Oppositionen är för snäll

Idag förhörs Fredrik Reinfeldt i KU om den sämsta statliga affären någonsin, Vattenfalls köp av det övervärderade Nuon.

Regeringen har målat in sig i ett hörn. Visste de ingenting om köpet? Totalt oansvarigt för en affär i den storleken. Visste de om köpet? Då har de visat en svindlande brist på ekonomiskt förnuft – och ljugit om det efteråt. Hur de än vänder sig har de ändan bak. Trots det fortsätter de att vända sig än hit, än dit, i ett medialt spektakel som skämmer regeringsmakten.

Förvisso har regeringen inte skämts för mycket sedan 2006. Centerministrarnas internrepresentation på näringsdepartementet och julfester som bokfördes som seminarium. Gunilla Carlssons lön som betalades med biståndspengar. Saudiaffären som man blånekade att man känt till tills man motbevisades. Sven Otto Littorin som skaffade sig en bluffexamen, avgick efter anklagelser om sexköp och satte sig i styrelsen för ett bolag ägt av en känd högerextremist. Tobias Billström som misstänktes för insiderbrott, skaffade sig extrapengar genom att skriva sig i Malmö och pratade i hemlighet med USA om hedersmord och andra ”invandringsproblem” i Sverige. Carl Bildts ryska gasmiljoner och afrikanska oljemiljoner, Beatrice Asks lila kuvert till misstänkta sexköpare, kompisutnämningar av generaldirektörer och en strid ström av avhoppade statsråd. Interna konflikter har lösts på sandlådenivå – minns Maud Olofssons ”släpp inte igenom en enda skolfråga” när hon surnade till på Jan Björklunds energipolitik. Och till det: dåliga reformer, dåliga utredningar, dåliga utnämningar. Tryfferat av en stor ovillighet att skapa stabila majoriteter i riksdagen, där statsministern hellre kör huvudet i väggen och skyller på oppositionen för att den är – i opposition.

Det borde vara omöjligt för en sådan regering att gå till val på regeringsduglighet. Men oppositionen lider av ett snällhetsproblem (kolla hur många träffar ni får på ”Nuon” på Vänsterpartiets hemsida), och en intensiv upptagenhet med att prata om politik – ”verkliga problem”. En upplysning då: inkompetens är i högsta grad ett verkligt problem. Om regeringen är upptagen med att sura på varandra internt, hantera skandaler eller inte klarar av att hitta kompetenta generaldirektörer, kommer vanliga människor att komma i kläm.

Det finns visserligen en obehaglig logik när det gäller politisk inkompetens, och det är att den alltid gynnar högern på lång sikt. Först gör de den sämsta affären i statens historia – sedan kan de säga att politiker inte ska driva företag. Därför kan man förstå vänsterns tvekan inför att ta upp skandalerna: de gör oss alla lite mer cyniska. (Vilket är värre för vänstern än för högern.)

Samtidigt är det inte svårt att se vad som händer om bara högern trummar på om vänsterns skandaler, aldrig tvärtom: då skapas på sikt en bild av en duktig höger och en korrupt vänster. I debatter kan man visserligen få intrycket av att regeringen pratar regeringsduglighet för att undvika en diskussion om politik – men man kan också få intrycket att oppositionen pratar politik för att undvika en diskussion om regeringsduglighet.

Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven måste bita ifrån mycket hårdare och kontraslå. I dagsläget kan Fredrik Reinfeldt ganska bekvämt anklaga de rödgröna både för att vara en dålig opposition (”samarbete” med SD o s v) och för att vara en dålig (kommande) regering, vilket förstås blir helt absurt. Den enda regering som ska utvärderas är den sittande.

Varför ska oppositionen spela på den borgerliga planhalvan – det är ju om kompetens Reinfeldt vill att valet ska handla? Visst, men i verkligheten krävs det inte två för att dansa tango: antingen handlar debatten bara om de rödgrönas inkompetens, eller så ser Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till att den också handlar om regeringens. Anledningen till att Reinfeldt gärna pratar om kompetens är ju inte att han är mer kompetent. Bara att han vet att han i dagsläget är bättre på den debatten.

(Ledare publicerad i Flamman 17/4).