Återupprätta vänster-högerkonflikten i migrationspolitiken

Göran Hägglunds debattartikel i DN argumenterar för att ta emot färre flyktingar trots att behovet av skydd knappast har minskat där ute. Han vill att vi ska smita undan vårt mänskliga ansvar. Dessutom presenterar han en dålig borgerlig integrationspolitik fylld av självmotsägelser.

Sett i ett större perspektiv finns det två poänger att göra här.

För det första får inte vänstern vara svarslös inför den usla borgerliga integrationspolitiken. Väljare är inte dumma. De vill veta att flyktingmottagande och integration fungerar. Men högerpartierna kan bara presentera dåliga högerlösningar. En gemensam sektor satt på svältkur och en slaktad arbetsmarknadspolitik kommer aldrig att kunna ge människor trygghet, självförtroende, jobb och en egen bostad. De borgerliga kommer att fortsätta sänka skatterna för de rikaste och sedan, när resurserna är dränerade, säga att det är svårt med integration. Det är bara vänstern som har ett trovärdigt svar på hur en framgångsrik integration faktiskt kan gå till. Men om inte vänstern berättar det, kommer väljarna att dra slutsatsen att det inte kommer att funka. Att det verkar precis så svårt som borgerliga politiker utan resurser säger.

Vänster-högerkonflikten är lika relevant inom migrations- och integrationspolitiken som inom andra områden. Integration är inte en fråga "vid sidan om", som har andra typer av svar, eller där partier som säger sig finnas bortom blockpolitiken (SD) skulle vara mer relevanta. Det är just genom att göra migrations- och integrationspolitiken till en fråga "vid sidan om" som SD vinner: väljarna överger sina gamla partier för att de blivit övertygade om att det här är en dimension som är viktigare än höger mot vänster. Statsvetare och andra debattörer hjälper gärna till genom att prata om migrationspolitik/rasism/antirasism som någonting som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan. Men vänster och höger är aldrig irrelevant, och ett sätt att få SD att börja förlora är att återpolitisera det här politikområdet. Även när integration diskuteras måste väljarna fås att se sakpolitiken i ett större idésammanhang: även här står det gemensamma mot att klara sig bäst man kan; många chanser mot färre chanser; jämlikhet mot galopperande skillnader. Då kan väljarna också lättare se att svaren finns inom de traditionella politiska blocken.

Alltså: vänstern, t ex Vänsterpartiet, borde delta i debatten om integration när den dyker upp. Insikten om det kontraproduktiva i att "ta debatten" mot SD eller att diskutera politiken utifrån deras rasistiska utgångspunkter, betyder inte att man ska vara helt tyst om politikområdet integration. Vänsterpartiet har en politik här, beskriver den på sin hemsida och motionerar om den i riksdagen. Den behöver bara kommuniceras.

Men ska verkligen Vänsterpartiet bidra till att samhällsdebatten handlar om integration?

Frågan innehåller ett stort mått av självöverskattning. Vänsterpartiet är ett litet parti. Om integration är ämnet för dagen, så är det så oavsett vad Vänsterpartiet tycker. Och om debatten ändå har uppstått, borde inte Vänsterpartiet avstå från att berätta hur det socialistiska och feministiska perspektivet är viktigt även här.

Den där diskussionen om hur olika sakfrågor på den politiska agendan gynnar och missgynnar olika partier behöver dessutom kvalificeras lite. Det är riktigt att det aldrig gynnar Vänsterpartiet om integration diskuteras på ett dumt och borgerligt sätt, eller om ramarna för debatten är satta så att ett vettigt argument aldrig kan vinna. Men det är också så, att oavsett vilken sakfråga som diskuteras, så är det partiet som skickligast kan koppla sakfrågan till sina övergripande idéer och värderingar som vinner. Varje enskild sakfråga i sig är inte särskilt viktig för väljarna. De röstar på helheter, på en politik som totalt sett känns bäst i magen. Det är hur partierna lyckas få sina grundläggande värderingar att materialiseras i sakfrågorna som spelar roll.

Andra poängen att göra utifrån Hägglunds text:

Om alla partier kopierar SD:s problemformuleringar gynnar det bara SD. Men om utspel som Hägglunds ger upphov till andra konflikter än "alla mot SD", förlorar SD.

Det skulle förstås inte vara värt någonting om det enda som hände var att de andra partierna började diskutera på SD-vis sinsemellan. Men Hägglunds artikel synliggör snarare motsättningar som alltid funnits mellan de andra partierna. Det borgerliga alternativet har alltid stått för ett snålare flyktingmottagande och en mer batongpräglad integrationspolitik. Förr i tiden uppstod också debatter mellan vänster och höger kring dessa motsättningar. Men sedan SD kom in i riksdagen har de debatterna långsamt dött ut. Förr var vänstern antirasistisk genom att kritisera den faktiskt förda asylpolitiken och bilda opinion mot avvisningar. Nu är vänstern antirasistisk genom att markera mot SD. Det som gått förlorat är vänster-högerkonflikten. De borgerliga partierna, å andra sidan, har älskat att också kunna markera mot SD och bli en del av det "antirasistiska blocket" istället för att få sin egen politik granskad. Jimmie Åkesson har blivit grundligen utskälld i många tevedebatter, men han har tagit utskällningarna med ro, eftersom de har bekräftat SD:s verklighetsbeskrivning: det är alla mot oss - vi är det enda alternativet för den som vill se en förändring av den förda politiken.

I praktiken skulle Göran Hägglunds artikel kunna leda till att ett antal väljare får syn på fler nyanser i synen på flyktingmottagande. Helt enkelt: kanske behöver man inte rösta på SD när det faktiskt finns andra partier som driver en restriktiv linje? Om vänstern bidrar till att kalla den borgerliga migrationspolitiken vid sitt rätta namn, kan det på kort sikt gynna de borgerliga på SD:s bekostnad. Det vore det ändå värt. Motsättningar mellan demokratiska partier om migrationspolitiken är alltid att föredra framför ett öppet rasistiskt parti med ökande inflytande. Men då bygger det på att vänstern verkligen svarar på borgerliga utspel som Hägglunds. Och att man inte är så snabb med att ropa "SD-anpassning!". Poängen var ju att hålla dem utanför debatten. För en gångs skull. Den som påstår att en borgerlig restriktiv flyktingpolitik är något som uppstod med Göran Hägglund den 18 december har fel, och har dessutom fel på ett sätt som SD själva är mycket nöjda med.