Valet är vunnet

Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det. Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.

Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.

Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).

Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.

Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.

Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.

(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)

Valet avgörs av de frågor S ser till att det handlar om

Det finns ingen farligare dogm för Socialdemokraterna än den att man vinner val genom att ha högst förtroende i grenen "ekonomi". Farlig om man vill vinna val, och i synnerhet farlig för den som vill se ett någorlunda radikalt SAP framöver.

Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:

"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."

Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".

Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:

1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).

2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).

3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.

Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.

Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.

På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.

Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?

Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.

De frustrerades kongress

Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.

Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.

Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.

Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.

Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?

Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.

Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.

Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.

(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)

EU-motståndet lever

Har du hört talas om Kent Johansson?

Om mindre än ett halvår är det han – och andra toppkandidater – som ska öka väljarnas intresse för valet alla gäspar åt. Men de listor som partierna nu sätter ihop, med halvkändisar, gamla partisekreterare och politiska grovarbetare tycks snarast vilja förmedla att ointresset är ömsesidigt.

EU är viktigt. Men det låga engagemanget är ändå rationellt. Svenskarna är få i ett stort parlament. Och vilka som skickas dit tycks inte spela så stor roll: moderater och socialdemokrater är pinsamt ofta överens. Om väljarna gäspar, betyder det inte nödvändigtvis att de har missförstått något.

Efter förra EU-parlamentsvalet (2009) fördes en diskussion, även bland EU-kritiker, om det nu inte var dags att ”lämna debatten om för och emot” och prata mer europeisk sakpolitik. Men i de valstudier som presenterades lite senare kunde Sören Holmberg och Henrik Oscarsson visa att sådan sakpolitik faktiskt blivit mindre och mindre viktig för väljarna. Visserligen hade skepsisen mot EU mjuknat år för år, men det ledde inte till större intresse för sakfrågorna – utan till att valet i stället handlade mer om svensk inrikespolitik. Sambandet mellan åsikten om EU-medlemskapet i stort och hur man röstar var fortsatt starkt. Vänsterpartiets kollaps, förklarade forskarna, berodde delvis på en rekordpositiv EU-opinion.

De känslorna har dock svalnat hastigt de senaste två åren. I augusti visade en enkät från Yougov att det till och med finns en majoritet i Sverige för att lämna EU (43 procent mot 42). EU får skulden för massarbetslöshet och otrygghet. Det ger en helt ny inramning till EU-parlamentsvalet 2014. Motståndet lever plötsligt igen – men har mött ett partipolitiskt landskap som inte alls förmått fånga upp det. EU-kritiken har försvunnit helt (Junilistan), bleknat (MP) eller återuppstått i främlingsfientlig form (SD).

De andra partierna känner också vart vindarna blåser. I de nya valmanifesten talas med nästan identiska formuleringar om att EU ska bli ”smalare” och ”göra rätt saker”. Centern försöker vinna poänger på sitt euromotstånd och utmanar de andra partierna att berätta vad de egentligen vill. Det pratas också mycket om snus och om ”flyttkarusellen” mellan Bryssel och Strasbourg. Dock inte från Vänsterpartiet (än), som precis som vanligt är obekvämt med att ställa populära krav.

Socialdemokraternas strategi är en valrörelse om inrikespolitik. Deras valmanifest kan läsas som en slags allegori. De pratar om Europa, men alla förstår att de vill att vi ska tänka på Sverige. Den strategin handlar också om att skydda tanken om att valet i september står mellan två tydliga alternativ – tvingas de prata europeiska sakfrågor måste de erkänna en stor enighet med högern.

Både den opportuna tonen från Alliansen och sossarnas vilja att göra debatten till en enda stor jobbfråga försvårar för Vänsterpartiet. De framstår inte som det enda kritiska partiet. Och blir allting inrikespolitik går det inte att utnyttja EU-opinionen till partiets fördel. Framgångsvägen kan vara att föra fram ett tydligt EU-motstånd, men genom frågor som verkligen engagerar väljarna och där partiet har högt förtroende (välfärdsfrågorna). Den bittra erfarenheten är att väljare inte blir vänsterpartister bara på EU-motstånd – inte ens i ett val som bara handlar om EU. Samtidigt måste vänstern vinna slaget på ett sätt som inte gör att man förlorar kriget: det pålästa EU-motståndet vittrade långsamt sönder när folkomröstningen 1994 var över. Ska ett utträde någon gång bli verklighet måste varje EU-valrörelse också vara folkbildning om unionens jävlighet.

(Ledare publicerad i Flamman 28 nov.)

På låtsas och på riktigt

Idag kommer Aron Etzlers Reinfeldteffekten ut. Alla måste läsa den! (Ja, när jag skötte marknadsföringen på Flamman och han var chefredaktör hade jag faktiskt betalt för att säga det om hans böcker - men det här säger jag helt gratis.)

Boken är något så ovanligt - och efterlängtat - som en vänsteranalys av dagspolitik. Allt det där som vänstern ofta vill stå över. Det står inte särskilt högt i kurs i vänsterkretsar att gräva ner sig i riksdagsdebatter, twitterutspel och opinionsundersökningar. Det kan tolkas som att man är intresserad av politik, och inte av långsiktig förändring. Det har i sin tur lett till att vänstern länge har underinvesterat i dagspolitisk smartness av den typ som Aron Etzler står för.

Jo, visst säger alla att de är intresserade av taktik och strategi. Men om man ska bli bra på det måste man - faktiskt - sluta lita på intuitionen och börja läsa och lyssna. Om man inte är genuint nyfiken på hur en politisk situation ter sig ur allas perspektiv, och tar reda på hur saker faktiskt är, då hamnar man bara i gissande utifrån gamla föreställningar. Det kan låta bra, men man får sällan rätt. Och så har vänstern i Sverige inte vunnit något på tio år heller. 

Har Moderaterna verkligen gått mot mitten de senaste åren eller är det bara på låtsas?

Ja, säger Aron Etzer, som jag läser honom: det är på låtsas. Och det är på riktigt. Båda på samma gång. Man kan inte säga annat än att det Moderaterna har fått igenom sedan 2006 är högerpolitik. Men att säga att det skett under ett ytligt lager av nedtonad "retorik" är att göra det för ytligt. Moderaterna har vänt upp och ned på hela sin verklighetsuppfattning. Deras samhällsmodell är helt annorlunda beskriven, tar spjärn mot andra utgångspunkter. Jämförelsen med Per Albin Hanssons folkhemstanke är bra: ingen skulle komma på tanken att kalla det för något slags bluffande. Det handlade om en ny politisk modell, ett byte av världsbild och början på en ny klassallians.

Jag tycker att det är en bra analys. Det håller inte att, som många, betrakta politik och retorik som två helt åtskiljbara saker: att det finns en verklighet och en beskrivning. Det går in i varandra. "Vad man faktiskt gör" är inte oberoende av hur man beskriver det. En politisk åtgärd blir till exempel ofta begriplig - och politisk - först när man vet syftet.

Moderaternas förändring blir i Aron Etzlers bok förklarad i ett mycket längre perspektiv än i andra analyser. Det hjälper bland annat till att avdramatisera Fredrik Reinfeldts "vänstersväng" - för sådana har kommit och gått. Det finns skäl att tro att den nuvarande också är tidsbunden och föränderlig.

Viktiga avsnitt handlar också om Moderaternas lyckade strategi att göra politiken till ett förtroendespel, ända in i minsta glidning i Reinfeldts debattrepliker. (Jag tror inte jag har läst någon lika skarp analys av Moderatledarens debatteknik. Alla retorikexperter i tidningarna borde skämmas.) Sossarna har sällan lyckats bryta den framingen: när alla var emot Mona Sahlin 2010, samlade S ihop gamla partiledare och LO-bossar som sa: jo, det här är en bra person - vilket naturligtvis inte alls tar debatten någon annanstans. Inför 2014 upprepar gärna Jan Larsson och andra att strategin är att prata om stora politiska skillnader. Men en förutsättning för att det ska bryta känslan av "presidentval" är att man backar upp det med reella skillnader. Och även i den situationen kommer Moderaterna - om de följer sin hittillsvarande linje - att fråga vem som är uppgiften mäktig att bära alla dessa stora förändringar. Stefan Löfven är kanske svårare att plocka ned än "buffeln" Persson och "slarviga" Sahlin, men visst finns det sprickor i fasaden som de kommer att försöka vidga: kanske Löfven från Metall-som-inte-gillar-kvinnor, gubbfacket.

Nå. Boken är praktiskt taget ett lärobok i politisk strategi. Den är dessutom lärd, i ordets mest högtravande bemärkelse. Litteraturreferenserna är ändå inte till för att glänsa, utan är på kornet, allihop. Och även om boken handlar om Moderaternas framgångar blir man optimist av att läsa den, för känslan är att det går att förstå dem - och att vara lika bra.

Mitten är alltid höger

Svensk politik fortsätter den beklämmande dansen kring ”mittenväljaren”. Märkligt nog har mittenväljaren alltid haft borgerliga åsikter. För även när 9 av 10 svenskar vill förbjuda vinst i välfärden, är mittenväljaren ändå någon som gillar vinst. Det är inte seriös valmatematik. Mittenväljaren är bara en hammare att slå i huvudet på alla som vill något med samhället. Men hammaren biter. Att ”val vinns i mitten” – det vill säga med motståndarens politik – måste vara den skadligaste idén som någonsin fastnat i arbetarrörelsen. Moderaterna skrattar hela vägen till mobiliseringsrösterna.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)

Makalös bedrift av alliansen

Idag inleds det sjunde riksmötet i rad med en renodlat borgerlig regering. Högern har inte haft makten så länge i något annat land i Europa - några östeuropeiska, med sin speciella historia, undantagna. En bit in i riksdagsåret blir det också svenskt rekord: När Felix Hamrin avgick 1932, och Fälldin 1982, hade Sverige haft högerregeringar i sex år.

Det är alltså en ganska makalös bedrift av alliansen.

Förutsättningarna har inte varit de lättaste heller. Man får nog erkänna att de hanterat både interna motsättningar och minoritetsstyrandet ganska skickligt. Hur många uppfattar regeringen Reinfeldt som beroende av Sverigedemokraterna? Rasisternas stödröster har inte solkat ner regeringen.

Givet förutsättningarna är inte opinionsunderläget särskilt bekymmersamt för regeringen heller. Oppositionen leder, men den borde leda eftersom en sittande regering alltid tappar tre procentenheter bara på att vara regering. Den borde leda eftersom tillväxten hackar, eurokrisen rasar och debatten om vinster på vanvård aldrig verkar ta slut.

Frågan som borde bekymra oppositionen är om man inte borde lett med mer, nu när regeringen börjar agera och matar fram reform efter reform. Rätt kloka grejer, till råga på allt.

Reinfeldt är trött, säger sossarna. Jag vet inte, jag. Jag tycker han verkar sprängfylld av självförtroende. I förra veckans stora Expressenintervju lyfter han fram jobbfrågan inför 2014. Det hemska är ju att han kan vinna på den igen - trots ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning. Men de har bra spinn: 4 av 10 tror ju som bekant att siffrorna pekar åt andra hållet. Och de har ett envist fokus som folk gillar.

Socialdemokraterna har ännu inte lärt sig att hantera de nya Moderaterna. I en intervju i Veckans Affärer innan sommaren sa Stefan Löfven, som om han inte förstått någonting: "Omgörningen av Moderaterna är bara kosmetik, fernissa och yta." Socialdemokraterna kommer alltså att fortsätta mala på om att Moderaterna egentligen vill något annat än de säger, istället för att möta den politik som faktiskt läggs fram.

Ända sedan Moderaterna blev det dominerande borgerliga partiet har Socialdemokraterna kunnat gå till val på en stor anti-reform, ett spöke: de moderata skattesänkningarna. Det har inte behövts någon mobilisering för något eget. Det har räckt med mobilisering mot det borgerliga hotet om "systemskifte". Idag är det uppenbart att väljarna inte uppfattar något hotande systemskifte. Ändå håller Socialdemokraterna krampaktigt fast vid den gamla strategin. Mona Sahlins mantra i förra valrörelsen om att "valet står mellan två helt olika samhällsmodeller" ska uppenbarligen föras vidare av Löfven.

När folk blir förvånade över bristen på engagerande reformer från sossarna är det alltså inte konstigare än att partiet är ovant att jobba så. Förvalta - gärna. Men helst utan att behöva lova någonting. Strategin att lansera ett "kompetent" alternativ till Anders Borg går att förstå internt, psykologiskt (efter Juholtcirkusen), men en opposition kan inte jobba med "kompetens" som ledord. En opposition kan definitivt inte jobba med kompetens som ledord i kamp mot Anders Borg. Och då har jag inte ens börjat fantisera om hur det kommer att låta när alliansen - enligt uttalade mål - går i opposition mot sig själva det sista året innan valet 2014.

Det står skrivet i stjärnorna vem som kommer att låta mest som en trött regering, och vilka som kommer att låta mest som en revanschsugen opposition.

Upptagenheten hos S med "mittenväljarna" är stor - märkligt stor med tanke på hur viktig ren mobilisering var för alliansen både 2006 och 2010 - men mycket liten möda tycks läggas på att ta reda på vad mittenväljare egentligen vill. Det ser ut som realpolitik, men när man berättar vad man vill göra för mittenväljarna bygger allting på rätt grunda fördomar. Och på dåligt självförtroende. Bara: mittenväljarna gillar RUT. Aldrig: hur kan vi få mittenväljarna att gilla något annat än RUT?

Vänsterpartiet gör det partiet ska, och Jonas Sjöstedt har en bra position att bygga vidare från. Men det leder i bästa fall till en omfördelning av mandat mellan arbetarrörelsens partier. Är man skicklig kan man flytta debatten i enstaka, viktiga frågor. Men något regeringskifte kan Vänsterpartiet inte ordna på egen hand. Ett klokt S är nödvändigt. Det kan hända att vi får det. Det jävliga är bara att de måste vara ännu klokare än Moderaterna.

Det finns skäl för pessimism.

Slarvigt tolkade väljarkartor

"Socialdemokrater i norr och moderater i söder", skriver DN i ingressen till uppslaget med statistikern Richard Öhrvalls politiska Sverigekartor idag (tidigare presenterade på hans blogg).

Det är exakt det som kartorna inte visar. Men det stämmer ju bra in på storyn om sossarna som partiet för det svunna, avfolkade Sverige och Moderaterna som storstadspulsens moderna parti.

Kartorna visar hur ett partis stöd fördelas över landet: är det mer populärt bland väljarna i söder än bland väljarna i norr? Däremot kan man inte använda dem för att jämföra partier med varandra alldeles enkelt. Jag tycker att DN slarvar.

Folkpartiet är "ett utpräglat storstadsparti" medan Socialdemokraterna är "svaga i storstäderna" enligt artikeln. Det stämmer för hur partiernas väljare är spridda internt, men Socialdemokraterna utklassar ju Folkpartiet i storstäderna om man ser till valresultatet.

Sanningen om Socialdemokraterna, Sveriges största parti, är ju att de är starka överallt. De är bara inte fullt så starka i storstäderna.

Styrkan i färgfälten relaterar till hur starkt partiet är i förhållande till rikssnittet, d v s valresultatet. Eftersom Stockholm (och de två andra storstäderna) har en enormt stor tyngd i det sammanvägda valresultatet, visar kartorna mer eller mindre hur bra ett parti sköter sig i förhållande till Stockholmsresultatet. Eftersom Centern knappt finns i Stockholm, är mycket riktigt deras Sverigekarta höggradigt mörkgrön lite överallt - det ser nästan ut som om de är starka överallt. Men de är ett pytteparti nästan överallt. Det är det svaga resultatet i storstäderna som (förstås) gör dem relativt starkare i resten av landet. Relativt städerna, inte relativt andra partier.

Färgfälten tar ju inte heller hänsyn till befolkningsstorlek, så när Öhrvall säger att Vänsterpartiet har "sitt tydliga fäste" i norra Norrland, så är det bara rätt om man menar höga röstetal. För partiets framgång i riksdagsvalet totalt sett har norra Norrland marginell betydelse. Även om vi är generösa och räknar med Västernorrland och Jämtland (förutom Norrbotten och Västerbotten) så bidrar inte de länen med mer än 15% av Vänsterpartiets totala röstetal.

Det är inget fel på statistiken i sig, men tolkningarna slängs ganska slött in i den rådande berättelsen om de respektive partiernas modernitet och relevans (som ju stad-land-kontrasten handlar om, hur illa vi som är födda lantisar än tycker om det). En alternativ bild är, som jag skrivit tidigare, att Moderaternas väljarstöd till fyra femtedelar ligger utanför storstäderna och att 2010 års valseger bland annat byggde på att de ökade med 30 procentenheter i skogslänen.

(Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd med hur sossarna utnyttjar sin potential i städerna. Men det är delvis en annan diskussion.)

Ryck upp er!

Den socialdemokratiska eftervalsdebatten tar verkligen i så den spricker. "Vi har aldrig haft rätt, förlåt oss, vi ska göra om allt!"

Ryck upp er nu. Ni byggde det här jävla landet. Visa lite grundsjälvförtroende. Strategiska vägval kan bli fel, politiken kan slira för mycket åt höger eller vänster, taktiken kan klantas till - men det finns ju grunder att stå på: ett jämlikt samhälle genom tyglad kapitalism. Starka löntagare i ett mänskligare arbetsliv. Tyngdpunkten på gemensam välfärd som fördelar efter behov. Ett grönare folkhem. Och så vidare.

Kan man ha sämre självförtroende än när Arbetarrörelsens Tankesmedja sätter rubriken "Vad är socialdemokrati?" på ett av sina nya projekt? För i jösse namn, ni vet vad socialdemokrati är. Ni behöver bara uppdatera omvärldsanalysen lite, vrida till kommunikationen en smula, samla er kring några nya mobiliserande reformer, avgöra ett par höger-vänsterstrider genom handuppräckning. Inte omdefiniera vad socialdemokrati är. Sluta med det där självskadebeteendet.

Nu handlar det inte bara om självförtroende: sossetoppen har de senaste åren haft en kommunikationsstrategi som går ut på att framstå som förnyande genom att presentera all ny politik som ett brott med det förflutna: en typisk DN-debattartikel från Socialdemokraterna beskriver hur man misslyckats förut, men tänkt om och (ba-dam!) här kommer den nya tidens fräscha s-politik.

Jag förstår tanken: man vet att högern oftare får omdömet "framtidsinriktade", varför S är rädda för att visa på egen kontinuitet. Man vet att man kan locka borgerligt sinnade väljare om man med ett steriliserat snitt kapar just kontinuiteten och försöker få den uppdaterade s-politiken att bedömas utan återblickar. Man vill understryka det nya (som kanske inte alltid är glasklart) genom att skriva oss på näsan om hur enorma omprövningar man gjort. Man kan inte motstå frestelsen att låta ödmjuka och självkritiska inför den egna historien, både eftersom det är ett vedertaget retoriskt grepp och för att det är vad som förväntas av en socialdemokrat 2010.

Problemet är att den här omprövningsretoriken - som just nu kan fås med extra allt i eftervalsdebatten - skapar egna problem: Det är demoraliserande för partimedlemmarna att höra att allt man slitit arslet av sig för varit helt feltänkt. Budskapet "Vi är ett parti som vågar tänka om" kan lika gärna läsas som "Vi är ett parti som ofta tänker fel". Det är förvirrande för väljarna att höra att man nu måste bekanta sig med Socialdemokraterna helt från början igen. Det får Socialdemokraterna att framstå som svajiga, opålitliga och osäkra på sin egen politik. Det är dålig varumärkesvård att kapa alla förbindelser med det förflutna (inget modernt företag skulle göra så; modernitet och nytänkande ställs aldrig i motsättning till kontinuitet och historia i varumärkesarbetet). Och det ställer partiet på defensiven på ett sätt som gör att Fredrik Reinfeldt kan stå och göra precis som han gjorde i riksdagens första partiledardebatt häromveckan: ställa låtsat bekymrade frågor om den socialdemokratiska förnyelsen, som om han hade med det att göra.

Alltså: även om man faktiskt vill slakta sin gamla politik, måste man kommunicera kontinuitet. Åtminstone i någon del måste det gå att se en röd tråd, samma politiska logik i det nya som i det gamla. Ord som "uppdatera", "utveckla", "stärka", "fokusera" borde förekomma mycket oftare i Socialdemokraternas eftervalsdebatt än "förnya", "ompröva", "förändra". Särskilt i ljuset av att valet 2010 snarare var ett val som vanns av Moderaterna än ett val som förlorades av Socialdemokraterna. Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan. Och sluta vara så förbaskat generösa med att bjuda in fiender att ha åsikter: vad har till exempel Anna Ekelunds bisarrt dåliga hatartikel att göra på Erik Laaksos socialdemokratiska Eftervalsdebatt.se?

Vänstern och 4,6 miljoner

Det dignar av bra valanalyser nu, som hos Daniel Suhonen, Morgan Johansson, Jonas Thunberg, Aron Etzler och Anne-Marie Lindgren.

Sossarnas valutvärderingsgrupp skapar förhoppningsvis ännu fler, liksom Vänsterpartiets framtidskommission. (Även om namnet oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera "framtiden". Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?)

Det dyker upp många dåliga valanalyser också. Sådana som utgår från att förlorarna bara gjorde dåliga saker, och att vinnarna bara gjorde bra saker. Sådana som utgår från att alla misstag var avgörande, och därför relevanta att dra upp. Sådana som inte kan se att val ibland vinns av någon, inte bara förloras av de andra - d v s inte krediterar Moderaterna tillräckligt mycket. Sådana som placerar grundorsaken till valförlusten någonstans i tid kring Metallstrejken 1945 eller åtminstone vid Sture Eskilssons berömda propaganda-PM 1971, trots att arbetarrörelsen vann tre val i rad 1994-2002. Sådana som slentrianmässigt efterlyser mer vänsterpolitik, trots att man då lämnat valanalysens område (tro mig: högerliberala socialdemokratiska partier har vunnit många val - de måste bara manövrera annorlunda än ett klart vänsteralternativ). Sådana som radar upp nackdelarna med att kliva ur sängen på morgonen utan att med ett ord nämna fördelarna: visst, det rödgröna samarbetet var inte bra för socialdemokraterna - men det hade varit fullständigt otänkbart att inte ha ett rödgrönt samarbete.

Nåja.

Innan man diskuterar varför det gick åt fanders, kanske man också bör säga att det i stor utsträckning var en framgångsrik valrörelse för de rödgröna. Alliansen tvingades backa om skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer (minns Göran Hägglund i SVT), som vanligt hamnade diskussionen om vinst i välfärden i att högern tvingades lova mer "kontroll" och "begränsningar", Fredrik Reinfeldt släppte utanförskapsbegreppet när han erkände att varje arbetslös person inte är långtidsarbetslös. Och valet handlade - om man ska tro SVT:s vallokalsundersökning, SCB kommer inte med sin första rapport förrän i november - om relevanta frågor: vi hindrade högern från att etablera ett "Tobleroneval". Andelen som angav att partiledaren hade betydelse för röstningen ökade bara marginellt: istället hamnade välfärd och jobb i fokus.

En valrörelse där motståndaren tvingas ta nya, defensiva positioner i flera frågor är förstås inte en helt igenom förlorad valrörelse.

Det finns däremot en lärdom att göra: när motståndaren backar, måste man ha en strategi för hur man agerar. Göran Hägglunds löfte om att radera ut skatteskillnaden mellan pensionärer och löntagare ledde till - ingenting. Resultatet blev snarare att han desarmerade frågan, än att de rödgröna fullföljde attacken och räknade hem segern.

Efter denna positiva parentes: bara mörker.

På lång sikt beror alla valresultat på förändringar i verkligheten - så långt har personer som Ulf Bjereld rätt i sin "långa" analys.

Men avindustrialiseringen var redan ett faktum när Socialdemokraterna vann tre val i rad och satt vid makten 1994-2006. Det var med lägre stöd, visst - men det berodde ju främst på en maktförskjutning inom arbetarrörelsen, där Vänsterpartiet ökade relativt S. Faktum är att det sammanlagda stödet för det röda blocket (årets val ej medräknat) bara var 3 procentenheter lägre på 90- och 00-talet (c:a 46%) än på 70- och 80-talet (c:a 49%). En så marginell skillnad kräver inga "stora" förklaringar. V har blivit ett naturligt alternativ till S efter att den sovjetiska ryggsäcken försvann efter "1989". Ska man diskutera faktorer som industrisamhälle, individualisering, det nya oberoendet av offentlig välfärd, så måste det röda blocket åtminstone analyseras tillsammans.

Visst, det finns elaka tendenser i samhället, men det finns också ganska smarta svar från arbetarrörelsen. Ta till exempel hur inkomstklyftorna ökar parallellt med privata alternativ inom alla välfärdsområden, vilket gör att de som drar ifrån ekonomiskt blir mindre och mindre beroende av välfärdsstaten. Socialdemokratins medelklasskontrakt börjar spricka i fundamentet. Detta pareras ibland oskickligt med förslag om avdrag för hushållsnära tjänster eller mer valfrihet. Men det hanteras också klokt ibland, med en strid om taken i socialförsäkringarna eller med Mona Sahlins starka retorik i årets valrörelse kring hur mycket alla löntagare tjänar på jämlikhet och offentlig organiserad välfärd.

Frågan är alltså inte: Hur mycket talar emot oss?

Snarare: Vilka samhällsförändringar är vi dåliga på att hantera?

På kortare sikt beror valresultat också på politik.

Att inga stora reformer ställs mot varandra gynnar naturligtvis en sittande regering. (Om Socialdemokraterna även tidigare saknat egna stora reformer har de nästan alltid kunnat förlita sig på att Moderaterna drog fram en stor negativ reform - ett gigantiskt skattesänkningspaket.) Det innebär en förskjutning mot de "löpande" frågorna - framför allt jobben, som Moderaterna på något sätt har lyckats lyfta från att bara vara ett "arbetslöshetsproblem" till något ideologiskt, som bygger identiteter. Efter Schlingmanns PR-knådning har "jobben" slutat att vara en sakfråga och blivit ett helt värderingspaket: krav, optimism, att göra rätt för sig, alla bidrar. Jag var ganska säker på att sossarnas strategi att försöka prata mer jobb än regeringen inte skulle funka - efter att ha misslyckats att återställa den fulla sysselsättningen på 90-talet finns inget förtroendekapital att ta av. Men det är tveksamt om ens mitt eget recept - att prata verklighetens arbetslöshet och verkliga åtgärder - skulle ha hjälpt. Moderaterna lyckades i år dessutom ge jobbpolitiken en mjukare sida, uttryckt bland annat i valrörelsens bästa print och tevereklam: "En av många anledningar till att fler ska ha ett jobb"-serien. Enligt SVT:s vallokalsundersökning ökade Moderaterna i gruppen arbetslösa, samtidigt som Vänsterpartiet minskade - i en situation med ökad massarbetslöshet! Se där, i koncentrat, vänsterns totala haveri och högerns exempellösa succé.

I jobbpolitiken finns också två helt olika tilltal, som jag är övertygad om spelar roll. Moderaterna pratar om värdet av att ha ett jobb, Socialdemokraterna om värdet av att ha a-kassa. Den negativa utgångspunkten kritiserades redan i 2006 års officiella SAP-valutvärdering, men det lät inte radikalt annorlunda i år. Både V och S måste dessutom någon gång anpassa kommunikationen till det faktum att majoriteten av svenska löntagare inte är utförsäkrade, arbetslösa, utstötta, nedbrutna eller sjuka. Vi har 4,6 miljoner kärnfriska och hyggligt avlönade löntagare i det här landet - hur tjänar de på vänsterpolitik? De vet förmodligen inte, eftersom vi envisas med att tilltala de 450 000 sjukskrivna eller de 350 000 arbetslösa. Moderaternas jobbpolitik görs relevant för alla. Vi pratar om de drabbade, fastän det är just vår uppgift att inte dela upp de förtryckta på det sättet. Vi kritiserar tvåtredjedelssamhället som analys - men tar retorisk strid för "tredjedelen" hela tiden. Och om vi någon gång talar om lönearbetare, slår vi knut på oss själva för att undvika att prata om männen. Stödet bland LO-medlemmar för S och V är en katastrof - det kanske inte skadar att försöka inkludera dem i en berättelse om vart man vill med samhället? Varje exempel på en lönearbetare kanske inte måste vara en undersköterska? Lågvattenmärket nåddes under industrikrisen med sina tiotusentals varsel: då pratade vänsterpartister om att krisen framför allt skulle drabba kvinnor, eftersom varslen på sikt skulle underminera offentliga sektorn!

Friska, vita män - som i stor utsträckning själva kom helskinnade ur de senaste fyra åren - måste helt enkelt också bli kittlade politiskt för att rösta S eller V.

För just Vänsterpartiet var förutsättningarna inför valet inte dåliga. Det organiserade samarbetet – syftande till regeringssamverkan – med Socialdemokraterna var en historisk framgång i sig, som rimligen borde ha öppnat dörrarna till breda LO- och TCO-grupper. Att partiet i praktiken gick till val på de rödgröna kompromisserna innebar också att man fick driva mer allmänna och ofarliga välfärdsfrågor än vanligt. Man slapp vara vänsterpartiet, mer eller mindre. Lars Ohly har aldrig varit bättre och väljarkommunikationen låg i alla fall över det egna genomsnittet.

Trots det: femte förlustvalet i rad, sämsta resultatet sedan 1991.

Problemet i stort är att Vänsterpartiets livsluft länge varit att utgöra vänsteropposition mot Socialdemokraterna. 90-talets succétillväxt byggde på hård kritik mot Göran Perssons budgetsanering tillsammans med Centerpartiet. Men det var inget recept för stabil framgång. När S så gjorde en mjuk vänstersväng under 2000-talet – både i regeringsställning och i opposition – har behovet av Vänsterpartiet minskat. Kort sagt: V-dilemmat är att det som ger kortsiktig framgång – att försvara en klassisk välfärdspolitik – också är snabbt förlorat. Långsiktig framgång måste bygga på ett eget politiskt projekt, som är genuint vänsterpartistiskt.

Med det menar jag inte att ett sådant projekt behöver vara utopiskt, ultravänster eller kräva hundra miljarder i skattehöjningar. Bara att det inte enkelt kan tas över av Socialdemokraterna.

Ett av problemet för Vänsterpartiet de senaste tjugo åren har varit att det saknats tålamod för att bygga en sådan egen modern identitet.

Något för framtidskommissionen att sätta tänderna i, kanske.

Ska vi ta Ove Rainer i repris också?

En presschef på regeringskansliet begär att SVT ska klippa om ett program om skolpolitiken till Folkpartiets fördel - men vi borde istället diskutera vad Lars Ohly tyckte om rivningen av Berlinmuren för 21 år sedan?

Eskil Erlandsson ser till att det fabriceras en fuskrapport om tillståndet på minkfarmarna för att sopa undan frågan från valrörelsen - men den verkliga skandalen är att en 15-årig MUF-aktivist gått på ett s-möte med 18-årsgräns och försett sig av vin, för att sedan tipsa Expressen?

Mats Odell kallar socialdemokraternas politik för "Tobleronepolitik" - men Nerikes Allehanda (liberal) tycker att ett exempel på smutskastning är en socialdemokratisk film som "visar blå och röda staplar som tydligt ska markera skillnaderna mellan de båda blocken. Mellan diagrammen kommer skyltar med texter att såväl arbetslöshet som antal socialbidragshushåll och antal obehöriga till gymnasiet har ökat sedan förra valet."

Ska man skratta eller gråta?

Ohly 1989. Sahlin 1995. Vad kommer härnäst, ska Ove Rainer-affären läggas oss till last också?

Svenska politiska journalister skulle inte reagera på en politisk skandal om den hoppade upp och bet dem i näsan.

Årets största politiska skandal gick ju till exempel nästan obemärkt förbi: när Sveriges statschef kommenterade sin morfars, den högt uppsatte nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, brott mot mänskligheten med att "alla var ju med...det var svårt att undvika".

Därför är heller inte det här en skandal: Moderaterna skryter i detta nu på sin hemsida om att partiet lyckades "bra i de allmänna valen" på 1910- och 20-talet, d v s val i Sverige innan demokratin, när Moderaterna själva aktivt såg till att arbetare inte hade full rösträtt. Grattis till den prestationen! Seriöst: det är väl OK - om än inte intellektuellt hederligt - att framställa det som om Arvid Lindman genomförde en rösträttsreform för att han ville det. Men att skryta om att partiet hade framgångar under vad som i praktiken var en diktatursituation - det är riktigt smaklöst.

Men det är som sagt ingen skandal. "Odemokratiskt", det är ju när VPK tyckte saker om andra länder. Vad partier faktiskt gjort - här i landet - har väl ingenting med demokrati att göra.

SD är inga vågmästare

Göran Hägglund reser nu den ideologiska överbyggnaden för en alliansregering som regerar vidare i minoritet med SD som tungan på vågen. Han menar att en regering Sahlin som stöder sig på Ohly är lika förkastlig som en regering Reinfeldt som stöder sig på Åkesson - att det är ett val mellan pest eller kolera.

Reinfeldt har ju nu också deklarerat att han kan tänka sig att leda en minoritetsregering i en situation där SD är tungan på vågen, givet att alliansens partier är större än de rödgröna.

Fram tills detta besked kom ägnade sig alliansen mest åt avancerade semantiska övningar i pressen: undvek frågan om de kunde regera med passivt stöd av SD med formuleringar som att de inte tänkte "söka stöd", "samarbeta", "göra sig beroende av" o s v. Det räckte mer än väl för att kollra bort Sveriges politiska journalister och kommentatorer.

Precis som statvetaren Michael Wahman skrev i GP i början av augusti är det en missuppfattning att SD skulle få en "vågmästarroll" om de kom in i riksdagen. För att vara "vågmästare" (eller rättare sagt tungan på vågen) krävs det att samarbete med endera blocket är ungefär lika troligt, så att man kan spela ut dem mot varandra och på det sättet nå inflytande. En position någorlunda i det politiska mittfältet är nästan en förutsättning. Ny Demokrati spelade ingen "vågmästarroll" när de kom in 1991, utan utgjorde passivt stöd till regeringen Bildt - naturligt för ett parti längst ut till höger. Samma sak gäller SD. Ingen behöver tvivla om att de befinner sig längst ut till höger på den politiska skalan. I Landskrona har SD röstat till 91% som högern under mandatperioden. I Karlskrona röstar SD dubbelt så ofta med högern som med Socialdemokraterna. I Nerikes Allehandas valenkät om landstingspolitiken (publicerad i papperstidningen 9/9) svarar SD mest positivt av alla partier om privatiseringar - de kan tänka sig att privatisera alla delar av landstingets verksamhet. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Om alliansen inte får egen majoritet, men får det med hjälp av SD, vore det därför märkligt om inte talmannen konstaterade att det finns en högermajoritet i riksdagen och ger Reinfeldt i uppdrag att bilda regering. Reinfeldt kommer därpå att vända sig till riksdagens enda naturliga vågmästarparti (Miljöpartiet) för att undersöka möjligheterna att bilda en majoritetsregering. MP kommer att säga nej, om inte annat av rädsla för hur deras ganska vänstervridna väljarbas skulle reagera. Reinfeldt kommer att gråta några krokodiltårar över att MP inte tar sitt demokratiska ansvar. Efter att han sedan försäkrat sig om att SD lägger ner sina röster i regeringsfrågan (precis som Ny Demokrati gjorde 1991) meddelar han talmannen att det finns förutsättningar för en parlamentariskt hållbar minoritetsregering. SD kommer inte att rösta emot en alliansregering - alternativet är att de utlöser nyval, vilket knappast gynnar dem jämfört med alternativet att bli ett etablerat borgerligt stödparti. Vänsterpartiet kanske kan tänka sig att fälla en alliansregering tillsammans med SD (enligt Ohly i DN) - men varför i jösse namn skulle SD välja det alternativet?

Om det osannolika skulle hända att talmannen istället skulle närma sig Mona Sahlin - i en situation där de rödgröna är större än alliansen eller om bollen skulle hamna hos henne efter att Reinfeldt fått nej från MP - kommer hon att göra sonderingar hos Folkpartiet och Centern. De kommer att säga nej: de politiska skillnaderna är för stora och "alliansen" är ett alldeles för framgångsrikt varumärke för att förstöra. I det läget kommer Mona Sahlin att förklara en regeringsbildning omöjlig och det blir nyval (om Reinfeldt redan fått försöka) eller så går bollen till Moderatledaren.

Eller tja, det finns faktiskt en högoddsare som skulle kunna slå in innan det går till nyval: att talmannen låter Maria Wetterstrand försöka bilda regering. En MP-statsminister skulle inte vara otänkbar för en försvagad Mona Sahlin, och alliansen skulle ha en helt annan inställning till det jämfört med att sitta i regering med en socialdemokratisk chef. Dessutom skulle Wetterstrand kunna bjuda in hela alliansen, som därmed fortfarande skulle hålla ihop. Alltså en MP/S/M/FP/C/KD-regering. Alliansen skulle dessutom tilltalas av att bryta det rödgröna samarbetet och hålla Ohly utanför. S-deltagandet vore nödvändigt för MP gentemot de egna väljarna, och S behöver bara svälja prestigen att regera tillsammans med M. Men lyssnar man på Mona Sahlin verkar ju huvudprioriteten vara att hålla SD utanför inflytande, så varför inte? Det är i alla fall tillräckligt sannolikt för att talmannen skulle kunna göra ett försök.

Så långt objektiv spekulation.

Valstrategiskt är den stora gåtan varför Mona Sahlin envisas med att säga att hon kan tänka sig att samarbeta med FP och C för att hålla SD maktlösa. Det bidrar bara till att minska trovärdigheten i budskapet att valet den 19 september är ett ödesval mellan två helt olika samhällssystem. I själva verket innebär det ju att tillmötesgå SD:s påstående att invandringen är det allt överskuggande samhällsproblemet, om Mona Sahlin är beredd att låta just den frågan överskugga alla andra motsättningar mellan blocken.

Dessutom förutsätter Mona Sahlins scenario att hon skulle bli ombedd att bilda regering, trots majoritet för högerpartierna inklusive SD. Det är (som jag sagt ovan) långt ifrån säkert att talmannen gör den tolkningen av den parlamentariska situationen. Det är alltså stor risk att Sahlin säger sig vara beredd att ta ett ansvar som hon aldrig får chansen till i verkligheten. Priset för pratandet är att väljarkåren - som kanske inte alls delar hennes engagemang i att blockera SD - desillusioneras om de politiska skillnaderna mellan rött och blått.

Istället för mumlandet om mittensamverkan skulle Sahlin bara kunna säga:

-Det finns ingen komplicerad situation. Om det blir majoritet för högerpartierna, bör de få uppdraget att bilda regering.

En sådan ståndpunkt är inte svårare att hålla fast vid än Göran Perssons återkommande enkla mantran om att han "söker stöd för en socialdemokratisk regering". Att ignorera följdfrågor är en del av statsmannakonsten. Det är knappast en politikeruppgift att spekulera i vad talmannen gör om en högerriksdag inte lyckas bilda regering. Formuleringen skulle 1) nagla fast SD som ett högerparti, 2) bibehålla trovärdigheten i beskrivningen av en djup ideologisk klyfta mellan alliansen och de rödgröna 3) undvika en för SD tacksam "etablissemanget är rädda för oss och vill stoppa oss till varje pris"-vinkel och 4) faktiskt öppna för att ändå ta ansvar i ett skarpt läge, om det osannolika uppdraget att bli socialdemokratisk regeringsbildare i en riksdag med högermajoritet skulle föräras Sahlin.

Jobb, jobb, jobb

Känslan när SVT snart tröskat igenom alla sina partiledarutfrågningar är att de lider av ett systemfel: (S) och (M) får tunga frågor om ekonomi och jobb - småpartierna får småfrågor. Trots att de senare självklart har lika tunga program om samma tunga frågor. Lars Ohly brinner knappast för att diskutera fotboll, amning, vapenexport eller fastighetsskatt.

Man får acceptera en del status quo-skapande i medierna - typ att statsministern och ledaren för det största oppositionspartiet möts i en del debatter. Men det är inte seriöst att inte diskutera de viktigaste samhällsfrågorna också med de minsta partierna.

Kanske kunde till exempel Ohly påpekat detta i SVT:s utfrågning, typ:

-Ni tycker inte att Sverige ska exportera vapen, varför inte det?

-Det är en liten fråga i det här valet jämfört med att vi har 400 000 arbetslösa, men nej, vi tycker ---

På samma sätt borde för övrigt de rödgröna svara på alla frågor som handlar om annat än arbetslösheten under de dagar som återstår till valet. "Att sätta fler människor i jobb" är ju alliansens svar på all kritik mot alliansens fyra år vid makten - och det verkar vara ett svar som många köper. Det betyder också att alliansens hela trovärdighet står och faller med jobbfrågan: om de har misslyckats där - ja, då faller ju argumentet för att skära i försäkringar och toksänka skatter ihop som en trött sufflé.

Den som vill få en aha-upplevelse av hur viktigt det är för alliansen att slippa få en diskussion om arbetslösheten kan titta på utfrågningen av Reinfeldt i SVT Play. (Som jag skrev om här.)

Jag tycker att de rödgröna gör tre fel i jobbfrågan:

1. De pratar för mycket om framtidens jobb och för lite om nutidens arbetslöshet. En sådan debatt kan bara gynna de som har misslyckats kapitalt de senaste fyra åren.

2. Framtidens jobb kopplas för lite till förslagen i de rödgröna programmen - istället blir det en förtroendetävling med alliansen om vem som tar jobbfrågan på störst allvar. Let's face it: "De nya moderaterna" är världsmästare i snack. De rödgröna kan inte vinna jobbfrågan på munväder. Jag tror att största möjligheten finns i att berätta exakt hur jobben ska komma - 5 000 utan jobb ska lägga tågspår, 10 000 utan jobb ska bygga lägenheter, 1 000 utan jobb ska laga skolmat - och därmed också skapa bilden av att alliansen står för snack, vi står för verkstad.

3. Miljöpartiet tillåts flyta ovanpå jobbdebatten. Förslaget om sänkt restaurangmoms presenterar de gröna t ex som en åtgärd för att få "tjänsteföretagandet" att växa.

Ett kampanjinslag som det att ställa frågor till motståndaren som man "kräver svar" på innan valet är klassiskt, men det blir poänglöst både från de rödgrönas och alliansens sida i år. Ställer man 18 respektive 14 frågor blir det ungefär samma sak som att skriva en debattartikel. Det ska vara en eller två frågor som man kan göra kända och som man kan upprepa under lång tid och i många sammanhang. Att stå i slutdebatten och gråta över att alliansen inte har svarat på "våra 18 frågor" imponerar inte på någon. Att däremot för 3 000:e gången fråga Reinfeldt hur många fler som är arbetslösa idag jämfört med när han tog över - en fråga som TV-publiken faktiskt kan minna sig ha hört tidigare men inte fått något svar på - det vore rätt. Socialdemokraterna hade en bra sådan här kampanj när det gällde att få svar om Reinfeldts inställning till Sverigedemokraterna: genom att envist upprepa samma fråga gjorde de statsministern riktigt irriterad och gav väljarna (tror jag) en känsla av att han faktiskt inte ville säga riktigt som det var. En fråga om arbetslösheten borde ha varit - kanske hinner bli? - valrörelsens ständigt återkommande "fråga" från de rödgröna.

Bara en kul grej

Ewa Samuelsson (KD) skrev på sin blogg häromdagen att KD ville att häften av pengarna som Stockholms stad kan spara in på kostnaderna för nedskräpning skulle gå till nya eller upprustade lekparker - om vi alla skärpte oss kunde det räcka till 50 nya lekplatser för huvudstadens barn! DN uppmärksammade förslaget idag i papperstidningen.

Jorden anropar KD: Om det finns ett behov av 50 nya lekplatser, så ska väl inte barnens välfärd vara beroende av att nedskräpningen eventuellt minskar? Då måste vi bygga dem direkt! Och omvänt: om det inte finns ett behov av 50 lekplatser, så vore det ett fruktansvärt slöseri med skattemedel att bygga dem.

Och mot den obändliga logiken måste till och med Ewa Samuelsson böja sig: nu skriver hon i ett svar på bloggen att förslaget bara var en "kul grej" för att visa vad stadens pengar "kunde" användas till om man lyckades spara pengar.

Vi väntar spänt på nästa roliga grej från Ewa!

Konsekvens-mani

En iakttagelse efter utfrågningen av Göran Hägglund i SVT igår (förutom att killen är duktig, och att Mats Knutsson måste lära sig att man rimligen bara kan svika ett vallöfte om man har egen majoritet):

En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?

Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"

Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".

Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"

Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"

Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!

Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?

Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.

Ride the hype, rödgröna: jämlikhet!

Det börjar lukta katastrof för sossarna - och därmed för hela rödgröna blocket. Inte för Demoskopmätningen i sig, utan för att det går nedåt samtidigt som vi fortfarande inte sett den där visionen och det där huvudbudskapet som kampanjgeneral Krogvig pratar om. Och om den finns – (S) kanske, hemska tanke, hävdar att det är sloganen ”möjligheternas land” som är visionen – så är det hög tid att den konkretiseras och börjar nötas in. Socialdemokraterna vet mycket väl att de aldrig tar några röster de fyra sista veckorna – i alla fall inte sedan SCB började mäta ”spurtvinster” 1956. Det är nu som valet måste vinnas.

Väljarrörelserna under valrörelsens slutskede är överhuvudtaget små. För samtliga partier handlar det normalt om 0-1 procentenhets förändring. Myten om den avgörande slutspurten bygger på att fler och fler byter parti mellan valen (sant, men man byter tidigare än i augusti-september) och att fler och fler uppger att de bestämmer sig sent (sant, men till slut bestämmer sig de allra flesta för att rösta som tidigare - det känns bara inte så trendigt att erkänna att man är "vaneröstare"). Naturligtvis underhålls myten också av massmedier som vill locka läsare och tittare till bevakningen av ett spännande och ovisst val.

Hur vinner man ett val? Allting handlar om att urskilja en ton, ett stämningsstråk i opinionen och bygga ett budskap kring den, ett budskap som får folk att känna att ”just så är det”. Det behöver inte vara en vision, det kan lika gärna vara ett upplevt problem – (M) vann 2006 års val framför allt på att etablera ett problem: ”utanförskapet”. Till detta kopplades ett antal förslag.

Från de rödgröna kommer nu massor med förslag, men ingen stark, enhetlig berättelse om vad som är problemet som förslagen ska lösa. Ingen tankefigur, ingen röd tråd. Mandatperioden har ägnats åt punktkritik - detta är fel, detta är fel, detta är fel. Man har fuskat med helhetsbilden, och därför känns det plötsligt som om det varken finns någon alternativ problembild eller någon attraktiv motvision.

Det är emellertid uppenbart att socialdemokraterna kommer att satsa hårt på sysselsättningen ("jobbkongressen" 2009 o s v).

Gott så, men någon måste visa Thomas Östros partiledningens utvärdering av valrörelsen 2006, där man konstaterar att partiet inte hade tillräckligt offensiva sysselsättningsförslag. Man pratade - säger man själva i efterhand - för lite om jobbskapande och för mycket om a-kassan, vilket gjorde att Moderaterna framstod som offensiva och Socialdemokraterna som defensiva och uppgivna. Ändå stod Östros i vårens budgetdebatt (15 april) och sa att en av huvudfrågorna i valet

”... är arbetslösheten. Sverige har nu den högsta arbetslösheten på tolv år enligt Konjunkturinstitutet ... Den borgerliga regeringens svar är att nya jobb skapas bäst om man hotar sjuka och arbetslösa med sönderslagen hushållsekonomi. Vi i de rödgröna partierna är tydliga: Ökade klyftor skapar inga nya jobb.”

Det vill säga en exakt upprepning av förlorarlinjen från 2006: ”Hur vi får fler jobb? Ja, inte genom att sänka a-kassan i alla fall.” Man prioriterar att berätta vad som inte skapar jobb. Det var också den soundbite som Östros fick med i TV-nyheterna samma kväll.

Det är inte så att det saknas jordnära jobbskapande åtgärder i de rödgrönas politik. Det finns bland annat förslag om sänkt skatt för småföretag, nya järnvägsspår och ökat bostadsbyggande. Jag tror på att strunta i diskussionen om huruvida arbetslösheten är regeringens eller finanskrisens fel, och snarare köra en nu-kavlar-vi-upp-ärmarna-attityd i stil med ”Vi är inte intresserade av diskussioner om vems fel det är. Vi ser bara att det är en massa människor som längtar efter att ha ett jobb att gå till. Vi tänker skapa jobb genom nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Ska vi säga det igen? OK: Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag.”

(Inom parentes sagt: efter valet 2006 läste jag en insändare i Svenska Dagbladet som satte fingret på en svaghet i hela vänsterns retorik. När vi pratar om vettiga villkor för arbetslösa, säger högern ”vad då arbetslösa – vi ska se till att folk har jobb”. När vi pratar om rätten att gå komvux, säger högern ”vad då komvux – vi ska se till att alla klarar skolan första gången”. Känslan som insändarskribenten hade var helt enkelt att vänstern förutsätter att människor ska misslyckas, varpå politikens uppgift är att stötta och trösta. Högern däremot tror på människors förmåga. Att högern bortser från att det de facto – hur stark tron än är – kommer att finnas arbetslösa och folk som inte klarar slutbetyget, är förstås skrattretande, men det finns ändå någonting att ta till sig från den där insändaren. Någonting om att skicka offensiva och defensiva signaler.)

Så visst kan Socialdemokraterna – om Östros till slut tar sig tid att läsa valutvärderingen - nå ut med en offensiv jobbpolitik. Det är centralt. Men det är ingenting som definierar ett vänsterprojekt från ett högerprojekt. Alla partier pratar jobb, med samma hetta. (S) kan peka på borgarnas dåliga ”track record” och få folk att lita mer på en handfast lista med samhälleliga investeringar än på skattesänkningar med vaga effekter – men är det någonting som får det att glöda i hjärtat på vanliga människor?

En vänster utan ett socialt patos är en dålig vänster. 2010 borde bli det stora jämlikhetsvalet.

Svenska väljare vill att det ska glöda till i hjärtat. ”Partiet har en bra politisk ideologi” har alltid varit det vanligaste svaret, när väljarna tillfrågas av SCB om hur de i allmänhet plockar ut ett favoritparti.

Man kan inte vinna ett val på sakfrågor. Det är de underliggande höger- och vänstervindarna som avgör. Inte sedan 1991 hade så få identifierat sig som ”vänster” som i 2006 års val – till yttermera visso den näst lägsta siffran sedan 1968 då mätningarna startade. Och aldrig har så många identifierat sig som ”höger” sedan 1968 – t o m fler (46%) än vid 1991 års val (44%).

Läs det här stycket från de rödgrönas gemensamma budgetmotion:

Vi rödgröna partier vill se ökad sysselsättning och fler jobb. Vi vill skapa fler möjligheter för alla att förverkliga livsdrömmar och ambitioner. Vi vill ha en socialt och ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling. Vi är övertygade om att ett bättre Sverige är möjligt. Vår främsta prioritet är kampen för fler jobb – inte minst för unga. Fler jobb är nyckeln till individens frihet, gemensamt välstånd, delaktighet och starka offentliga finanser. Fler jobb är en förutsättning för ekonomisk återhämtning och en bättre framtid för alla som lever i Sverige.

Ingenting i detta skulle en borgerlig regering tveka att skriva under på. Som tur var fanns det faktiskt ytterligare en mening i stycket: Vi vill ha ett jämlikt och jämställt samhälle. Det enda som antyder ett alternativt projekt. I vilken annan valrörelse har vänstern någonsin kunnat prata jämlikhet och känna att vi gör något trendigt? Tack vare boksuccén ”Jämlikhetsanden” är det plötsligt ett politiskt pop-begrepp. Det vore tjänstefel att inte göra det till den stora valfrågan. Fattigdomen ökar, antalet socialbidragstagare ökar. Det är inte svårt att konkretisera problemet. Och två av tre svenskar tycker att klyftor är ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem i samhället, enligt LO-rapporten ”Väljarnas syn på ökande klyftor” från 2010. 75% tycker att politikerna ska jobba för att minska klyftorna. De rödgröna borde ställa upp världens mest ambitiösa jämlikhetslöfte! Wanja Lundby Wedin är redan med på båten.

Det är dessutom politisk hemmaplan. I Novus majundersökning om väljarnas bild av blockens kännetecken och starkaste frågor är de rödgrönas starkaste kännetecken att de ”står på de svagas sida”. Det är samtidigt alliansens svagaste gren. Rödgröna får också högt på ”står för rättvisa” och ”står för trygghet”. ”Ökade klasskillnader” är en den samhällsförändring som flest förknippar alliansen med, medan det är den samhällsförändring som förknippas minst med de rödgröna.

Att ha den bästa jobbpolitiken är nödvändigt men inte tillräckligt. Ett starkt jämlikhetstema skulle ha fördelen att kunna mobilisera kärngrupper och potentiella röstskolkare. Tyvärr brukar Bo Krogvig upprepa att ”val vinns i mitten”, trots att nästan hela skillnaden mellan blocken i 2006 års val utgjordes av de 100 000 röster som (M) fick från väljare som inte röstat alls 2002. Lägger man till förstagångsrösterna innebär det att Moderaterna inte behövde ta en enda röst från något annat parti för att få bilda regering. Det som ofta beskrivits som en trianguleringssuccé (”det nya arbetarpartiet”) kan lika gärna beskrivas som en ren mobiliseringsseger.

Och gudarna ska veta att Socialdemokraterna måste entusiasmera sina kärngrupper. Opinionstrenden – snabba opinionsvinster i början av mandatperioden för att sedan succesivt tappa – finns lika tydligt bland LO-anslutna, om man tittar på SCB:s partisympatiundersökning. Där har (S) förlorat 10 procentenheter sedan november 2007. Glöm den jävla mitten - se till att socialdemokrater röstar socialdemokratiskt istället!

I förra valet var det rekordmånga väljare som inte kunde ange någon profilfråga för (S), och det blev också ett rekorddåligt valresultat. En profilfråga behöver inte vara konkret – det kan lika gärna bara vara ordet ”jämlikhet” upprepat till vansinne. Men jämlikhetsparollen passar bra ihop med de potentiellt vinnande sakfrågor som (S) och de rödgröna borde lyfta fram. Rätten till heltid, en reparerad sjukförsäkring. Och framför allt: pensionärsskatten. Skillnaden skulle ha kunnat göras tydligare med starkare löften, men okej: det finns fortfarande en grundläggande skillnad. De rödgröna tycker att det är viktigt att avskaffa skillnaden i beskattning. Alliansen tycker att det är viktigt att skillnaden finns kvar. Därmed är Sverige det enda land som beskattar pensionärer hårdare än yrkesverksamma, vilket ökar inkomstklyftorna, förespeglar att pension är något annat än uppskjuten lön och dessutom saknar effekt på sysselsättningen.

Snacka om en fråga där man kan vinna mitten! Tjuvlyssna på två pensionärer som möts utanför ICA var som helst i Sverige, och du kommer att höra en oresonlig ilska över den ojämlika beskattningen. Långt in bland borgerliga väljare.

Här finns röster att vinna, båda med utgångspunkt i att var fjärde väljare är över 60 år och att (S) gått från 46% bland 60-64-åringar i november 2007 till bara 38% i november 2009 (den senaste partisympatiundersökningen). Tappet är ungefär lika stort i de andra äldregrupperna: t ex från 50% till 41% i gruppen över 75 år.

Behöver det tilläggas att detta är en fråga där man kan få kraftigt eldunderstöd från PRO? De har redan organiserat en folkrörelse i tidernas största medieskugga, med 225 000 namnunderskrifter och stora demonstrationer. Partierna älskar att gå hem hos förstagångväljare - det ger en aura av fräschhet och modernitet - men vad hjälpte det sossarna i förra valet? Våga spela pensionärskortet!

Soft on crime

Trianguleringens tid är väl förbi i svensk politik: socialdemokraterna pratar om att valet är ett val mellan två helt olika samhällsmodeller (även om Ilija "Vi tycker själva idén med Vårdvalet är bra" Batljan gör sitt bästa för att sudda ut skillnaderna mellan vänster och höger i Stockholms landstingspolitik).

Men på det kriminalpolitiska området verkar det finnas en intensiv skräck för att framstå som "soft on crime". Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor - där bland annat återfallsförbrytaren i trafikbrott Johan Pehrson ingår - presenterade på DN Debatt igår en åtgärdslista med bland annat skärpta straff för "återkommande och flerfaldig brottslighet". Det borde vara lätt att kritisera, eftersom det är totalt tom symbolpolitik: längre straff gör inte samhället tryggare - det gör bara bättre vård. "Tough on crime" - ja, det är man väl om brottsligheten minskar? Inte genom att föreslå verkningslös inlåsning som ser bra ut på bild.

För alliansen är metoden huvudsak. Expressen illustrerade det på ett alldeles utmärkt sätt i en ledare för ett par veckor sedan:

"Det innebär inte att hårdare tag nödvändigtvis leder till färre brott. Men vad kritikerna blundar för är att det faktiskt kan finnas andra, högst rimliga skäl att vilja skärpa straffen."

Och mellan raderna, skälet: det känns liksom bra. Där fick de.

Det är i det skenet man måste läsa idén om s k "eftervård" för sexualbrottslingar. Det är politisk parodi på hög nivå: eftersom den ordinarie påföljden, i enlighet med borgerlig ideologi, inte får ha några som helst vårdande inslag utan bara handla om inlåsning, ska "vården" ske efteråt, separat. Det vill säga: okej med vård, men utnyttja för allt i världen inte strafftiden till det. Det är ett väldigt rolig kompromiss mellan vatten-och-bröd-moderaterna och de få kvarvarande humanisterna i folkpartiet och centern.

Sexualbrottsförslagen är talande på andra sätt: alliansen pratar om att skärpa straffen för återfall i brott - trots att sexualbrottslingar har extremt låg återfallsfrekvens (som jag skrev om här). Om det finns något brott där man inte behöver diskutera återfall, så är det just sexualbrotten. Men det är ett tacksamt brott att "ta krafttag mot", PR-mässigt.

Med en borgerlig politik som handlar om att tillfredställa primalkänslor borde de rödgröna kunna formulera en mer politisk kritik än den här. Alliansen vill utreda för mycket (de rödgröna skjuter mer från höften, eller?) och en tuffaste-sheriffen-i-stan-kommentar om "fyra förlorade år i kampen mot brottslighet". Kom igen: ni har en samlad kriminologkår bakom er, och det är ändå försvinnande få väljare som uppger att frågor om lag och ordning är viktiga för deras val - varför inte sluta vara så ängsliga och bara köra över borgarna?

Att bli mer som Erik Ullenhag

Parallelläser David Plouffes "The Audacity to Win" och rapporten "Syftet är alltid att få spinn" från Demokratiinstitutet i Sundsvall (Lars Nord och Marie Grusell) och blir glad för en rätt balanserad syn på nya medier i politiskt kampanjarbete.

För nu börjar jag bli riktigt orolig för att Sveriges radikala ungdom kommer att spendera valrörelsen retweetandes.

De har starkt eldunderstöd i det motiverade i det aktivitetsvalet från det socialamedierindustriella komplexet: bloggare som JMW:s Brit Stakston som kraftigt överdriver genomslagskraften för sociala medier ("mikrobloggande är på väg att bli mainstream" och liknande sanslösa uttalanden). Men hon förtjänar ju sitt levebröd på att säga sådana saker, som ansvarig för sociala medier på en kommunikationsbyrå. Kan man tänka sig motsatsen? "Hej, anlita oss, vi är t ex superbra på sociala medier, men vi tror inte att de är särskild användbara." Kan man få be om lite fler marxistiska intresseanalyser även kring vad som sägs i tweets och bloggposter?

David Plouffes (han är den här) jordnära filosofi är: "tja, folk hänger på nätet - bäst att vi är där också". Ingenting om att det skulle vara kvalitativt viktigare eller väsensskilt från det övriga politiska kampanjandet. Dessutom pratar Plouffe just om - nätet. Inte bara om Twitter och Facebook, utan lika mycket om vikten av bra hemsidor och e-post. Det är ju detta som lite grand klär av den svenska diskussionen såsom varandes en hype: man diskuterar nästan inte alls hur viktigt det är med bra hemsidor, utan det är bara en viss sorts nätnärvaro som kommer att spela stor roll i valet 2010. Av en slump den nyaste, mest spännande sorten. Till och med bloggar verkar vara lite "2006" och passé om man följer den svenska diskussionen!

Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag är den som vågar sticka ut hakan längst i Demokratiinstitutets rapport, som handlar om kampanjandet i EU-valrörelsen 2009:

"Som politiska kommunikationsverktyg är nya medier rätt ointressanta. Det som gäller är fortfarande att du syns i Rapport 19.30 eller i Västerbottens-Kuriren."

Det är kaxigt, för det är inte många som vågar säga att kejsaren går runt i kallingarna. Det finns en slags tystnadskultur i och kring sociala medier som går ut på att skuldbelägga (för teknologisk efterblivenhet) den som räcker upp handen längst bak i klassrummet och vill diskutera konkreta saker som räckvidd, effekt, för- och nackdelar, målgrupper. Trycket är hårt från såväl nördarna (för att det är så roligt), det socialamedierindustriella komplexet (för att det är så de tjänar pengar) och traditionella medier (för att det är så nytt). Det trycket leder ofta till en läpparnas bekännelse (d v s motsaten till Ullenhags uppriktighet), där man är rädd att verka omodern om man inte omhuldar sociala medier. Som i Dagens Medias artikel om att 6 av 10 marknadschefer tycker att det är jättebra med sociala medier - men bara 7% lägger några resurser på det.

Samma läpparnas bekännelse leder också till att det man faktiskt gör ofta blir dåligt. Internetkyrkogården av döda politikerbloggar talar sitt tydliga språk. De som lever är skrämmande ofta oengagerad, pliktskyldig envägskommunikation (som de rödgrönas blogg, åtminstone fram tills Martin Gelin tog kommandot). Om man tvingar partiets riksdagskandidater att blogga (varannan vecka skriver de att de sitter på X2000 mot Göteborg) tillfredställer man åtminstone två av tre intressegrupper: kommunikationsbyråerna får fakturera och man klarar sig i tidningarnas genomgångar av "partierna i de sociala medierna" - bara nördarna grymtar lite över kvaliteten. Men det var ju inte så vi skulle ha det heller: att sluta överskatta sociala medier betyder inte att man måste börja underskatta dem.

Vad det gäller för vänstern är att vara smartast, inte att vara nyast. Vad är effektivt för vårt budskap och våra målgrupper? Vad passar vårt sätt att arbeta? Självständig analys - våga välja bort. Lite mer Erik Ullenhag.