2009-11-02

S-högern håller liv i 90-talet

Satt som åhörare på s-kongressen i lördags. Det var både tragikomiskt (partistyrelsen: "låt oss gå åt vänster!" - vilda applåder; partistyrelsen: "låt oss gå åt höger!" - vilda applåder) och bara tragiskt, som när partistyrelsen gång på gång understryker att huvudstrategin i nästa val är att det inte ska finnas några skillnader mellan höger och vänster i svensk politik. Efter varje inlägg från någon partistyrelseledamot viskar jag till bänkgrannen "vilket parti vill inte det"? Hon har aldrig något bra svar.

Partistyrelsen vill att folk ska ha jobb. Partistyrelsen vill inte bry sig om driftsformerna. Partistyrelsen vill "kvalitetssäkra" i välfärden. Det känns som en 90-talskongress. Det känns som den unknaste socialdemokratiska rörelsen i Europa: full fart in mot mitten, just när man trodde att Blairs lågkalorisocialism var riktigt, riktigt ute.

Alla politiska redskap är liberala. Men partistyrelsen är bra på att berätta roliga historier och placera sig i rakt nedstigande led från Palm och Palme. Kanske en och annan anekdot från Fattigsverige. Det definierar dem som socialdemokrater - eftersom politiken inte gör det. Ylva Johansson säger saker som att "Företag ska inte få göra snabba, stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården" och hela kongressen frustar av radikalitet. På läktaren genomför vi en argumentationsanalys och hör att följande scenarer är tänkbara:

Företag får göra snabba vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är stora.)

Företag får göra stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är snabba.)

Företag får göra snabba, stora vinster om de inte sänker kvaliteten i vården.

Och så vidare.

Mona pratar om att Reinfeldt ökat utanförskapet. Hon säger inte att det är ett värdelöst högerbegrepp. Sedan upprepar hon ett av partihögerns oftast använda slagord: den största orättvisan är mellan den som har ett jobb och den som inte har ett jobb. Den som säger så kan inte vara vänster: resonemanget utesluter klassamhället, ojämlikheten. Dessutom har Monas eget parti framgångsrikt byggt upp en modell som gör att det faktiskt bara är några tusenlappars skillnad mellan den som har jobb och den som inte har jobb. Visserligen har Mona själv varit med och gjort just orättvisan mellan den som har jobb och den som inte har jobb större (och hon vill inte att den ska bli mindre!), men herregud, titta på skillnader i löner, makt och inflytande bland de som har jobb. Det där lilla uttrycket dödar verkligen de sista marxistiska resterna i socialdemokraternas 2000-talsidé.

Och så det stolta talet om att partiet numera inte bryr sig om driftsformerna, utan nöjer sig med att kvalitetssäkra. Finns det alltså inte längre någon socialdemokratisk teori, någon idé om vad som fungerar och inte fungerar? Det här är verkligen politik som snusförnuftig förvaltning, inte som ideologier i strid. Vilket understryks av att "ideologisk" gärna används som ett skällsord: borgarnas utförsäljningar är ideologiska, säger partistyrelsen. Vilket fruktansvärt brott! Genomföra någonting för att man har en idé om vad som är rätt och fel - och inte bara för att det är bokföringsmässigt klokt! Det är bara i ett mycket sorgligt, teknokratiskt parti som ideologi kan användas som skällsord - och det är bara i ett skogstokigt parti som man kan tro att den attityden attraherar väljare. Över podiet svävar Göran Perssons ord om vad som är kärnan i att vara socialdemokrat: att kunna hantera kriser.

Det sorgliga med den här socialdemokratin är att den samtidigt innehåller så många positiva, radikala krafter, som gör så mycket bra - inte minst utomparlamentariskt genom böcker, tidskrifter, idédebatt, studieverksamhet. Men den minoriteten får banne mig skynda sig att komma i majoritet. Annars tar vänsterpartiet sossarna i handen på en skräckfärd mot avgrunden.

2009-09-17

Kapitulation, Ibrahim

Tänk att man så ofta måste vara en bättre socialdemokrat än socialdemokraterna själva lyckas vara.

Hör precis Ibbe Baylan säga i radio att socialdemokraterna "misslyckades med jobbpolitiken" i förra valrörelsen. Förutom att jag ogillar den socialdemokratiska "säck-och-aska"-strategin (all ny politik presenteras nu för tiden som en total omvändning från en gammal havererad och feltänkt politik, vilket blir väldigt märkligt för dem som röstat på socialdemokraterna tidigare, enormt demoraliserande för de egna medlemmarna och förvirrande för de som letar efter röda trådar i partiernas politik) - förutom det, så är det ju historeförfalskning: någon månad efter att den borgerliga regeringen tillträtt hösten 2006 var arbetslösheten nere i 4 procent. Under hela valrörelsen var det uppenbart att arbetslösheten var på väg åt rätt håll med stormsteg. De rödgröna hade alla skäl att vara stolta över detta. Det fanns inget misslyckande. (Jo, i förhållande till vänsterns högre ambitioner - men inte i förhållande till vad som i allmänhet anses som hög och låg arbetslöshet.)

Misslyckandet gällde ju helt och hållet kommunikationen kring jobben: det lät som om Göran Persson tog för lätt på frågan och gentemot borgarnas osakliga "utanförskaps"-diskussion hamnade socialdemokraterna i en otacksam "alla har det bra"-position som många måste ha irriterat sig på. Dessutom var helt enkelt borgarna enormt skickliga på att plantera sig "utanförskaps"-bild.

Att nu säga att socialdemokraterna misslyckades med jobbpolitiken är att acceptera den falska bild som de borgerliga partierna lyckades etablera som sanning. Det finns ingen anledning för socialdemokraterna att aktivt bidra till det, inte ens tre år senare.

2009-09-10

Läcktid

Det är lika genialt som självklart: regeringens PR-strategi att släppa information om innehållet i höstbudgeten en bit i taget. Allt blir nyheter. Ingenting kommer att vara okänt eller överraskande när Borg går med nådiga luntan den 21 september. Proffsigt PR-arbete och dessutom bra på andra sätt: om man tycker att politik är viktigt och att politik bör uppmärksammas och debatteras så är det såklart rimligt att varje politikområde kan få sin beskärda del av uppmärksamheten, istället för att försvinna i mängden i en jätteblobb en gång om året. Det är också bra för PR-arbetet att slippa svara ärligt på varför man gör som man gör: "För att ni ska skriva mer" är ett klart sämre svar än "Vi tycker att det är viktigt att politik diskuteras."

Så lika genialt och självklart som det nya presentationsupplägget framstår, lika obegripligt är det att det inte gjorts tidigare. Och då menar jag verkligen obegripligt i ordets rätta bemärkelse; att man faktiskt inte förstår. Så om man tidigare bara reserverat tid för korrekturläsning och tryckning efter förhandlingsdeadline, är det hög tid för de rödgröna att komma ihåg att lämna generöst tilltagen "läck"-tid när det är dags att presentera första budgeten vid den här tiden nästa år.

2009-09-04

Hurra, vi vann bonusfajten!

Reinfeldt och Borg tar strid mot bonusarna. Den ständigt beundransvärda sajten Alliansfritt Sverige avslöjar effektivt deras hyckleri. Men hyckleri eller inte: det finns någonting störande i de bloggkommentarer som vänstern nu producerar om hur borgarna egentligen inte står för det de säger, att de bara försöker avleda uppmärksamheten från sin värdelösa arbetslöshetspolitik, etc etc.

Självklart skiter borgarna i hur höga bonusar näringslivstopparna får ut. Men det är ju vi i vänstern som tvingat dem att göra sådana här utspel genom att tjata och gnälla och påminna om det orimliga i dessa vidriga bonussystem. Det är ju vi som har uppmärksammat dem, skrivit flygblad och insändare om dem, tagit upp dem i debatter.

Och nu kan vi inte glädjas åt vår seger, än mindre ta åt oss äran genom att påminna om vad vi har sagt och tjatat om. Istället ska politiken nästan ifrågasättas - bara för att fel regering genomför den.

Om en högerregering hycklar och genomför en vänsterpolitik som de egentligen inte vill föra, då är inte vänsterns uppgift att påpeka att regeringen hycklar. Det är kanske intellektuellt korrekt, men det är PR-mässigt idioti. Vänsterns uppgift är att 1) gå ut och fira framgången (det ska alltid prioriteras!), 2) dagen efter: driva hem poängen genom att säkerställa att alla förstår att regeringens reträtt sker tack vare vänstern och den folkliga ilskan, och 3) ta regeringens utfästelser på allvar och pressa dem till ytterligare eftergifter.

Det farligaste som finns är om regeringen lyckas göra "kampen mot bonusarna" till sin egen, och lyckas bli förknippad med en sådan kamp. Men det riskerar att bli så om vänsterns reaktion på det som händer nu är ett surmulet mumlande om att regeringen inte gör det de gör av rätt orsak. Det måste framstå som fullständigt obegripligt för väljarna. Ett glatt "välkommen till vår linje" vore klokare. Sedan måste vänstern ställa fördjupade, offensiva krav och fortsätta uppmärksamma frågan för att understryka vilka som driver på och vilka som bara lealöst anpassar sig.

2009-08-25

Jehovas vittnen - trevliga och normala

Jag har blivit mer positivt inställd till Jehovas vittnen det senaste halvåret. Det beror på att de förstärkt sin närvaro på Stockholms Central, försäljandes Vakttornet. Men det är inte nya tanter i huckle och skor med rak framkant som anslutit. Tvärtom: de är unga, de ser glada ut, de ser ut som folk gör mest och det är nästan nya ansikten varje vecka. Det verkar som det går bra för dem, när de är så många.

Om någon av dem sa något om sin syn på samhället skulle förstås sympatimätaren slå i botten igen, men den viktiga poängen för politisk PR är förstås att budskapet inte alltid har någon betydelse. 99 procent av alla som passerar Jehovasfolket på Centralen startar aldrig någon konversation med dem. 99 procent tycker bara att de ser trevliga ut. Och att det verkar som det går bra för dem, när de är så många.

Ibland räcker det att synas för att väcka sympati. Arbetarlistan och Moderaterna syntes i Kärrtorp innan EU-valet och väckte därmed vår sympati. De brydde sig om oss. De verkade aktiva och engagerade. (Och, nota bene: jag kommer ihåg de partier som var där som levande människor - vilka som affischerade har jag glömt för länge sedan.)

Alltså, arbetarrörelsen: ut och gör något. Vad spelar mindre roll. Plocka skräp på torget, öppna tombola, nattvandra. Bara det syns att ni finns.

Det finns förstås en viktig förutsättning för att det ska räcka att synas: genomsnittet av de som syns måste se normala ut. Normal är ett nyckelbegrepp. Och vi pratar inte bara ren och nykter här. Nej, vänstern - för att nu tala om de som måste lära sig det här - måste få ut normala människor som är normala på ett sätt som retar gallfeber på varje tänkande postkolonial doktorand: män och kvinnor i 43-årsåldern som har kläder från Brothers och Zara, som är lagom solbrända och har familj och inte tillhör någon minoritet överhuvudtaget. Alla ska inte vara så normala, men det vore bra om någon var det. Identifikation kräver normalitet. Det är ingen slump att kunder i reklamfilmer (som du ska identifiera dig med) ser ut som krockdockor i 20-50-årsåldern med midjekort jacka och sidbena.

Man behöver väl inte tillägga att det är särskilt viktigt att uppvisa normalitet för marginaliserade småpartier på yttersta vänsterkanten? (Ja, jag räknar in mitt eget.)

Om vänstern inte kommer tillrätta med sitt normalitetsunderskott så är det lika bra (eller bättre) att inte visa sig alls. När min mamma ser TV-bilder från protesterna mot regeringen den 15 september (arrangerade av Septemberalliansen) kommer hon att tänka så här:

"Det var mig ena märkligt klädda och arga ungdomar. Jaha, de är emot regeringen. Det verkar som det bara är märkligt klädda och arga ungdomar som är emot regeringen. Jag håller nog på regeringen ändå."

Självklart finns det fler sätt för vänstern att förstöra alla möjligheter till masstöd än bara sitt eget utseende - de snäva parollerna till exempel. Mamma igen:

"Det var mig ena märkligt klädda och arga ungdomar med plakat om socialism och revolution. Nog för att jag har sagt ett och annat om regeringen, men någon revolution vill jag inte veta av. Då får det nog vara regeringen för mig."

Nåja, det är en parentes. Poängen är att Septemberalliansen skulle vinna mycket bara på att köpa upp ett lager gamla barnvagnar och parkera bland demonstranterna på Sergels torg. Uppträdandets och utseendets primat. För vänstern är alldeles för ofta texten primat - vilket bland annat framgår av det sorgliga sätt som torgmöten fortfarande genomförs, där talet i mikrofonen får status av huvudsak. I realiteten är det förstås ytterst få som stannar och lyssnar koncentrerat. Alltså borde talet bara vara ett sätt att väcka uppmärksamhet (varför det också kan ersättas med musik). Det viktiga är hur allting ser ut, att åtminstone en starkt formulerad poäng går fram via banderoller och flygblad och att många aktivister som ser trevliga och normala ut minglar runt och pratar med förbipasserande som hejdats av oväsendet. Förhållandet kommunalpampar bakom mick-kommunikatörer i röda vänsterpartijackor får alltså aldrig understiga 1 till 10. Och det är de senare som är viktiga. En apa kan prata.

Poäng att göra

Det ligger trots allt en viss tillfredställelse i det, att regeringen, om de skulle berömma sig av att ha hanterat krisen på ett klokt och effektivt sätt, då samtidigt erkänner politikens betydelse.

2009-08-19

Lars Tobissons tårar

"Sic", ofta inom hakparenteser - [sic] - används i vetenskapliga texter för att understryka att en till synes orimlig uppgift, eller något som skulle kunna tas för en felskrivning, verkligen är sant. Nu ska jag använda det i några meningar. Jag lyssnade på Lars Tobisson (en moderat med lustig näsa som hade sin stund i rampljuset när han vickade för Carl Bildt som oppositionsledare i slutet av 90-talet) på P1 idag. Han hade skrivit en bok. Han växte upp i en rik familj med tjänstefolk och hela faderullan. Men Lars Tobisson kände sig mobbad av välfärdssamhället, berättade han:

Lars Tobisson blev ledsen när de andra barnen fick stipendier, men inte han [sic!].

Lars Tobisson blev ledsen när de andra barnen fick skollunchen betald, men inte han eftersom han ändå bodde så nära skolan och kunde äta hemma [sic!].

Lars Tobisson blev ledsen när andra ungdomar fick studielån, men inte han [sic!].

Att Tobisson blev utan allt detta berodde förstås på att hans familj var välbärgad. Han behövde alltså inga stipendier, ingen betald skollunch och inga extra pengar för att studera vidare. Men han lät fortfarande gråtfärdig, sextio år senare. Intervjuaren frågade aldrig om det föresvävat familjen Tobisson att göra sig av med sin förmögenhet och ta vanliga skitkneg, så att Lars kunde få sina efterlängtade fattigstipendier. Att vara rik är ju en situation som är lätt att ta sig ur, om man verkligen känner sig förfördelad gentemot de mindre bemedlade.

Nåja. Man ska ta människor på allvar: jag tror på Tobisson när han beskriver en slags olust ovanifrån inför det här - d v s inför behovsprövad välgörenhet av klassiskt högersnitt. Tobisson själv tror (bisarrt nog) att det han upplevde på 40-talet var det socialdemokratiska välfärdssamhället, men det finns ju inga likheter med ett generellt skattefinanseriat välfärdssystem av socialdemokratisk typmodell. Det tog helt enkelt ett tag innan sossarna utvecklade något annat än fattighjälp - precis som de förde en borgerlig krispolitik under början av 1930-talet.

Det kan vara jobbigt att sticka ut som rik när alla andra är fattiga. Tobisson borde dock kunna räkna ut med arslet att det fanns andra barn som stack ut som fattiga bland rika barn. Och att stipendier och stöd just inte var något man "fick", utan som krävde att man öppnade sitt privatliv på vid gavel för privata välgörare eller paternalistiska myndigheter.

Så visst kan man säga att det är patetiskt att Tobisson tycker synd om de rika som blir utan fattighjälp. Men i tandagnisslet finns också en variant av det där klassiska konstaterandet att det inte alltid är roligt att ha privilegier bland oprivilegierade. Man kan faktiskt föredra ett samhälle som hänger ihop, där alla ska med.

För övrigt ska jag också klia mig på huvudet som en apa på omslaget när jag ger ut en bok. Jag antar att det ligger en enorm självdistans i det.

2009-07-26

Politikernas älskade krishantering

Krishantering är ett populärt politiksurrogat för de idéfattiga förvaltarna i vår politiska elit. Kriserna, som nu senast den tragiska branden i Rinkeby och färjekollisionen utanför Nynäshamn, löser på ett välkommet sätt ett problem med den idéfattiga förvaltningen: bristen på engagemang, handlingskraft och politiskt ledarskap kan straffas av väljarna. Men allt som fattas under normala omständigheter kan spelas upp - delvis som tafflig teater, delvis som befogad verksamhet - under en kris. I en kris kan politiken ta (den symboliska) ledningen. Inte undra på att en del kommunalråd kissar på sig av upphetsning: de kan fortsätta med maktlöshetssjuk nedmontering av välfärden och ändå skaffa sig rykte som handlingskraftig och engagerade! I en av Beredskapsmyndighetens rapporter om krishanteringar i svenska kommuner uttalar sig en av de intervjuade politikerna följaktligen så här:

"Jag har aldrig druckit så mycket kaffe, varit så populär som kommunalråd som jag var i det läget, dessutom fick jag en sån upplevelse utav människors goda sätt och att det var fantastiskt roligt."

Ja, krishantering är ett sånt bra photo opportunity att man gör ett undantag i den normala, antipolitiska "målstyrningen", den som innebär att tjänstemän fattar alla beslut om hur en verksamhet ska arbeta för att nå de ställda målen. Politiker anses inte kunna ha kunskap och överblick nog att "lägga sig i" hur förvaltningarna arbetar. Men när det är snöstorm eller bränder eller traumatiska mord inträffar ska den politiska eliten både övervaka och informera sig direkt (på nationell nivå, som när Göran Persson flög till Göteborg morgonen efter diskoteksbranden 1998) eller till och med ingå i krishanteringsgrupper på marken, komplett med gula västar och stöttåliga mobiltelefoner (på kommunal nivå). Det är svårt - nej, omöjligt - att föreställa sig en sådan politisk närvaro i någon ordinarie verksamhet.

Hur värdefull krishanteringspolitiken är för den politiska eliten blir ännu mer uppenbart när snart sagt alla händelser uppförstoras till kriser. Efter att de två färjorna törnat emot varandra i Nynäshamn utan några allvarliga personskador ville kommunalrådet Ilija Batljan inrätta ett kriscenter, "[m]en polisen bedömde att det inte behövdes". (Nej, tack och lov tänker polisen fortfarande mindre i symboliska termer och mer i termer av vad som faktiskt behövs.)

Efter lägenhetsbranden i Rinkeby natten till den 26 juli - en "enorm katastrof" enligt stadsdelsdirektören - kom det "uppemot ett 20-tal" personer (d v s 16-17 eller så) till stadsdelens kriscenter, och "de ställde mest frågor om antalet skadade och sådant." Ibland är det alltså svårt att få allmänheten att delta i symbolspelet. Men det kanske blir bättre: via de stora massmedierna lär vi oss långsamt att vi borde vara förkrossade, panikslagna, traumatiserade i sådana situationer (massmedia har ju också en egen agenda här). Det infernaliska i sammanhanget är att det är svårt att protestera. Om jag till exempel skulle tycka att uttrycket "enorm katastrof" måste sparas till värre händelser än tio innebrända människor - bara liksom för att skydda nyanserna i det svenska språket - då har jag (antar jag) visat mig kall och likgiltig inför de tragiska dödsfallen. Ett liknande öde kan drabba de politiker som inte förstår spelet, likt en Laila Freivalds som föreföll ha ett hjärta av sten redan genom den omständigheten att hon aldrig hört talas om Phuket. Eller för den delen en politiker som bestämmer sig för det enda rimliga: att han eller hon omöjligen kan bidra med någonting av verkligt värde genom att ta sig till en katastrofplats och se sorgsen ut. But go for the right crook here: den idéfattige, maktlöshetssjuke politiker som cyniskt utnyttjar mänskligt elände till att lysa i massmedia. Som politiserar katastrofer.

Citatet från Räddningsverkets rapport ovan innehåller ändå ett hoppfullt frö. Den av upphetsning nedkissade idéfattige politikern hade ju helt enkelt haft en hands on-upplevelse av politik. Och det var "fantastiskt roligt" att ha makt, att ha direktkontakt med människor, att känna sig behövd, att känna förtroende. Man frestas alltså ropa: behåll den där känslan, kom ihåg den, det finns fler sätt att få uppleva den igen!