Bara marknaden förstår medelklassen

Bor man med två barn i en närförort till Stockholm där årsinkomsterna ligger på en halv miljon och uppåt, vet marknaden precis vem man är. En som behöver mer tid. För att det är status att hinna med mycket. För att moderna jobb stjäl mycket tid av oss. Sådant vet marknaden. Jag kan spara tid med playtjänster, hemleveranser av mat, kommersiella fotbollsträningar.

Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.

Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.

När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden.

Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.

Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.

Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna.

Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.

Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en doula, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.

Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.

(Ledare publicerad i Flamman 19 oktober)

Det akademiska Vänsterpartiet

"Många av oss är akademiker", sa Jonas Sjöstedt när han i sitt tacktal på lördagen beskrev alla de olika människor som utgör Vänsterpartiet. Undrar om det någonsin har sagts av någon av hans föregångare? Det är ju sant, men det är en ganska svårsmält sanning för ett parti som räknar sig till arbetarrörelsen och vars första uppgift är att ta strid för arbetarklassens villkor.

Någon officiell sammanställning om klassammansättningen i Vänsterpartiet finns inte, men i en undersökning om vilka som gick i vänsterns 1 maj-tåg som kom häromåret tillhörde 11 procent LO i Stockholm och Malmö, lite högre i Göteborg. Runt 25 procent tillhörde Saco. Jag råkar också veta att i en av Stockholms största partiföreningar tillhör idag 20 procent ett LO-förbund, 35 procent TCO och hela 45 procent Saco. De partiföreningar som är bildade på grundval av LO-facklig tillhörighet har ytterst få medlemmar. Oavsett hur de exakta siffrorna ser ut, kan man nog slå fast att Vänsterpartiet är dominerat av tjänstemän och akademiker, särskilt i storstäderna.

Det är ett problem att så få ur LO-grupperna är medlemmar, men när fokus hela tiden är på att medlemsbasen borde vara en annan, är det svårt att dra nytta av styrkorna i den nuvarande situationen. Det finns ju uppenbart en tilltagande trötthet på jobbskatteavdragen i stora tjänstemannagrupper idag. Genom sin klassammansättning har Vänsterpartiet en mycket god inblick i detta, liksom i de problem på arbetsmarknaden som möter också tjänstemän idag: arbetslöshet, stress, berg av övertid, extrema lojalitetskrav, urvattnade arbetsuppgifter mm. Men partiet har inte använt sig av de erfarenheterna, utan har istället suttit och varit missnöjda över att de är så många tjänstemän.

Det ger också ett slags representationsproblem. Väljarna måste kunna föreställa sig själva som vänsterpartister. Men det parti som Vänsterpartiet har velat visa upp (med stark LO-förankring) har inte funnits, och det parti som funnits (dominerat av tjänstemän) har man inte velat visa upp. Alltså har partiet förblivit ganska ansiktslöst.

Men kan man vara hur många akademiker som helst? Nja, socialistiska partier måste nog vara arbetarklasspartier för att inte förlora sin själ, men de är också idépartier där det inte är så viktigt vart du kommer ifrån. Vänsterpartiet ska vara rädda om sin karaktär som idéparti. Det är lätt att se hur destruktivt det är med rörelser som hela tiden funderar på vilka erfarenheter man ska ha för att få godkänt att vara med.

Partiets akademiker är självklart också med för att även de, i stor utsträckning, tjänar på en socialistisk politik. Stora delar av medelklassen skulle definitivt kunna välja en ny löntagaridentitet - satsa på att lita på den generella välfärden - om de kan fås att se de gemensamma intressen man delar med arbetarklassen. Socialdemokraterna verkar idag oförmögna att inse det, utan fortsätter att trigga medelklassens sämsta sidor genom att erbjuda RUT-avdrag och bibehållna jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har världens chans att vara det parti som beskriver hur man ska tänka för att vara tjänstemän och vänster - kanske till och med en högavlönad, högutbildad tjänsteman och vänster. Eftersom det är det man själva är!

(Kolla bara det goda utgångsläget hos SCB: i den senaste partisympatiundersökningen hade Vänsterpartiet 9,6 procent bland Sacoanslutna.)

Sjöstedts lilla bisats var i alla fall en början.   

Arbetare - men medelklass

Det finns fler tjänstemän än arbetare i Sverige, men enligt en ny LO-rapport uppfattar sig ändå majoriteten som arbetare. Mycket tack vare att tjänstemannafackens medlemmar i allt högre grad identifierar sig som arbetare – i TCO en tredjedel. Det säger något om arbetets monotoni och ofrihet över hela arbetsmarknaden. När det gäller klass är det allt populärare att se sig som medelklass, även inom LO. I Handels kallar sig en majoritet medelklass. Konsekvensen för vänsterns tilltal är given: den som viftar bort ”medelklassproblem”, viftar bort stora delar av den egna väljarkåren.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)

Chipsätarna

Av allt att döma är "Sean Banan inuti Seanfrica" en av de sämsta filmer som någonsin producerats av svenska händer. Alla recensenter är tokigt eniga om det. Alla? Nej, Expressens Ronnit Hasson tycker filmen är bra. Eller nja, hon tycker inte det, om man ska vara noggrann - men hon antar att arbetarklassen tycker det. Att den duger åt dem.

Hasson:

"Problemet med den här typen av film är att den ofta sågas för sin natur och för att den vänder sig till en annan målgrupp än oss recensenter – som skoltrötta, chipsätande ungdomar, folk som gillar ointellektuell humor. 'Dålig kvalitet' kan också vara en stil. Jag försökte se den för vad den var."

Det är inte första gången en recensent ser en dålig komedi men drar slutsatsen att det ändå "fungerar" eftersom det vänder sig till de som har mycket sämre smak än recensenten själv (arbetarklassen).

News for you: Arbetarklassen tänker också i termer av bra och dåligt.

Det finns överhuvudtaget ingen brist på medvetenhet hos den svenska arbetarklassen. Vi talar om tidningsläsande, bokläsande, debatterande, röstande, resonerande, sociala och kloka människor. Det är inte intellektuellt elände som präglar arbetarklassen, det är maktlöshet. Men i inskränkta medelklasskikt och deras populärkultur finns det uppenbarligen en schablonbild som snarare hämtats från Hollywood: en bild av feta, chipsätande, illa klädda, husvagnsboende socialbidragstagare. Att begreppet "white trash" har kommit i svang även i Sverige är symptomatiskt. En upplysande underklass-safari - nej, tusentals! - vore verkligen behövligt. Jag föreställer mig förvåningen när bussarna susar förbi Botkyrka och istället bromsar in först i ett lummigt villaområde i Oxelösund, där metallarbetarna stannar sina gräsklippare och bjuder på kaffe på verandan.

Många i Sverige konsumerar dålig kultur - dålig i den meningen att den inte tillför dem någonting vettigt på sikt och att den inte kommer att eftersökas av kommande generationer. Men de som konsumerar dålig kultur vet att den är dålig, eftersom de emellanåt också konsumerar kultur som gör större avtryck. Och de har definitivt inget emot att en filmrecensent har en egen ärlig åsikt om att en film suger.

Det största föraktet är att ta människors konsumtion av dålig kultur till intäkt för att de inte kan skilja bra från dåligt, att de är en homogen massa av prutthumorfantaster som aldrig någonsin debatterar till exempel en film hemma vid köksbordet. Alla flabbar läppen av sig lika mycket, alltid.

Det största föraktet är att inte säga vad man tycker, utan istället säga det man föreställer sig att någon med förment enklare och sämre smak tycker. "Det fungerar", brukar det heta. Så skulle ingen skriva om en premiär på Dramaten: "Norén är ju inte dramatik som riktigt går att ta på allvar, men vad tusan - det fungerar, tanterna fnissar och har roligt." Ingen recensent skulle säga: nu ska jag ta på mig andra glasögon och skriva en recension enbart för de som gillar Norén. Sådan intellektuell hänsyn behöver man inte ta, för intellektuell hänsyn visar man bara dem man betraktar som varande under sig.

Det är så typiskt att enda gången en mellanskiktsjournalist sätter på sig arbetarklassglasögon, så är det för att försöka identifiera vem som kan tänkas titta på en usel film. Jag har ett förslag: bedöm också nästa stora kvalitetsfilm helt och hållet genom en social analys av biobesökarna. Fundera på hur någon från arbetarklassen upplever handlingen i nästa stora kvalitetsfilm, och låt det vara din egen analys.

Fredrik Reinfeldts hyllningar av falukorven och andra arbetarklassmarkörer är en del av samma klassförakt. Det hade kunnat passera som folklighet, om det inte varit så att arbetarklassen inte älskar falukorv bara för att de äter falukorv. Det finns ingen i Sverige som ärligt skulle välja falukorv före oxfilé. Om Reinfeldt hade varit vanlig, verkligen som folk är mest, så hade han använt sin höga lön till att köpa bättre köttprodukter.

Vägen till det klasslösa samhället går inte via en uppvärdering av falukorvens status, utan via en inkomstfördelning som ger lika tillgång till oxfilé. Feminister har dragit samma slutsats om kvinnoarbetet: att tänka att det är lika viktigt hjälper inte långt. Det finns lika lite folkbildningsvinst i att uppvärdera all kultur med höga tittarsiffror och ställa den bredvid Bergman och Tarkovskij.

Det är lika avskyvärt att, som de härskande klasserna brukar, tilldela allting som kan associeras med arbetarklassen lägre status och sedan ha statusmedvetenheten som gemensamhetsmarkör och grindvakt mot sociala klättrare. Att såga en film för att man känner igen statusmarkörerna och förstår att man förväntas såga den - då är sågningen en del av ett klassförakt.

Det är någonstans mittemellan vi måste klara av att hamna. Genom att på något sätt bara låta en dålig film vara en dålig film. Och en falukorv en falukorv.

Ohlys ord på vägen

Lars Ohlys tal till Vänsterpartiets kongress - tillika hans sista tal till partiet i egenskap av partiledare - blev inte särskilt känslomässigt. Det var däremot i sig självt ett slags sammanfattning av det politiska projekt han ansvarat för de senaste åren:

Det var spretigt, i enlighet med devisen "att inte prata om ett politikområde är att inte bry sig om det". Det vill säga samma inställning som alltid får vänsterpartikongresser att pressa in hela partiprogrammet i valplattformarna. Det vill säga samma inställning som får vänsterpartiet att ha en av de allra suddigaste politiska profilerna i väljarna ögon.

Talets inriktning handlade också mycket om samhällets mest utsatta, de allra maktlösaste och fattigaste grupperna. Det fanns inget direkt försök att tilltala den stora majoriteten av löntagare - särskilt inte de som har ett jobb, tjänar hyggligt med pengar och tillhör de 83% av svenskarna som är ganska eller mycket nöjda med livet (SOM-institutet: Svenska trender 1986-2010). De här människorna är LO- eller TCO-medlemmar och har precis som majoriteten av svenskarna egalitära värderingar. Sålunda är de verkligen potentiella vänsterpartiväljare. Men de träffas alltför sällan av partiets tilltal, eftersom de inte identifierar sig som utsatta. Jag skrev om detta för drygt ett år sedan. Vi talar för lite om majoriteterna. Vänsterpartiet får inte göra sig beroende av elände för att få genomslag, varken hos enskilda människor eller i samhället.

Fattigsveriges återkomst, pratade Ohly om. Men till skillnad från 70- och 80-talet har ju de svenska reallönerna ökat rätt kraftigt under 90- och 00-talet. Det har förstås inte gått svenska löntagare förbi. Allt är inte frid och fröjd, och visst, det hade kunnat vara ännu bättre om facket varit starkare - jag säger bara att Vänsterpartiet måste förhålla sig till människors egna upplevelser av den egna situationen och den egna ekonomin.

De effektiva delarna av talet handlade förstås om områden där partiet har medvind (har skapat sig medvind), som vårdskandalerna och debatten om vinst i vården. Men det var relativt korta passager. Lite konstigt att inte suga på karamellen mer än så. Man kan välvilligt tolka det som att det är dumt att tjata om frågor som redan finns på agendan. Är man inte välvillig så kan man tolka det som att Vänsterpartiet fortfarande har lite svårt för att skjuta i öppet mål: det är nästan lite oschysst att inta populära positioner. Vanan vid outsiderpositionen har gjort oss valhänta i hur vi hanterar framgång. Partiet borde förstås fortsätta odla sin position som det parti som varit hårdast mot vinster i välfärden, och dessutom flytta fram positionerna med bra, konkreta förslag om hur vi bryter upp det nuvarande systemet och bygger något vettigare.

Sedan lät det som om Ohly försökte desarmera argumenten för delat ledarskap (där ju jämställdhet är centralt) genom att trycka hårt på partiets feministiska kamp. Får se om det betalar sig.

Talet kommenteras i Expressen, SvD, UNT, Aftonbladet.

Statsministerns tvättmaskin

Vår statsminister är en enkel man. Man hade kunnat tro att det fina med att bo i Sagerska huset, nu när renoveringen är klar, är att kunna dra sig tillbaka till det engelska rökrummet med dess fiskbensparkett, eller mysa vid öppna spisen i rokokosalongen, eller bara njuta av utsikten över Norrström.

Nä. Fredrik Reinfeldt är mest nöjd med att ha fått ”en ordentlig tvättmaskin”.

Där ska han nu sitta bland högarna med färgat och vitt, tugga på en falukorv och läsa Camilla Läckberg och vara precis så där vanlig som han föreställer sig att vanliga svenskar är.

Vanlighet är en tillgång i modernt politiskt liv, visst. Det håller inte att göra som Hjalmar Branting en gång gjorde – ta droskan direkt från talarstolen på Första maj till Operabaren. (Ingen brydde sig stort. Politiken var viktigare än livsstilen. Tänk er!)

Men Reinfeldts misstag är att tro att vanligt folk inte skulle ha förmåga att njuta av livets goda, om de finge chansen. De skulle raskt byta ut falukorven mot något flådigare. Och de skulle skryta om sin fiskbensparkett.

Därför, Fredrik, tycker vi inte att du är härligt vanlig. Vi tycker att du är otacksam, och att det hade blivit billigare för alla om vi stoppat in den där tvättmaskinen i en femrummare i Fittja istället.

Det finns trots allt bara två sätt att förhålla sig till privilegier: avstå från dem – eller utnyttja dem.