fram andra prioriteringar hos (arbetar)väljarna.
Jag tror fortfarande på den idén. Det var (delvis) så här som Ny Demokratis framgångar bröts i början av 90-talet. Och om man tittar på hur väljarna prioriterar, är nyckeln till valsegrar snarare att vara trovärdig i välfärdsfrågorna.
Men Marcal/Pettersson har ändå en poäng.
En framgångsrik vänster kan inte säga att det över huvud taget inte finns något "svenskt".
En framgångsrik vänster kan inte säga att det inte finns något behov av en känsla av samhörighet i samhället.
En framgångsrik vänster kan inte säga att vi inte har behov av några identiteter utanför oss själva.
Det där säger inte just Socialdemokraterna förstås, men när bilden av "vänster" formas hos människor är det inte så intressant med partigränser. Då bidrar alla som tror att den rätta politiska linjen skapas genom att vända allt Sverigedemokraterna säger i sin direkta motsats.
Säger Jimmie Åkesson att det är viktigt med samhörighet, så är det åt helvete med samhörighet.
I själva verket visar all forskning att Åkesson har helt rätt, välfärdsstater är beroende av en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Men den behöver förstås inte vara baserad på etnicitet.
När republikanerna på 80-talet vann framgångar hos "Reagan democrats" byggde det inte på att de väljarna helt och hållet blivit mer höger. De hade fortfarande en arbetaridentitet på sina arbetsplatser och i sin vardag. Men i andra sammanhang hade de andra identiteter - som lutade mer åt republikanska värderingar - och det var förstås de identiteterna som Reagan exploaterade. Demokraterna hade behövt ha politiska argument som hämtade sina exempel från arbetsplatserna, som hämtade bildspråket därifrån, som gjorde liknelser mellan yrkesstolthet och nationell stolthet - alltså på alla sätt formade en berättelse som knöt väljarna närmare sin arbetaridentitet.
På samma sätt bor det naturligtvis fortfarande en socialdemokrat i (nästan) varje sverigedemokrat - i åtminstone någon bemärkelse.
På samma sätt så går det att forma en svensk samhörighet som ligger till grund för politisk dominans, men göra det på arbetarrörelsens hemmaplan. Det bygger på att vänstern stärker de identiteter som är "våra" - inte de som odlas av våra motståndare. Att vara löntagare, att göra rätt för sig, att vara vanligt folk, att bo i ett samhälle där alla får chansen, att ha en välfärd man kan lita på, att alla bidrar efter förmåga, att vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, att vara ett öppet samhälle, att vara stolt över vår vackra natur. Sådana "svenska värderingar" är inte exkluderande eller trångsynta, men fyller samma behov som det identitetsletande som nu bär fram högerpopulismen i Europa.
Det viktigaste är fortfarande de konkreta reformerna, och det politiska projektet. Men vänstern - som ju i klasstermer förstår vikten av gemenskap och behovet att se utanför sig själv - kan åtminstone sluta göra självmål när det handlar om nationell identitet.
Karin Pettersson: "Kanske måste nationalistiska partier också mötas på en helt annan front, med en alternativ och framåtblickande berättelse om identitet och gemenskap."
Katrin Marcal oroar sig för sin del för Socialdemokraternas "oförmåga att hantera människors ängslan runt nation och identitet".
Vänsterns traditionella svar på högerpopulism är ofta simplare, och handlar om att byta dagordning: genom att prata mer om klassfrågor och konkreta sociala reformer kommer vi att lyckas locka fram andra prioriteringar hos (arbetar)väljarna.
Jag tror fortfarande på den idén. Det var (delvis) så här som Ny Demokratis framgångar bröts i början av 90-talet. Och om man tittar på hur väljarna prioriterar, är nyckeln till valsegrar snarare att vara trovärdig i välfärdsfrågorna.
Men Marcal/Pettersson har ändå en poäng.
En framgångsrik vänster kan inte säga att det över huvud taget inte finns något "svenskt".
En framgångsrik vänster kan inte säga att det inte finns något behov av en känsla av samhörighet i samhället.
En framgångsrik vänster kan inte säga att vi inte har behov av några identiteter utanför oss själva.
Det där säger inte just Socialdemokraterna förstås, men när bilden av "vänster" formas hos människor är det inte så intressant med partigränser. Då bidrar alla som tror att den rätta politiska linjen skapas genom att vända allt Sverigedemokraterna säger i sin direkta motsats.
Säger Jimmie Åkesson att det är viktigt med samhörighet, så är det åt helvete med samhörighet.
I själva verket visar all forskning att Åkesson har helt rätt, välfärdsstater är beroende av en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Men den behöver förstås inte vara baserad på etnicitet.
När republikanerna på 80-talet vann framgångar hos "Reagan democrats" byggde det inte på att de väljarna helt och hållet blivit mer höger. De hade fortfarande en arbetaridentitet på sina arbetsplatser och i sin vardag. Men i andra sammanhang hade de andra identiteter - som lutade mer åt republikanska värderingar - och det var förstås de identiteterna som Reagan exploaterade. Demokraterna hade behövt ha politiska argument som hämtade sina exempel från arbetsplatserna, som hämtade bildspråket därifrån, som gjorde liknelser mellan yrkesstolthet och nationell stolthet - alltså på alla sätt formade en berättelse som knöt väljarna närmare sin arbetaridentitet.
På samma sätt bor det naturligtvis fortfarande en socialdemokrat i (nästan) varje sverigedemokrat - i åtminstone någon bemärkelse.
På samma sätt så går det att forma en svensk samhörighet som ligger till grund för politisk dominans, men göra det på arbetarrörelsens hemmaplan. Det bygger på att vänstern stärker de identiteter som är "våra" - inte de som odlas av våra motståndare. Att vara löntagare, att göra rätt för sig, att vara vanligt folk, att bo i ett samhälle där alla får chansen, att ha en välfärd man kan lita på, att alla bidrar efter förmåga, att vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, att vara ett öppet samhälle, att vara stolt över vår vackra natur. Sådana "svenska värderingar" är inte exkluderande eller trångsynta, men fyller samma behov som det identitetsletande som nu bär fram högerpopulismen i Europa.
Det viktigaste är fortfarande de konkreta reformerna, och det politiska projektet. Men vänstern - som ju i klasstermer förstår vikten av gemenskap och behovet att se utanför sig själv - kan åtminstone sluta göra självmål när det handlar om nationell identitet.
2015-05-08
25 anteckningar om Vänsterpartiets läge
Om jag jobbade för Vänsterpartiet, skulle jag ha en anteckningsbok i innerfickan som det stod "Mandatperioden 2014-18" på.
Inuti skulle det se ut så här just nu:
1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.
2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).
3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort.
Inuti skulle det se ut så här just nu:
1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.
2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).
3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort.
4. Efterfrågar våra väljare resultat? Vänsterpartiets väljare, särskilt de yngre, är värderingsstyrda och bedömer inte politik efter resultat. Hoppas inte för mycket på att förhandlingsvinsterna ska ge utslag i opinionen. SD gör succé i opinionen trots att alla vet att de inte kommer att få igenom ett dugg.
5. Inga sakpolitiska framgångar talar för sig själva. Med förhandlingsvinsten är halva jobbet gjort. Andra halvan är att förklara varför vänstern gör saker, och göra det svinbra.
6. Om partiet vill vara i opposition, finns det fortfarande många borgerliga majoriteter ute i landet att opponera emot.
7. Vi går inte i opposition mot Socialdemokraterna i första hand genom att skälla på dem, utan genom att driva frågor där de är svaga och inte kan svara.
8. Att vara i opposition är mer än att kritisera andra riksdagspartier för vad de gör. Att vara i opposition är också att bekräfta människors suckar, oavsett om det finns någon politisk lösning eller inte. Ibland räcker det att vi är med och formulerar problemet.
9. Håll fast vid vinsterna i välfärden - när valåret är över ökar kontrastvärdet mot de andra partierna igen. Vänsterpartiet måste också vara välfärdspartiet, och partiet mot ojämlikhet. "Att lita på" är den bästa frasen i verktygslådan just nu. Men Vänsterpartiet har litet inflytande på dagordningen, och måste anpassa sig till det som de stora partierna pratar om. Om debatten är het om integration ska Vänsterpartiet också presentera integrationspolitiska förslag. Det förväntar sig väljarna. Partiet kan inte vänta på bra debatter, vi får ge oss in i de som uppstår.
10. Dagspolitik utgörs inte bara av de egna bra förslagen, utan också av motståndarnas dåliga förslag. Vänsterpartiets valrörelse 2014 innehöll för lite negativt kampanjande. I ett läge där den dominerande stämningen bland väljarna är oro, måste partierna spegla det för att ha framgång.
11. Vi blir populära ibland, men vi kan bli bättre på att leta upp det populära. Projekt: fram till 2018 ska varje Vänsterpartiförening ha drivit minst ett förslag som har stort folkligt stöd och som inte överensstämmer till hundra procent med partiets program.
12. Nästa stora projekt för partiet ska inte vara en specifik fråga, utan en totalrenovering av vårt sätt att prata. Vi måste använda varje sakfråga för att vinna idédebatten. (Det är ett misstag att tro att en idédebatt är liktydigt med att prata om visioner och utopier. En idédebatt pågår framför allt när de små vardagshändelserna ska förklaras och rationaliseras.) Vi enas om bra ord och använder välbekanta bilder när vi förklarar politiken. Vi tar kampen om de grundläggande tankfigurerna som bygger upp högern och vänstern. När man är 14 år möter man oftare de tankefigurerna i debatter med andra: "rika anstränger sig mer", "alla har ett fritt val". Men de finns kvar i bakhuvudet hos oss som vuxna också, och ramar in hur vi ser på alla politiska förslag.
13. Vi måste börja lyfta fram sämre motståndare. Om vi debatterar oftare med Gunnar Hökmark bidrar vi till att definiera motståndaren på ett sätt som gynnar oss.
14. Väljarna gillar våra sakfrågor. Nu vet de att vi kan göra verklighet av dem. Nästa projekt är att få väljarna att komma över nästa hinder: de känner sig inte som vänsterpartister. Fler måste kunna få syn på sig själva bland Vänsterpartiets företrädare, och fler måste känna att medhåll i sakfrågorna är det enda som krävs för att vara vänsterpartist. ”Håller du med? Då är du vänsterpartist!”
15. Socialismen är elefanten i rummet. Det är något okänt. Människor tar inte ställning för okända saker.
16. Förklara inte socialismen som ett framtida samhälle, utan som den röda tråd som håller ihop varje dagspolitiskt ställningstagande. Socialism är ett antal bärande principer som gäller både för dagspolitik och för ett framtida samhälle. Om vi lyckas prata om våra sakfrågor så att idéerna framträder, blir också socialismen mindre mystisk.
17. Vänsterpartiets styrka är att vi anses ha hjärta och bry oss. Bygg på det och få debatten att handla om hjärta när det går. Försök inte slå högern i deras bästa grenar - inte ens när vi kan mer än dem.
18. Kommunikation på 10-talet handlar inte om att säga att man är bra, utan att vara bra. Vänsterpartiet kan bli ännu bättre på att vara bra. Partiskatten ska lyftas fram mer. Starta ett eget biståndsprojekt för att hjälpa rumänska romer. Fram till 2022 ska sex timmars arbetsdag införas på alla Vänsterpartiets kanslier. Hur ska vi annars kunna kräva det av andra?
19. Hur utnyttjar vi den vetenskapliga explosionen för vänsterns sak?
20. När S är i opposition är det de som dominerar den vänsterinriktade samhällskritiken. Då kan Vänsterpartiet sticka ut genom att betona våra specifika roller: feminister, klimataktivister, antirasister. Med S i regering måste Vänsterpartiet spela en mycket större roll i den breda, antiborgerliga retoriken.
21. Redan under mandatperioden ska olika väljare möta olika varianter av Vänsterpartiet. Villagatan ska inte få samma flygblad som hyreshusgatan. Vi ändrar inte på våra åsikter, men vi berättar om olika åsikter för olika grupper.
22. Vi måste börja identifiera de väljare som är nära att rösta på oss, inte leta på måfå bland grova målgrupper som "LO-medlemmar". Det finns massor av LO-medlemmar som ligger enormt långt ifrån våra värderingar och som är opåverkbara.
23. Den största potentialen för ökat stöd för Vänsterpartiet finns hos socialdemokrater som inte riktigt litar på S i välfärdsfrågor. Här finns de som står och vacklar mellan partierna. De som övervägde att rösta på V i valet 2014 (men som inte gjorde det) prioriterade skola och sjukvård mest, enligt Novus eftervalsundersökning. Sjukvården ligger vi närmast att "vinna" bland samma väljare, i skolfrågor ligger vi långt efter.
24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.
25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.
24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.
25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.
2014-12-18
Återupprätta vänster-högerkonflikten i migrationspolitiken
Göran Hägglunds debattartikel i DN argumenterar för att ta emot färre flyktingar trots att behovet av skydd knappast har minskat där ute. Han vill att vi ska smita undan vårt mänskliga ansvar. Dessutom presenterar han en dålig borgerlig integrationspolitik fylld av självmotsägelser.
Sett i ett större perspektiv finns det två poänger att göra här.
För det första får inte vänstern vara svarslös inför den usla borgerliga integrationspolitiken. Väljare är inte dumma. De vill veta att flyktingmottagande och integration fungerar. Men högerpartierna kan bara presentera dåliga högerlösningar. En gemensam sektor satt på svältkur och en slaktad arbetsmarknadspolitik kommer aldrig att kunna ge människor trygghet, självförtroende, jobb och en egen bostad. De borgerliga kommer att fortsätta sänka skatterna för de rikaste och sedan, när resurserna är dränerade, säga att det är svårt med integration. Det är bara vänstern som har ett trovärdigt svar på hur en framgångsrik integration faktiskt kan gå till. Men om inte vänstern berättar det, kommer väljarna att dra slutsatsen att det inte kommer att funka. Att det verkar precis så svårt som borgerliga politiker utan resurser säger.
Vänster-högerkonflikten är lika relevant inom migrations- och integrationspolitiken som inom andra områden. Integration är inte en fråga "vid sidan om", som har andra typer av svar, eller där partier som säger sig finnas bortom blockpolitiken (SD) skulle vara mer relevanta. Det är just genom att göra migrations- och integrationspolitiken till en fråga "vid sidan om" som SD vinner: väljarna överger sina gamla partier för att de blivit övertygade om att det här är en dimension som är viktigare än höger mot vänster. Statsvetare och andra debattörer hjälper gärna till genom att prata om migrationspolitik/rasism/antirasism som någonting som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan. Men vänster och höger är aldrig irrelevant, och ett sätt att få SD att börja förlora är att återpolitisera det här politikområdet. Även när integration diskuteras måste väljarna fås att se sakpolitiken i ett större idésammanhang: även här står det gemensamma mot att klara sig bäst man kan; många chanser mot färre chanser; jämlikhet mot galopperande skillnader. Då kan väljarna också lättare se att svaren finns inom de traditionella politiska blocken.
Alltså: vänstern, t ex Vänsterpartiet, borde delta i debatten om integration när den dyker upp. Insikten om det kontraproduktiva i att "ta debatten" mot SD eller att diskutera politiken utifrån deras rasistiska utgångspunkter, betyder inte att man ska vara helt tyst om politikområdet integration. Vänsterpartiet har en politik här, beskriver den på sin hemsida och motionerar om den i riksdagen. Den behöver bara kommuniceras.
Men ska verkligen Vänsterpartiet bidra till att samhällsdebatten handlar om integration?
Frågan innehåller ett stort mått av självöverskattning. Vänsterpartiet är ett litet parti. Om integration är ämnet för dagen, så är det så oavsett vad Vänsterpartiet tycker. Och om debatten ändå har uppstått, borde inte Vänsterpartiet avstå från att berätta hur det socialistiska och feministiska perspektivet är viktigt även här.
Den där diskussionen om hur olika sakfrågor på den politiska agendan gynnar och missgynnar olika partier behöver dessutom kvalificeras lite. Det är riktigt att det aldrig gynnar Vänsterpartiet om integration diskuteras på ett dumt och borgerligt sätt, eller om ramarna för debatten är satta så att ett vettigt argument aldrig kan vinna. Men det är också så, att oavsett vilken sakfråga som diskuteras, så är det partiet som skickligast kan koppla sakfrågan till sina övergripande idéer och värderingar som vinner. Varje enskild sakfråga i sig är inte särskilt viktig för väljarna. De röstar på helheter, på en politik som totalt sett känns bäst i magen. Det är hur partierna lyckas få sina grundläggande värderingar att materialiseras i sakfrågorna som spelar roll.
Andra poängen att göra utifrån Hägglunds text:
Om alla partier kopierar SD:s problemformuleringar gynnar det bara SD. Men om utspel som Hägglunds ger upphov till andra konflikter än "alla mot SD", förlorar SD.
Det skulle förstås inte vara värt någonting om det enda som hände var att de andra partierna började diskutera på SD-vis sinsemellan. Men Hägglunds artikel synliggör snarare motsättningar som alltid funnits mellan de andra partierna. Det borgerliga alternativet har alltid stått för ett snålare flyktingmottagande och en mer batongpräglad integrationspolitik. Förr i tiden uppstod också debatter mellan vänster och höger kring dessa motsättningar. Men sedan SD kom in i riksdagen har de debatterna långsamt dött ut. Förr var vänstern antirasistisk genom att kritisera den faktiskt förda asylpolitiken och bilda opinion mot avvisningar. Nu är vänstern antirasistisk genom att markera mot SD. Det som gått förlorat är vänster-högerkonflikten. De borgerliga partierna, å andra sidan, har älskat att också kunna markera mot SD och bli en del av det "antirasistiska blocket" istället för att få sin egen politik granskad. Jimmie Åkesson har blivit grundligen utskälld i många tevedebatter, men han har tagit utskällningarna med ro, eftersom de har bekräftat SD:s verklighetsbeskrivning: det är alla mot oss - vi är det enda alternativet för den som vill se en förändring av den förda politiken.
I praktiken skulle Göran Hägglunds artikel kunna leda till att ett antal väljare får syn på fler nyanser i synen på flyktingmottagande. Helt enkelt: kanske behöver man inte rösta på SD när det faktiskt finns andra partier som driver en restriktiv linje? Om vänstern bidrar till att kalla den borgerliga migrationspolitiken vid sitt rätta namn, kan det på kort sikt gynna de borgerliga på SD:s bekostnad. Det vore det ändå värt. Motsättningar mellan demokratiska partier om migrationspolitiken är alltid att föredra framför ett öppet rasistiskt parti med ökande inflytande. Men då bygger det på att vänstern verkligen svarar på borgerliga utspel som Hägglunds. Och att man inte är så snabb med att ropa "SD-anpassning!". Poängen var ju att hålla dem utanför debatten. För en gångs skull. Den som påstår att en borgerlig restriktiv flyktingpolitik är något som uppstod med Göran Hägglund den 18 december har fel, och har dessutom fel på ett sätt som SD själva är mycket nöjda med.
Sett i ett större perspektiv finns det två poänger att göra här.
För det första får inte vänstern vara svarslös inför den usla borgerliga integrationspolitiken. Väljare är inte dumma. De vill veta att flyktingmottagande och integration fungerar. Men högerpartierna kan bara presentera dåliga högerlösningar. En gemensam sektor satt på svältkur och en slaktad arbetsmarknadspolitik kommer aldrig att kunna ge människor trygghet, självförtroende, jobb och en egen bostad. De borgerliga kommer att fortsätta sänka skatterna för de rikaste och sedan, när resurserna är dränerade, säga att det är svårt med integration. Det är bara vänstern som har ett trovärdigt svar på hur en framgångsrik integration faktiskt kan gå till. Men om inte vänstern berättar det, kommer väljarna att dra slutsatsen att det inte kommer att funka. Att det verkar precis så svårt som borgerliga politiker utan resurser säger.
Vänster-högerkonflikten är lika relevant inom migrations- och integrationspolitiken som inom andra områden. Integration är inte en fråga "vid sidan om", som har andra typer av svar, eller där partier som säger sig finnas bortom blockpolitiken (SD) skulle vara mer relevanta. Det är just genom att göra migrations- och integrationspolitiken till en fråga "vid sidan om" som SD vinner: väljarna överger sina gamla partier för att de blivit övertygade om att det här är en dimension som är viktigare än höger mot vänster. Statsvetare och andra debattörer hjälper gärna till genom att prata om migrationspolitik/rasism/antirasism som någonting som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan. Men vänster och höger är aldrig irrelevant, och ett sätt att få SD att börja förlora är att återpolitisera det här politikområdet. Även när integration diskuteras måste väljarna fås att se sakpolitiken i ett större idésammanhang: även här står det gemensamma mot att klara sig bäst man kan; många chanser mot färre chanser; jämlikhet mot galopperande skillnader. Då kan väljarna också lättare se att svaren finns inom de traditionella politiska blocken.
Alltså: vänstern, t ex Vänsterpartiet, borde delta i debatten om integration när den dyker upp. Insikten om det kontraproduktiva i att "ta debatten" mot SD eller att diskutera politiken utifrån deras rasistiska utgångspunkter, betyder inte att man ska vara helt tyst om politikområdet integration. Vänsterpartiet har en politik här, beskriver den på sin hemsida och motionerar om den i riksdagen. Den behöver bara kommuniceras.
Men ska verkligen Vänsterpartiet bidra till att samhällsdebatten handlar om integration?
Frågan innehåller ett stort mått av självöverskattning. Vänsterpartiet är ett litet parti. Om integration är ämnet för dagen, så är det så oavsett vad Vänsterpartiet tycker. Och om debatten ändå har uppstått, borde inte Vänsterpartiet avstå från att berätta hur det socialistiska och feministiska perspektivet är viktigt även här.
Den där diskussionen om hur olika sakfrågor på den politiska agendan gynnar och missgynnar olika partier behöver dessutom kvalificeras lite. Det är riktigt att det aldrig gynnar Vänsterpartiet om integration diskuteras på ett dumt och borgerligt sätt, eller om ramarna för debatten är satta så att ett vettigt argument aldrig kan vinna. Men det är också så, att oavsett vilken sakfråga som diskuteras, så är det partiet som skickligast kan koppla sakfrågan till sina övergripande idéer och värderingar som vinner. Varje enskild sakfråga i sig är inte särskilt viktig för väljarna. De röstar på helheter, på en politik som totalt sett känns bäst i magen. Det är hur partierna lyckas få sina grundläggande värderingar att materialiseras i sakfrågorna som spelar roll.
Andra poängen att göra utifrån Hägglunds text:
Om alla partier kopierar SD:s problemformuleringar gynnar det bara SD. Men om utspel som Hägglunds ger upphov till andra konflikter än "alla mot SD", förlorar SD.
Det skulle förstås inte vara värt någonting om det enda som hände var att de andra partierna började diskutera på SD-vis sinsemellan. Men Hägglunds artikel synliggör snarare motsättningar som alltid funnits mellan de andra partierna. Det borgerliga alternativet har alltid stått för ett snålare flyktingmottagande och en mer batongpräglad integrationspolitik. Förr i tiden uppstod också debatter mellan vänster och höger kring dessa motsättningar. Men sedan SD kom in i riksdagen har de debatterna långsamt dött ut. Förr var vänstern antirasistisk genom att kritisera den faktiskt förda asylpolitiken och bilda opinion mot avvisningar. Nu är vänstern antirasistisk genom att markera mot SD. Det som gått förlorat är vänster-högerkonflikten. De borgerliga partierna, å andra sidan, har älskat att också kunna markera mot SD och bli en del av det "antirasistiska blocket" istället för att få sin egen politik granskad. Jimmie Åkesson har blivit grundligen utskälld i många tevedebatter, men han har tagit utskällningarna med ro, eftersom de har bekräftat SD:s verklighetsbeskrivning: det är alla mot oss - vi är det enda alternativet för den som vill se en förändring av den förda politiken.
I praktiken skulle Göran Hägglunds artikel kunna leda till att ett antal väljare får syn på fler nyanser i synen på flyktingmottagande. Helt enkelt: kanske behöver man inte rösta på SD när det faktiskt finns andra partier som driver en restriktiv linje? Om vänstern bidrar till att kalla den borgerliga migrationspolitiken vid sitt rätta namn, kan det på kort sikt gynna de borgerliga på SD:s bekostnad. Det vore det ändå värt. Motsättningar mellan demokratiska partier om migrationspolitiken är alltid att föredra framför ett öppet rasistiskt parti med ökande inflytande. Men då bygger det på att vänstern verkligen svarar på borgerliga utspel som Hägglunds. Och att man inte är så snabb med att ropa "SD-anpassning!". Poängen var ju att hålla dem utanför debatten. För en gångs skull. Den som påstår att en borgerlig restriktiv flyktingpolitik är något som uppstod med Göran Hägglund den 18 december har fel, och har dessutom fel på ett sätt som SD själva är mycket nöjda med.
2014-05-27
Avskaffa antirasismen med stort "A"
Så var det dags för antirasistiska manifestationer igen, efter Sverigedemokraternas (och andra europeiska högerextremisters) framgångar i EU-parlamentsvalet. Jag kan inte undvika att känna mig lite matt. Efter valet 2010 var det likadant: stora manifestationer och tydliga deklarationer. För många blev Sverigedemokraternas inträde i riksdagen startskottet till politiskt engagemang. Men ärligt talat - hände det så mycket sedan? Det var först efter Kärrtorpshändelserna i december 2013 som det uppstod någon typ av antirasistisk folkrörelse i Sverige, men i den har Vänsterpartiet haft svårt att hitta sin plats.
Det är helt okej med stora samlingar med stora ord - de kan till och med vara viktiga - bara inte vänstern ställer sig och slår på larmtrummorna som en ritual varje gång SD skördar nya valframgångar, och däremellan intet. Då blir ju sådana manifestationer bara terapeutiska. Och så upprepar sig allt för varje val: lite större SD, lite mer allvarstyngda ord på Sergels torg.
Vore det inte bättre om vänstern i huvudsak lämnade torgen och Facebookuppropen och gav sig ut och skitade ner sig lite istället? Allt handlar ju om politiskt basarbete om vi ska vinna den del av SD-väljarna som vi har potential att vinna. Vi kan aldrig "rösta bort rasismen". Sådana erbjudanden haglade under EU-valrörelsen, men chanserna att utmobilisera SD-väljarna så mycket att det märks är ganska små. Och priset är högt: den politiska debatten reduceras till att vara för eller emot rasism, när det SD-väljarna egentligen behöver höra är mycket mer om andra politiska motsättningar.
Nej, antalet SD-väljare sänker vi bara genom att vinna förtroende för våra problemformuleringar hos dem. Vi ska inte prata om felet med att vara rasist, utan om felet med samhället. Det första blir lätt till att kritisera ett partival; det senare handar om att vara med och påverka partivalet. En stor del av SD:s väljare har inte ens invandring högst på dagordningen: att 66 procent har det brukar beskrivas som högt - jag tycker det är förbluffande lågt. En tredjedel av partiets väljare går alltså igång mest på något annat: välfärdens krackelering, bristen på opposition, arbetslösheten, kriminaliteten. Om vi tar det på allvar måste ett anti-SD-arbete alltid vara lite mer än bara ett antirasistiskt arbete.
Vänsterpartister från norr till söder har under valrörelsen ägnat sig åt att "vända ryggen" åt SD. Är SD-framgången i valet ett bevis för att det var en felaktig strategi som bara gav Jimmie Åkesson sympatier?
Det går förstås inte att veta, men det känns mer sannolikt att det var SD:s hårda EU-motstånd - och att de fick sina väljare till valbåsen - som gav framgången. Det visar inte minst dagens partisympatiundersökning från SCB, där SD fortsätter sin inrikespolitiska kräftgång. Jag tycker att man ska tro SD:s väljare om så pass mycket förstånd, att de inte röstar på ett parti enkom för att det blir bespottat. Det finns naturligtvis något annat i botten, någonting som handlar om verkliga upplevelser och verklig politik. Martyrteorin känns svag, den är mest något som håller Sverigedemokraternas egna moral uppe när de får ruttna ägg på sig. Om det finns någon effekt av motståndet på gator och torg är det snarare att det är ett sista hinder för dem som attraheras av SD: insikten om att de inte är ett parti som andra, insikten om att många andra tycker att det här luktar riktigt illa.
Men observera gärna: "sista hinder". Även om gatuprotester är ett vapen mot normalisering av SD, gör de ingenting åt att SD:s problemformuleringar, effektiva oppositionspolitik och tydliga politiska projekt vinner anhängare åt dem. Gatuprotesterna skapar i bästa fall "man borde väl inte men egentligen har de ju rätt"-väljare. För att verkligen vinna fajten i grunden krävs mycket mer än antirasistiska paroller: en tuffare politik för jobb, en tuffare politik för jämlikhet, en tuffare klassretorik, en starkare fackföreningsrörelse. En tydligare klassretorik betyder till exempel att man kastar ut jargong om "vita, medelålders män", som om de i allmänhet var privilegierade. "Allt annat lika" är de privilegierade, men "allt annat lika" är ett akademiskt skräpbegrepp som inte går att förklara. Vänstern lyckas ofta göra feminismen till klassmedvetandets fiende på ett extremt olyckligt sätt. När den borgerliga politikens offer ska utses lyfter vi alltför sällan fram löntagarkollektivet som helhet som offer, utan hellre till exempel kvinnor. Det är sant att kvinnor ofta är mest drabbade, men om vi alltid pratar om de mest drabbade blir det aldrig mycket till klassretorik, eller hur?
(Problemet att få feminism att lira ihop med klassretorik är bara ett exempel. Jag utser inte feminismen till huvudproblemet här.)
Slutligen: stora ord om rasism i valrörelsen hindrade inte en SD-framgång i valet. Att då reagera på den framgången med ännu större ord om rasism känns lite bakvänt. Budskapet valresultatet skickade var ju ett helt annat: vi måste prata politik, med rätt ord och på rätt ställen, för att hindra SD att vinna fler väljare. Om manifestationerna mobiliserar och skapar engagemang så toppen, men avskaffa sedan det "antirasistiska" arbetet med stort A - där man argumenterar mot den som redan valt fel problemformulering - och starta ett tuffare vänsterpolitiskt arbete. Det måste väl vara Vänsterpartiets roll i sammanhanget? Vi kan göra båda, säger någon. Men varför fastnar vi i så fall så ofta i manifestationerna?
Fotnot: En tidigare version av den här texten hette "Avskaffa antirasismen", men det var ju enbart fånigt.
Det är helt okej med stora samlingar med stora ord - de kan till och med vara viktiga - bara inte vänstern ställer sig och slår på larmtrummorna som en ritual varje gång SD skördar nya valframgångar, och däremellan intet. Då blir ju sådana manifestationer bara terapeutiska. Och så upprepar sig allt för varje val: lite större SD, lite mer allvarstyngda ord på Sergels torg.
Vore det inte bättre om vänstern i huvudsak lämnade torgen och Facebookuppropen och gav sig ut och skitade ner sig lite istället? Allt handlar ju om politiskt basarbete om vi ska vinna den del av SD-väljarna som vi har potential att vinna. Vi kan aldrig "rösta bort rasismen". Sådana erbjudanden haglade under EU-valrörelsen, men chanserna att utmobilisera SD-väljarna så mycket att det märks är ganska små. Och priset är högt: den politiska debatten reduceras till att vara för eller emot rasism, när det SD-väljarna egentligen behöver höra är mycket mer om andra politiska motsättningar.
Nej, antalet SD-väljare sänker vi bara genom att vinna förtroende för våra problemformuleringar hos dem. Vi ska inte prata om felet med att vara rasist, utan om felet med samhället. Det första blir lätt till att kritisera ett partival; det senare handar om att vara med och påverka partivalet. En stor del av SD:s väljare har inte ens invandring högst på dagordningen: att 66 procent har det brukar beskrivas som högt - jag tycker det är förbluffande lågt. En tredjedel av partiets väljare går alltså igång mest på något annat: välfärdens krackelering, bristen på opposition, arbetslösheten, kriminaliteten. Om vi tar det på allvar måste ett anti-SD-arbete alltid vara lite mer än bara ett antirasistiskt arbete.
Vänsterpartister från norr till söder har under valrörelsen ägnat sig åt att "vända ryggen" åt SD. Är SD-framgången i valet ett bevis för att det var en felaktig strategi som bara gav Jimmie Åkesson sympatier?
Det går förstås inte att veta, men det känns mer sannolikt att det var SD:s hårda EU-motstånd - och att de fick sina väljare till valbåsen - som gav framgången. Det visar inte minst dagens partisympatiundersökning från SCB, där SD fortsätter sin inrikespolitiska kräftgång. Jag tycker att man ska tro SD:s väljare om så pass mycket förstånd, att de inte röstar på ett parti enkom för att det blir bespottat. Det finns naturligtvis något annat i botten, någonting som handlar om verkliga upplevelser och verklig politik. Martyrteorin känns svag, den är mest något som håller Sverigedemokraternas egna moral uppe när de får ruttna ägg på sig. Om det finns någon effekt av motståndet på gator och torg är det snarare att det är ett sista hinder för dem som attraheras av SD: insikten om att de inte är ett parti som andra, insikten om att många andra tycker att det här luktar riktigt illa.
Men observera gärna: "sista hinder". Även om gatuprotester är ett vapen mot normalisering av SD, gör de ingenting åt att SD:s problemformuleringar, effektiva oppositionspolitik och tydliga politiska projekt vinner anhängare åt dem. Gatuprotesterna skapar i bästa fall "man borde väl inte men egentligen har de ju rätt"-väljare. För att verkligen vinna fajten i grunden krävs mycket mer än antirasistiska paroller: en tuffare politik för jobb, en tuffare politik för jämlikhet, en tuffare klassretorik, en starkare fackföreningsrörelse. En tydligare klassretorik betyder till exempel att man kastar ut jargong om "vita, medelålders män", som om de i allmänhet var privilegierade. "Allt annat lika" är de privilegierade, men "allt annat lika" är ett akademiskt skräpbegrepp som inte går att förklara. Vänstern lyckas ofta göra feminismen till klassmedvetandets fiende på ett extremt olyckligt sätt. När den borgerliga politikens offer ska utses lyfter vi alltför sällan fram löntagarkollektivet som helhet som offer, utan hellre till exempel kvinnor. Det är sant att kvinnor ofta är mest drabbade, men om vi alltid pratar om de mest drabbade blir det aldrig mycket till klassretorik, eller hur?
(Problemet att få feminism att lira ihop med klassretorik är bara ett exempel. Jag utser inte feminismen till huvudproblemet här.)
Slutligen: stora ord om rasism i valrörelsen hindrade inte en SD-framgång i valet. Att då reagera på den framgången med ännu större ord om rasism känns lite bakvänt. Budskapet valresultatet skickade var ju ett helt annat: vi måste prata politik, med rätt ord och på rätt ställen, för att hindra SD att vinna fler väljare. Om manifestationerna mobiliserar och skapar engagemang så toppen, men avskaffa sedan det "antirasistiska" arbetet med stort A - där man argumenterar mot den som redan valt fel problemformulering - och starta ett tuffare vänsterpolitiskt arbete. Det måste väl vara Vänsterpartiets roll i sammanhanget? Vi kan göra båda, säger någon. Men varför fastnar vi i så fall så ofta i manifestationerna?
Fotnot: En tidigare version av den här texten hette "Avskaffa antirasismen", men det var ju enbart fånigt.
2014-04-24
Oppositionen är för snäll
Idag förhörs Fredrik Reinfeldt i KU om den sämsta statliga affären
någonsin, Vattenfalls köp av det övervärderade Nuon.
Regeringen har målat in sig i ett hörn. Visste de ingenting om köpet? Totalt oansvarigt för en affär i den storleken. Visste de om köpet? Då har de visat en svindlande brist på ekonomiskt förnuft – och ljugit om det efteråt. Hur de än vänder sig har de ändan bak. Trots det fortsätter de att vända sig än hit, än dit, i ett medialt spektakel som skämmer regeringsmakten.
Förvisso har regeringen inte skämts för mycket sedan 2006. Centerministrarnas internrepresentation på näringsdepartementet och julfester som bokfördes som seminarium. Gunilla Carlssons lön som betalades med biståndspengar. Saudiaffären som man blånekade att man känt till tills man motbevisades. Sven Otto Littorin som skaffade sig en bluffexamen, avgick efter anklagelser om sexköp och satte sig i styrelsen för ett bolag ägt av en känd högerextremist. Tobias Billström som misstänktes för insiderbrott, skaffade sig extrapengar genom att skriva sig i Malmö och pratade i hemlighet med USA om hedersmord och andra ”invandringsproblem” i Sverige. Carl Bildts ryska gasmiljoner och afrikanska oljemiljoner, Beatrice Asks lila kuvert till misstänkta sexköpare, kompisutnämningar av generaldirektörer och en strid ström av avhoppade statsråd. Interna konflikter har lösts på sandlådenivå – minns Maud Olofssons ”släpp inte igenom en enda skolfråga” när hon surnade till på Jan Björklunds energipolitik. Och till det: dåliga reformer, dåliga utredningar, dåliga utnämningar. Tryfferat av en stor ovillighet att skapa stabila majoriteter i riksdagen, där statsministern hellre kör huvudet i väggen och skyller på oppositionen för att den är – i opposition.
Det borde vara omöjligt för en sådan regering att gå till val på regeringsduglighet. Men oppositionen lider av ett snällhetsproblem (kolla hur många träffar ni får på ”Nuon” på Vänsterpartiets hemsida), och en intensiv upptagenhet med att prata om politik – ”verkliga problem”. En upplysning då: inkompetens är i högsta grad ett verkligt problem. Om regeringen är upptagen med att sura på varandra internt, hantera skandaler eller inte klarar av att hitta kompetenta generaldirektörer, kommer vanliga människor att komma i kläm.
Det finns visserligen en obehaglig logik när det gäller politisk inkompetens, och det är att den alltid gynnar högern på lång sikt. Först gör de den sämsta affären i statens historia – sedan kan de säga att politiker inte ska driva företag. Därför kan man förstå vänsterns tvekan inför att ta upp skandalerna: de gör oss alla lite mer cyniska. (Vilket är värre för vänstern än för högern.)
Samtidigt är det inte svårt att se vad som händer om bara högern trummar på om vänsterns skandaler, aldrig tvärtom: då skapas på sikt en bild av en duktig höger och en korrupt vänster. I debatter kan man visserligen få intrycket av att regeringen pratar regeringsduglighet för att undvika en diskussion om politik – men man kan också få intrycket att oppositionen pratar politik för att undvika en diskussion om regeringsduglighet.
Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven måste bita ifrån mycket hårdare och kontraslå. I dagsläget kan Fredrik Reinfeldt ganska bekvämt anklaga de rödgröna både för att vara en dålig opposition (”samarbete” med SD o s v) och för att vara en dålig (kommande) regering, vilket förstås blir helt absurt. Den enda regering som ska utvärderas är den sittande.
Varför ska oppositionen spela på den borgerliga planhalvan – det är ju om kompetens Reinfeldt vill att valet ska handla? Visst, men i verkligheten krävs det inte två för att dansa tango: antingen handlar debatten bara om de rödgrönas inkompetens, eller så ser Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till att den också handlar om regeringens. Anledningen till att Reinfeldt gärna pratar om kompetens är ju inte att han är mer kompetent. Bara att han vet att han i dagsläget är bättre på den debatten.
(Ledare publicerad i Flamman 17/4).
Regeringen har målat in sig i ett hörn. Visste de ingenting om köpet? Totalt oansvarigt för en affär i den storleken. Visste de om köpet? Då har de visat en svindlande brist på ekonomiskt förnuft – och ljugit om det efteråt. Hur de än vänder sig har de ändan bak. Trots det fortsätter de att vända sig än hit, än dit, i ett medialt spektakel som skämmer regeringsmakten.
Förvisso har regeringen inte skämts för mycket sedan 2006. Centerministrarnas internrepresentation på näringsdepartementet och julfester som bokfördes som seminarium. Gunilla Carlssons lön som betalades med biståndspengar. Saudiaffären som man blånekade att man känt till tills man motbevisades. Sven Otto Littorin som skaffade sig en bluffexamen, avgick efter anklagelser om sexköp och satte sig i styrelsen för ett bolag ägt av en känd högerextremist. Tobias Billström som misstänktes för insiderbrott, skaffade sig extrapengar genom att skriva sig i Malmö och pratade i hemlighet med USA om hedersmord och andra ”invandringsproblem” i Sverige. Carl Bildts ryska gasmiljoner och afrikanska oljemiljoner, Beatrice Asks lila kuvert till misstänkta sexköpare, kompisutnämningar av generaldirektörer och en strid ström av avhoppade statsråd. Interna konflikter har lösts på sandlådenivå – minns Maud Olofssons ”släpp inte igenom en enda skolfråga” när hon surnade till på Jan Björklunds energipolitik. Och till det: dåliga reformer, dåliga utredningar, dåliga utnämningar. Tryfferat av en stor ovillighet att skapa stabila majoriteter i riksdagen, där statsministern hellre kör huvudet i väggen och skyller på oppositionen för att den är – i opposition.
Det borde vara omöjligt för en sådan regering att gå till val på regeringsduglighet. Men oppositionen lider av ett snällhetsproblem (kolla hur många träffar ni får på ”Nuon” på Vänsterpartiets hemsida), och en intensiv upptagenhet med att prata om politik – ”verkliga problem”. En upplysning då: inkompetens är i högsta grad ett verkligt problem. Om regeringen är upptagen med att sura på varandra internt, hantera skandaler eller inte klarar av att hitta kompetenta generaldirektörer, kommer vanliga människor att komma i kläm.
Det finns visserligen en obehaglig logik när det gäller politisk inkompetens, och det är att den alltid gynnar högern på lång sikt. Först gör de den sämsta affären i statens historia – sedan kan de säga att politiker inte ska driva företag. Därför kan man förstå vänsterns tvekan inför att ta upp skandalerna: de gör oss alla lite mer cyniska. (Vilket är värre för vänstern än för högern.)
Samtidigt är det inte svårt att se vad som händer om bara högern trummar på om vänsterns skandaler, aldrig tvärtom: då skapas på sikt en bild av en duktig höger och en korrupt vänster. I debatter kan man visserligen få intrycket av att regeringen pratar regeringsduglighet för att undvika en diskussion om politik – men man kan också få intrycket att oppositionen pratar politik för att undvika en diskussion om regeringsduglighet.
Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven måste bita ifrån mycket hårdare och kontraslå. I dagsläget kan Fredrik Reinfeldt ganska bekvämt anklaga de rödgröna både för att vara en dålig opposition (”samarbete” med SD o s v) och för att vara en dålig (kommande) regering, vilket förstås blir helt absurt. Den enda regering som ska utvärderas är den sittande.
Varför ska oppositionen spela på den borgerliga planhalvan – det är ju om kompetens Reinfeldt vill att valet ska handla? Visst, men i verkligheten krävs det inte två för att dansa tango: antingen handlar debatten bara om de rödgrönas inkompetens, eller så ser Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till att den också handlar om regeringens. Anledningen till att Reinfeldt gärna pratar om kompetens är ju inte att han är mer kompetent. Bara att han vet att han i dagsläget är bättre på den debatten.
(Ledare publicerad i Flamman 17/4).
2014-03-21
Dags att sno s-väljare
Vänsterpartiet hade goda skäl att börja jobba
långsiktigt med vinster i välfärden-frågan efter 2006. Bilden av partiet
var blurrig, och här stack man ut. Och det var - och blev - en populär
fråga. Kanske ser vi resultatet av det nu, när Vänsterpartiet lyfter i
opinionen. Men lyftet kan lika gärna vara en effekt av saker som ligger
utom partiets kontroll: stödet för Vänsterpartiet beror på vad man
själva gör – men också alltid av vad Socialdemokraterna gör. Och i
vinter har opinionsbildarna gått hårdare åt S än på länge. Karin
Petterssons avrättning av S-ledningen ringer fortfarande i öronen:
Magdalena Andersson ”verkar sakna ambitioner att förändra Sverige” och S
”verkar inte ens leta efter ett politiskt projekt” (Aftonbladet 25/2).
Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner.
Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.
I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om - vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad.
Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?
Moderaterna har fattat vad som är grejen 2014: det är bara att lägga
sig platt för vänstervinden. I deras fall innebär det att svälja (och
därmed desarmera) nästan allt vad Socialdemokraterna säger. För
Vänsterpartiets del borde det betyda att inte bara driva den sakfråga
som man vinner utan att ens behöva använda vänsterretorik, utan att
spela ut hela sitt register. Vänstervinden, välfärdsmissnöjet
och Socialdemokraternas högersväng ihop borde göra att Vänsterpartiet
kan ta väljare från S. Men sedan valet 2010 har nettovinsterna därifrån
varit små - så sent som i SCB:s novembermätning faktisk noll.Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner.
Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.
I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om - vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad.
Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?
I sitt första tal som ny partiledare lovade
Jonas Sjöstedt att inte snegla på Socialdemokraterna hela tiden. Kanske
borde han ändå göra det. Det är ingen slump att Vänsterpartiets
skyltfönster (Degerfors och Fagersta) båda är succéer som bygger på att
utnyttja Socialdemokraternas svaga sidor. Att förhålla sig till
Socialdemokraterna har ingenting med dåligt självförtroende att göra.
Inte heller handlar det om något slags ofint parasiterande. Sneglandet
är ju ömsesidigt. Socialdemokraterna tog en tredjedel av Vänsterpartiets
väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010. De slår glatt ihjäl
vänstern när de har chansen. Vänsterpartiet bör ha samma inställning. CH
Hermanssons nya linje på 60-talet var ett VPK som tog sig rätten att
kritisera SAP. Samma respektlöshet låg bakom lyftet till 12 procent
1998. Och den vänsterkritiken riktades mot betydligt bättre versioner av
socialdemokratin än den nuvarande. Vilka socialdemokratiska
intellektuella skulle idag gå genom eld och vatten för att försvara
Magdalena Andersson mot Jonas Sjöstedt?
(Ledare publicerad i Flamman 13 mars.)
2014-03-11
Det räcker inte med demonstrationer
Nej, det räcker inte med demonstrationer mot nazisterna. Ni kommer ihåg Kärrtorps IP, december 2013? En fantastisk antirasistisk styrkeuppvisning. Den räckte inte. Efter den har det varit fler nazistiska överfall och mer nazistiskt klotter. Det går rykten om nazister som ska ha visat sig än här, än där.
I sin strategi och i sina effekter är det ingenting annat än en slags lågintensiv terrorism. Som sådan borde den behandlas av statsmakterna. För vad gör nazisterna, om inte "injagar allvarlig fruktan" (lagen om terroristbrott) hos befolkningen i Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen?
Den nazistiska terrorismens effektivitet märks just i ryktesspridningen. Lokala nätforum i söderort svämmar plötsligt över av påståenden om allt möjligt som nazister ska ligga bakom. En del är med visshet sant, annat är bara sannolikt, en del är säkert strunt. Problemet är att vi inte vet, och att vi som bor i området blir räddare. Och ingen av oss slipper undan: har du vit hudfärg måste du ändå hoppas att du inte ser ut att vara vänster. "Döda de röda", stod det klottrat på tunnelbanefundamentet i Kärrtorp. Det är ingen slump att nazisterna visar sig i Stockholms radikalaste område. Exakt på den delen av torget där nazisterna attackerade demonstrationen, ligger ett valdistrikt där var femte väljare är vänsterpartist - mest i hela Stockholm.
Sa jag att det inte hjälper med demonstrationer?
Nej, jag sa att det inte räcker med demonstrationer. Stora demonstrationer hjälper, för de skapar sammanhållning. Sammanhållning som blir värdefull när du blir yesterday's news - som Kärrtorp nu, och som Malmö om ett tag.
Men sammanhållning innehåller vakthållning, och vakthållning innehåller destruktiva rykten om skuggor mellan träden - så det är dubbelt. I grund och botten måste vi kräva en helt annan punktmarkering av nazisterna, kräva att vi betraktar det de håller på med som någonting annat än enstaka övergrepp - som en slags terrorism. Så systematiskt är utan tvekan deras vidriga arbete.
I sin strategi och i sina effekter är det ingenting annat än en slags lågintensiv terrorism. Som sådan borde den behandlas av statsmakterna. För vad gör nazisterna, om inte "injagar allvarlig fruktan" (lagen om terroristbrott) hos befolkningen i Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen?
Den nazistiska terrorismens effektivitet märks just i ryktesspridningen. Lokala nätforum i söderort svämmar plötsligt över av påståenden om allt möjligt som nazister ska ligga bakom. En del är med visshet sant, annat är bara sannolikt, en del är säkert strunt. Problemet är att vi inte vet, och att vi som bor i området blir räddare. Och ingen av oss slipper undan: har du vit hudfärg måste du ändå hoppas att du inte ser ut att vara vänster. "Döda de röda", stod det klottrat på tunnelbanefundamentet i Kärrtorp. Det är ingen slump att nazisterna visar sig i Stockholms radikalaste område. Exakt på den delen av torget där nazisterna attackerade demonstrationen, ligger ett valdistrikt där var femte väljare är vänsterpartist - mest i hela Stockholm.
Sa jag att det inte hjälper med demonstrationer?
Nej, jag sa att det inte räcker med demonstrationer. Stora demonstrationer hjälper, för de skapar sammanhållning. Sammanhållning som blir värdefull när du blir yesterday's news - som Kärrtorp nu, och som Malmö om ett tag.
Men sammanhållning innehåller vakthållning, och vakthållning innehåller destruktiva rykten om skuggor mellan träden - så det är dubbelt. I grund och botten måste vi kräva en helt annan punktmarkering av nazisterna, kräva att vi betraktar det de håller på med som någonting annat än enstaka övergrepp - som en slags terrorism. Så systematiskt är utan tvekan deras vidriga arbete.
2014-02-25
S vinner valet - nu måste de fajtas om varför
Det osar svavel om Karin Pettersson idag: "att [Magdalena Andersson] ska vara mer Anders Borgsk än Anders Borg verkar ha blivit partiets nya överideologi". Och så kritiserar Pettersson den självvalda politiska impotensen, fegheten. Den som i kombination med att S i sin kommunikation utmålar avståndet till M som en avgrund riskerar att leda till enorma besvikelser om regeringen blir rödgrön nästa mandatperiod. Höga förväntningar gör alltid fallet hårdare.
(Vänsterpartiet får se upp. Det är inte särskilt lyckat om partiet sätter sig i regering med ett S som accepterar stopp för vinstuttag i välfärden som en eftergift till V, men som för en ekonomisk politik som fortsätter att svälta ut det offentliga. Då blir Vänsterpartiets regeringsmerit att ha suttit i tidernas mest impopulära regering.)
Karin Pettersson understryker att S ändå kommer att vinna valet. Det är bra. Petterssons inlägg är mer än annat ett inlägg i en debatt som avgör hur det ska gå med Socialdemokraterna det närmaste decenniet: eftervalsdebatten. S-högern kommer att säga: "Titta, vänstern hade fel: det var just genom att lägga oss så nära Anders Borg som vi vann väljarnas förtroende." Vinner de den debatten är förmodligen s-strategin låst för lång tid framöver.
S-vänstern måste säga ungefär som Karin Pettersson: "Vi vet att vi kommer att vinna valet, men vi kommer att göra det trots, inte tack vare, vår anpassliga ekonomiska politik."
Det är smart, och livsviktigt, att säga det redan innan valet. Helst skulle s-vänstern ha sagt det redan från början att den vet att partihögern också kan vinna val - men inte gillar politiken. Men det är förstås svårt att låta bli att vifta med valförlusthotet: vi måste ändra oss, annars är vi körda. Det argumentet är starkt i det ögonblick det används, men kommer att förvärra din position i den interna debatten om valet ändå vinns.
S-vänstern kan förstås peka på att röstetalet, i bästa fall 34-35 procent, knappast säger något annat än att man varit mindre dåliga än M. Men högern har också ett giltigt case: en valvinst är en valvinst och de behöver inte vara snygga.
Eftervalsdebatter är alltid interna slagfält. Fråga Mona Sahlin, som fick avgå i förlängningen av en eftervalsdebatt som spårade ur. När nu valsegern redan är klar är det dags för alla goda sossar att tänka på hur allt som sägs i valrörelsen också påverkar den interna tolkningsfajt som kommer vare sig man vill eller inte.
(Vänsterpartiet får se upp. Det är inte särskilt lyckat om partiet sätter sig i regering med ett S som accepterar stopp för vinstuttag i välfärden som en eftergift till V, men som för en ekonomisk politik som fortsätter att svälta ut det offentliga. Då blir Vänsterpartiets regeringsmerit att ha suttit i tidernas mest impopulära regering.)
Karin Pettersson understryker att S ändå kommer att vinna valet. Det är bra. Petterssons inlägg är mer än annat ett inlägg i en debatt som avgör hur det ska gå med Socialdemokraterna det närmaste decenniet: eftervalsdebatten. S-högern kommer att säga: "Titta, vänstern hade fel: det var just genom att lägga oss så nära Anders Borg som vi vann väljarnas förtroende." Vinner de den debatten är förmodligen s-strategin låst för lång tid framöver.
S-vänstern måste säga ungefär som Karin Pettersson: "Vi vet att vi kommer att vinna valet, men vi kommer att göra det trots, inte tack vare, vår anpassliga ekonomiska politik."
Det är smart, och livsviktigt, att säga det redan innan valet. Helst skulle s-vänstern ha sagt det redan från början att den vet att partihögern också kan vinna val - men inte gillar politiken. Men det är förstås svårt att låta bli att vifta med valförlusthotet: vi måste ändra oss, annars är vi körda. Det argumentet är starkt i det ögonblick det används, men kommer att förvärra din position i den interna debatten om valet ändå vinns.
S-vänstern kan förstås peka på att röstetalet, i bästa fall 34-35 procent, knappast säger något annat än att man varit mindre dåliga än M. Men högern har också ett giltigt case: en valvinst är en valvinst och de behöver inte vara snygga.
Eftervalsdebatter är alltid interna slagfält. Fråga Mona Sahlin, som fick avgå i förlängningen av en eftervalsdebatt som spårade ur. När nu valsegern redan är klar är det dags för alla goda sossar att tänka på hur allt som sägs i valrörelsen också påverkar den interna tolkningsfajt som kommer vare sig man vill eller inte.
2014-01-31
Valet avgörs av de frågor S ser till att det handlar om
Det finns ingen farligare dogm för Socialdemokraterna än den att man vinner val genom att ha högst förtroende i grenen "ekonomi". Farlig om man vill vinna val, och i synnerhet farlig för den som vill se ett någorlunda radikalt SAP framöver.
Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:
"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."
Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".
Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:
1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).
2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).
3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.
Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.
Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.
På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.
Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?
Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.
Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:
"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."
Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".
Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:
1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).
2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).
3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.
Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.
Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.
På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.
Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?
Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.
2014-01-28
S-attack mot statliga jobb
Onsdagens partiledardebatt innehöll ett ordkrig
om förra veckans s-utspel: hade Magdalena Andersson verkligen sagt att
hon ville skära 10 miljarder på den statliga byråkratin? Ja, sa Jan
Björklund. Inte alls, sa Mikael Damberg: hon berättade bara hur mycket
danskarna lyckats spara, en summa i ”tiomiljardersklassen”.
Damberg har rätt i sak, det var så hon sa. Men
hur stor är skillnaden då?
Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.
Inte så konstigt i så fall. Det är helt okej att ha ambitioner om en
effektiv statsförvaltning. Men det blir helt fel konflikt i en
valrörelse om Socialdemokraterna vill ta bort statliga jobb och
alliansen försvarar dem. Tyvärr är det inte första gången
Socialdemokraterna visar att man hanterar oppositionsrollen valhänt. När
man sitter i regering kan man puttra på med förslag som man tycker är
behövliga i största allmänhet. Men i opposition måste man bry sig om var
man hamnar i förhållande till regeringen: man måste ta ut ett avstånd,
välja en gynnsam strid, vara oppositionell. Från rätt håll, till att
börja med.Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.
Om staten effektiviseras så att det blir pengar över, är det enda rimliga att de pengarna stannar kvar och ger utrymme för mer verksamhet. Inte att Magdalena Andersson krymper ned en sektor som inte vuxit på 20 år, trots en kraftig befolkningsökning under samma period.
Det låter väl bra med färre pärmbärare? Visst,
men statsanställda inte är synonymt med byråkrater. Det kan lika gärna
handla om kriminalvårdare, universitetslärare, arbetsförmedlare. Om de
jobbade smartare, fick de gärna lägga de frigjorda resurserna på mindre
trängsel på fängelserna, fler lärarledda seminarier på högskolan eller
mer tid med varje arbetssökande. Färre kolleger behöver de inte.
Nu för tiden finns det heller inte särskilt många dammiga skrubbar
att städa upp i. Det pågår ett ständigt effektiviseringsarbete – mer
eller mindre rimligt – inom alla myndigheter. Att det plötsligt skulle
gå att krama ut finansiering till flera av Socialdemokraternas viktiga
reformer påminner, med Smålandspostens ord, om ”slarviga nyliberalers
argumentation” (12/1). Men när man inte vågar ta tillbaka de borgerliga
skattesänkningarna är det förstås här man hamnar: reformerna som ska
understryka ”de enormt stora skillnaderna i svensk politik” får betalas
genom att skära i andra änden av välfärden. Eller skrapas ihop av det
som råkar bli över när fler – kanske – kommer i arbete och börjar betala
skatt.Magdalena Andersson tvingas nu förmodligen säga att hon inte har någon exakt beräkning alls och att siffran tio miljarder bara var ett skott från höften. Kvar finns det övergripande löftet att minska antalet statliga tjänster. Risken är att tusentals statsanställda fortfarande får lite magont av att tänka på en socialdemokratisk valseger.
2014-01-11
Ingen räkmacka för Sjöstedt
Man skulle kunna tro att framgångarna under det senaste året gör att Vänsterpartiets ledning kan glida fram på en räkmacka på kongressen. Eller att Sjöstedts popularitet i partiet skulle få partiet att säga: ok, kör på, vi litar på er! Men så funkar det inte i Vänsterpartiet: här sätter ombuden fingret på varje siffra. Misstänksamheten mot partistyrelsen är konstant över tid. Det kanske bara är bra, jag vet inte. Men nog är det lite speciellt: ett parti där partiledningen aldrig är starkare än sitt senaste argument.
Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.
Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.
Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare.
Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.
Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.
Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.
Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.
Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare.
Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.
Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.
2014-01-09
De frustrerades kongress
Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.
Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.
Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.
Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.
Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?
Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.
Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.
Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.
(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)
Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.
Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.
Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.
Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?
Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.
Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.
Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.
(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)
2013-12-11
Debatten är smal, hurra!
"Väljare är inga dumbommar" skriver Henrik Oscarsson idag i ett inlägg som spretar ordentligt. Så långt som att väljare är rationella, utifrån sina erfarenheter, är det lätt att hänga med. Man kan också lägga till att väljare tar politik på allvar, vilket till exempel många kommunikatörer som kommer till politiken från marknads-PR inte förstår.
Och ja, det är smart att ha koll på att media- och politikbubblan inte är representativ när det gäller åsikter. Vill man bilda opinion måste man börja argumentera i närheten av den position som väljaren har - inte klampa på och få det att låta som att man är en dålig människa för att man tycker som man gör. (Det där är vänstern dålig på ibland, att ta sig in i huvudet på folk och börja med att försöka förstå. Vi blandar ihop det med att anpassa sig och att inte hålla en klar ideologisk linje.)
Oscarsson hoppar sedan till att beskriva den svenska politiska debatten som "fördömande" och smal. Så forskare han är, får vi inga data. Fair enough - även en statsvetare får väl gå på känsla ibland. Det kanske är sant att det går snabbt att snoppa av folk i sociala medier, men tycker man det är trist har man nog snarare fel förväntningar på sociala medier. Att debatten blir mer oborstad beror väl också på att fler deltar än för bara några år sedan. Det kan också bero på hårdare motsättningar: de sociala klyftorna ökar. När löntagarfonderna spetsade till politiken en gång i tiden blev Thorbjörn Fälldin också ganska brysk.
Oscarsson räknar upp ett antal utbredda åsikter som "helt saknar plats i det offentliga rummet": förespråkande av dödsstraff, gudstro, abortmotstånd. Och får de plats åker förespråkarna direkt på nöten.
Nu kan ju det vara en ganska bra strategi. Just åsikterna ovan lär ju har varit mer utbredda för femtio år sedan. Liksom till exempel främlingsfientlighet. Inte i något fall har åsiktsförskjutningen åstadkommits genom "nyfikna" seminarier där man respektfullt diskuterat om mörkhyade luktar illa eller om man hamnar i helvetet eller i skärselden om man genomgår en abort. En del åsikter har inte tiden på sin sida, de växer bort, och skulle bara tjäna på att bemötas. Den som ogillar dödsstraff har ingen demokratisk skyldighet att diskutera saken. Det faller på den som vill bilda opinion att ta sig plats.
Hur skulle ett samhälle se ut där ingen människa kände någon som helst nervositet att uttrycka en åsikt offentligt, där allting togs emot med "intellektuell nyfikenhet"? Det vore ett fruktansvärt samhälle, iskallt, där ingenting togs på allvar (eftersom politiska frågor framför allt avgörs med hjärtat). Att en del upplever påhopp och censur är ett tecken på att vi är ett samhälle där majoriteten vill någonting, ett samhälle som har en riktning.
Om det finns populära åsikter som är föga framgångsrika i det offentliga samtalet, så ska gudarna veta att det också finns extremt udda åsikter som brer ut sig enormt - en annan brist på folklighet. Att vara för eurosamarbetet betraktas till exempel som ganska normalt i debatten, trots att det är en åsikt som de flesta väljare ser som fullständigt flippad. Eller Natofrågan, som diskuteras med mycket intellektuell nyfikenhet, trots att väljarnas åsikt är "nämn inte skiten". Ibland är det i pratandet, och inte i tigandet, som bristen på lyhördhet ligger.
Och ja, det är smart att ha koll på att media- och politikbubblan inte är representativ när det gäller åsikter. Vill man bilda opinion måste man börja argumentera i närheten av den position som väljaren har - inte klampa på och få det att låta som att man är en dålig människa för att man tycker som man gör. (Det där är vänstern dålig på ibland, att ta sig in i huvudet på folk och börja med att försöka förstå. Vi blandar ihop det med att anpassa sig och att inte hålla en klar ideologisk linje.)
Oscarsson hoppar sedan till att beskriva den svenska politiska debatten som "fördömande" och smal. Så forskare han är, får vi inga data. Fair enough - även en statsvetare får väl gå på känsla ibland. Det kanske är sant att det går snabbt att snoppa av folk i sociala medier, men tycker man det är trist har man nog snarare fel förväntningar på sociala medier. Att debatten blir mer oborstad beror väl också på att fler deltar än för bara några år sedan. Det kan också bero på hårdare motsättningar: de sociala klyftorna ökar. När löntagarfonderna spetsade till politiken en gång i tiden blev Thorbjörn Fälldin också ganska brysk.
Oscarsson räknar upp ett antal utbredda åsikter som "helt saknar plats i det offentliga rummet": förespråkande av dödsstraff, gudstro, abortmotstånd. Och får de plats åker förespråkarna direkt på nöten.
Nu kan ju det vara en ganska bra strategi. Just åsikterna ovan lär ju har varit mer utbredda för femtio år sedan. Liksom till exempel främlingsfientlighet. Inte i något fall har åsiktsförskjutningen åstadkommits genom "nyfikna" seminarier där man respektfullt diskuterat om mörkhyade luktar illa eller om man hamnar i helvetet eller i skärselden om man genomgår en abort. En del åsikter har inte tiden på sin sida, de växer bort, och skulle bara tjäna på att bemötas. Den som ogillar dödsstraff har ingen demokratisk skyldighet att diskutera saken. Det faller på den som vill bilda opinion att ta sig plats.
Hur skulle ett samhälle se ut där ingen människa kände någon som helst nervositet att uttrycka en åsikt offentligt, där allting togs emot med "intellektuell nyfikenhet"? Det vore ett fruktansvärt samhälle, iskallt, där ingenting togs på allvar (eftersom politiska frågor framför allt avgörs med hjärtat). Att en del upplever påhopp och censur är ett tecken på att vi är ett samhälle där majoriteten vill någonting, ett samhälle som har en riktning.
Om det finns populära åsikter som är föga framgångsrika i det offentliga samtalet, så ska gudarna veta att det också finns extremt udda åsikter som brer ut sig enormt - en annan brist på folklighet. Att vara för eurosamarbetet betraktas till exempel som ganska normalt i debatten, trots att det är en åsikt som de flesta väljare ser som fullständigt flippad. Eller Natofrågan, som diskuteras med mycket intellektuell nyfikenhet, trots att väljarnas åsikt är "nämn inte skiten". Ibland är det i pratandet, och inte i tigandet, som bristen på lyhördhet ligger.
2013-11-06
Sd tjänar inte på tårtattacken
Tårtningen av Jimmie Åkesson startade en diskussion med - no pun intended - många bottnar. Den intressanta delen handlade om huruvida Sverigedemokraterna tjänar på en sådan här attack. Stärker det deras martyrstatus?
Knappast. Sverigdemokraterna vill bli attackerade, förolämpade och utestängda av etablissemanget - inte av enstaka Södermalmsbor.
Effekten när ett ytterlighetsparti attackeras är inte sympatier, snarare att bilden av dem som ytterlighetsparti förstärks, utifrån ungefär ett sådant här resonemang: Vem som helst attackeras inte mitt på öppna gatan. Alltså är det förmodligen något suspekt med den som attackeras.
Vänstern i Sverige spelade länge på sin roll som offer. Det fanns inte en VPK-historik som inte tog upp mordbränder och beskjutning. Men jag är övertygad om att sådant snarast bekräftade bilden av att kommunisterna inte var ett helt normalt parti.
Om det här resonemanget stämmer, är det bra att Sverigedemokraterna utsätts för äggkastning och tårtor. Det behöver inte betyda att man rekommenderar det - det är ett brott och ska vara ett brott - men ja: jag tror att effekten är precis den eftersträvade. I just den här situationen, gentemot just Sverigedemokraterna.
Däremot stärks alla partier internt av attacker utifrån. Problemet med just gräddtårtor är att det är svårt att heroisera och bygga stolta myter kring sådan utsatthet. Minus för Sverigdemokraterna igen.
Men sossarna efter mordet på Palme då? Arbeiderpartiet efter Utöya? Tja, det var helt andra partier på andra ställen på den politiska skalan. Och frågan är om sådana kända sympatieffekter inte har en hel del med politik att göra. Det har handlat om nationella katastrofer, som har förändrat den politiska dagordningen. Uteslut inte att det är det som väljarna har påverkats av. Som vanligt gäller att väljare är kloka. Om man inte själv får en pockande lust att rösta på en tårtad partiledare, ska man nog utgå från att andra inte resonerar dummare.
---------------
Uppdatering: Ett förtydligande. Med "bra" att Sverigedemokraterna utsätts menar jag endast att det faktiska resultatet blir att ett rasistiskt parti fortsätter ha stämpeln av ett parti i marginalen. Det lär alla demokrater tycka är bra. Det betyder inte att metoderna är acceptabla. Jag förbehåller mig dock rätten att analysera även resultatet av idiotmetoder med öppna ögon.
Knappast. Sverigdemokraterna vill bli attackerade, förolämpade och utestängda av etablissemanget - inte av enstaka Södermalmsbor.
Effekten när ett ytterlighetsparti attackeras är inte sympatier, snarare att bilden av dem som ytterlighetsparti förstärks, utifrån ungefär ett sådant här resonemang: Vem som helst attackeras inte mitt på öppna gatan. Alltså är det förmodligen något suspekt med den som attackeras.
Vänstern i Sverige spelade länge på sin roll som offer. Det fanns inte en VPK-historik som inte tog upp mordbränder och beskjutning. Men jag är övertygad om att sådant snarast bekräftade bilden av att kommunisterna inte var ett helt normalt parti.
Om det här resonemanget stämmer, är det bra att Sverigedemokraterna utsätts för äggkastning och tårtor. Det behöver inte betyda att man rekommenderar det - det är ett brott och ska vara ett brott - men ja: jag tror att effekten är precis den eftersträvade. I just den här situationen, gentemot just Sverigedemokraterna.
Däremot stärks alla partier internt av attacker utifrån. Problemet med just gräddtårtor är att det är svårt att heroisera och bygga stolta myter kring sådan utsatthet. Minus för Sverigdemokraterna igen.
Men sossarna efter mordet på Palme då? Arbeiderpartiet efter Utöya? Tja, det var helt andra partier på andra ställen på den politiska skalan. Och frågan är om sådana kända sympatieffekter inte har en hel del med politik att göra. Det har handlat om nationella katastrofer, som har förändrat den politiska dagordningen. Uteslut inte att det är det som väljarna har påverkats av. Som vanligt gäller att väljare är kloka. Om man inte själv får en pockande lust att rösta på en tårtad partiledare, ska man nog utgå från att andra inte resonerar dummare.
---------------
Uppdatering: Ett förtydligande. Med "bra" att Sverigedemokraterna utsätts menar jag endast att det faktiska resultatet blir att ett rasistiskt parti fortsätter ha stämpeln av ett parti i marginalen. Det lär alla demokrater tycka är bra. Det betyder inte att metoderna är acceptabla. Jag förbehåller mig dock rätten att analysera även resultatet av idiotmetoder med öppna ögon.
2013-10-14
Kampen om opinionen: Professionaliseringen
Ett av problemen med politisk kommunikation - och särskilt sådan som pågår i valrörelser - är att den sker så mycket på magkänsla. Det håller på att ändras nu. Böcker som The Victory Lab beskriver inte bara trenden med riktade budskap till smala segment av väljarkåren, utan också hur vetenskaplig metodik griper omkring sig. Politiska budskap och kampanjmetoder testas i förväg, med kontrollgrupper och hela fadderullan. Kampanjstaber tittar nyfiket på vad statsvetare, ekonomer, beteendevetare och psykologer kan bidra med. Politiska partier har slutat vara så övertygade om att de vet bäst vad som funkar, och börjat ta hjälp. Smart.
En av de mest lovande sakerna med Vänsterpartiets nuvarande förändringsarbete är att det är en del av den här trenden: i allt som Aron Etzler säger om hur han vill utveckla partiets budskap tar han utgångspunkt i undersökningar och data. Bra: bara den som vågar ta reda på hur läget faktiskt är, kommer att kunna ändra på rätt saker. Vänstern är, precis som andra politiska rörelser och riktningar, full av charlataner som bara gissar. Avancerade gissningar har också sin plats, men man kan inte bara gissa.
För några veckor sedan kom en forskarantologi, Kampen om opinionen - politisk kommunikation under svenska valrörelser, som skulle kunna bli en vetenskapligt grundad kokbok för svenska valrörelser.
Jag ska gå igenom den kapitel för kapitel.
I det första undersöker Lars Nord "Jakten på den perfekta kampanjen - professionaliseringen av de svenska partierna". Hur proffsiga är partiernas valkampanjer?
Arbetarrörelsens partier befinner sig i varsin ände: S är bäst, V sämst (bortsett från Sd, som väl ändå måste förlåtas på grund av att de är så nya i rikspolitiken). Sambandet med valresultatet är svagt: S och M är mest professionaliserade - men backade ju båda 2010. Och tvärtom för Sd:s del. Det säger oss att professionaliseringen inte är det enskilt avgörande. Men det säger inte att det är oviktigt med välorganiserade kampanjer: kanske hade sossarna minskat ännu mer om de inte varit så bra på sociala medier och dörrknackning?
Den kampanjaktivitet som över hela linjen är minst professionaliserad i Sverige handlar om användandet av externa konsulter. Längst fram ligger partierna när det gäller sociala medier. Det senare är också Vänsterpartiets bästa gren, tillsammans med direktreklam. Socialdemokraterna har samma styrkor, men är dessutom riktigt långt framme när det gäller dörrknackning.
Det sätt som Lars Nord bygger upp sitt professionaliseringsbegrepp har dock en del problem. När användandet av tevereklam och pr-konsulter räknas som professionellt, blir konsekvensen att en småskalig valkampanj inte kan vara professionell. Undersökningen blir bara en spegling av partiernas ekonomiska muskler (vilket vi faktiskt också ser i resultaten).
En alternativ syn på en professionell valkampanj skulle kunna vara att det är en kampanj som bygger på bästa tillgängliga kunskap. En kampanjstab som väljer bort tevereklam av ekonomiska skäl kan ju fortfarande vara fullständigt medveten om tevemediets fördelar och nackdelar, och man kan fortfarande forma andra kampanjaktiviteter utifrån den senaste kunskapen och de grundligaste analyserna.
En liknande svaghet i Nords modell är att den är alldeles för kvantitativ - det spelar snudd på ingen roll om partiet gör sina saker bra eller inte. Det blir konstigt: professionalism kan inte handla om att man har hört talas om att man kan knacka dörr och sedan bara springa ut och skjuta från höften. Det avgörande måste vara om kampanjaktiviteten bygger på bästa tillgängliga kunskap eller inte.
Ett exempel på en klumpig enskildhet i operationaliseringen handlar om pr-konsulter. En kampanj som leds av partimedlemmar med erfarenheter från pr-branschen - vilket till exempel gällde för åtminstone Moderaternas och Vänsterpartiets kommunikationsstaber i förra valet - får noll poäng i Lars Nords modell. Men i samma ögonblick man beställer ett pm från en pr-byrå, rakar professionalismen plötsligt i höjden.
En slutsats i kapitlet är att professionaliseringen ökar över tid. Fler partier använde de analyserade kampanjverktygen 2010 jämfört med fyra år tidigare. Men det liknar ett axiom att partierna undan för undan tillägnar sig till exempel nya medier. Vad man snarare borde mäta är: Håller partierna idag jämnare eller ojämnare steg med tillgänglig kunskap inom politisk kommunikation än tidigare?
Slutligen: även om undersökningen i sina beståndsdelar är grovt tillyxad - visar den ändå inte en sann bild i slutändan? (Räddningsplankan för orealistiska antaganden.) Nja. Jag kan i princip hålla med om den inbördes ordningen, men avståndet mellan S och M och de övriga partierna är tveksamt stort, och i synnerhet Miljöpartiets senaste kampanj framstod som högt professionaliserad.
Professionalism handlar delvis om avgränsningar, ett erkännande av ett särskilt område - vilket Nord också mäter - men det blir nästan ointressant om det inte också handlar om hur man i sina handlingar styrs av kunskapsmassan inom sitt fält. Mer kvalitativt inriktad analys är svårt, men behövs.
En av de mest lovande sakerna med Vänsterpartiets nuvarande förändringsarbete är att det är en del av den här trenden: i allt som Aron Etzler säger om hur han vill utveckla partiets budskap tar han utgångspunkt i undersökningar och data. Bra: bara den som vågar ta reda på hur läget faktiskt är, kommer att kunna ändra på rätt saker. Vänstern är, precis som andra politiska rörelser och riktningar, full av charlataner som bara gissar. Avancerade gissningar har också sin plats, men man kan inte bara gissa.
För några veckor sedan kom en forskarantologi, Kampen om opinionen - politisk kommunikation under svenska valrörelser, som skulle kunna bli en vetenskapligt grundad kokbok för svenska valrörelser.
Jag ska gå igenom den kapitel för kapitel.
I det första undersöker Lars Nord "Jakten på den perfekta kampanjen - professionaliseringen av de svenska partierna". Hur proffsiga är partiernas valkampanjer?
Arbetarrörelsens partier befinner sig i varsin ände: S är bäst, V sämst (bortsett från Sd, som väl ändå måste förlåtas på grund av att de är så nya i rikspolitiken). Sambandet med valresultatet är svagt: S och M är mest professionaliserade - men backade ju båda 2010. Och tvärtom för Sd:s del. Det säger oss att professionaliseringen inte är det enskilt avgörande. Men det säger inte att det är oviktigt med välorganiserade kampanjer: kanske hade sossarna minskat ännu mer om de inte varit så bra på sociala medier och dörrknackning?
Den kampanjaktivitet som över hela linjen är minst professionaliserad i Sverige handlar om användandet av externa konsulter. Längst fram ligger partierna när det gäller sociala medier. Det senare är också Vänsterpartiets bästa gren, tillsammans med direktreklam. Socialdemokraterna har samma styrkor, men är dessutom riktigt långt framme när det gäller dörrknackning.
Det sätt som Lars Nord bygger upp sitt professionaliseringsbegrepp har dock en del problem. När användandet av tevereklam och pr-konsulter räknas som professionellt, blir konsekvensen att en småskalig valkampanj inte kan vara professionell. Undersökningen blir bara en spegling av partiernas ekonomiska muskler (vilket vi faktiskt också ser i resultaten).
En alternativ syn på en professionell valkampanj skulle kunna vara att det är en kampanj som bygger på bästa tillgängliga kunskap. En kampanjstab som väljer bort tevereklam av ekonomiska skäl kan ju fortfarande vara fullständigt medveten om tevemediets fördelar och nackdelar, och man kan fortfarande forma andra kampanjaktiviteter utifrån den senaste kunskapen och de grundligaste analyserna.
En liknande svaghet i Nords modell är att den är alldeles för kvantitativ - det spelar snudd på ingen roll om partiet gör sina saker bra eller inte. Det blir konstigt: professionalism kan inte handla om att man har hört talas om att man kan knacka dörr och sedan bara springa ut och skjuta från höften. Det avgörande måste vara om kampanjaktiviteten bygger på bästa tillgängliga kunskap eller inte.
Ett exempel på en klumpig enskildhet i operationaliseringen handlar om pr-konsulter. En kampanj som leds av partimedlemmar med erfarenheter från pr-branschen - vilket till exempel gällde för åtminstone Moderaternas och Vänsterpartiets kommunikationsstaber i förra valet - får noll poäng i Lars Nords modell. Men i samma ögonblick man beställer ett pm från en pr-byrå, rakar professionalismen plötsligt i höjden.
En slutsats i kapitlet är att professionaliseringen ökar över tid. Fler partier använde de analyserade kampanjverktygen 2010 jämfört med fyra år tidigare. Men det liknar ett axiom att partierna undan för undan tillägnar sig till exempel nya medier. Vad man snarare borde mäta är: Håller partierna idag jämnare eller ojämnare steg med tillgänglig kunskap inom politisk kommunikation än tidigare?
Slutligen: även om undersökningen i sina beståndsdelar är grovt tillyxad - visar den ändå inte en sann bild i slutändan? (Räddningsplankan för orealistiska antaganden.) Nja. Jag kan i princip hålla med om den inbördes ordningen, men avståndet mellan S och M och de övriga partierna är tveksamt stort, och i synnerhet Miljöpartiets senaste kampanj framstod som högt professionaliserad.
Professionalism handlar delvis om avgränsningar, ett erkännande av ett särskilt område - vilket Nord också mäter - men det blir nästan ointressant om det inte också handlar om hur man i sina handlingar styrs av kunskapsmassan inom sitt fält. Mer kvalitativt inriktad analys är svårt, men behövs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)