2010-07-13

Medborgare Nyström får en dålig idé

En medborgare Nyström, som har missat att läsa vad jag skrivit om att partier inte är offentliga institutioner, har nu polisanmält Moderaterna för deras provvalsfusk i Stockholm.

Medborgaren i fråga hänvisar till vallagen, men i vallagens inledningsparagraf står tydligt att lagen endast gäller genomförande av val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt Europaparlamentet.

Vallagen säger ingenting om hur kandidater ska ställas upp på listorna. Vad vallagen beträffar kan de lika gärna utses av bläckfisken Paul i sitt tyska akvarium.

Tro det eller ej, men just det faktum att staten inte reglerar det fria föreningslivet innebär att ett politiskt parti får se ut precis hur det vill. Om man vill, kan man fastställa kandidatlistor genom att auktionera ut platserna till högstbjudande.

Det demokratiska motståndet mot sådana vedervärdiga idéer ska inte bjudas genom juridiken, utan genom att svenska folket tar ställning i röstbåsen. Det är demokratiskt sunt att inte begränsa antalet deltagare redan innan tävlingen fått börja. De partier som för tillfället finns på insidan ska inte skapa regleringar, som inte fanns när de själva valdes in, för att hindra dom på utsidan från att ens utmana.

Låt alltså Moderaterna fuska bäst de vill. Från socialistiskt perspektiv är det bara välkommet att vi också kan konkurrera med en solidare demokratisyn.

2010-07-11

Sabuni super kål

Borgerliga politiker brukar inte gilla när rasister kallas "högerextremister".

-Koppla inte ihop oss med dem, de ligger lika långt från oss som alla andra!

Okej för det. Men de borgerliga politikerna kanske skulle underlätta för sig själva genom att inte ständigt slira i frågan om höger- och vänsterextremt våld. De har faktiskt gjort det till en liten konstart att aldrig tala om högerextremt våld utan att nämna vänsterextremt våld. Och när de talar om våld från höger- och vänstergrupper, är det alltid exakt lika illa.

Nyamko Sabunis artikel på DN Debatt idag innehåller samma sentrianmässiga kålsuparretorik som verkar sitta i ryggraden på alla politiker på den sidan blockgränsen:

"Vare sig det handlar om vit makt, vänsterextremism eller radikal islamism som fiskar i utanförskapets vatten leder det till ökat våld."

Sabuni borde läsa BRÅ:s rapport "Våldsam politisk extremism" från 2009 - hittills har hon nöjt sig med att vantolka den (vilket bl a påpekades av Svensson och Roya). Så här sa hon till Sveriges Radio när den släpptes:

"Den här rapporten visar att dom [de vänsterextrema, min anm.] utför lika mycket våld och att det är lika farligt och lika illa som det vit makt gör... Jag tycker att det är bra med den här bilden så att vi kan diskutera våldsamheter på vänsterkanten också på allvar."

Man får en obehaglig känsla av att det ligger ett slags "äntligen" i gommen på Sabuni när hon säger det sista. Ett "skönt att vänstern är lika dåliga". Som om hon faktiskt kände att attackerna på extremhögern träffade henne, och stötte henne. Men hallå: En demokratiskt redig högerpolitiker måste kunna svara på frågor om högerextremt våld varje dag i 30 år utan att känna att det behövde kompenseras genom att nämna den andra sidans skuld.

Men, som sagt, läst rapporten har Sabuni inte. Där framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.

"Lika illa"?

När det gäller våldsbrott är högerextremisternas offer HBT-personer och personer med utländskt utseende. Människor misshandlas och mördas alltså på grund av sin sexualitet eller hudfärg. De vänsterextrema angriper nästan uteslutande meningsmotståndare - det vill säga försöker, från sitt perspektiv, stoppa de högerextrema från att begå sina brott.

"Lika illa"?

Att vara jämställdhetsminister innebär inte att man måste jämställa allt, Sabuni. Men go ahead, du har ju propositionsrätt: föreslå att mord och ett krossat skyltfönster jämställs på straffskalan! Om man dog av knytnävsslaget eller inte, same shit. Våga gå före med ditt fina lilla liberala parti och föreslå att den strängare syn på rasistiska och homofobiska motiv som funnits sedan 1994 tas bort. Så blir ditt sluddrande och slirande åtminstone konsekvent.

2010-07-09

Världens rödaste medelklass

Ytterligare ett ord om detta med socialdemokraterna och medelklassen. Ingen har påstått att de skulle vara oviktiga att vinna. Frågan är hur de vinns. Den svenska medelklassen har antagligen varit världens rödaste medelklass. Socialdemokraterna har aldrig varit annat än största eller näst största parti bland de rikaste 15 procenten. De har alltid (sedan SCB:s statistisk startade i valet 1960) varit största parti i percentilen 65-85, liksom i percentilen 35-65. Sedan 1964 har det bara hänt vid två riksdagsval att (S) och (V) haft mindre än 40 procent bland TCO-anslutna. Och hör och häpna: detta trots att arbetarrörelsens partier varken hade RUT-avdrag eller vårdval på programmet förr i tiden!

Världens rödaste medelklass har blivit just världens rödaste medelklass eftersom de har gynnats av den förda politiken. Den "klassallians" man brukar prata om har inte varit något kommunikationstrick för att lura med medelklassen (hade det varit så, hade knappast medelklassen fortsatt att rösta vänster, folk är inte dumma). Man har fört löntagarpolitik, utifrån idén att alla lönearbetande har överlappande intressen. Det är de intressena som har lyfts fram av SAP – inte medelklassens snäva, privatekonomiska intressen. Man har, till skillnad från dagens idéer om att de måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar, vädjat till medelinkomsttagarnas bästa sidor. Daniel Suhonen skrev bra om det i Aftonbladet i går.

Med en sådan politik slipper man välja mellan att mobilisera "kärnväljarna" (arbetarklassen) och vinna medelklassen. Socialdemokraterna ska självklart göra båda samtidigt. All tidigare framgång byggde på att de gjorde båda samtidigt. Grunden är en bred löntagarpolitik med tydlig vänsterprofil. Kommunikativt skulle det bland annat betyda att bete sig mindre som ett intresseparti för sjuka, arbetslösa och diskriminerade, och mycket mer inkluderande gentemot den kärnfriske, skötsamme arbetaren i småstadsvillan. Det skulle också betyda mycket mer av det Mona Sahlin lyfte fram i sitt Almedalstal: hur de flesta löntagare går plus på skattebetalning och välfärdsutnyttjande.

En parentes:

Sveriges politiska journalister och liberala tyckare skänker en bisarr touch åt hela diskussionen. I vanliga fall sägs det inte finnas någon arbetarklass längre: alla är medelklass. Men när Socialdemokraterna ska få goda råd om hur de ska vinna denna medelklass - som nyss alla tillhörde - förvandlas den plötsligt till en liten välbärgad grupp storstadsbor med mycket specifika höginkomsttagarintressen. Slutsats: om klassanalysen behöver vändas på huvudet för att fungera som redskap för att vrida s-politiken åt höger - då gör etablissemanget gärna det.

Slut parentes.

Sossarna har de senaste 10-20 åren varit inne i en riktigt ond cirkel: systemskiftesvalet 1991 och de stora samhällsprojektens slut efter Berlinmurens fall fick partiet att helt tappa självförtroendet vad gäller den egna politikens slagkraft hos medelklassen. Nu skulle de vinnas med en moderniserad socialdemokrati, som bejakade entreprenörsskap och valfrihet! Men det gick dåligt, populariteten dalade. Slutsatsen: Medelklassen är inte nöjd med vår högervridning - vi måste ännu längre åt höger! Populariteten dalade ännu mer. Samma slutsats. Aldrig - inte förrän de senaste 2-3 åren - har det funnits någon röststark grupp inom SAP som ifrågasatt om inte orsakssambandet var det motsatta: världens rödaste medelklass hade faktiskt kvar i stort samma värderingar (vilket undersökningar visar) och reagerade bara som alla väljare gör när det politiska landskapet komprimeras längs höger-vänster-skalan: spiller röster på andra partier som säger ungefär samma sak. Om man ändå inte får vänsterpolitik, varför inte rösta på ett parti som har en charmigare partiledare/verkar mer engagerat i skolfrågor/tar min rädsla för brottslighet på allvar - kort sagt, som är attraktivt på ett annat plan än den ekonomiska politik där alla är överens?

Det finns avslutningsvis en punkt som saknas i Suhonens Aftonbladet-artikel. I grund och botten har medelklassen röstat rött i Sverige eftersom den haft konkreta intressen av välfärdsbygget, men den har också röstat rött eftersom den trott på idén. Socialdemokratin är en idéburen rörelse. Hade den inte varit det, hade allting stannat vid en ganska begränsad - inte oviktig, men begränsad - kamp för löner och isolerade krav på sociala reformer. Vem var Olof Palme, om inte en överklasslyngel med allt annat än löntagarintressen som drabbades i 150 km/timmen av en idé? Statsvetenskaplig forskning visar att människor röstar ideologiskt, utifrån vilken politik de tror skapar ett gott samhälle. I den mån "plånboksfrågor" spelar roll, tittar man på allas plånböcker, inte enbart den egna. Arbetarrörelsens partier - både (V) och (S), alltså - måste våga tro på att människor faktiskt funderar på vad som är bäst för de flesta. Oavsett om partierna argumenterar fel (smala privatekonomiska intressen) eller rätt (gemensamma löntagarintressen) , riskerar det att framstå som lite torftigt för många som framför allt träffar sitt val utifrån ett patos om vad de tycker är rätt och fel.

2010-07-08

Grilla pengar inte folkligt

Bränna upp 100 000 kr för att uppmärksamma ett politiskt budskap? Rätt eller fel, har folk frågat sig. Men det är lika intressant att fråga sig om det är effektiv politisk PR eller inte.

Enda sättet att avgöra om aktionen var bra eller dålig för Feministiskt initiativ är förstås genom att fråga väljarna (nej, inte genom att räkna upp hur många internationella medier som rapporterade - så länge inte Feministiskt initiativs syfte var att skaffa exportmarknader). Innan det finns ett sådant svar från väljarna kan vi bara gissa. Min gissning är att den knappast gav något positivt netto - det vill säga ganska dåligt använda 100 000.

Aktionen ville uppmärksamma lönegapet mellan män och kvinnor. Men 93 procent av svenskarna känner redan till och tycker att det är viktigt eller mycket viktigt att minska det gapet, enligt Novus från i mars i år. (Naturligtvis delvis tack vare långvarigt och ihärdigt opinionsarbete från Gudrun Schyman och andra feminister.)

Det var alltså länge sedan det fanns ett behov av att upplysa om hur verkligheten ser ut, eller ens vinna sympatier för att det krävs en ändring. Vad det gäller är snarare att samla stöd för de egna metoderna för att nå målet. Där är oenigheten stor. Gudrun skulle ha grillat en attraktiv lösning, inte ett välkänt problem.

En bra politisk aktion måste internalisera budskapet i aktionen. När en ukrainsk parlamentskandidat för ett tag sedan drev en levande fårhjord genom centrala Kiev som en del av sin kampanj, väckte det uppmärksamhet i sig, men det var också en bild av hur han som oberoende kandidat skulle komma in och jaga den inkompetenta, bräkande flock som styrde landet. Gudrun Schymans aktion uppnådde bara chockverkan - det var egentligen fullständigt egalt om hon eldade pengar eller klädde av sig naken - inte någon smart, fyndig bild av det egna budskapet.

Bilden hon skapade genom att bränna upp den summa som män ligger före kvinnor väcker istället förvirring: ska gapet minskas enbart genom att män går ner i lön tills de kommer ner till kvinnors nivå? Är det så att säga försprånget, snarare än eftersläpningen, som är problemet?

I så fall ska nog Feministiskt initiativ fundera ett varv till. Mäns löneförsprång är mer komplicerat än att manliga arbetsgivare sitter och delar med sig broderligt till sina manliga arbetstagare, skrockande åt att de lyckats hålla kvinnorna utanför. Tvärtom är den stora majoriteten mäns löner hårt arbetade för, och frampressade i tuffa fackliga förhandlingar. Mäns inkomstförsprång finns inte bara i lätt föraktade direktörskretsar, utan också bland vanliga löntagare. Vill Feministiskt initiativ fullständigt distansera sig från den fackliga rörelsen - inklusive dess jämställdhetsivrare - ska de fortsätta betrakta svenska män som överbetalda. Klokare vore att betrakta kvinnor som underbetalda.

Förutom detta diffusa bildspråk finns det två andra stora problem med aktionen:

1) För de allra flesta svenskar är det svårt att få mer än några enstaka hundralappar över i slutet av månaden. En tredjedel av alla vuxna svenskar har inga reserver alls. Vem som helst som ens tänker tanken att futta eld på pengar måste för den gruppen framstå som tillhörande en utomjordisk ras.

2) Underskatta inte svenska väljare: de tar sitt röstande seriöst och röstar på riktiga partier. Jonglering med dvärgar och eldning med pengar är roligt om det ska invigas ett nytt Galne Gunnar, men om ett politiskt parti använder samma metoder riskerar det att avfärdas som desperat och larvigt. Feministiskt initiativ behöver inte använda ett mognare tonläge så länge de bara vill marknadsföra en idé, en utomparlamentarisk grupp, en fråga; men nu pratar vi ju faktiskt om ett parti som söker riksdagsmandat.

Genom hela aktionen anar man att Feministiskt initiativ tror att det räcker att samla rösterna från alla landets performanceartister och genusvetare (inget ont om dem, jag lovar) för att vinna valet. I själva verket måste man vinna en besvärande stor del vanligt folk i vanliga yrken i vanliga små städer. Så länge Gudrun Schyman bedrev sitt feministiska arbete inom Vänsterpartiet fick hon automatisk löntagarcred och trovärdighet i sociala frågor som gjorde feminismen trovärdig. Med feminismen som "enfrågefråga" - och utan den där löntagarcredden - lyckas hon mycket sämre.

2010-07-06

Vad kostar det?

Den här bibliska visionen om att lejon ska sova bredvid lamm - är den verkligen finansierad fullt ut?

Är framtiden i sin helhet överhuvudtaget budgeterad, eller får vi vänta med den tills det statsfinansiella läget så tillåter?

I landet där varje kamrer är en potentiell politiker finns det en fråga som aldrig är för futtig för att ställa, i något sammanhang: Vad kostar det?

Inte ens när Lars Ohly i Almedalen tydligt deklarerade att han skulle prata om "visioner" - en eftergift åt Mona Sahlin för att få låta som en vänsterpartist ibland, kan man tänka - slipper han skäll för att talet inte innehöll några "kostnadsberäkningar". Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där detta inte är det spontana svaret på alla idéer om hur vi ska inrätta framtiden. Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där det ansågs ganska inskränkt och tråkigt att svara på alla reformidéer genom att kräva att få veta exakt var pengarna ska tas.

Men man skulle också vara ganska nöjd med bara lite mer spirituella kamrerer, som räknade men som räknade på hela samhällsnyttan, och på sikt.

Kom igen, borgare: er kritik av socialismen handlar väl inte om att den kostar för mycket?

Även världens sämsta politiska journalister (de svenska, vars problem är att de inte är intresserade av politik) har en strikt statsbudgetvinkel på allting, förmodligen eftersom det är en lätt fråga att komma på att ställa ("hur ska ni betala") även för den som inte är intresserad av politik.

Sa jag att frågan om finansiering ställs i alla sammanhang? Nä, inte riktigt alla: den som vill sänka skatten blir sällan ställd mot väggen om vilka utgifter som ska betala de krympta inkomsterna. En skattesänkning låter så himla gratis. Det vi har att göra med är alltså inte ett budgetperspektiv (i så fall skulle det vara lika hårda krav på att balansera skattesänkningar) utan den gamla vanliga högerallergin mot offentliga utgifter. Socialdemokratiska partistrateger kämpar för att komma ikapp (M) i fråga om trovärdighet i ekonomiska frågor, men de kommer såklart aldrig att lyckas så länge Anders Borg får vara hur ansvarslös som helst med inkomstsidan utan att ifrågasättas. Men det socialdemokratiska pratet om "ordning och reda i finanserna" fungerar också som en modern demarkationslinje gentemot Vänsterpartiet. Där man tidigare hade demokratin eller utrikespolitiken, återstår nu nästan bara att utmåla (V) som slarvigt med pengar. Därför ingår också Mona Sahlin allt som oftast i gyckelspelet kring finansiering och budgetering, där den som har råd med minst alltid vinner ansvarstagarpriset.