2012-10-23

Alla onda spiralers moder

Alla onda spiralers moder: diskussionen om att "ta debatten" med Sverigedemokraterna.

SD vinner ökat stöd. Folk tar debatten. SD ökar ännu mer, eftersom den s k debatten hela tiden förs på deras premisser. Folk blir skraja och tar ännu mer debatt. SD ökar ännu mer, eftersom den s k debatten allt som oftast innebär att ställa sig i en tevestudio mittemot partiet som man ville marginalisera - fastän tevedebatter verkligen bara är ett av miljoner sätt att föra samhällsdebatt på. I min värld är egen opinionsbildning det viktigaste sättet att "ta debatten". Inte att turnera i folkparkerna tillsammans med motståndaren.

Fråga sossarna hur de marginaliserade kommunisterna i facket under större delen av 1900-talet. Det var inte genom att bjuda in dem att debattera under rubriken "Har VPK rätt - ska facket vara en kamporganisation?".

Det var genom att osynliggöra, prata skit, registrera åsikter, fula sig, kuppa, hota, förlöjliga - ja, ni fattar.

Att ta öppen debatt med någon är inte att ta strid. Det är en stor bamsekram in i värmen.

Det åsido, verkar det som om det aldrig förs tillräckligt mycket diskussion om integration, sociala problem och diskriminering för att få skribenter som Monica Gunne i dagens Aftonbladet att sluta tala om "tystnaden". Och SD älskar det, precis som Mattias Håkansson påpekat: "SD vill debattera debatten."

Det är som om det liksom inte duger förrän vi faktiskt pratar utifrån frågeställningen "Hur ska vi lösa problemet med alla etniska gruppers ovilja att bli riktiga svenskar?". Allt annat, alla försök att ta diskussionen från en annan vinkel än den Sverigedemokraterna önskar sig, är "tystnad".

Det var "ta debatten"-linjen som förde in SD i riksdagen, ändå är självkritiken noll på det hållet. Tvärtom, nu är det "ta debatten"-linjen som ska lyckas slänga ut dem också. Kan ni sluta innan Jimmie Åkesson är integrationsminister, tack?

Postskript: Det finns ett sätt att debattera med SD som är nästan lika illa som att börja diskussionen på deras planhalva - typ hur etniska grupper ska assimileras - och det är att göra som i senaste partiledardebatten i Agenda: en enad front av brösttoner om hur inhuman SD-politiken är. Hur kan Jonas Sjöstedt vilja måla upp bilden av att det är alla mot Jimmie i en diskussion om flyktingmottagande? Vänsterpartiet har ju massiv kritik mot både socialdemokrater och moderater. Bättre vore att ignorera SD och diskutera frågan på icke-rasistiska premisser mellan de andra partierna. I Agenda hamnade Jimmie Åkesson i centrum på ett alldeles opåkallat sätt. Och när man väl måste säga någonting om SD borde samtliga partiledare spela lite mindre på patos. Särskilt eftersom ingenting i den övriga politiska debatten tyder på att någon verkligen drivs av uppriktigt patos.

2012-10-09

Missvisande bild av Palme

Hade inte tänkt skriva något om Palmefilmen. Sedan läste jag någonstans att Maud Nycander och Kristina Lindström med sin film velat berätta om Palme för nya generationer.

Då går det faktiskt för långt. Filmen var väl okej som en personligt hållen kommentar. Men om syftet var att folkbilda, då får man faktiskt vara noggrannare.

Valresultatet 1982 - sossesegern - förklaras med att folk sökte sig till det gamla trygga när det var kris. Ursäkta, men kriserna på 70-talet var väl lika svåra - och då kastade sig svenskarna utan att tveka i händerna på firma Fälldin. Och vad är det för dumförklaring av väljarna? Om borgerligheten förlorade makten 1982 var det för att väljarna trodde att S hade bättre möjligheter att lösa problemen. Väljare röstar inte på snuttefiltar.

Att gruvarbetarna i malmfälten var kritiska mot regeringen berodde enligt filmen på att de var kommunister som inte gillade Palmes överklassbakgrund. Som om det var grunden för kritik från vänster mot socialdemokratin. Jisses.

Ett besök på Kuba beskrivs som att Palme var en socialistisk förebild för kubanerna. Inte ens chans. Däremot försvarade Palme små nationers rätt till självbestämmande - även när USA hotade den rätten. Det gjorde honom förstås populär i många länder i tredje världen. Castro hade knappast några illusioner om ett svenskt socialistiskt uppbygge.

Kärnkraftsfrågan i valet 1976 beskrivs för tiotusende gången på samma överförenklade sätt: Centern var emot kärnkraft, Socialdemokraterna var för. Centern vann, sossarna förlorade. Men sossarna förlorade inte för att de var för kärnkraft. Det var ju Moderaterna och Folkpartiet också - det fanns inget regeringsalternativ utan kärnkraftsutbyggnad (vilket ju också mycket snart skulle visa sig). I den mån sossarna förlorade på kärnkraftsfrågan gjorde de det på grund av taktiska misstag: att ensamma ta fajten för kärnkraften och att låta moderater och folkpartister mumla sig till en historisk valseger.

Valresultatet 1973 beskrivs som en seger för socialdemokratin - trots att regeringen backade och hamnade i den s k lotteririksdagen, med 175-175 i mandatfördelning mellan blocken, som krävde ständiga överenskommelser över blockgränserna. Filmen förtiger överhuvudtag helt det faktum att Palme också var en pragmatisk resultat- och samarbetspolitiker. Arbetet i koalitionen med Bondeförbundet på 50-talet, Hagaöverenskommelserna 1974-75, skatteöverenskommelsen 1981 ("den underbara natten") och det passiva stödet till den folkpartistiska regeringsbildningen 1978 - ingenting av det nämns för att störa den bild av den konfrontatoriske och polemiske Palme som Nycander och Lindström uppenbarligen vill skapa.

Ett av socialdemokratins livsvillkor är att balansera mellan bejakandet av kapitalismen och viljan att komma tillrätta med dess verkningar. Den balansgången är under större delen av 1900-talet förknippad med just Palme. Tage Erlander behövde aldrig manövrera lika skickligt för att tillmötesgå radikala strömningar och vindkantringar som Palme tvingades göra - av taktiska skäl, men också av äkta övertygelse.

I Palmefilmen framstår huvudpersonen mest som antikapitalist, de stora sociala reformernas man. Men Palme sa också nej och stopp och försvarade storkapitalets rätt till sina vinster. Det är ju detta det är att vara socialdemokrat - och detta ska läsas som ett erkännande: ett evigt jobb med att hitta framkomliga vägar för en idé som vägrar vara enkel.

Filmen missar däremot inte en enda större skandal eller affär. Det är trivial, underhållande nutidshistoria - har ingenting med förståelse att göra, men de ytliga symbolerna traderas vidare till nya generationer: IB, Pomperipossa, Bergmans skattebrott, Geijeraffären, Harvard, Hasse Ericson. Någon av de minuterna hade kanske istället kunnat vikas till frågor som: vad hade Palme för idéer? Varför blev han så populär bland de intellektuella? Vilka strategiska problem tvingades han lösa? Hur tänkte han om tidens problem? Hur förändrades det parti han ledde?

Filmens mest motbjudande del är när Carl Bildt sitter och upprepar sin ståndpunkt från grälen med Palme på 80-talet - den här gången utan att Palme kan försvara sig. Och ingen gör det åt honom heller. Självklart var inte Palme mindre kritisk till bristen på demokrati när det gällde öststaterna. Någon "tredje ståndpunkt" var han inte intresserad av. Det där handlar mer om att Carl Bildt inte förstår att kritiken mot amerikansk utrikespolitik inte var ett förkastande av den amerikanska samhällsmodellen, samt någon slags bisarr idé hos Bildt om att utrikespolitiska uttalanden inte ska följa politiska skeenden, utan fördelas enligt vilka politiska system man i grund och botten sympatiserar med. Palmes debatter med Bildt tillhör den svenska politiska historien - men Bildt borde ha visats i filmklipp som den fjunige riksdagsledamot han var, inte som pösigt sanningsvittne 30 år senare.

2012-10-05

Reepalu är ingen sheriff

Attentatet mot Malmös synagoga har gett ny fart till hackandet på Ilmar Reepalu. Inte i någon annan svensk stad utkrävs den ledande politikern så stort ansvar för kriminaliteten – och polisen så litet – som i Malmö. Har någon journalist någonsin ställt riktigt tuffa frågor till Malmöpolisen? Det begås dubbelt så många hatbrott med antisemitiska motiv i Stockholm. Malmö är ingen exceptionellt helvete för judar och Ilmar Reepalu är ingen antisemit. Sådant smaklöst politiserande hindrar mer än det hjälper Malmö att komma till rätta med problemen.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)

Mitten är alltid höger

Svensk politik fortsätter den beklämmande dansen kring ”mittenväljaren”. Märkligt nog har mittenväljaren alltid haft borgerliga åsikter. För även när 9 av 10 svenskar vill förbjuda vinst i välfärden, är mittenväljaren ändå någon som gillar vinst. Det är inte seriös valmatematik. Mittenväljaren är bara en hammare att slå i huvudet på alla som vill något med samhället. Men hammaren biter. Att ”val vinns i mitten” – det vill säga med motståndarens politik – måste vara den skadligaste idén som någonsin fastnat i arbetarrörelsen. Moderaterna skrattar hela vägen till mobiliseringsrösterna.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)

Miljöpartiets nya kläder

Miljöpartiets nya partiprogram flyttar ytterligare in mot mainstream. Drivkraften är uppenbart att fortsätta vädra ut lukten av proggkofta. På ett sätt är det retirerandet en sorglig bild av vilka samtal som går att föra utan att giljotineras av media idag. Men allt går MP:s väg just nu. Det känns märkligt att partiet så sent som 2002 behövde stödröster för att stanna i riksdagen. Framgångarna beror nog mer på en väl genomförd oppositionspolitik än att – som ibland påstås – partiet skulle gå särskilt i takt med den urbana medelklassen. MP gynnas också av ett svagt intresse för miljöfrågor: de andra partierna ser ingen trend att kapitalisera på. Men dör sälarna så kommer Folkpartiet.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober)