Bara marknaden förstår medelklassen

Bor man med två barn i en närförort till Stockholm där årsinkomsterna ligger på en halv miljon och uppåt, vet marknaden precis vem man är. En som behöver mer tid. För att det är status att hinna med mycket. För att moderna jobb stjäl mycket tid av oss. Sådant vet marknaden. Jag kan spara tid med playtjänster, hemleveranser av mat, kommersiella fotbollsträningar.

Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.

Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.

När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden.

Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.

Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.

Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna.

Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.

Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en doula, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.

Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.

(Ledare publicerad i Flamman 19 oktober)

Teppanyakihällen var aldrig problemet

Malin Ullgren skriver bra idag om medelklassens uppvaknande: villigheten att sluta shoppa, tänka längre än plånboken räcker och bli politisk.

Jag håller med om det grundläggande: det finns ett sug efter gemensamma lösningar, långt upp i övre medelklassen. Och det finns en politisk möjlighet att exploatera det suget genom att knäcka löntagarkoden - att även på 2000-talet omforma medelklassen till en grupp som i första hand ser gemensamma intressen med arbetarklassen och som ser att de tjänar på offentlig välfärd.

Men jag tror att medelklassens politiska historia är mycket mindre dramatisk än vad Ullgren och andra föreställer sig. Medelklassen har alltid varit röd i Sverige, samtidigt som den inrett sina hem. (Motsättningen mellan att vara politisk och att vilja ha det vackert omkring sig är mycket, mycket liten.)

Till och med när medelklassen röstade fram regeringarna Reinfeldt gjorde den ju det på grund av att Moderaterna lät som en bättre sorts sossar - inte för att det skett något värderingsskifte bland människorna.

Jag tror (tyvärr) att alla fortsatt kommer att vilja "definieras genom sin konsumtion" - det är ju kittet som håller ihop hela den moderna kapitalismen - men det kommer fortfarande att gå att vinna opinion för en radikal politik. Det går inte att sätta likhetstecken mellan att konsumera och att dra sig tillbaka, att vända sig inåt. Inte heller mellan att ha ett hem och att förtvina i kärnfamiljens klister: den medelklass som gillar inredning och design föreställer sig ofta tvärtom att de ska ha öppna, gästfria hem där vänner ska samlas. Man kan lägga patiens vid ett köksbord, men det kan också trängas revolutionärer runt det - som hos Lenin och Krupskaja i exilen i Paris.

Det märkligaste med hela navelskådarvinkeln på inredningsvurmen är att ingen verkar ha märkt att även arbetarklassen vurmar för att ha det snyggt omkring sig. På ett annat sätt, och med mindre resurser. Men det finns knappt ett kök i Sverige som inte är prytt av någonting. Det gör inte arbetarklassen mindre radikal.

Det är inte konsumtion för privat tillfredsställelse som är i vägen för en radikalisering av medelklassen, utan konsumtionen av de egna gräddfilerna när man inte vågar lita på att den gemensamma välfärden kommer att fungera, när man märker att det inte finns någon politisk idé om att lösa saker tillsammans. Man har valt, man har ordnat det för sig, man har säkrat upp. Då minskar drivkrafterna att gå i demonstrationståg för andra sätt att ordna samhället på, även om man egentligen skulle föredra dem. Det är enklare att välja nytt dagis när det gamla falerar istället för att försöka välta hela valfrihetssystemet över ända politiskt. Och lite var det väl vårt eget fel när vi valde som vi valde? Medelklassen sitter fast vid alla val och alla privata system som i ett gummiband, som hela tiden drar dem ifrån politisk handling. Det tror jag är det stora problemet - men jag tror också att vi ser en radikalisering och en mycket stark vilja att ta sig ur det där.

Och teppanyakihällen var aldrig problemet.